Nu är det bara en vecka kvar till jul. Hinner du släktforska mitt i allt julstök? Vid den här tiden på året ska en hinna ordna julklappar till barnbarnen, julstäda, skicka julkort (numera digitala), laga julkorv och allt det där andra som ska göras.
I år bestämde jag mig för att inte ha det så där stressigt före jul utan ta ut lite semester i stället. Då kan jag i lugn och ro hinna med allt jag vill.
Sedan är julen över på några dagar, i barns och barnbarns sällskap, och mellandagarna kommer med lite lugnare takt. Då förväntas vi vara lediga.

Lite släktforskning tar jag mig tid till. Just nu håller jag på med släktforskning i Skåne och där stötte jag på ett litet mysterium tidigare idag.
Jag har en arbetarfamilj i Lund under sena 1800-talet. Mor, far och åtta barn. De bor i Lund några år, efter att ha flyttat in från en landsbygdssocken. Så plötsligt flyttar hela familjen nästan 30 mil till en by i det inre av Småland, där mannen är skriven som hemmansägare på en gård på 1/4 mantal. Vad hände? Hur gick detta till? Det undrar jag. Det var ju inte ett litet hemman de hade.
Två år stannar de i Småland och under den tiden övergår gården i någon annans ägo för de blir inhyse innan de efter dessa två år återvänder till Lund. Där är mannen skriven omväxlande som arbetare och f d hemmansägare. Som anmärkning i husförhörslängden i Lund har prästen då skrivit "Fattig". Innebär det att de fick fattigunderstöd? Eller var det mer att de var så fattiga att de inte betalade skatt? Jag vet inte säkert, men nog måste det väl finnas ett tydligt skäl till att prästen skrivit "Fattig"?

Än så länge har jag bara följt hustruns släktgren bakåt, så mannens bakgrund vet jag inte något om än. Han var född i Skåne men kanske hade han ändå ärvt gården i Småland. Det återstår att se om han hade släkt där, om det är lösningen på gåtan.
Hustruns släkt kommer från fattiga backstugusittare, fattighushjon och ogifta mödrar i flera generationer bakåt, så därifrån kommer knappast ett sådant arv.
Om det nu var ett arv? Fanns det på den tiden, 1870- och 1880-talen, sådana lotterier som vi har idag där man kan bli miljonär? Eller var kanske maken en skicklig kortspelare som spelade till sig gården från en Smålandsbonde på besök i Lund? Jag har verkligen ingen aning.

En gård i Småland som jag fotograferade på en släktforskningssafari 2012. Det är alltså inte den aktuella gården som jag skriver om, den låg långt ifrån denna gård. Bilden ska bara illustrera mitt blogginlägg. Och visst är detta en fin gård? Eget foto.

När jag möter sådant här, sådant som sticker ut och inte får sin omedelbara förklaring, då blir jag verkligen nyfiken. Det är inte alls säkert, kanske inte ens troligt, att jag någonsin får ett svar på denna gåta.
Den här släktutredningen ska bli en present så småningom och kanske vet mottagaren något om detta, från någon gammal skröna i släkten. Vi får se.

Så mycket spännande en kan råka på när en släktforskar...

Förbundets Handbok nummer 15 heter EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET och utkom första gången 2017. Den hade föregåtts av en liknande publikation med namnet EMIGRANTFORSKNING som släpptes 2009. Nu har det kommit ytterligare en version (se bilden) - uppfräschad, rättad, kompletterad och med flera helt nya kapitel, som beskriver nya och nyttiga resurser på nätet.

1950 års folkräkning (CENSUS) är kanske den viktigaste bland nyheterna. Hät hittar man hela den amerikanska befolkningen så som den såg ut för 73 år sedan. Sökbar på alla möjliga sätt med direktlänk till rätt sida och bild. Det är fortfarande förvånansvärt många svenskfödda i denna folkräkning och även om uppgifterna är sparsamma är den en oumbärlig resurs för den som vill komma framåt i tiden och kanske hitta nu levande släktingar.

EMIWEB är ett svenskt "näthotell" för emigrantdatabaser av olika slag. Det är här du hittar passagerarlistor, EMIBAS (emigranter och immigranter i svenska husförhörslängder), dödsnotiser från Svenskamerikanska tidningar, Svenskamerikanska kyrkoarkivet (SAKA), Svenskamerikanska föreningsmedlemmar och mycket annat. Efter ett flerårigt hjärtstillestånd är EMIWEB nu åter igång och dessutom under stark tillväxt med flitigt inkommande nya resurser.

Det finns inget så obeständigt som LÄNKAR till hemsidor och databaser. Inför den nya upplagan har min medförfattare, Anna-Lena Hultman, och jag gått igenom samtliga länkar, strukit, rättat och forskat fram nya fungerande adresser. Vi har dessutom hittat en mängd nya databaser och register, som inte fanns när den första versionen 2017 utkom.

Finns att köpa på Rötters bokhandel:

https://www.rotterbokhandeln.se/

Inget ont som inte har något gott med sig. Förklaring till detta påstående kommer nedan.

I vår lokala släktforskarförening i Västerås har vi regelbundet släktforskarjour, precis som man har i många andra föreningar ute i landet. Vi är flera medlemmar som finns på stadsbiblioteket en dag i månaden och vi svarar på besökares frågor om släktforskning. Några gånger per termin har en av medlemmarna och jag dessutom släktforskarjour på vårt lokala stadsdelsbibliotek.
Det här är så roligt och givande. Det känns så bra att kunna hjälpa dem som kommer med frågor, att kunna ge dem en liten bit av sin egen släkthistoria, som de kanske kört fast på eller inte vet hur de ska hitta.

En förklaring till denna bild finns längre ner.

Här om sistens fick jag en besökare på lokala biblioteket, som jag ofta tänkt på efteråt. En ung kvinna som vi kan kalla Lisa, det blir lättare så.
Lisa kom dit för att fråga om en lånebok och råkade se att vi var där och kunde svara på frågor om släktforskning. Så när hon fått sitt besked av bibliotekarien om låneboken kom hon fram till mig och undrade om jag kunde hjälpa henne att hitta något om hennes farmor. Hon visste inte mycket alls för hennes farmor hade dött när Lisa var liten (eller kanske innan Lisa föddes) och hennes pappa hade berättat så lite.

Jag använder mest Arkiv Digital när jag släktforskar och visade Lisa hur vi kunde söka efter hennes farmor i folkräkningarna 1940–1990 hos AD, via uppgifterna om henne själv och hennes pappa. Och givetvis hittade vi snabbt Lisas farmor. Sedan kunde vi följa farmodern tillbaka till hennes familj och farmoderns mor, som var utomäktenskapligt barn till en kvinna som flyttat många gånger och bland annat bott på flera platser i Småland. Vi tittade förstås i församlingsböcker och födelseböcker, via länkarna i registerträffarna.
Det kändes verkligen bra att kunna hjälpa till med detta och det märktes att Lisa var ganska tagen av att på drygt en halvtimme få veta så mycket. Tack vare registersökningar som leder direkt till kyrkböckerna. Till slut var det dags för henne att gå till jobbet "men så fort jag kommer hem ikväll ska jag skaffa ett abonnemang och fortsätta", sa hon. Hon var påtagligt rörd, och det blev jag också.

Så jag är så glad att dessa register finns. När pandemin härjade och arkivlokaler inte kunde besökas satsade Arkiv Digital på att utöka registren, både med nya poster i befintliga register och med nya register. Tänk vilken hjälp det är för oss som släktforskar.
Det har vi föreningsmedlemmar som är med vid släktforskarjourerna ibland talat om, hur vi numera ganska snabbt kan visa besökare några generationer förfäder och förmödrar och skapa en början till ett släktträd. Den möjligheten bidrar så klart till att människor börjar släktforska. Tillgängligheten.

Givetvis, och det vill jag verkligen poängtera, visar vi kyrkböckerna och hur man använder dem. Kyrkböckerna är ju fortfarande grunden för släktforskning, oavsett hur många sökbara register vi får.

Under pandemin utökades också AD:s register med födda, vigda och döda, företrädesvis under perioden 1750-1800. Det är då, fram till ungefär slutet av 1700-talet, som det saknas bevarade husförhörslängder i många kyrkoarkiv. Då kan registren ge mig en bild av familjen i stället, genom att t ex söka efter alla barn som ett visst föräldrapar i en socken fått under en tänkbar tidsperiod. Då ska man ha i åtanke att en av makarna kan ha dött och den andre gift om sig.
I en del äldre kyrkböcker saknas kvinnans namn i födelsenotisen, så att jag inte får veta vad modern hette. Ett sätt att få fram det är att söka efter barn med samma far i samma by eller gård och med lite tur har prästen i någon av dessa barns födelsenotiser skrivit in moderns namn. Sedan gäller det att kolla om samma kvinna levt och varit gift med fadern vid min egen anas födelse.
Men med olika sökbegrepp och sökningar på olika sätt kan man lägga pussel.
Och tack vare direktlänkarna till källan kan jag själv kontrollera om avskriften är rätt och stämmer med källan.

När jag började släktforska 2010 fanns inga sådana möjligheter. Då var folkräkningarna hos Riksarkivet de register som kunde användas för att hitta människor, men de gjordes ju bara vart tionde år.
Så småningom upptäckte jag DDSS, en databas för Halland, Skåne och Blekinge gjord av Landsarkivet i Lund. Och Släktdata, en databas skapad av en förening, där jag genast blev medlem för att stötta verksamheten. En annan större databas är Kråken, som har uppgifter från norra Sverige. Släktdata hade från början bara information från västra Sverige, så den har jag använt mycket, men många fler geografiska områden täcks numera.
Så det finns fler sökbara databaser på nätet, och säkert också med uppgifter från andra källor än kyrkböckerna. De är geografikt begränsade, åtminstone de jag hittat, och flera släktforskarföreningar har sökbara databaser med medlemsinloggning. De jag känner till är Hallands Släktforskarförening och Jönköpingsbygdens Släktforskarförening. Kanske finns det fler.

Arkiv Digital har ju numera sökbara register även för värnpliktskort, mängder av bouppteckningar och militära rullor, plus en hel del annat.
Alla dessa underlättar verkligen i min släktforskning. Bouppteckningsregistret använder jag flitigt.
Men - som jag ständigt påpekar – kolla alltid källan.

För fel finns förstås. Än så länge är det människor som gjort avskrifterna och fört in posterna i registren. Människor är inga maskiner och fel blir det. Men hellre lite fel än att vi inte får tillgång till registren, det allra mesta är ju rätt. Det går alltid att skicka in en rättelse om du upptäcker ett fel.

Men AI-lästa gamla texter är ju på gång, som ni säkert känner till.

Nyligen har Arkiv Digital lagt in mer information om sina olika register, bland annat vilka som skapat registren från början. Det är både AD själva, My Heritage, släktforskarföreningar och enskilda släktforskare. Många människor är inblandade.

