Language button

in english

BT Login

Logga in Skapa konto

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn
Användarnamn
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

En fegis – eller...?

Henrik Johan von Knorrings ära räddas av sentida släkting

En artikel ur Släkthistoriskt Forum nr 5/95 av Pontus Möller.

Släkthistoriskt Forum är en tidning för släktforskare som ges ut av Sveriges Släktforskarförbund med fem nummer varje år. Denna artikel har varit publicerad där.

I M.G. Schybergsons Finlands historia II (andra omarbetade upplagan, Helsingfors 1903, s 52 f) hittade jag följande upprörande skildring av ryssarnas infall i Finland i mars 1742, där en officer vid namn Knorring nämns i ett föga smickrande sammanhang. Jag citerar:

»En rysk truppstyrka, som torde ha stigit till 2,000 man förutom 1,000 kosacker, hade under general Fermors befäl blifvit sammandragen invid Kexholm och Sordavala och ryckte under första dagarna af mars 1742 fram mot Nyslott, men vek tillbaka, då en af Stiernstedt utsänd truppstyrka den 5 mars i Kerimäki modigt kom till mötes. De ryska kårema kastade sig därefter under härjningar in i Karelen, där i Kides kyrkoby en liten postering var uppställd, till hvilken flere hundrade väpnade bönder anslutit sig. Bönderne ville djärft angripa fienden, men hindrades af officerare Bergman och Knorring, hvilka voro druckna och vid fiendens åsyn fattades af panisk skräck. Följande dag, den 10 mars, gåfvo sig officerarne fångna, medan bönderne med förtviflans mod försvarade sig, men till större delen tillfångatogos eller nedhöggos.»

Trots omfattande undersökningar i finska arkiv visade det sig omöjligt att identifiera detta kräk till officer. Men slumpen kom mig till hjälp. Vid renskrift av mina anteckningar om Fämebogrenen upptäckte jag att min förfader Frans Wilhelm v K:s (tab. 106 D) olycksalige bror Henrik Johan var den jag sökte. Han berättar i en meritförteckning, dat. Vigge d 16 Februari 1751 (M 1088, RA), att han 1740 begav sig till "Kongl. Swenska Armen i Finland, och blef medelst framlidne Generalens Grefwe Lewenhaupts fullmacht förordnad till Fendrick wid Sawolax och Nyslåts läns dublering d. 10. Novembr 1741. - 1742 d. 9. Martj blef iag fången bortförd till staden Zer-pekow, hwarest iag uthärdade ett swårt fångenskap intill d: 10. Oktob: 1743." Identiteten var därmed fastslagen. Jag kan inte påstå att jag gladdes åt släktskapen. Med det finns en gammal romersk rättsregel: Audiatur et altera pars. Det betyder ungefär: Låt även den andra parten komma till tals. Vad har då Henrik Johan att säga till sitt försvar? Detta är hans version:

»Straxt der uppå blef jag tillika med en Lieutenant och en liten trouppe manskap affärdad til grensen wid Ryska Carelen, hwarest jag måste esom oftast emottaga Cossaquernes anfall, men dock genom Guds nådiga bistånd, icke allenast altid med lycka dref fienden tilbaka, utan ock gjorde åtskilliga profitable byten af et Magazine om 500 Cubich samt hästar och Camelar, hwilka jag til Swenska hufwudlägret försende. Således uthärdade jag wid denna grentsepåst alt in til d. 8. Martii år 1742, då bladet kastade sig om, i det wi om morgonen af Ryssarna 2000 man Infanterie och 1000 Cossaquer blefwo attaquerade. Min Lieutenant, som commenderade den ena flygeln af wår lilla corps, hwilken eij bestod af mer än 220 man, gaf sig straxt öfwer til fienden och hyllade Ryska kronan, hwaremot jag med mit lilla manskap utan ringaste man-spillan uthärdade attaquen in til middagen nästföljande dag d. 9. Martii, då jag, sedan trenne blessurer blifwit mig gifne, neml: et stick med en bajonette igenom höften på wänstra sidan, et stick uti wänstra armen samt et hugg i handen, blef til fånga tagen, och sedan alla kläderna alt in til lintyget blifwit mig afklädde, måste med bakbundna händer, såsom en hund löpa öfwer en half fjerdedels mil brede wid en Cossaquers häst så fort han orkade galopera; wid hwilket tilfälle jag icke utan smärta måste se och känna huru bloden mig afrann och i synnerhet sprutade utur min wänstra sida såsom af en wattukonst. I sådant elände blef jag bort förd först til Petersburg och sedan til staden Zerpekow, 91 wärst ifrån Muskow belägen, hwarest jag måste uthärda et swårt fångenskap, och det som mäst kan skjära en wälsinnad Swensk undersåte i hjertat, måste höra otaliga försmädelser om Swenska Nation.

