Förstasidan > Hjälpmedel > Litteratur-Sök
Litteratur-Sök: Artikel
Här nedan visas information om en artikel som finns registrerad i databasen Litteratur-Sök, som innehåller litteratur och länkar som kan intressera släktforskare. Du hittar databasen här.
När ryssarna rövade barn på Åland
Av: Håkan SkogsjöTryckår: 1998
Ingår i: Nya Åland dec. 1998
Artikeln handlar om hur de ryska ockupationstrupperna på Åland 1714-15 rövade bort barn och ungdomar och förde dem till Ryssland, där de sannolikt såldes som slavar.
Meddelat av: Håkan Skogsjö 28 april 2000 15:06
I augusti 1714 ockuperade ryska trupper Åland. De kom i snabba galärer, tog i land och gick hårt fram i landskapet. De inte bara brände, stal och misshandlade utan rövade också bort flera hundra åländska barn. Många kan ha slutat sina dagar som slavar i Irans dåvarande huvudstad Esfahan. Om denna bortglömda episod berättar Nya Ålands historiske reporter Håkan Skogsjö.
Det ryska anfallet var väntat. Ändå måste det ha kommit snabbt och överraskat många ålänningar. Den 8 augusti 1714 seglade den ryska galärflottan in i de trånga farlederna i skärgården. Svenska krigsfartyg fanns i vattnen, men drog sig undan och övergav Åland utan strid efter bara några dagar. Ålänningarna lämnades åt sitt öde.
I kriget stod två envåldshärskare mot varandra, tsar Peter I i Ryssland och kung Karl XII i Sverige. Efter katastroferna vid Poltava och Perevolotjna 1709 hade Sveriges läge successivt försämrats. Den ryska taktiken var att besätta Finland, rikta ett avgörande angrepp mot de centrala delarna av Sverige och tvinga fram en fred. Tsar Peter hade målmedvetet byggt upp en mäktig flotta med galärer, krigsfartyg utrustade med både åror och segel. De var grundgående och lättmanövrerade och kunde ta sig fram också i svårnavigerade vatten. Den nya flottans första seger stod vid Hangöudd den 27 juli 1714. En liten svensk eskader fick ge sig efter en bitter strid. Sedan styrde den ryska armadan med över hundra galärer vidare västerut genom Skärgårdshavet. Mot Åland.
Hur stämningarna var i landskapet dessa sommarvarma och hotfulla augustidagar 1714 vet vi ganska lite om. Säkert florerade många rykten, och vi kan ana det ständiga samtalsämnet: Vad kommer att hända? Kanske är det bäst att fly till Sverige? Men inte kan vi lämna säden på åkrarna obärgad. Vad ska vi då leva av i vinter? Men knappast anade någon hur brutalt ryssarna skulle gå fram bland den civila och oskyddade befolkningen. Mycket tyder på att det egentliga anfallet inleddes genom att ett antal galärer seglade in i Nötviken på fasta Ålands östra sida, på gränsen mellan Sund och Saltvik. Trupperna gick till angrepp mot byarna i närheten: Brändbolstad, Strömbolstad och Björby i Sund och Långbergsöda, Syllöda, Tengsöda och Bertby i Saltvik.
Långt senare, när kriget var slut och de åländska flyktingarna hade återvänt hem, beskrev Sundsborna hur de tvingats överlämna all egendom till fienden och springa genom skogen med hustrur och barn till små båtar och fly över havet västerut. Men en del kvinnor och barn hann inte undan, utan rövades bort. Ryssarna brände, rövade och misshandlade över hela Åland. Större delen av befolkningen tog sig över till Sverige, men några vågade stanna kvar. Vad som kunde hända dem finns noterat i dödboken för Lovö socken utanför Stockholm. Där begravdes den 3 juli 1715 en 30-årig bonde vid namn Göran Mickelsson från Markusböle i Finström. Han hade försökt fly, men blivit tillfångatagen på en (tydligen isbelagd) sjö »av den grymma och barbariska fienden» och avklädd in på bara kroppen. När han släpptes tvingades han naken springa ¾ mil till närmaste by och gömma sig på en höskulle. Senare tog han sig över till Sverige, men var så sjuklig att han snart avled.