För att illustrera det här blogginlägget bad jag om hjälp av min make (som jobbar med IT) att ta fram en AI-genererad bild på besökaren och mig, alltså en bild på en yngre kvinna (Lisa) och en äldre kvinna (jag) som använder en dator och ser glada ut. Bilden högre upp och dessa nedanstående bilder skapades med hjälp av ett AI-verktyg som ingår i Wordpresstemat Divi. Vi fick fram några olika varianter som skulle kunna användas, alla skapade av ett digitalt AI-verktyg.

Frågan är hur vi kommer att använda AI inom släktforskningen framöver. Att vi kommer att göra det, det tror jag helt säkert, flera är redan igång med det. I onsdags lyssnade jag på ett intressant föredrag där Niklas Hertzman på Arkiv Digital berättade om användning av AI i släktforskningen. Det finns på AD:s Youtube.

Vilken bild gillar du mest? Den övre av färgbilderna har en alldeles för liten dator, de båda kvinnorna har lite konstiga händer och blickarna är riktade åt olika håll. Mittenbilden har lite för liten åldersskillnad mellan kvinnorna och i den understa ser det ut som om den äldre kvinnan saknar ögon. Men men, allt är inte perfekt. Jag föredrog den svartvita tecknade varianten längre upp i det här blogginlägget, men den har också sina brister.

Ibland får man finna sig i att man sannolikt aldrig kommer att återfinna den eller den personen, hur mycket man än letar! Har man sökt i femtio år får man väl till sist ändå ge upp och lägga ned projektet. Så var det för mig och min morfars farmors morbror, bleckslagaren JOHAN JEREMIAS LANGE d.y., född i Stockholm 1751 och så småningom utvandrad till Philadelphia i Norra Amerika. Hur vet jag det? Jo, genom faderns, åldermannen Johan Jeremias Lange (1719-1794) den äldres testamente från 1792. Där står följande att läsa:

" Gudi klagadt, en af mine söner, neml: Johan Jeremias Lange, hwilken satt sig ned såsom Bleckslagare uti staden Philadelphia i America, warit så olydig, och, af förackt eller sidowördnad, utom min wettskap och samtycke, derstädes gift sig, samt på stället hafwer hustru och barn, från hwilka han för sju år tillbaka (1785) bortfarit;

… och sedan han under bortowarelsen, hit till staden (Stockholm) äfwen anländt, och ej allenast dermed af mig, såsom en öm fader, undfått tillgift för sin föresagda olydnad, utan ock, mot Qvitto bekommit dess mödernearf efter sin afledne moder, min då warande kära hustru, Barbara Dorothea Wittich, har han, twert emot mina förmaningar och dess egna gifna löften at till de sina i Philadelphia då genast återresa, tagit sig det oråd före, at dem aldeles öfwergifwa i det han nu för tiden, enl. till mig inlupna underrättelser, skall befinna sig i hufwudstaden London i Engeland, och, torde hända, som aldrewärst wore, äfwen gift sig derstädes".

I anseende till en slik mannens fleråhriga frånwaro, har hans i Philadelphia qwarlemnade hustru mig tillskrifwit, samt sin och deras barns stora nöd beklagat och om hielp anhållit, hwaruti jag dem ock 2ne gånger måst af ömhet bispringa".

Summan av kardemumman blir att Johan Jeremias d.y. görs arvlös och att hans del i arvet efter fadern i stället tillfaller hans barn i Philadelphia. Oj, oj, oj - vilken historia. Jag har i decennier försökt hitta spår efter lymmelns framfart i såväl Philadelphia som London, men naturligtvis utan framgång … Jag hittade visserligen en möjlig vigsel i Philadelphia 1770 mellan JOHN LANGE och RACHEL CREAMER – men är han inte lite ung? 19 år!

Så kom då SVERIGES DÖDBOK 9, där jag alltid ”kör” alla mina släktnamn för att se om något spännande kan ha tillkommit. Så även namnet LANGE där notisen i ingressbilden fick mig att flämta efter luft. Ser ni vad det står i dödboken för Ulrika Eleonora Svenska församling i London 1817?

”Johan Lange – inbragtes på St Thomas Hospital i ett sanslöst tillstånd d 10 april och dog derstädes d 13 i samma månad, samt begrafdes på Hospitalet begrafningsgrund”

Ja, jädrar!

Detta måste ju helt enkelt vara den förlorade sonen från Stockholm! Allt annat är otänkbart. Enligt faderns disposition 1792, hade han lämnat Philadelphia omkring 1785, tagit sig till Stockholm och fått en öm faders förlåtelse samt kunnat kvittera ut sitt morsarv, mot löfte om att genast återvända till hustru och barn i Philadelphia. Detta gör han som sagt icke, och torde alltså vid tiden för sin död ha vistats i London i över 30 år. Blev han, som fadern befarade, bigamíst och finns det kanske en ättlingaskara på båda sidor om Atlanten, som bara väntar på att bli hittade?

En underlig detalj är att en bleckslagare vid namn Johan Jeremias Lange år 1801 vinner burskap i Stockholm, bara för att omedelbart därefter försvinna igen. Är det junior i London, som plötsligt letat sig hemåt i hopp om att också kunna utkvittera en bit av farsarvet?

Att de döda från Ulrika Eleonora församling i London nu också ingår i Sveriges dödbok 9, är en glad överraskning. Hoppas att arbetsgruppen för den kommande version 10 också får med de andra utlandsförsamlingarna; Paris, Berlin, Köpenhamn och framför allt: Sankt Petersburg. Där gömmer sig säkert många försvunna svenskar …

Den nu återfunna notisen i London försatte i alla fall mig för en liten stund i ”sanslöst tillstånd”.

Mera sån’t!

Bleckslagareåldermanenn Johan Jeremias Lange d.ä. (1719-1794) från Breslau i Schlesien, men bosatt i Stockholm sedan början av 1740-talet.

Snart är det jul och då kommer det kanske en liten present från tomten eller om det blir från någon eller några namngivna personer. En del hänger upp strumpor, andra sitter och väntar att det ska dyka upp något under granen. På olika sätt förbereder vi oss för ett julfirande, eller om vi kallar det något annat men många har i alla fall någon form av kontakt med familjen.

Kontakt med familjen kan man ha på många sätt, det är ju inte bara vid juletid, och jag fick en liten kontakt idag. Ett litet kuvert dök upp i en gammal bok, en bok som nog borde ha hamnat någon annan stans om städning och röjning fungerat, men boken fanns kvar och kuvertet kom fram. Och tänk att litet kuvert kan ge en gåva. Ingen mottagare och ingen avsändare fanns angiven, så varför det stoppats ner några småsaker det vet jag inte, men vad gör det när det som dyker upp ger vetskap om sådant, som kanske inte betyder något, men kan vara roligt att veta.

Ett papper och en sak till fanns i kuvertet, papperet gav mig ny information om när min farfar faktiskt ändrade från Johansson till Ahlgren.  Tidigare visste jag att det finns inskrivet i en kyrkbok att han bytt senast strax före  årsskiftet 1899/1900, men nu vet att det skett lite tidigare. Ett handskrivet papper med betyg från handelsbiträdestjänst mellan 15 september1897 och 1 maj 1899 hos Joh. A Nilsson i Mellerud är ställt till min farfar.  Alltså vet jag nu att han använt namnet före maj 1899.  Några månader hit eller dit, vad spelar det för roll. Ja, egentligen ingen alls, kanske kan vi stoppa in det i facket för onödigt vetande, men ändå, lite roligt tycker jag det är i alla fall.

Körkort i författarens ägo.

Och på tal om onödigt vetande, så gav det den andra saken som låg i kuvertet en tidsstämplad bild på samma farfar.  Torde vara från maj 1925, eller någon månad innan, för det är då som ett nytt körkort lämnas ut, det kostade 10 kronor och hur mycket det motsvarar idag får jag ta reda på någon gång. Har kort på honom, men det finns inte en tid att häkta upp dem på, om jag bortser från bröllopsfoton, där kan jag ju hitta datum i vigselboken om det inte står någon annan stans.

Det var inte mer i det lilla kuvertet, så den här bloggen blir inte så lång, men visst är det skoj när det dyker upp små minnessaker, som kan ge ytterligare liv till min berättelse om släkten.  Och ska jag vara ärlig så visste jag inte att farfar jobbat i Mellerud, han flyttade aldrig till Holms socken, som Mellerud låg i, så jag undrar hur han tog sig dit, det är väl nästan två mil mellan hemmet och Mellerud. Fast jag vet ju inte var affären låg, undrar om jag ska kolla med Melleruds museum om det 😊

Ska kanske åka dit, det är ju ett tag sedan jag var i Mellerud, ganska länge sedan om jag tänker efter.  När var du i Mellerud och kollade museet senast.

Det var för lite drygt en månad sedan, på Facebook faktiskt, som jag läste om historiekryssningen som tidningen Populär Historia skulle ordna. Helt impulsivt bestämde jag att jag skulle åka. Dels för att jag är extremt intresserad av historia, dels för att kanske få en liten möjlighet att marknadsföra mig själv som skribent, aspirerande författare som jag är numera. Sagt och gjort, jag bokade i svindlande fart, lyckades övertala min intet ont anande mamma att följa med, och saken var klar. 

Förutsättningarna var inte de bästa. Det var inte bara snö utan hårda vindbyar utlovat till avresedagen. Och även om Kockarnas julbord var inkluderat i det ganska rejält tilltagna priset på resan; man gör inte så mycket rättvisa åt ett aldrig så delikat julbord om vågorna går höga och man har anlag för sjösjuka. Dessutom hade jag glömt mitt senaste alster hemma, hade bara ett exemplar samt mina visitkort med mig! Inte särskilt proffsigt...

Men det hela avlöpte bättre än väntat. De där vindbyarna stack tydligen iväg någon annanstans. Julbordet var delikat, och redan första kvällen ombord, fick vi följa med podcasten 'Ekenssnack' på en visuell rundvandring i 'En förvandlad stad'. 

