Alla dessa språk

När jag idag kikade i min brevlåda hittade jag två böcker som jag äntligen lyckats få tag på, nämligen Lunds universitets matrikel 1667-1732 respektive 1732-1830. Dessa båda är guldgruvor när man har Lundastudenter i släkten, även om det emellanåt blir lite krångligt. Större delen av matriklarna är nämligen skrivna på latin, och när jag läser alla »filius», »ædituus», »parochia» och »præpositi», då slår det mig hur många språk vi släktforskare kommer i kontakt med när vi forskar. Ju längre bak vi klättrar i släktträdet, desto större blir risken (eller snarare chansen?) att vi hittar några rader skrivna på ett främmande språk. Jag har alltid varit intresserad av språk, och har nog haft ganska lätt för det. Eftersom min mamma är från Norge har norskan alltid funnits i mitt liv, och som skåning har jag tittat lika mycket på danska TV-kanaler som svenska dito. Engelskan kom tidigt in i bilden, och i sjätte klass började jag plugga franska. På universitetet läste jag latin under två terminer, och under en period studerade jag även runor. Språk är ju så intressant, och jag känner att kunskap om olika språk vidgar ens vyer och öppnar nya dörrar.

b2ap3_thumbnail_bild.JPG

Ur Lunds universitets matrikel, 1669.

Förr eller senare kommer varje släktforskare i kontakt med latinet, för både kyrkoböcker och husförhörslängder kryllar av små »dito», »ejusdem», »ibidem» och »Dominica». Det är en god idé att lära sig dessa vanligaste latinska ord och formuleringar, för de återkommer med jämna mellanrum. Om man har förfäder i Skåne kommer man till slut hitta danska i källorna, och även om det är ganska oskyldigt under 1600-talets slut blir det givetvis grövre ju längre tillbaka man kommer. Vid ett skifte i Ystad 1622 delades till exempel arvet »...imellum den S: mantz hustrue [...] paa huiss wegne uahr tilstede hindis troloffuede festemand [...], Och imellum tuende hindis och for:ne hindis [salig mans] Sönner...». Visst är det vackert? På sina håll i Sverige finner man tyska församlingar, där givetvis de äldre kyrkoböckerna har förts på tyska. Drängen Lars Magnusson och hans hustru Elna Pålsdotter lät till exempel döpa en son i Malmö 1784. Inget konstigt med det, förutom att familjen var skriven i Caroli församling (tyska församlingen) vid sonens födelse, och således läser man i kyrkoboken att »dem Kronbrennerey knecht Lars Magnusson von seiner frau Elna Påhls tochter ein söhnlein gebohren». Det känns lite lustigt att läsa om en helskånsk familj på tyska, men det är just sådant man kan råka ut för när man släktforskar.

b2ap3_thumbnail_von-Fersen-i-Ystad-1805-11-08---1805-11-09.jpg

Ur Axel von Fersens dagbok, november 1805.

När man rör sig i samhällets högre kretsar under 1700-talet är nog franskan oundviklig, åtminstone i mer informella brev och skrifter. Den bekante riksmarskalken greve Axel von Fersen (1755-1810) besökte till exempel Ystad i november 1805, då han begärde  husrum hos madame Brita Maria Höijer (1744-1806), änka efter min farmors farmors mormors farmors far Reinhold Flinkenberg (1736-1790). I von Fersens bevarade dagböcker på Riksarkivet finner man mycket riktigt att han anlände till Ystad den 8 november 1805, något han givetvis nämner på klingande franska: »nous partîmes à 6 1/4 h: et arrivâmes à 4 h: a Ystad». När man släktforskar vet man alltså aldrig vilket språk man kan snubbla över, och därför är det bäst att öva upp språkkunskaperna. Ofta räcker det att man förstår grunderna och de vanligast förekommande orden för att få grepp om vad texten innehåller - annars är risken stor att man missar något viktigt!