Gastelyckan – ett skånskt samarbetsprojekt

En artikel ur Släkthistoriskt Forum 5/04 skriven av Hans Egeskog

Det ser ut som vilket kontorshus som helst när man närmar sig den låga vita byggnaden i Lunds utkanter. Men innanför väggarna väntar ett spännande material på nutida och framtida forskare. Välkomna till ett besök på Arkivcentrum Syd i Gastelyckan.

Redan tidigt blev landsarkivet i Lund trångbott. Det fick till följd att en mängd material lades i depå på olika ställen runt om i Lund, i källare och lagerlokaler. Trots detta räckte inte lokalerna till och ett nybygge blev nödvändigt. Först byggdes en ny arkivbyggnad i vinkel mot det gamla sekelskifteshuset vid Dalbyvägen. Denna byggnad stod klar runt 1970, men blev även den snart fylld och drygt tjugo år senare var det dags för nästa nybygge. Även denna gång gick tankarna först till en tillbyggnad i anslutning till de befintliga lokalerna. Men den tanken slogs snart ur hågen. Det skulle helt enkelt bli för dyrt. Och någon ytterligare möjlighet till tillbyggnad fanns inte.

– Vi var tvungna att hushålla så mycket vi kunde med de medel som stod till buds, berättar nuvarande landsarkivarien Jan Dahlin, som själv började arbeta på landsarkivet 1975.

Gastelyckan

Därför började man rikta blickarna mot Gastelyckans industriområde som växt upp öster om staden och E 22. Här ute fanns lediga industribyggnader och mark att expandera på. 1993 togs en byggnad i bruk och 1997 nästa. Utöver arkivalier kom de att hysa bokbinderi och en del andra servicefunktioner.

– Ute på Gastelyckan fick vi betydligt mer lokaler till en lägre kostnad än vad som hade varit fallet om vi byggt här i parken, säger Jan Dahlin.

Men arkivalierna fortsatte att strömma in och krävde mer plats. Inte minst i samband med länssammanslagningen 1997/98. Därför var det dags att åter sätta spaden i jorden ute i Gastelyckan. Och för ett år sedan stod ytterligare en byggnad klar.

Denna gång är det dock inte bara landsarkivet som står bakom nybygget. Istället är det Lunds universitet, Region Skåne, Polismyndigheten i Skåne, Stadsarkivet i Lund och Skånes Arkivförbund som tillsammans med Landsarkivet satsat på ett gemensamt arkivcentrum med gångbro över till de tidigare lokalerna på andra sidan vägen. Och dessutom finns en annan viktig part med, nämligen släkt- och hembygdsforskarna, företrädda av DIS Syd och Skånes Genealogiska Förbund (SGF).

Första hedersmedlemmen

Landsarkivet i Lund har länge haft ett gott renommé bland amatörforskarna. Det har "alltid" varit goda relationer mellan arkivet och de icke proferssionella användarna. En orsak till detta heter Allan Olsson.

Han började på landsarkivet 1938 och avancerade innan sin pensionering 1984 till arkivarie.

– Han var en man ur folkdjupet, som förde med sig en demokratisk syn på släkt- och hembygdsforskning in i arkivvärlden. Och han har i sin tur uppfostrat flera generationer arkivpersonal här i samma anda, berättar Jan Dahlin som själv är en av de "utbildade".

Den saken bekräftas också av Berit Aronsson i SGF:s styrelse.

– Allan Olsson har haft stor betydelse för släktforskningens anseende här i Lund. Så blev han också den allra första hedersmedlemmen i SGF.

Förbundet bildades 1987, men var tidigare under 50 år verksamt under namnet Skånes Genealogiska Förening. Idag är 19 föreningar med sammanlagt omkring 4 000 medlemmar med i Förbundet. Men alla skånska släktforskarföreningar är inte med.

– Vårt mål är naturligtvis att alla Skåneföreningarna skall vara med. Men där är vi inte ännu, säger Berit Aronsson.

Redan tidigt hade släktforskarna goda relationer med landsarkivet. När man för fem år sedan blev av med sin lokal, då landstinget som man hyrde av behövde den för egen verksamhet, ställde landsarkivet upp med utrymme. På "hyllan" i forskarsalen fick SGF ställa upp sitt omfattande bibliotek.