Efter tidig frukost följande morgon, satte det hela igång på allvar. Först ut är Annika Salén vid Stockholms stadsmuseum:

MED LASSE LUCIDOR GENOM 1600-TALETS STOCKHOLM heter hennes föredrag och handlar framför allt om platser som Lasse vistats på under sin alltför korta levnad. Själv har jag haft rätt vaga begrepp om skalden ifråga, och här fick jag många intressanta släktfakta uppräknade för mig. Det som överraskade mig var att Lasse Lucidor hade så mycket med högadeln att göra. Jag hade liksom föreställt mig honom som en 'fattig poet'. Det var han i och för sig, men han hade ett stort arv att utfordra. Ett arv som han aldrig fick, eftersom hans förmyndare Joakim Edling visade sig ha försnillat förmögenheten. Inte heller visste jag att Lasse bott en del av sin uppväxt i Stettin, och varit student i Greifswald. Sedan hade Lasse två besvärliga bröder, Olof och Erik, den ene värre än den andre, verkar det som. Till slut fick deras förmyndare, deras svåger Lars Assarsson, gift med deras syster Maria, iväg de ohängda bröderna, Olof till Ostindien, Erik till Västindien. För mig som är släktforskare, var detta ett extra intressant föredrag. Därefter följde Martin Rörby med föredraget

STOCKHOLMS ARKITEKTUR. Han börjar med att påpeka att Stockholm är alla arkitekters mardröm att bebygga. Förutom allt vatten och små öar finns här förkastningsbranter som försvårar all byggnation. Dock var Stockholm redan från början tänkt som ett lås för Mälaren och dess städer, och som sådant, fungerade staden alldeles utmärkt. Vad då arkitekturen anbelangar, så präglades medeltidens stenhus framför allt av Tyskland och kanske framför allt Hansan. På 1600-talet, när Sverige blivit stormakt, ville man modernisera staden. Framför allt ansågs trähusen med sina halmtak vara hopplöst ute. Istället sneglade man nu på holländsk arkitektur. Som exempel visas Reenstiernas palats på Söder, vilket gläder undertecknad, som är an-släkting med bröderna  Momma (adlade Reenstierna). Nicodemus Tessin den yngre tros ha ritat lusthuset i parken bakom Spökslottet på Drottninggatan, så det får vi också se bild på, vilket gläder mamma, som bor precis intill detsamma. 

Efter detta blir det en halvtimmes paus, och i det lilla rummet intill föreläsningssalen kan vi nu titta på ett antal vackra böcker som säljs till specialpris under resan. Köpa eller inte köpa, det är frågan? Sedan drar det igång igen, och nu kommer Rebecka Lennartsson för att tala om

MÄLARDROTTNINGEN - DEN SKÖNA SYNDERSKAN. Och med det föredraget, har vi tagit ett hopp i tiden fram till 1800-talet. Sverige har fått ångdrift, sedermera kommer dynamit att spränga igenom bergåsar med, och till slut, sent omsider, också avlopp, vilket minskar sjukdomsepidemiernas omfattning ordentligt.  Rebecka konstaterar att Stockholm som de flesta andra storstäder har 'dubbel identitet', alltså vackra husfasader, ståtliga ekipage och vackra parker, men också usla ruckel, alkohol, fattigdom och elände. Ibland ändrar det sig dock snabbt. På platsen där Hallwylska palatset så ståtligt breder ut sig idag, låg förut en loppcirkus!  Vi får också höra lite om Bellmans 'sångmö' Ulla Winblad, eller Maria Christina Källström som hon egentligen hette. För att komma tillrätta med den ökande prostitutionen, inrättades 1838 statliga bordeller, som man skulle kunna hålla uppsikt över. Detta var inte något populärt beslut i staden. Flera upplopp, och stenkastning blev följden. Men, återigen, bara kvarter från bordellerna, promenerade bladn annat 'Norrbrolejonen' och visade upp sina ståtliga ekiperingar. Det var framför allt herrar, men också en del kvinnor som paraderade. Sist ut bland föredragshållarna är Mats Hayen med

VI SOM BYGGDE STADSHUSET, ett färgrikt epos om triangeldrama, en dörr från Gamla Stan och en kyrkportal i trä som numera finns i Stadshuskällaren. Vi får förstås också veta varför Blå salen inte blev blå, och influenserna från arts & craft-rörelsen som syns i byggnaden. Till 100-årsjubileet komponerade Wille Crafoord 'Tre kronor i toppen' till husets ära, och Mats H säger sig ha fått Wille att inkorporera ordet 'internationalromantik' i texten. En del av detta har jag i ärlighetens namn läst förut i diverse böcker, men det är ett roligt föredrag, som avslutas med en kraftig applåd. 

Ja, det blir förstås mer applåder, för nu är föreläsningarna slut. Vi trängs i lilla rummet bredvid för att köpa böcker och få dem signerade. Mats Hayen hedrar mig med att känna igen mig, vi har setts på  Stadsarkivet ett antal gånger, och jag får boken signerad. Jag lyckas i sista minuten komma ihåg att överlämna mitt enda medhavda häfte till redaktören för Populär Historia.

Efter landstigning och för min del hemfärd längs snöiga vägar, anländer jag till sist hem, mycket nöjd med resan. Det får gärna bli en återkommande tradition! 

Bilden: Programkort, en bekant företeelse från släktforskarkryssningarna... Foto: författaren

Lars och Hulda Hällgren. Foto: F. W. Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling.Lars Vilhelm Hällgren föddes 1869-03-30 i Orrträsk, Skellefteå socken som ett av tretton barn till Anders Gustaf Hällgren, barnfödd i Grönliden, Norsjö och hans hustru Brita Kristiana Löfgren, bördig från Rismyrliden, Burträsk.

1878 flyttade den stora familjen till Brännby, Burträsk. 1883 bosatte de sig i Nya Risliden. Lars var tidigt musikintresserad. Han skaffade sig en klarinett med fem klaffar. Priset var tre kronor. Han övade med den och höll till bakom uthusen eller i skogen, rädd att någon skulle höra honom. På ett bröllop i trakten skulle ”Karl Nischa” spela tillsammans med någon fler. Lars tog med sig klarinetten och åkte dit för att ”koxa” (titta) som var vanligt på den tiden. När brudparet fick veta att Lars var en av ”koxarna” gick de ut och tog in honom bland spelmännen. Nu fick han sitta bredvid den 24 år äldre ”Karl Nischas” sida, som var en skicklig spelman, men hade ett hetsigt humör. Med uselt dold ilska konstaterade Karl att intresset låg på Lars och vad han skulle prestera i musik.

Lars började att spela men ”Karl Nischa” ofredade honom på olika sätt och tutade honom i öronen med klarinetten. (Båda spelade klarinett). Lars fortsatte att spela. Då tappade ”Karl Nischa” humöret och skrek allt vad han orkade: ”He laat som da jejta rämi” (det låter som då geten bräker). ”Jag måste skaffa mig en trevligare spelkamrat” tänkte Lars och hans tankar gick direkt till ”Spel-Viktor” Burman i Ljusvattnet, Burträsk. De träffades snart, spelade tillsammans flera kvällar och snart fick Lars följa Burman på ett bröllop. Det gick så bra och de fick så mycket beröm att de beslöt att hädanefter spela ihop. Lars skaffade sig en bättre klarinett.

1891 gifte sig Lars med Hulda Maria Degerman född 1866-10-03 i Degernäs, Burträsk, dotter till Lars Fredrik Degerman, barnfödd i Risåkläppen och hans hustru Maria Johanna Emanuelsdotter, bördig från Lappsjön, Burträsk. Hulda hade åren 1885-1886 samt 1889-1890 varit piga i Brännvattnet, Burträsk hos Johan Anton Brännström med familj. Lars och Hulda bosatte sig i Nya Risliden. De fick fem barn i rask takt, varav två dog samma år som de föddes. Lars och Huldas bröllop ägde rum i Degernäs. Som spelman vid bröllopet hade Lars anlitat sin kompis ”Spel-Viktor”. När han traskade före brudparet och spelade bröllopsmarschen lät det som en hel orkester. Samspelet dem emellan inleddes på 1880-talet och pågick fram till 1904 när Lars med sin familj flyttade till Renfors, Burträsk där de köpt en gård.

Under dessa många år hade de spelat på otaliga bröllop och andra tillställningar. Repertoaren bestod av gamla låtar efter ”Fjeru-Jani”, Lappojken, ”Anners Orsa” i Kattisträsk, och ”Spel-Viktors” tolv kadriljer som han lärt sig av ”Elias-Orsa-Johan-Anton”. ”Karl Nischa” hade också efterlämnat en melodi som Lars spelade så mycket att den till slut och numera kallas för Lars Hällgren-marschen.

När Lars mönstrade på Gumboda Hed fick han det tveksamma nöjet att gå först och spela marsch. Det var ett tufft jobb att spela ensam, han hade inte hunnit få den behövliga erfarenheten. Väl framme skramlade de övriga ihop en liten men dock kollekt till ”klarinettisten borta Risliin”.

Under Anders Lindmarks bröllop i Ljusvattnet 1895 inträffade ett missöde av mera ovanlig typ. Lars och Viktor var mitt uppe i den för brudparet så viktiga brudkadriljen. Det sades att som bruddansen gick så skulle livet också bli. Därför var det viktigt att hålla koll på repriserna i kadriljen. Mitt i spelningen gick Lars klarinett av på mitten! Som tur var tappade inte Viktor fattningen utan fortsatte att spela som om ingenting hade hänt. Tänk om även fiolen hade tystnat och kadriljen avbrutits. Då hade det blivit en stor olycka. Nu slutade ju allt bra och lyckligt.

Lars och hans kompis var med på flera långa spelningar. Man åt och drack, dansade, vilade, åt samt dansade på nytt. Spelmännen hade det jobbigt men fick jämt extra förplägnad. ”Man kände sig urblåst”, sade Lars vid ett tillfälle. Spelningen började alltid på kvällen, pågick hela den första natten, den första dagen och sedan flera dagar i följd. Ett riktigt bondbröllop kunde pågå i alltifrån tre dagar till en vecka. Lars mindes ett bröllop i Ljusvattnet den 3 juli 1899 när Andreas Nyström gifte sig med sin Maria Vilhelmina Lundberg. Lars och Viktor hade spelat bröllopsmarsch vid stugtrappen. Lars Hällgren med sin kompis fortsatte att spela i Ljusvattnet, Lappvattnet, Åbyn, Renbergsvattnet, Mjövattnet och andra byar i Burträsk socken samt på många platser i länet. Viktor hade hela tiden bott i Ljusvattnet och Lars alltså sedan 1883 i Nya Risliden. Det var arbetsförhållandena som skiljde kompanjonerna åt. Viktor lockades av stambanebygget och flyttade till Norrbotten. Lars hade efter utbildning till skomakare, köpt ett hemman i Renfors, Burträsk 1904. Han hade också fattat ett annat viktigt beslut. Han skulle sluta spela. På en marknad sålde han sin klarinett. Därmed var det slutspelat för honom.

I Renfors fick Lars och Hulda ytterligare tre barn men ett av dessa dog vid drygt ett års ålder. Dessutom avled äldsta dottern 1909, 13 år ung. Barnaskaran bestod alltså därefter av fyra barn, tre döttrar och en son. Hemmanet överläts senare till sonen men Lars fortsatte att hjälpa till med jordbruket parallellt med arbetet som skomakare.

Makarna Hällgren hade nog tänkt att få fira guldbröllop 1941 men så blev det inte eftersom Hulda hastigt gick bort 28 februari 1939. Som person var Lars lugn och harmonisk. Han vandrade sin väg genom livet stilla och försynt. Han hade ett rikt och varmt hjärta. Därför var han som vän och granne den bästa tänkbara. Mycket omtyckt hade han en stor skara vänner men inga ovänner. Lars avled på Skellefteå lasarett den 24 mars 1944 efter en kort tids sjukdom.

