Några problem i Hedemora på 1720-talet

En artikel ur Släkthistoriskt Forum nr 3/99 sjruveb av Elisabeth Thorsell

Om brott och straff i kyrkoarkiven. Denna artikel har varit publicerad i Släkthistoriskt Forum, en tidning för släktforskare som ges ut av Sveriges Släktforskarförbund med fem nummer varje år.

I arkiven finns de böcker som ingår i kyrkoarkiven sorterade i olika serier, alla med olika bokstavsbeteckningar:

AI = husförhörslängder
B = flyttningslängder
C = födelse- och dopböcker
E = vigselböcker
F = död- och begravningsböcker

Men alfabetet är inte slut med detta. En annan nyttig serie är H, som innebär bilagor till de nyss nämnda serierna, och i vilken man kan hitta morfars farfars flyttningsbevis, om det vill sig.

En annan serie

En serie, som kanske inte är så vanlig, är serie G, som kallas avlösningslängder eller något liknande namn. Den innehåller uppgifter om sockenbor, som ådömts olika kyrkliga straff, och sedan undergått dessa och därpå erhållit absolution och åter upptagits i den kyrkliga gemenskapen. Dessa längder är inte filmade, om de inte ingår i t.ex. en födelsebok, och kan därför vara litet svårare att hitta. Det räcker inte med att titta i SVAR:s katalog, utan man måste kontrollera arkivets egen förteckning för den församling man är nyfiken på. Denna förteckning kan man för det mesta hitta i början av första mikrofilmade volymen husförhörslängd, AI:1. Det kan löna sig, för man kan hitta de mest märkliga anteckningar, som kan leda vidare in i domböcker och andra källor.

I Hedemora började prosten Andreas Sandel år 1720 en särskild liten volym, som han kallade Anteckning på dem, som lefwa illa, i denna församling, uppsatt från åhr 1720. I denna volym finns en mängd berättelser om personer som inte lever i enlighet med den gode prostens åsikter om ett rättskaffens leverne. Nedan följer några av dessa notiser i något moderniserad språkdräkt.

• En gammal piga, Kerstin på Dräcke, en ogudaktig människa, går varken till kyrkan eller Herrens nattvard, ändock har hon ofta blivit förmanad, både privat och publikt i sakristian. Hon har blivit stämd för världslig rätt, och angiven för vördiga konsistorium, men aktar intet: hon har skyllt ibland på att hon hade inga kläder, fick ibland låna kläder så att hon kunde gå i kyrkan, hon kunde likväl läsa katekesen och förstå den någorlunda. Hon var misstänkt för trolleri, låtsades som om hon var fånig [galen], då hon blev förmanad.
  
  
• En gammal piga, kallad Bond Karin, här i staden, går varken till kyrkan eller till Nattvarden. Hon har ofta blivit förmanad och varnad, hon hade också visat tecken till bättring, så att hon börjat gå till både kyrkan och nattvarden. Men det varade inte länge innan hon återgått till sitt förra leverne. Hon blev sedan oförmodat död, fick begravas på kyrkogården efter Rådsturättens dom, och lades på norra sidan av kyrkogården, men begravdes utan präst.
  
  
• Två bröder här i staden, Bro-Per och Bro-Anders, lever i stor osämja sins emellan och har ofta blivit påminta och varnade av prästerskapet, men inte aktat på detta. Jag har angivit dem för vördiga konsistorium, och de har bägge blivit stämda dit, då den ene, Bro-Per, reste till Västerås, men inte den andre. Dessa bägge bor tillsammans i en gård, och de skyller varandra för att ha mer än de borde. Magistraten har delat egendomen dem emellan, men den ene, mest Bro-Per, bryter ändå mot magistratens delning. De har åtskilliga gånger varit stämda till sakristian, och en gång kom det så långt att de, på min föreställning om vilken själafara de var i, började förlikas och räckte varandra handen och överenskom att de skulle låta domaren avgöra tvisten, och at de skulle leva tillsammans som bröder borde. Brodern Anders började gå till Herrans nattvard, men inte den andre brodern Per. När han blev tillsagd om detta, så hade han alltid något att förebära som hindrade honom, så att fastän han inte längre hade någon träta med sin bror, så hade han det med någon annan i staden, och sade att han inte kunde gå till nattvarden förrän den saken var avslutad, aldrig var han utan träta med någon.
  