– Vi hade utrymme över som vi inte kunde använda till förvaring av arkivalier. Så det var inget svårt beslut att upplåta plats åt SGF, säger Jan Dahlin.

Fler jourhavande

I gengäld fick SGF lov att ställa upp med "jourhavande släktforskare" i forskarsalen, en service som i första hand går ut på att hjälpa ovana forskare tillrätta.

Två av dem som på detta sätt involverades i landsarkivets service var Christer Hultgren och Bertil Thörn. Dessa båda är fortfarande engagerade och Christer arbetar t.o.m. på halvtid med uppgift att hjälpa till i vaktmästeri och på expeditionen inne på Dalbyvägen. Ett bevis så gott som något på de goda relationerna mellan arkiv och släktforskare.

När det i vintras var dags att flytta över alla mikrokort från Dalbyvägen till nybygget i Gastelyckan gick ett nytt upprop ut om fler "jourhavande släktforskare".

– Det var 25 personer som anmälde sig och av dessa är det nu fem-sex som regelbundet hjälper till, säger Berit Aronsson.

Det betyder att det finns hjälp att få så gott som varje vardag ute på Gastelyckan. Sammanlagt finns där ett 40-tal forskarplatser för mikrokort och dessutom fyra datorer med de vanligaste släktforskarskivorna (Sveriges dödbok, Sveriges befolkning 1890, 1970 och 1980 för att nämna några), och två Genline-abonnemang. Ett av dem är det årsabonnemang som Sveriges Släktforskarförbund skänkte till medlemsföreningarna förra året.

– Vi i SGF valde att placera det här i Gastelyckan för att så många som möjligt skulle kunna ha nytta av det, säger Berit Aronsson.

På så sätt har forskarna också tillgång till material från andra delar av landet än det som Lunds landsarkiv förvaltar. Från början fanns det tankar på att skaffa en riksuppsättning med mikrokort till Arkivcentrum Syd. Men ekonomin lade hinder i vägen för det. Nu har man istället löst problemet genom Genlineabonnemang.

Skånes Genealogiska Förenings bibliotek upptar ett helt rum på entréplanet i Arkivcentrum Syd. Här kan besökare en dag i veckan botanisera bland släktböcker, referenslitteratur och privata släktutredningar som skänkts till SGF genom åren. Berit Aronsson visar gärna upp vad som finns. Foto: Hans Egeskog

– Kan inte läsa skrivstil!

En av dem som hjälper till är Ingemar Åkesson som tycker att "arbetet" som hjälpreda i den nya forskarsalen är mycket stimulerande.

En vanlig dag finns mellan 20 och 40 forskare på plats och de kan behöva hjälp med många olika saker.

– Hur kommer man igång?
– Var skall man leta?
– Det är några frågor jag får ganska ofta, särskilt om det är nybörjargrupper på besök, säger Ingemar.

– Annars försöker jag hjälpa till med att tyda oklara texter, eller komma med tips om litteratur eller andra hjälpmedel för att komma vidare. Det finns många genvägar i form av register och annat, bara man vet om att de finns.

– I början av året var det mycket folk här ute mest varje dag. Många var naturligtvis nyfikna på de nya lokalerna, men antalet nybörjare har också ökat genom åren. Fast nu i höst har vi märkt en liten minskning. Vad den beror på är svårt att säga. Men kanske har många kommit igång efter sina besök här eller i de gamla lokalerna, och nu kan de sitta hemma och forska med hjälp av Genline eller Digiarkivs material, tror Ingemar.

(Mer om Digiarkiv i artikeln på sidan 8)

Ett problem har han dock observerat.

– Väldigt många unga besökare har svårt att läsa skrivstil! Det spelar ingen roll om stilen är prydlig och välskriven, det är skrivstilen i sig som ställer till problem för dem som aldrig lärt sig annat än att texta.

Omfattande bibliotek

I samband med flytten av mikrokort till Gastelyckan flyttade också SGF:s samlingar dit. Nu är biblioteket öppet varje torsdag för den som vill ta en titt på de omfångsrika samlingarna av släktböcker och släktutredningar i olika format och omfattning, handböcker och annan genealogisk litteratur.