Således, Allernådigste Konung, har jag frambringat min usla lefnad in til d. 10 Octob: nästl: år, då de hugnelige tidender ankommo, at samtel:e Swenska fångarna skulle få begifwa sig hem til sit fädernes land. Men som olyckan sällan är ensam, utan fast snarare det ena onda räcker et wärre handen, så treffade mig arma man efwen den bedröfwelige händelsen: at jag wid öfwerfarten öfwer Ålands haf i Holsteinska Cammarherrens Grefwe Wachtmeisters suite, miste alt det lilla jag ägde, och dymedelst försatt blef i et sådant elände, at jag lätteligen hade skjämts wid at wisa mig för folk, derest icke det warit min hugnad, at jag icke igenom egit förwållande utan i Eders Kongl: Maij:ts och mit k: Fädemeslands tjenst råkat i sådant tilstånd; ifrån hwilket jag och icke kunnat blifwa hulpen, om icke Eders Kongl: Maij:t hade täckts benåda mig med min under fångenskaps tiden innestående lön, hwarföre jag allerunderdånigste tacksäjelse aflägger.» Detta är förvisso en partsinlaga och det är inte lätt att säga var sanningen ligger fördold. Men ett faktum är att jag känner mig bättre till mods efter att ha tagit del av Henrik Johans relation (M 1088, RA). Schybergsons omdöme tycks stämma då det gäller löjtnanten Bergman men frågan är om det var berättigat att framställa båda befälen som fega krakar och pultroner. Kanske fanns där en gradskillnad.

Några biografiska data

Henrik Johan von Knorring (son av majoren Gustaf Johan v K och Hedvig Charlotta Cronman), f 1699 13/12 i Ingermanland, d ogift 1775 26/6 i Västerlövsta (U) av slag, sedan en skenande häst några timmar förut stött omkull honom på vägen (Västerlövsta dödbok), löjtnant. Han deltog i Armfelts herostratiskt ryktbara fälttåg i Norge 1718 och klarade sig med livet i behåll. Eftersom han inte hann nå officersgrad före stora nordiska krigets slut, kom det att dröja ända till nästa krig 1741. innan han äntligen blev fänrik. Men någon befordran hemma i Sverige blev det inte, utan han fick fortfarande nöja sig med sergeants lön. Först 1749 fick han fänriks indelning vid Jämtlands regemente, 1753 blev han löjtnant med fänriks lön och 1756 fick han avsked med pension. "Har swaga willkor" (mtl 1761). Denne otursförföljde man hade naturligtvis aldrig haft råd att gifta sig. Barnlös var han därför inte. Maria Hansdotter Blix framfödde 1723 ett barn i Norge (Röros?) och angav som barnafader fältväbeln Johan von Knorring (renov. dombok 1723, vol. Jämtland 24, Hede, f 123, RA).

Fotnot:
Denna artikel har varit publicerad i Släkthistoriskt Forum nr 5 1995.