Nu ska jag berätta för er om Heddamåla i Småland. Inte för att jag har någon dramatisk släkthistoria därifrån eller för att något särskilt hänt, utan för att det är ett vackert namn på en liten vacker plats i en omgivning som för mig är väldigt mycket Småland. Det ligger i närheten av Skruv i södra delen av landskapet, i Kronobergs län men på gränsen till Kalmar län.
Christina Månsdotter föddes i Heddamåla 1781 och var dotter till soldaten Måns Månsson Asp på Heddamåla soldattorp i Linneryds socken. Hennes mor hette Stina Gertonsdotter. Christina hade en sex år äldre syster som hette Märta. En syster föddes 1780 men dog efter tre månader.

Christina Månsdotter är en av mina barns farmors många förmödrar från Småland, sex generationer före mina barn på deras pappas sida. Den här släkten släktforskade jag om för 12–13 år sedan och hittade då väldigt många intressanta människoöden. Det bidrog till att jag fortsatte som släktforskare, numera i stort sett på heltid som uppdragsforskare.
Visserligen har jag bott i Småland i 38 år, men uppe i det nordöstra hörnet. 2012 gjorde jag en resa i södra Småland för att leta upp en del av de platser där mina barns farmors släkt kom ifrån, men då hittade jag inte till Heddamåla.
I maj 2018 fick jag möjlighet att besöka trakten tillsammans med ett par väninnor och när vi såg vägskylten till Heddamåla svängde vi av. Jag ville så gärna se den plats som jag släktforskat om.
Smaka på namnet, visst är det vackert! Heddamåla.
Visst var det fint där. Vi passerade en gård, åkte en bit, vände och åkte tillbaka. Jag klev ur bilen och tog några bilder. På höger sida om vägen låg en gammal ladugård. Inte så gammal som från Christinas tid för drygt 200 år sedan, snarare från 1900-talet. Men nu hade jag i alla fall sett Heddamåla och vi kunde åka vidare.

På väg till Heddamåla. Eget foto.

Heddamåla i södra Småland i maj 2018. Eget foto.

Christinas far Måns Asp var soldat i Livkompaniet på Kronobergs regemente där han antogs 1773. Hans tjänstgöringstid blev inte så lång för tio år senare avskedades han från regementet och orsaken som anges var ”liderlighet”. Uppgifterna är knapphändiga och jag vet egentligen inte vad som låg bakom. Liderlighet kunde förr betyda förargelseväckande uppträdande, sedeslöshet och allmän oordentlighet.
Efter avskedet tvingades familjen lämna soldattorpet, det skulle ju näste soldat ha. I stället kommer de till backstugan Fattighall. Namnet kanske först uppstått som öknamn för ett hus där bara fattiga bodde, så vi kan föreställa oss att det var ganska eländigt. Det framgår inte vad familjen levde av men förmodligen gjorde Måns dagsverken på gårdar i trakten. Fattighall låg på byn Bondeskogs ägor i Ljuders socken.

Några fler barn föddes inte i familjen och Märta flyttade hemifrån i tonåren. Hon kom hem 1809 och födde dottern Anna Stina. Senare gifte hon sig med Carl Nilsson i Kråksjö och prästen antecknade i husförhörslängderna att Märta tigger. Tiggeri i allmänhet var förbjudet, alla skulle försörja sig med hederligt arbete, även om inte alla kunde göra det. Innan Måns Asp dog 1818 kallas han ”allmosehjon” av prästen.
Christina var också hemifrån i perioder, bland annat när hon som ogift födde dottern Ingrid på Grimsgöl 1811. Innan hon åkte till Karlskrona och gifte sig arbetade hon en tid i Tingsås. Även dottern Ingrid bodde några år i slutet av tonåren i Karlskrona och arbetade troligen som piga där.
Det är Ingrid som fört släkten vidare till mina barn.

När en ny version av Sveriges Dödbok anländer tar jag fram min lista över alla "hopplösa fall" som jag under min 60-åriga släktforskarkarriär misslyckats med att lösa. Kanske kan de nya tidsperioderna i databasen bli min räddning.

En av de släkter jag sedan ungdomen fascinerats av är Västgötasläkten AURELL. Själv härstammar jag från släkten AURELIUS från Gullaskruvs gård i Kalmar län, därav namnet: AURUM = GULD. Mot slutet av 1700-talet moderniserade några medlemmar av denna släkt sitt namn till just AURELL och två av dem, däribland min anfader Jacob Aurell (1756-1826), kom att slå sig ned i Västergötland. I det längsta trodde jag att han på något sätt tillhörde Västgötasläkten och bestämde mig för att bena ut hela denna stora släkt för att, om möjligt, hitta sambandet. När det till sist stod klart att Jacob kom från Småland och inte var släkt med Västgötarna, hade jag lagt ned så mycket tid och möda på dessa att det inte gick att sluta ...

Västgötasläkten AURELL med rötter åt Mariestad har flera stora grenar, en i Östergötland, en i Västmanland och Stockholm, en i Kansas och flera så klart i Västergötland. Bland de borttappade befann sig klpparslagargesällen OLOV LUFVIG AURELL, född 1793 i Leksberg (R) som son till kvartermästaren Leonhard Aurell (1758-1810) och hans första hustru Charlotta Regina Mellin (1763-1805). Makarna fick nio barn, varav sex levde till vuxen ålder. Men inte ett enda barnbarn. Äldste sonen, apotekaren i Hjo Anders Lorens Aurell (1784-1826) var visserligen gift med efterlämnade inga barn. Alla de övriga förblev ogifta. De tre döttrarna Sophia Regina Aurell (1785-1856), Charlotta Christina Aurell (1787-1830) och Maria Elisabeth Aurell (1789-1858) försörjde sig som hushållerskor och "husmamseller". Sonen Leonhard Aurell (1791-1850) blev smed och så småningom metallarbetare i Eskiistuna.

Men så var det då Olov Ludvig - kopparslagargesällen. Honom har jag hittat lite här och var, mest i Östergötland, där han flyttar mellan städerna. Men han har också vistats i Kungsbacka, Örebro, Arboga, Köping, Lidköping och Nyköping. Gesällerna rörde på sig. Tack och lov för Arkiv Digitals utmärkta husförhörslängdsregister som gör det möjligt att återfinna sde flesta. Men gesäller är besvärliga! De kommer från "obestämd ort" och flyttar året därpå till "obestämd ort". Efter 1825 har han varit spårlöst försvunnen. Tills igår! Väl installerad i datorn var den första sökningen jag gjorde på SVERIGES DÖDBOK  9  just rörande den försvunne kopparslagaren. Resultatet ser ni ovan. Lätt som en plätt! Olov Ludvig Aurell hamnade till sist i Avesta, av alla ställen, där han där den 12 maj 1827 av "bröstwerk". Utan Sveriges Dödbok hade jag sannolikt aldrig hittat honom!

När jag som förbundsordförande, tillsammans med Anna-Lena Hultman, för mer än 20 år sedan drog igång projektet NAMN ÅT DE DÖDA hade jag visserligen en vision, men kunde väl inte drömma om att projektet skulle bli så lyckosamt och kunna fortsätta decennium efter decennium, både bakåt och framåt i tiden. I början var det segt, det skall inte förnekas, med mycket motstånd från olika håll. Belackarnas farhågor kom emellertid på skam och Sveriges dödbok har sedan dess vuxit i både omfång och status och utvecklats till Sveriges Släktforskarförbunds verkliga flaggskepp. 

Är det då helt säkert att Leonhard och hans första fru inte fick några barnbarn? Nja, här finns det en liten gåta att lösa:

I Mariestad föds det 1806 ett gossebarn, som får namnet JOHAN. Han blir så småningom glasmästare, kallar sig AURELL och hamnar i Linköping. Hans födelsnotis har inte återfunnits, men han skulle tidsmässigt kunna vara en son till apotekaren Anders Lorens Aurell eller kanske till en av systrarna.

Kvartermästaren Leonhard Aurell gifter 1809 om sig och får 1810 en son, Carl Eric Aurell (1810-1863), som dock bara får ha sin pappa i en vecka ... Sonen hamnar i Stockholm som "järnbärare" (låter tungt) och får många barn, vars efternamn dock förvanskats till AGRELL i kyrkbokföringen och så heter ättlingarna ännu denna dag.

Länge leve SVERIGES DÖDBOK och alla dess döingar!

Det finns många anledningar till att använda DNA i sin släktforskning. Att hitta okända släktingar, att kontrollera egna uppgifter, att vara intresserad av det som hände en bit bortom källorna och jag kan säkert fortsätta hur länge som helst. Ju fler som testar sig, desto mer information kan man få och desto fler uppgifter behövs kontrolleras. Det är allmänt bekant att DNA inte ljuger, men det är också väl känt av många att DNA inte berättar hur vi är släkt, bara att vi är släkt.

För att få klarhet i de träffar som dyker upp så blir det en nödvändighet att bygga ut träden, att försöka hitta fler kopplingar mellan olika personer och att därmed kunna förstå hur det hänger ihop. Och när vi gör det så dyker det kanske upp både det ena hindret och det andra, och det gäller att leta ordentligt. Och med tiden så dyker det upp den ena ledtråden efter den andra, och det blir fler personer i trädet. Det behövs inte så många uppgifter om varje person för att förstå kopplingarna, men det kan ju bli lite för lite ibland.

Det räcker inte alltid med född, vigd och död. Det behövs kanske lite fler uppgifter, för att klara ut det hela. Och kan man hitta fler uppgifter så blir det om inte lättare så i alla fall mer intressant.  Det som brukar benämnas att vi kan klä på våra släktingar. Och just nu sitter jag och försöker klä på några av de som finns i  mitt träd, de är inte jättenära men jag har fått lite hjälp.  Bland efterlämnade papper så hittar jag en mapp med påskriften ” Minnesanteckningar nedskrivna vid nittiotre till nittiofyra års ålder och tillägnade min syster Ruth”.

Fri bild av Guss Alkala på Unsplash
Med tanke på den angivna åldern så vet jag att de är skrivna 1972/1973 av en av min farmors bröder. Det är ju inte så länge sedan om man är van att forska långt bak i tiden, men det ger ändå inblickar i en svunnen tid när jag läser om minnen från berättarens barndom på 1880-talet.  Allt är inte skrivet kronologiskt, men det är tankar och funderingar kring det som upplevts under många år. Och det ger mig nya utmaningar att försöka hitta det som beskrivs.  Det kommer fram sånt som jag inte sett när jag snabbt sprungit igenom de källor som hittats. Att någon åkt till Amerika, kommit hem och sedan åkt igen kan jag se nu, när jag vet vad jag ska leta efter, men det är inte alltid det är uppenbart.