– Det allra mesta av materialet är skänkt till SGF, berättar Berit Aronsson.

Bland materialet finns t.ex. register till Skånska jordeböcker och mantalslängder från tiden runt det svenska maktövertagandet 1658. Detta material finns inte någon annanstans i Sverige, utan bara på Riksarkivet i Köpenhamn.

SGF bedriver också flera olika projekt som engagerar medlemsföreningarnas medlemmar. Ett som nästan är klart är den skånska delen av Emibas.

– Där återstår i stort sett bara kontrolläsning.

Andra projekt är det skånska knektregistret, där Guno Haskå gjort och gör en stor insats, och ett klockarregister, som är under uppbyggnad.

– Det projektet startade för två och ett halvt år sedan, berättar Berit Aronsson, som själv är i högsta grad inblandad.

Klockarregister

– I samband med släktforskardagarna i Lund 1987 fick SGF kopior av Gottfrid Hintzes klockarregister i gåva från GF. Där redovisades omkring 900 klockare men det fanns inget register, så jag började med att göra ett sådant. Det är sökbart både på patronymikon, förnamn och ort.

– Men det fanns mer material här i landsarkivet, bl.a. matriklar över "Skånska klockare, organister och skolemästare" från 1800-talet. Och när Niklas Hertzman och Peter Hall började med sitt arbete att digitalfotografera beståndet av arkivalier så fann de också material om klockaremål som de bearbetade.

– Ur detta föddes tanken på att sammanställa alla klockaruppgifter ur olika källor i ett gemensamt register och det är det vi håller på med nu, berättar Berit.

Under arbetets gång gick man också ut och efterlyste uppgifter om klockare bland SGF:s föreningsmedlemmar. Omkring 75 hörsammade uppropet och har nu lämnat uppgifter till projektet. I januari nästa år hoppas Berit att en CD skall kunna presenteras. Den kommer att innehålla uppgifter om 4 000 klockare i Skåne plus familjeuppgifter.

Få nackdelar med delningen

Finns det då ingen nackdel med att dela upp landsarkivets forskarservice på två olika ställen? Kan det t.ex. inte vara krångligt för en person som stöter på ett oläslig mikrokort att inte ha möjligheten att titta i originalet utan att åka in till landsarkivet?

– Nej, egentligen inte, tycker Berit Aronsson.

– Om kortet inte går att läsa så har vi ju möjligheten att först se om uppgiften är läslig i Genlines material. Och skulle det inte heller gå så kan vi ringa in till Dalbyvägen och be dem att plocka fram originalboken och läsa vad som står. Det händer inte särskilt ofta, men det förekommer, säger Ingemar Åkesson.

Berit Aronsson pekar dock på ett annat problem. Alla bouppteckningar inte finns på mikrokort. I de fallen måste man alltså åka till Dalbyvägen för att få svar genom att läsa originalhandlingarna.

Inte heller landsarkivarien Jan Dahlin ser några stora problem med uppdelningen:

– Visserligen kräver utlokaliseringen mer personal, men det uppvägs av minskade kostnader för lokalerna. Och dessutom finns det runt tomten i Gastelyckan ytterligare mark för eventuell framtida utbyggnad.

Samarbetet har också givit spin-off-effekter. Gastelyckan studeras av arkivorganisationer på andra platser. Det hyllsystem som tagits fram i Lund för att spara utrymme, används numera även i bl.a. Härnösand. Stort intresse visar också arkivet i Århus i Danmark.

– Och Arkivcentrum Syd kan komma att stå modell för hela den framtida norska arkivorganisationen. Vi har haft många studiebesök här just från Norge, där man håller på att se över organisationen. Och vårt samverkansprojekt ses där som ett mycket intressant koncept, berättar Jan Dahlin.

Under tiden fortsätter Gastelyckan att utvecklas. Redan nu planerar universitetet för en byggnad till i området. Så Arkivcentrum Syd har kommit för att stanna. Och för att växa.

Fotnot:
Denna artikel har varit publicerad i Släkthistoriskt Forum nr 5 2004.