Vi vet att ryssarna rövade bort flera hundra ålänningar, de flesta barn mellan fem och femton år och en del kvinnor, men nästan inga vuxna män. Efter kriget, 1723, upprättades en förteckning över alla som inte hade kommit till rätta, inalles 257 personer. Bonden Johan Hansson i Smedsböle i Sund hade förlorat fyra barn: sönerna Mats 15 år, Erik 11 ¼ år och Johan 6 ¼ år samt dottern Margareta 9 ¼ år. Bonden Johan Eskilsson i Antböle i Saltvik sin hustru Karin Andersdotter och två barn, dottern Annika 8 år och sonen Johan 6 år. Båtsmannen Simon From i Främmanby i Saltvik hade också fått fyra barn bortrövade: två söner, 5 och 10 år gamla, och två döttrar, 8 och 14 år. Nästan alla fångades 1714 vid det första anfallet. Ryssarna rörde sig i landskapet också under de följande åren och de som vågat stanna kvar, bland dem många Kökarbor, gick inte säkra. 1716 blev flera gripna av besättningarna på ryska galärer. En hel familj som drabbades var Johan Isaksson i Karlby med hustrun Gertrud Klemetsdotter och barnen Mats och Valborg.
Vad som hände de bortrövade vet vi inte säkert. Rapporter från svenska officerare som släppts ur rysk fångenskap, berättar att en del utnyttjades som arbetskraft vid bojarernas gods i närheten av Moskva. Andra ska ha sålts som slavar till Esfahan, på den tiden huvudstad i Persien (Iran) och en av världens största och mest praktfulla städer. Efter kriget ska så många som tusen personer från Finland, mest kvinnor och barn, ha levt som slavar där, enligt berättelser från hemkomna präster. Varför ryssarna rövade bort så många människor – och särskilt barn – vet vi inte. Kanske var människohandel ett sätt för officerare att tjäna extra pengar under kriget. Kanske vågade man inte ta ombord vuxna män på galärerna; barn var enklare att övervaka och mindre benägna att rymma.
Men det finns exempel på barn som lyckades fly. Bondsonen Jakob Henriksson i Björkö i Kumlinge fördes bort som 15-åring tillsammans med sina syskon. Efter någon tid lyckades han rymma från Ryssland och ta sig hem. »Men hans syskon som ej kunde skilja den högra handen från den vänstra kunde ej följa honom på flykten ehuru han gärna ville befria dem», noterade prästen i Kumlinge när Jakob Henriksson avled 1766. Han var då bonde på fädernegården Hinders. Efter kriget försökte den svenska regeringen få tillfångatagna civilpersoner frigivna. Listan från 1723 över ännu inte hemkomna ålänningar upprättades för att det svenska sändebudet i Sankt Petersburg, baron Cedercreutz, skulle kunna precisera kraven på frigivningar. Trots ansträngningarna förblev de flesta borta. Per Eriksson från Kulla i Sund rövades bort som sexåring tillsammans med storebror Erik, 8, och lillasyster Anna, 2 år. I bouppteckningen efter Per Erikssons styvmor 1741 uppgavs att han fortfarande vistades i Ryssland. Ingenting sägs om huruvida familjen haft någon kontakt med honom under de närmare 30 år han varit borta.
Med tiden bleknade minnet av de många barnen som så abrupt ryckts från sina hem och föräldrar. I dag hade vi knappt känt till denna otäcka episod i Ålands historia om det inte varit för listan från 1723 med namnen på de försvunna. Den är tio sidor lång, daterad Kastelholm den 24 juni 1723 och undertecknad av kronofogden Wilhelm Pihl. Numera förvaras den i Riksarkivet i Stockholm bland »Landshövdingars skrivelser till Kunglig Majestät», Åbo och Björneborgs län, volym 17.
Fotnot: En stor del av bakgrundsuppgifterna i denna artikel är hämtade från boken »Åland under stora nordiska kriget» av Stig Dreijer (Mariehamn 1970).