Några av min farmors farbröders barn verkar åka skytteltrafik över atlanten, eller jag ska kanske ändra det till att de åkte att antal gånger så blir det inte så överdrivet. De åker till olika ställen, men så finns flera av dem i samma hus vid en folkräkning, och där finns också syskonbarn.  Några har blivit änkor vid unga år, för några är det ett första avstamp att åka till faster för att sedan resa vidare. Berättelserna ger nya infallsvinklar och sedan att det finns små roliga historier, hur sanna de nu är, gör det hela till ett stort nöje.

Många i den delen av släkten verkar bli smeder, inte brukssmeder men med egna små verkstäder, kanske inte helt ovanligt i Östergötland. Och även de som reser till andra sidan atlanten tycks hamna i det skrået. Det gäller ju männen, för kvinnorna så gäller det att gifta sig eller emigrera, om de nu inte fick tjänst hos någon familj. Och när det gäller den här delen av berättelsen så dyker det upp namn som långt senare dyker upp i mina släktforskningssammanhang.  Först blev han ordförande i Genealogiska Föreningen och sedan ordförande i Sveriges Släktforskarförbund, och det måste ha berott på att min farmors farbrors dotter var anställd under lång tid hos Erland Ringborgs farmor.  Visst måste det finnas någon form av påverkanskoppling, eller vad tror du.

Valborg och Gustav Pettersson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Gustaf Antonius Pettersson föddes 1904-06-18 i Bergsbyn, Skellefteå som son till arbetaren Anton Pettersson och hans hustru Ida Augusta Jonsson, båda bördiga från Bergsbyn. Gustaf växte upp tillsammans med en äldre syster och en fosterbror.

Gustaf arbetade bland annat vid Scharins söner och kom som elektrikerlärling till Forsbergs el. Han flyttade 1931 till Boliden där han startade en elinstallationsfirma. Året efter vigdes han med Valborg Kristina Boman född 1905-07-29 i Långselet, Skellefteå men uppvuxen i Sörböle, Skellefteå. Hon var äldsta dotter till tummare Johannes Boman, barnfödd i Långselet och Hulda Ulrika Eriksson, härstammande från Finnforsberget. Enligt dåtidens sed föll det på hennes lott att stanna hemma som hjälp tills hon gifte sig. I Boliden föddes Gustaf och Valborgs två äldsta barn, en dotter och en son innan flyttlasset bar iväg till Sörböle, Skellefteå. Där föddes ytterligare en son i familjen. Dit överflyttade Pettersson sin verksamhet som fick namnet G. A. Petterssons Elektriska Byrå. Denna huserade i lokalerna på nuvarande adress Brogatan 10. Till denna rörelse hörde en elektrisk verkstad med reparationer av generatorer och motorer. Med åren blev Gustaf sjuk varför rörelsen övertogs av äldste sonen.

G. A. Pettersson var i sina krafts dagar en skicklig elektriker och en driftig affärsman. Han var också en lojal vän samt en präktig människa. Han somnade in lördagen 13 januari 1962 på Skellefteå lasarett, blott 57 år gammal.

Valborg, eller "Bojan" som hon kallades av sina äldsta vänner, hade en stor vänkrets. Ett enda ord, hemmet, sa allt om hennes största intresse och livsinriktning. Först föräldrahemmet och sen det hem hon skapat med sin make samt de tre barnen. Väldigt få människor hade som Valborg visat så många en så stor och samtidigt en engagerad samt respekterande kärlek. Hon var en glad och varm människa som med optimism bevarat sin livsglädje. Barnens familjer och de många barnbarnen fanns alltid i hennes tankar. En stor glädjekälla för henne var att hon fick tillfälle att överföra sina stora matlagningskunskaper till den yngre generationen. Kanske var trots allt tillfredsställelsen för henne ännu större över att barnbarnen delat hennes stora intresse för sömnad och handarbete. Hon saknade inte motgångar i livet. Den stora sorgen efter äldste sonen och makens alltför tidiga bortgång samt svåra sjukdomar kunde aldrig ta ifrån henne hennes stora livsglädje. Det var en sällsynt mycket älskad, känslomässigt rikt utrustad, kärleksfull och stark människa som lämnade jordelivet på Skellefteå lasarett tisdagen 30 mars 1993 i en ålder av 87 år.

Albert Miltopæus var en sjöman från Gävle, född 1841. Han gick till sjöss 1854 och var alltså bara 13 år då. Sjöfartskarriären inledde han med att vara kajutvakt åt sin far sjökaptenen Fredrik Miltopæus, så han var nog i trygga händer, fast han var så ung. Att gå till sjöss som 13-åring var inte helt ovanligt, framför allt inte i sjömansfamiljer.
Första resan gjorde han på skonerten Hertha från Gävle på resa till Medelhavet och med sin far som befälhavare. Sedan seglade han med andra kaptener på andra fartyg.
Han var sjöman i handelsflottan, inte militär sjöman.
Albert förblev sjöman hela sitt yrkesliv och gjorde karriär. Matrikeln i Gävle sjömanshus är så full av noteringar om påmönstringar på olika fartyg att de knappt får plats på sidan. År 1900 överfördes han till Göteborgs sjömanshus, då hade han bott där länge.

Gävle sjömanshus matrikel med uppgifter om Albert Miltopæus. Bildkälla: Arkiv Digital.

Redan 1861 blev han styrman på briggen Gideon på resa till Marseille och åter igen med sin far som kapten. Han fortsatte som styrman på fartyg som gick på Medelhavet och till Australien. Första gången han mönstrade som befälhavare var på skeppet Indiaman 1869. 1871 var det dags för en ny resa med samma fartyg, troligen var den tänkt att bli en världsomsegling. Men så blev det inte.
När han mönstrade på i Göteborg i maj 1871 får vi veta att destinationen var Sydney och Melbourne i Australien. Troligen var de mellan 20 och 30 man som arbetade ombord.
Resan med Indiaman tog slut på Påskön den 14 mars 1872, efter en mycket dramatisk sista tid. I Riksarkivets databas Sjömanshus (Sjöfolk) får vi veta att fartyget förlorades den 14 mars på Påskön och i sjömanshusets avmönstringsrulla står det att besättningens lön därför räknades till detta datum. Avmönstringen skedde på Tahiti den 1 juni samma år.

Men vad var det som hänt? För att få veta det har jag sökt på fartygets namn Indiaman i Kungliga Bibliotekets databas med digtaliserade dagstidningar från 1872. Där finns svaret, bland annat i Post- och Inrikes Tidningar den 13 augusti.
Skeppet var på resa från Callao i Peru till Australien den 14 februari 1872 när de överraskades av en en svår nordlig och nordvästlig orkan. Fartyget sprang läck och vatten fick pumpas ut. Det gick några dagar och situationen förvärrades. De befann sig på ungefär 40 grader syd och 138 grader väst, som är mitt ute i Södra Stilla havet mellan Nya Zeeland och Chile. På grund av vindriktningen kunde de inte ta sig till Nya Zeeland utan tog sig norrut och den 8 mars siktade de Påskön. Det gick inte att segla rakt in till ön, på grund av den ostliga stormen och svår sjö. Efter tre dagar beslöt de att försöka ta sig fram till Påskön, för att om möjligt rädda sina egna och passagerarnas liv. Och den 13 februari var de så nära att de kunde få hjälp av öbefolknignen som kom ombord och hjälpte dem att pumpa ut vatten, flytta barlasten och föra iland proviant, segel och tågvirke.
Efter en hel månad ute på stormigt hav. Vilken fasa!
Inte underligt att besättningen sedan vägrade fortsätta seglatsen med det skadade fartyget.
"Besättningen var alldeles utmattad" står det i tidningsartikeln och det kan man ju begripa. Skeppet halades in bland klipporna vid ön, med öbornas hjälp, och man hoppades senare kunna bärga fartyget. Men ett par dagar senare gick det hoppet om intet, då hade stormen spolat bort skrovet och bara spillror återstod.
Det verkar som om alle man, både besättning och passagerare, klarade livhanken. De var kvar på Påskön över en månad och fick sedan resa med en brigg till Tahiti, därifrån på en skonare till San Fransisco och sedan hem.
Avmönstringen måste ha skett hos svenske konsuln på Tahiti.

I Post- och Inrikes Tidningar den 13 augusti 1872 kan vi läsa om Indiamans förlisning. Fotografiet på Albert Miltopæus kommer från Sjöhistoriska Museet, foto: James William Bourn, via Digitaltmuseum.

Albert Miltopæus blev alltså inte avskräckt trots denna upplevelse på havet. 1873 blev han påmönstrad på ett nytt fartyg, ångaren Linné. Det hade nog tagit lite tid för honom att komma hem och kanske behövde han vila ut ett tag.
Ganska snart flyttade han till Göteborg där han gifte sig 1875 med Maria Cecilia Örn, dotter till en handlare i stan. De fick tre barn, två döttrar och en son. Sonen gick inte till sjöss, i stället arbetade han vid Tullverket.
Albert Miltopæus ska ha fortsatt som ångbåtsbefälhavare till 1919, om det kan stämma. Då var han 78 år. I så blev hans sjökarriär 65 år. Ett helt liv.

I fredags i förra veckan höll jag ett föredrag i Zoom för Riksarkivet om hur man släktforskar om sjömän. Där använde jag Albert Miltopæus som ett av flera exempel på hur man hittar information om sjömän i sjämanshusarkiven.
Har du en sjöman i släkten? Kanske kan du ha hjälp av föredraget. Det finns på Riksarkivets Youtubekanal.
Tyvärr var jag förkyld då så rösten är inte så klar och tydlig, men föredraget är textat så jag hoppas att det ska kunna ge vägledning ändå.

Nu väntar jag på att webbversionen av Sveriges dödbok 9 ska bli tillgänglig så att jag kan börja använda den. Den är efterlängtad.

Kan man som släktforskare fira när det gått ett specifikt antal år sedan en händelse?  300 år sedan en anfader föddes eller 200 år sedan några i trädet gifte sig.  Kanske 150 år sedan farfarsfar föddes, det kan man ha som förevändning för en bakelse eller två. Har man då ett tillräckligt stort träd så kan det kanske bli firande varje dag under året. Men det kanske blir lite jobbigt och sedan kan man fundera på hur bra det är ur hälsosynpunkt.

Men jag har bestämt att jag kan fira något som ligger närmare i tiden, trots att det inte syns i mitt släktträd. Den 23 november är det precis 10 år sedan ganska många träffades i Nürnberghuset på söder i Stockholm. Det var en speciell händelse som jag anordnat tillsammans med Genealogiska Föreningen, den första riktigt stora DNA-konferensen, och stor blev den, på många sätt.

Nürnberghuset hade en stor samlingssal, med scen och allt, men det visade sig att det saknades tillräckligt med antal stolar i den salen. Det blev att jaga i andra rum för att alla de som kom skulle få någonstans att sitta. Bära, bära och bära igen, tillslut fanns det inte mer golvyta så då tog bärandet slut.  Det var några sent ankomna som fick stå, men de klarade det. Och uppe vid taket, i ett litet bås där det vanligtvis fanns en filmprojektor, hade fotografen bänkat sig. Det var inte så vanligt med inspelningar för 10 år sedan, och det krävdes lite specialgrejer för att få det bra.