  
• Borgaren Håkan Hult här i staden lever illa med sin hustru, en elak kvinna, och de har ofta blivit förmanade. Mannen har gått från sin hustru för hennes arghets skull, men kommit igen. Vid slutet av år 1725 hördes inget annat än väl och enigt emellan dem, men sen uppkom träta och oenighet emellan dem igen, de blev förmanade, men hustruns arghet var så stor att mannen åter tvingades ge sig av från henne, han for till Stockholm där han snart dog.
  
  
• Mats Anderssons hustru i Rensbo ligger i daglig träta med sin son- hustru Brita Johansdotter. De har blivit förmanade, sedan inkallade i sakristian och lovat bättring.
  
  
• Anders Johansson i Hamre an- gavs av kyrkvärden Anders Hans son i Näsby för svordom och fylleri, han har blivit tilltalad och förmanad och lovat bättra sig.
  
  
• Bonden Per Andersson i Bya är mycket begiven på svordom, olåt och trätor med sina grannar. Han står ibland med yxan över dem och "är mycket gapig i mun", han har blivit stämd för rätten och fått böta kraftigt "för sin ovettiga mun". Han stämmer sina grannar allt som oftast till tinget och vill ha en del av deras egendom. Han har varit ofta hos mig med sina grannar, och då har jag föreställt dem i vilken själafara de lever, så länge de lever i sådan osämja. De lovade bättring och sedan har det inte hörts något mer om någon osämja därifrån.
  
  
• Göran Eriksson i Västerby har varit mycket otidig mot sin gamle svärfar Påvels Anders Matsson, och har blivit förmanad om detta och lovat bättra sig
  
  
• Per Matsson klagar över sin styv- dotter Anna Matsdotter i Västerby, en gammal piga. Han klagar över hennes ondska och arghet, och att hon ligger till sängs ofta, fast styvfadern menar att hon inte alls är sjuk, utan gör sig sjuk av ondska och arghet, så att han måste föda och underhålla henne. Jag reste till honom, förmanade henne och förklarade för henne vilket farligt tillstånd hon var i [fara för själens tillstånd], och hon blev sedan bättre.
  
  
• Anders Matssons änka, hustru Anna Larsdotter i Ivarshyttan, och Johan Larssons änka, hustru Kerstin från samma plats, träter och ger varandra stickord. Jag tilltalade och förmanade dem, och de lovade att bättra sig.
  
  
• Nils Olofssons hustru i Österby är mycket trätgirig och otidig i sina ord, så att grannarna får inte vara i fred. Hon har brukat plocka ax på åkarna medan säden ännu stått där, och sägs göra det under gudstjänsten och går sällan till kyrkan. Hon har blivit tilltalad och förmanad och även instämd till tinget.
  
  
• Jöran Larssons änka i Skönsbo brukar supa sig full och ligger i träta med sin sonhustru, hon har blivit tilltalad och har lovat bättring.

Herr prosten själv

Andreas Sandel, som kom till Hedemora år 1719, hade en omväxlande levnad bakom sig. Han var född 1671 i Hållnäs i Roslagen, son till kyrkoherden Petrus Sandel och hans hustru Magdalena Chytraeus. Efter studier i Uppsala kallades han 1701 till predikant vid de svenska församlingarna i Amerika och gav sig av dit. År 1714 blir han prost över alla församlingarna i Amerika, men återvänder några år senare till Sverige, efter den slitsamma tjänsten i nybyggarlandet, där han sällan haft hjälp av någon annan präst. Hans dagbok 1701-1743 finns utgiven år 1988, och utgör en roande läsning.

I Hedemora blev det ett lugnare liv,år 1736 utses han till vice kontraktsprost och 1737 till ordinarie sådan, och dör 1744 5/12 av andtäppa.

Under tiden i Amerika hade han gift sig år 1704 med Maria Dalbo, f 1682 i Wicaco, d 1739 i Hedemora, dotter till Peter Matsson Dalbo och Catharina Rambo, vilketgör att makarna Sandels talrika efterkommande har sina rötter i Nya Sverige.

Fotnot:
Denna artikel har varit publicerad i Släkthistoriskt Forum nr 3 1999.