Och utanför salen fanns det utställare, naturligtvis var Genealogiska föreningen där med hela sitt sortiment, men det fanns också information från olika testföretag och sedan sist, men absolut inte minst, en av pionjärerna inom DNA-släktforskning, Trosa Anverk med Niklas Lindberg var på plats och visade vad han hade att erbjuda, spännande för många.

Bild från starten av Magnus Bäckmarks föredrag i författarens ägo

Vad var det som lockade hundratals med åhörare att söka sig lokalen, kan man undra. Jodå, det var tre fantastiska föredrag som stod på agendan, och det väckte uppmärksamhet långt utanför de gränser som normalt omger släktforskning. Magnus Bäckmark beskrev hur släktforskning med DNA går till, på ett sätt som står sig än idag guidade han de församlade genom de olika stegen. Helt nytt för en del, bra genomgång för de mer rutinerade och den föreläsningen står sig än idag.

Peter Sjölunds pass var uppdelat i två delar, först ett om hur det fungerade i FamilyTreeDNAs laboratorium, en rundvandring som speglade den Peter gjort i Houston strax innan. Den andra delen handlade om det Bureprojekt som med stöd av Y-DNA visade på olika släktskap. I den delen fanns det också sprängstoft om att de adliga Burarna inte var Burar på den manliga sidan, vilket väckte uppståndelse.  Att de var det på den kvinnliga sidan togs inte upp lika stort i de skriverier som blev resultatet av föredraget. Tänk att både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet tyckte det var intressant 😊

Det tredje föredraget var ganska hemligt, så där var överenskommelsen att vi inte filmar det. För mycket fick inte läcka ut. Det var Karin Bojs som berättade om sina resor och träffar med olika forskargrupper i Europa. Upptäckter som snart skulle revolutionera våra kunskaper om olika folkvandringar och blandningar med varandra. Att det samtidigt var grundmaterial till den mycket kända boken Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren förstod nog ingen då, men det blev uppenbart senare.

Det var en mäktig dag, mycket som berättades och det fanns också en kolumnist i Dagens Nyheter som tyckte sig se rasbiologi i föredragen, vilket lyftes i hennes krönika i Dagens Nyheter. Det var då vi fick lära oss att i Dagens Nyheter får man inte skriva något genmäle mot krönikor.  Trots idoga försök av flertal personer så fick hennes ord stå oemotsagda.  Fast det hittades lite andra kanaler att påvisa tokigheterna i hennes resonemang.

Sannerligen en minnesvärd dag, och vill du nu, 10 år senare, se de två filmade föredragen och se hur mycket som har ändrats, eller inte ändrats, så är det bara att gå in på https://www.genealogi.net/filmade-forelasningar/  , där finns de som öppna, så alla vare sig medlem i föreningen eller ej kan titta på dem. Jag tycker det är en fröjd att följa dem men så har jag ju vissa kopplingar till dem också, jag är med i 5 sekunder i den ena.

Var du själv med den dagen, kanske finns det någon mer än jag som har minne från evenemanget.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av 1900-talshistoria, inte ens andra världskriget, med all den dramatik det förde med sig också i Sverige, fastän vi inte deltog i striderna. Däremot hade jag en god vän, som tyvärr inte finns bland oss längre, med ett brinnande intresse för kriget, beredskapen och villkoren för svenskarna under krigsåren.

Det var från henne, eller snarare hennes far, som jag fick överta boken. Det var förstås Halland som lockade, även om jag visste att mina anor hade lämnat landskapet långt tidigare.

Boken heter ’Flygdramatik i Halland under andra världskriget’, och sådan var det uppenbarligen betydligt mer av än vi idag kanske föreställer oss. Här beskrivs i detalj nio nödlandningar eller störtanden av britter, amerikaner och faktiskt också en tysk i Halland under kriget. Vi får veta mer om hur framför allt brittiskt stridsflyg var organiserat, vilka flygrutter som gick över södra Sverige, och hur det kom sig att planen blev träffade av tyskarnas eld och därför antingen störtade eller kunde nödlanda.

Det som verkligen griper tag i läsaren är de personliga skildringar som både hallänningar och flygare lämnat. Vi ska ta ett litet exempel: ”LL 947 BH-W slog ner i skogen två hundra meter söder om den östliga utskjutande delen av Hjörneredssjön, en smal vik några hundra meter bred. Det trettio meter vingbreda planet kanade först på kronorna av den åldriga bokskog som växte här. Sedan plöjde det nedåt och åstadkom en bred gata i skogen. Halvmetertjocka bokstammar bröts av som tändstickor innan LL 947 BH-W slog i marken. ”

Man förstår att kraschen väckte stor uppmärksamhet på det lugna bondlandet!

Men hur gick det då för flygarna ombord?

Två hoppade fallskärm tillsammans, och blev, lätt skadade, omhändertagna i Kårarp. En tredje hamnade lite längre bort, vid Erlandsbygget. Han hette Stephen McFarlane, och hade haft turen eller oturen, hur man ser det, att landa mitt i en pytteliten sjö, Råsjön. Han lyckades befria sig från fallskärmen, och ta sig i land. ”Sjön ligger omgärdad av skog och mossmarker, och det är naturligt om McFarlane inte hade någon vetskap om hur han skulle gå för att träffa på bebyggda trakter”.

Det avslöjas nu att brittiska flygares overaller verkligen innehöll diverse. McFarlane föredrog att vänta till gryningen, eftersom han inte såg så värst mycket i villande skogen mitt i natten. Under tiden kunde han från en specialficka tillgodogöra sig kex, choklad och karameller. I en annan ficka hade han, lite otippat, rakutrustning! Det ansågs viktigt att en flygare vid nödlandning i främmande land skulle se proper ut, annars kunde han väcka fel sorts uppmärksamhet…

I gryningen gav sig flygaren iväg, hittade en bäck från Råsjön, som han följde, hamnade i bebyggda trakter, och blev så småningom upphämtad.

I slutet av boken berättar några ’tornsvalor’ om tiden i beredskapen. Det var unga lottor som höll utkik i speciella torn efter flygplan, eventuellt anfallande sådana. En av dem berättar hur hon i de ransoneringstider som rådde, fick lära sig att röka pipa istället för cigarretter. Det sparade tobak!

Inte alla nödlandningar slutade lyckligt. Hallänningarna fick hjälpa till att begrava flera utländska flygare som inte överlevt.

Även om boken tilldrar sig i Halland, och på så sätt också ger en bild av hur folket där hade det under kriget, så tror jag att liknande dramatik rådde vid nödlandningar på andra håll i Sverige. Så även den som inte har släkt eller anor i Halland, kan säkert fängslas av flygdramatiken!

Flygdramatik i Halland under andra världskriget

Av Sven Martinson, Jan-Olof Nilsson och Lars Wikander

Redaktör: Uno Larsson

Förlag Utsikten 1995

Bild: Omslaget. Foto: författaren

Johan Andersson. Foto: Okänd fotograf. Från Lövångers hembygdsförenings bildsamling. Johan Ernst Andersson föddes utom äktenskapet 1854-08-30 i Bissjön, Lövånger som son till pigan Ulla Carolina Eriksdotter. Fadern var Anders Andersson i Broänge, Lövånger. Johan, som kallades för "Janne", växte till en början upp hos modern i Bissjön men flyttade senare till faderns familj i Broänge. Hans hemmiljö har beskrivits som mycket svår. Hans far var på flera sätt hård och omedgörlig. Sin oäkta pojke betraktade han som den olycka dåtidens samhälle stämplade dessa barn. Han fick i första hand stryk för att han fanns till. "Janne" lärde sig tidigt att hata och det var nog detta hat som gav honom den otroliga fysiska och psykiska styrka, men också de aggressioner, som han sedan i hela sitt liv visade prov på. 1873 flyttade "Janne" till Örnsköldsvik där han arbetade som dräng hos färgaren Lars Erik Bergman. 1874 flyttade "Janne" till Umeå stad och var lärling hos färgaren Carl Fredric Sandberg. 1878 bosatte han sig i Luleå och fick jobb hos fabrikör Johan Oskar Röckner.

1879 gick "Janne" till sjöss. Fram till 1886 vistades han utomlands. Som oäkting hade han säkert svårigheter att bli accepterad i sin hembygd, även utanför hemmet. Han fick sannerligen lida för att han var född utanför äktenskapet och det fanns inte mycket att välja på för denna yngling än att gå till sjöss. I Ursviken mönstrade han på första bästa skuta. Det blev upptakten till hans liv som sjöman och i främmande länder. "Janne" slet ont, frös och svalt. Han hatade, var aggressiv, slogs och fick ibland ordentligt med stryk. Det har omvittnats att han var ärrig över hela kroppen, främst beroende på att han så många gånger bundits vid stormasten och pryglats. Kölhalats hade han också gjorts. "Janne" var okuvlig, han hade tidigt uppfattat livet som en strid och striden var hans livselixir. Till sist blev han efter en omgång pryglad av en skeppare och sedan ilandkastad i den stora staden Yokohama. Säkert trodde denne skeppare att "Janne" skulle förgås i någon opiumhåla i denna stad som hyste miljoner och åter miljoner utslagna människor. Sin vistelse i denna, för en Lövångersbo, så främmande och skrämmande stad, fick "Janne" bokstavligt talat, börja med att slicka sina sår. Det var många faror som lurade på "Janne", främst då alla sjukdomar som frodades i smutsen och värmen, men genom sina tidigare världsomseglingar var han immun mot många sjukdomar. "Janne" var ingen hjälplös stackare, han var rätt språkkunnig och van att lita på sig själv. Så småningom fick han arbete på ett färgeri. Där fanns en brokig samling anställda, förrymda brottslingar och alla typer av äventyrare. Efter ett tag befordrades han till förman och han brukade skämtsamt säga, när han berättade om den tiden, att han var tvungen att slå ihjäl så där en 4-5 man varje dag för att upprätthålla disciplinen. Disciplinen var det nog lite si och så med. Bland utrustningen i färgeriet fanns en stor kittel, som kallades "kike", i en upphängningsanordning. När denne kittel tömdes, gjordes detta som regel när förmannen "Janne" passerade. Såg han inte upp fick han innehållet över benen och fötterna. Att humöret sådana gånger lätt kokade över för den hetlevrade "Janne" förstår man lätt, men samtidigt hade han nog rätt stor respekt för det klientel som jobbade där, för innan han försökte fostra dessa hårdingar, inhämtade han sin chefs tillstånd till detta. Uppfostringen skedde genom användning av "vrinageln" ett arbetsredskap, på de försumliga. En dag skedde denna "uppfostring" lite för hårdhänt och "Janne" var strax medveten om att repressalierna kunde bli ödesdigra för honom. Nu blev det bråttom att lämna färgeriet och försvinna bland mängden i staden. Han visste också att han måste lämna den med det snaraste. Han gav sig ut på landsbygden, ut på en vandring som kom att sträcka sig genom Kina, Ryssland, Finland och hem till Sverige igen. Den turen tog många år och det dröjde innan han nådde hembyn Broänge (vilket han gjorde 1886). "Janne" Andersson var säkert den förste i dessa trakter, som efter 1809 års krig, påstod att ryssarna var ett vänligt och hjälpsamt folk, för det hade han erfarenhet av. Hemkommen till Broänge köpte han av Jonas Broman en avsöndring från hans hemman och på den jordlotten byggde han sedan upp de byggnader som erfordrades. Mangårdsbyggnaden står för övrigt ännu kvar. "Janne" byggde också ett färgeri och en garnbod, där han tillbringade sin mesta arbetstid. Nu hette han i dagligt tal inget annat än "Färgarn".

1895 gifte han sig med grannens piga, Karolina Amanda Olofsdotter född 1868-11-09 i Degerfors (Vindeln). Makarna hade en fosterson Johan Helge Burman född 1895-01-08 i Nysätra. Han kom år 1903 till familjen. Tre år senare fick makarna en biologisk son. Äktenskapet tycks inte i någon nämnvärd grad ha mildrat Johans humör utan fortfarande råkade han då och då in i konflikter med någon granne, även om han hos de flesta nu var fullt accepterad. Sin uppskattning härför, och som en vänskaplig gest, visade han genom att färga något plagg gratis. Där det var gott om ungar lämnade han färgat "bläck" så de kunde rita så mycket de ville. Folk köpte, färgade garner och tyger hos färgarn. När det var marknad i Lövånger hade han eget salustånd där. Han drev jordbruket till stor del med hjälp av lejd arbetskraft vilka han punktligt betalade och han betecknades som en bra arbetsgivare. Hans aggression gentemot sina medmänniskor hade han kvar men de dämpades väl något med åren. Sina djur vårdade han ömt. Gud nåde den som gjorde hans häst Lärka eller hans hund Trogen illa. Hans käraste ägodel tycktes dock vara hans pistol. Han hade levt farligt och var alltid på sin vakt. När han någon gång var högtidsklädd var han också iförd sin pistol. Ammunition till vapnet fanns i gården och han försäkrade att "Fan tar den som kommer för att jävlas med mej". Han använde sig aldrig av Lövångersdialekten utan han talade ren svenska. Sin engelska friskade han upp varje sommar tillsammans med professor Högbom, måg till Henrik Bexelius i Mångbyn. Högbom lär ha sagt att "Färgarn" talade en god engelska.

År 1910 sålde "Färgaren" sitt hemman i Broänge och flyttade, efter att ha bott två år i Lövångers kyrkstad, till Hjuken, Vindeln, där han dog vid nära 66 års ålder, 1920-04-01 av lunginflammation. När han förstod att slutet var nära förestående hade han erkänt något han aldrig förr omtalat, han hade med sin pistol dödat en man. En gång i ett främmande land hade han blivit trängd upp på en landgång till ett fartyg av ett gäng slagskämpar. "Janne" hade då dragit sin pistol och skjutit ned den aggressivaste. De övriga hade då funnit för gott att fly. Han hade mötts av kärlekslöshet när han tvangs göra entré i denna världen. Barn var vid denna tid fullständigt utlämnade åt sina föräldrar, själv hade han ingen rätt att åberopa. Man bör nog till slut ge färgaren "Janne Andersson" det erkännandet att han till sist redde upp sitt liv på ett hedersamt sätt. Hustrun Karolina Amanda dog 1936-07-22 i Hjuken, Degerfors (Vindeln).

Levnadsbeskrivning skriven av Axel Rönmark, Mångbyn, Lövånger, med reservation för att allt kanske inte är sant. Uppgifter ur kyrkböckerna kommer från undertecknad.

Död efter en svår förlossning då hon fött tvillingar 1774: Kerstin Olofsdotter i Hjärtum blev 33 år. Bildkälla: Arkiv Digital.

Kerstin Olofsdotter dog i barnsäng 1704. Hon var gift med Sven Toresson som gifte om sig efter ett halvår med Bengta Persdotter, som dog i barnsäng 1705. Tredje hustrun Anna Börjesdotter dog 1718, möjligen i barnsäng. Fjärde hustrun Olur Jonsdotter blev min ana på min mormors sida. Hon överlevde maken med nästan 20 år. Sven Toresson blev far till tio barn med sina fyra hustrur.

Ingeborg Arvidsdotter dog i barnsäng 1758, 44 år gammal. Hon var min mormors mormors farfars farmor. Sonen som föddes överlevde.

Helena Jondotter dog i barnsäng 1772, 28 år gammal. Hon var min farfars farmors farmors mor. Troligen dog även hennes makes farmor Kari Jönsdotter i barnsäng, omkring 1718.

Kerstin Olofsdotter dog i barnsäng 1774, 33 år gammal, efter "en swår barnsbörd". Hon hade fött tvillingar. Hon var min farfars mormors mormor.

Beata Olausdotter dog i barnsäng 1835, 38 år gammal. Hon var gift med min farmors farfar. Efter ett år gifte han om sig med Agneta Henriksdotter som blev farmors farmor.

Pernilla Larsdotter dog i barnsäng 1836, 34 år gammal. Hon var gift med min morfars morfar i hans första äktenskap.

Brita Jönsdotter dog 1846, i barnsäng, 39 år gammal. Hon var min mormors farmors mor.

Död i barnsäng 1772: Helena Jonsdotter i Fors, 29 år gammal. Bildkälla: Arkiv Digital.

Död i barnsäng 1758: Ingeborg Arvidsdotter i Gunnarp, 44 år gammal. Bildkälla: Arkiv Digital.

Död i barnsäng 1835:Beata Olaussdotter i Grimeton, 38 år gammal. Bildkälla: Arkiv Digital.

Död i barnsäng 1836: Pernilla Larsdotter i Okome, 34 år gammal (tredje raden). På raden ovanför är hennes dödfödda barn med maken Bengt Persson inskrivet. Bildkälla: Arkiv Digital.

Säkert är det fler av mina förmödrar som dött i barnsäng. Prästerna skrev ju inte alltid ut dödsorsaker, framförallt i äldre tider. Hade de levt idag, eller åtminstone på 1900-talet, hade de med all sannolikhet fått betydligt längre liv allihop.

Till för ungefär hundra år sedan föddes de flesta barn hemma. Min mormor födde alla sina barn hemma ända till 1946, utom kanske det äldsta barnet som föddes i Göteborg 1922. Min farmor födde nog också alla sina barn hemma, 1916–1932.
Övergångsperioden från att de flesta barn föddes hemma till att de allra flesta föddes på sjukhus eller annan förlossningsklinik var lång, från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet. I städerna blev det tidigare vanligt att kvinnor födde på sjukhus än på landsbygden. I Stockholm fanns det redan på 1770-talet två barnsbördshus och ganska snart därefter i Göteborg.
Det var de riktigt fattiga och utsatta kvinnorna som födde på sjukhus då, de som inte hade råd att anlita en jordegumma eller inte hade någon att be om hjälp.
För några år sedan släktforskade jag om min ena svärdotters släkt i Skåne. En ogift kvinna födde flera barn innan hon till slut gifte sig. De första barnen föddes på Lunds universitetssjukhus. Jag blev då lite förvånad att kvinnan åkt in till Lund för att föda, men jag har senare förstått varför. Hon var utfattig och ogift, utan föräldrar eller andra nära släktingar i livet.

Om förlossningar och förlossningsvård nu och då har jag nyligen läst i Maja Nilssons bok "Kläda blodig skjorta – Svenskt barnafödande under 150 år".

Idag tar vi för givet att barn föds på BB. Något annat övervägde jag aldrig någonsin när jag själv fick barn på 1980-talet. De är båda två födda på Västerviks BB, där den så kallade Västerviksmetoden utvecklades på 1960-tlet, en ny sorts bedövning som underlättade för mammorna vid förlossningen.

Det är en trygghet att föda på sjukhus, jämfört med för hur det var för ett par hundra år sedan. Så många kvinnor som dog i barnsäng, i barnsängsfeber eller efter svåra förlossningar. Alla kvinnor som var gravida måste ha tänkt tanken att de faktiskt kunde dö, men också få men för livet.

Med sjukhusvård kunde många kvinnoliv räddas från död i barnsäng. Bild från BB i Gävle 1948. 1951 hade Sverige även lägst barnadödlighet i världen. Foto: Carl J. Larsson, bild från Länsmuseet Gävleborgs bildsamling (Public Domain).

Boktips:
Maja Larsson: Kläda blodig skjorta, 2022
Pia Höjeberg: Jordemor – Barnmorskor och barnafödande i Sverige, 1981

Hur gjorde man förr brukar de som är yngre fråga, när jag berättar om vad jag håller på med och vad som kan komma fram. Och när de säger förr, så verkar det inte vara så där länge sedan som de egentligen menar. Att börja tala om resor till arkiv, då säger de att de inte menar stenåldern utan lite närmare i tid.  Microkort och rullfilmer, som ska skickas efter gör bara att intresset svalnar direkt. Fast en del fanns på biblioteket, så med stor tur kunde man hitta flera uppgifter samma dag. Stönandet ökar.

Men för 20 år sedan, säger en av dem som ännu inte fastnat i någon intressant app på telefonen. Förresten, telefon, varför säger vi telefon om den där saken man bär med sig överallt.  Livsfarlig tingest som gör att folk går ut i körbanan när de tittar på skärmen.  Eller där de försöker få upp en tidningssida som inte är helt anpassad till det lilla formatet och skriker okontrollerat. Vi får nog döpa om saken, har du ett bra namn på den bärbara datorn med appar i som man kan ha i bröstfickan, eller i bakfickan för den delen med.

Oj, nu tappade jag visst tråden. Och innan vi lämnar den där telefonen så är jag lika fascinerad när släktforskare försöker läsa en amerikansk folkräkningssida på den lilla skärmen.  Men hur gjorde man när datorn började komma men det inte fanns så mycket att fylla skärmen med. Kanske skrev man brev eller ringde till ett arkiv, något inte så många gör idag. Men hur gjorde vi när det var i andra länder, kom frågan.  Kunde ni se andras uppgifter också.

Visst fanns det en del knep för att få uppgifter från utländska register, en del var väldigt tillmötesgående och skickade oanade mängder med uppgifter. Andra ville ha bra betalt och utan att veta vad man kunde få så var svårt att bestämma sig för vilka som skulle få betalt. Var det från USA så var i alla fall dollarkursen mycket bättre för 20 år sedan än den är idag. Men det var inte lika lätt att betala till utlandet som det är nu, så det var en annan spärr.

Mitt inlägg i Warwick Beacon för 20 år sedan

Ett av mina egna försök att få uppgifter firar 20 årsjubileum, om det nu är något att fira.  Jag letade uppgifter om en pojk som jag inte riktigt visste om jag var släkt med. Hans mamma vet jag med säkerhet vem det var, Tekla Horn som föddes i Älvdalen, med flyttade till Regna och emigrerade därifrån till USA. Senare gift med min morfars bror, Carl August Asp.  Men var det hans pojke eller kom han till innan de två vuxna träffades.

Hittade inget om det vid mina första försök, men då fick jag väl leta andra vägar. Och istället för datorn, så fick det bli ett brev till en av tidningarna i den del av Rhode Island som jag trodde de bodde i ett tag. Jag skickade det och tänk vilken tur jag hade, de publicerade min text. Och svar fick jag, ett antal sidor fyllda med information från staten Rhode Island. Inte från en myndighet utan en för mig helt okänd person som plockat fram uppgifter om Carl Bernhard Johnson. Han  kostade på mig nästa 2 dollar i porto och skickade svaret över havet.

Del av kuvert till mig

Även om jag inte fick alla uppgifter så kom jag en bra bit på vägen och det ena ledde till det andra. Med lite hjälp från brevskrivaren så hittade vi senare Doris, dotter till Carl Bernhard, och vi kunde då klara ut en del av de frågetecken som fanns. Jag fick på köpet en hel släktgren, som bara trillade ner i mitt knä, inte så dumt när det svårt att hitta uppgifter.  Idag så skriver man ju bara in sin pappas namn så får man allt serverat, eller vad är det reklamen säger 😊

Många av er som släktforskar har som mål att skriva en berättelse om släkten och ge ut som bok, så att alla i släkten kan ta del av den. Kanske blir det flera berättelser i flera böcker. En del av oss har mycket att berätta.
För tio år sedan gjorde jag en skrivhandbok för släktforskare, för att vägleda och inspirera den som vill skriva om sin släkt. Min bok Skriv för din släkt! var ett resultat av en skrivarkurs jag höll för en grupp släktforskare i Tjust släktforskarförening i Västervik året innan.

Sedan dess har jag hållit många fler kurser och föredrag i ämnet. Då har jag fått frågor och tips som lett till att jag nu uppdaterat skrivhandboken i en ny och delvis omarbetad upplaga.

Efter tio år var det dags. Så mycket har hänt, både inom släktforskningen och när det gäller möjligheterna att trycka sin egen släktbok. I den nya upplagan ingår bland annat ett nytt kapitel om just detta, att göra en bok av sin släktberättelse.

Intresset för att skriva en släktbok är väldigt stort. En av dem som engagerat sig i detta är släktforskaren Pia Lindgren i Jönköping, ordförande i JBGF (Jönköpingsbygdens Genealogiska Förening) som ordnat flera skrivkurser där jag föreläst. Hon driver också en grupp på Facebook som heter "Släktböcker av släktforskare", en grupp som har växt väldigt mycket så att den idag har över 4500 medlemmar. Så intresset är stort.

Min skrivhandbok är en e-bok och säljs i Rötterbokhandeln. Jag säljer den också själv på min hemsida.
Den här andra upplagan överväger jag att också ge ut som en tryckt bok. Vi får se hur det blir med det.

Fyra böcker jag skrivit och producerat utifrån min egen släktforskning. Längst till vänster en första bok om min mammas släkt (del 2 är planerad), sedan boken om min pappas släkt. Därefter en bok om en del av mina barns farmors släkt. Längst till höger en bok om min ena svärdotters släkt. Som ni ser har jag fastnat för ett fyrkantigt format, emnd ert finns ju många andra. Om att välja format och andra detaljer i en boks utformning ingår i andra upplagan av min skrivhandbok.

Två uppslag från den första boken om min mammas släkt.

Två uppslag från boken om min pappas släkt.

Idag är det Arkivens dag runtom i Sverige. Så passa på att besöka ett arkiv idag!

Per Werner Nisswandt föddes 1870 i den lilla socknen Brismene, söder om Falköping. Hans far, Carl Nisswandt (1831-1915) var lantbrukare, farfar, Johan Fredrik Nissvandt (1796-1882) kopparslagare, rådman och borgmästare i Falköping innan han slog sig ned på Tången i Brismene. Det var hans far, kopparslagaren Peter Nissvandt (1763-1815) från Norra Vram i Skåne, som i början av 1790-talet angjorde Falköping. 

Om det är någon som tycker sig känna igen efternamnet, så beror det sannolikt på den stora skandalen 1932, då H.K.H. Prins Lennart, Hertig av Småland, insisterade på att gifta sig med ofrälse fröken Karin Nissvandt från Östermalm. Hennes far, direktör Sven Georg Nissvandt var syssling till ovanstående Per Werner.

Tillbaka till den senare - känd i släkten som Werner snarare än Per. Han bodde i det längsta hemma på gården, men det finns antydningar om att han hade läshuvud. När han 1901 emigrerar till Australien står han som "Juridikstuderande". Kontakten med hemmet och föräldrarna var nästan obefintlig. Det talas om två brev, båda så klart förkomna, där han berättar att han blivit anställd som gruvingenjör, men inte var. 

Den enda ledtråd jag lyckats forska fram är en notis i en dagastidning i Brisbane från 1906, där Mr V Nisswandt nämns som ordförande i en svensk förening i staden. 

Därefter endast den stora tystnaden. Av och till har jag gjort spridda försök att hitta nya ledtrådar "down under" men alltid utan resultat. Men så plötsligt händer det ... Det kommer ständigt nya databaser, nya register, nya resurser. För att inte tala om gamla resurser som plötsligt växer till och får två miljoner nya poster. En sådan gammal trotjänare är gratissajten FIND-A-GRAVE, som ursprungligen handlade om USA men som nu spridit sig över världen. 

Plötsligt finner jag mig stirra på ovanstående notis om en PETER WERNER NISSWANDT som avlidit 1936 i Cairns, Queensland (var det där gruvan låg ?) och som ligger begravd på Cairns Cemetery. Ingen tvekan där. Av "Per" har det blivit "Peter" men annars är ju namnet intakt. Eller är det?

Jag kliver genast ut på Google och navigerar mig fram till Queenslands officiella website, där man kan beställa dödsattester och andra officiella handlingar. Jag söker på Nisswandt och alla tänkbara och otänkbara varianter på detta efternamn, men får ingen som helst träff. Men jag har ju faktiskt en exakt dödstid - kan man söka på den och kanske "Cairns" i kombination? YES!

Träffen kommer ögonblickligen:  PETER WERNER - bara så! Inget Nisswandt eller liknande ...

Jag krånglar mig fram till beställningssidan och lyckas efter diverse motgångar till sist beställa dödsattesten, som omedelbart ramlar in som PDF. Så här ser den ut:

Den eftersökte har alltså gjort sig av med sitt efternamn. Varför? Var det kanske för tyskklingande i en nation som efter första världskriget hatade allt vad tyskar hette. PETER WERNER heter han nu, kort och gott, och står som hönsuppfödare. Ålder 65 stämmer och även föräldrarnas namn någorlunda. CHARLES = CARL och efternamnet förmodas vara WERNER. Moderns namn är mer exakt, PAULINA LARSEN. Ogift tycks han ha varit och i stället för en bild på själva gravstenen, det brukar vara med, finns det en patetisk bild på den del av gräsmattan där i Cairns där han en gång begravdes. "Down under", så att säga.

Tänka sig! Att man skulle få uppleva detta! Det är med stor tillfredsställelse jag nu plitar in dödsdata för Per Werner Nisswandt i mina tabeller. Det är bara andra släktforskare som kan riktigt förstå och uppskatta hur oerhört viktigt det är att på detta sätt ta död på en människa ...

Nej, kan man ge som svar. Det är inte lätt att sätta sig ner och vara skrivsugen bara för att det är onsdag. Det finns en del annat som pockar på uppmärksamhet dessa dagar. Både hemma och borta. Det verkar som det är mycket som surrar omkring, så det känns inte speciellt inspirerande.

Men när jag sitter ner, och det bara finns ett tomt papper framför mig, fast det är ju inte ett papper även om det låter bättre än en liten skärm på en bärbar dator, så kommer det en liten tanke, som kanske kan bli något. Vi får se i slutet hur, eller om, det blir något.

Jag tillbringade några timmar under helgen i Houston. Det som ligger i Texas.  Fast jag var inte där rent fysiskt, mer som en virtuell person som satt en bit bak i olika föredragsrum och lyssnade och tittade. En konferens ordnad av FamilyTreeDNA, med olika ämnen hämtade från den värld som populärt benämns DNA. Allt kunde jag inte vara med på just då eftersom det fanns en del parallella spår under de två dagarna, men ändå. Fast nu, i efterhand, kan jag se de föredrag jag missade i helgen.

Kopia på min inbjudan till konf

Det blir mastigt med föredrag på föredrag, speciellt om det är på ett annat språk, men å andra sidan kan man ta sig en kopp kaffe eller en bit mat när passar, eftersom jag inte stör någon. Ibland var det svårt att slita sig, många intressanta ämnen och en del nytt. Ett avsnitt om den nya funktion hos FTDNA , Discover, som på ett utomordentligt bra sätt visar olika delar av det som man kan få fram genom den stora Y-kromosomtesten Big Y 700, var jättespännande (tyckte åtminstone jag). När det kommer förklaringar om hur man i bakgrunden arbetar med olika typer av faktainsamling, hur mycket arbete som behövs för att verifiera de datamängder som används så förstår jag att det ibland kan ta lite tid med nyheter.

Bara en sån sak att hålla koll på alla de rapporter som kommer om DNA från arkeologiska arbeten,  och där det gäller att kolla igenom varje rad av data , att säkerställa att de egna kraven på kvalitetsnivå uppfylls, och att då se att de lagt över 15 000 fynd, med säkert data. Det är imponerande, det säger en del om att alla de kopplingar som kan göras från en persons Big Y test till de människor som en gång levt någonstans på vår jord för länge sedan. Nu ska jag direkt säga att det är både manliga och kvinnliga linjer bland de 15 000, men det ger ändå en oerhört bra bild av de olika befolkningsgruppernas utveckling och förflyttande.

Och för de som tittat på Discover, så kan det vara intressant att veta att det kommer en ny version, en som avser mtDNA. Med liknande upplägg och informationer som finns för Y.  Och eftersom det standardiserade trädet för mtDNA är gammalt och baseras på 26 000 tester, så behövs det något nytt för att kunna få fram mer detaljerad information.  Så FTDNA går nu vidare med att bygga ett nytt träd, baserat på de data man har men över en halv miljon fullt testade individer.  Mycket jobb, ja, men tänk på hur mycket mer och bättre information det kan komma fram.

Lite från en intressant konferens, och jag kan tillägga att det jag skriver om är det bara ett företag som hanterar, med egna tester och egna jämförande databaser.  Det vanliga DNA-testandet som berättar om det som finns i närtid finns det ju flertal bolag som sysslar med så det får vi ta en annan gång.