Här nedan visas information ur databasen Litteratur-Sök, som innehåller litteratur och länkar som kan intressera släktforskare.
| Ellis Island – hoppets och förtvivlans ö | |
| Författare: Elisabeth Thorsell Tryckt 2000. Artikel i Släkthistoriskt Forum 5/2000. Finns att läsa hos Sveriges Släktforskarförbund i Stockholm och Göteborg Om ön Ellis Island som var platsen där miljoner Amerika-emigranter steg i land. Denna titel kan köpas från RÖTTERs bokhandel Ellis Island – ett namn som väcker många tankar hos den som har släktingar som utvandrat. På slarv säger man gärna att utvandrarna kom till Ellis Island, som den första anhalten i den Nya världen, men det kan vara fel. Det beror på vilket år de utvandrade. Den första mottagningsstationen för utvandrare startades av staden New York 1 augusti 1855, och placerades i Castle Garden på södra änden av Manhattan. Den var i funktion till April 1890, då mottagningen flyttades över till Barge Island, under det att man byggde de första husen på Ellis Island i inloppet till New Yorks hamn. Mottagningen på Castle Garden hade utsatts för mycket kritik, då byggnaderna var mycket nedslitna och personalen högst ohövlig, och bitvis idkade utpressning mot de nykomna. Bl.a. sägs att en av matleverantörerna tvingade folk att köpa sin matsäck för den fortsatta resan av honom, till ett hutlöst pris. År 1890 hade de federala myndigheterna beslutat att ta över mottagningen av de nyanlända, men staden New Yorks styrande tog illa upp och tillät inte att den federala mottagningen fortsatte på Castle Garden. På Ellis Island, i inloppet till New York, byggde man nu mottagningsbyggnader i trä, som snabbt slets ned av den ständigt ökande invandringen. Det var närmast en lättnad när hela anläggningen brann ned i juni 1897. Den dagen var endast 140 invandrare inhysta där, och alla klarade sig med livet. Mottagningen flyttades temporärt tillbaks till Barge Island, och under tiden fram till december 1900 byggde man nya, prydliga stenbyggnader, som ännu finns på plats. Eftersom kvotlagarna och depressionen omkring 1930 hade minskat invandringen kraftigt har byggnaderna använts under Andra Världskriget som förläggning för misstänkta fiender, samt de få invandrare som kom. In på 1950-talet tömdes anläggningen och lämnades åt sitt öde. Menpå 1980-talet kom man på att den borde restaureras och bevaras som ett monument över den stora invandringen under decennierna runt sekelskiftet. Ellis Island har rustats för den närmast ofattbara summan av 160 miljoner dollar, och är nu ett mycket sevärt museum. Hur många?
De absoluta toppåren för Ellis Island ser ut att ha inträffat 1907 (1 milj), 1906 (880.000), 1913 (892.000) och 1914 (878.000). Detta innebar i runda slängar att ca 2700 personer skulle slussas igenom mottagningen varje dag, söndag som vardag. För att klara av detta behandlade man mer eller mindre människorna, invandrarna, som råmaterial till en fabrik. Somliga blev utspottade i andra änden av anläggningen efter bara några timmar, andra fick stanna där i dagar och veckor under tämligen odrägliga förhållanden. Processen
Väl där fick de lämna sitt tunga bagage på bottenvåningen, och själva gå upp för de rätt branta och långa trapporna till den stora registerhallen. I den stora registerhallen fick de gå i smala fållor och visa upp sig för läkarna, som gjorde en snabb besiktning och tittade efter synliga defekter. Om de fattade minsta misstanke om sjukdom, så märktes personen med ett kritmärke på kläderna, olika för olika sjukdomar, t.ex B för ryggproblem, G för struma, H för hjärtbesvär, Pg för havandeskap och Ct för trakom. I genomsnitt 15-20 % av emigranterna fastnade i hälsokontrollen och blev undersökta mer noggrannt. De, som inte blev stoppade här för en grundligare undersökning, fick fortsätta sin vandring och passerade nu en kvinna vars jobb det var att försöka spåra prostituerade. Sedan kom de till nästa stopp, där de delades in i grupper enligt skeppslistorna, och sedan fick svara på en rad frågor. Ögonen kollades med kängknäpparen
Förhör
Man hade tolkar på diverse språk, men det blev nog stor oreda i många fall ändå. Otaliga är historierna om hur namn förvanskades och blev något annat än vad man hade lämnat hemmet som. Vid minsta farhåga om att någon lämnade oriktiga uppgifter fick de lov att stanna på ön för vidare utredning. Att lämna ön
En ny färja tog emigranterna över till järnvägsstationen i New Jersey, och äntligen var de på väg. De som blev kvar
Ca 80% blev insläppta samma dag de kom, och av de resterande 20% fick nästan alla komma in i landet senare, men ca 1% skickades tillbaks till hemlandet, och i siffror blir det omkring 200.000 under tiden fram till 1924. Bakom dessa siffror döljer sig rader av tragedier. Som exempel kan nämnas att 1908 utvandrade en änka med sina yngre barn från Ljusnarsberg för att bege sig till Upper Michigan, där de hade släktingar. Yngste sonen, ca 10 år gammal, klarade inte hälsokontrollen och skulle skickas hem. Hans mor, som insåg att hon inte en gång till skulle kunna skrapa hop pengar till biljetten, beslöt att fortsätta till Michigan och pojken fick åka hem ensam. Turligt nog hade han en äldre, gift bror på hemorten, som tog hand om honom. Nästa år utvandrade brodern med sin familj och tog då denne pojken med sig. Nu tog man vägen över Halifax i Canada, för hälsokontrollen var inte lika noggrann där, och dessutom var biljetten billigare. Ester Blenda Nordström
Hon ger en mycket livfull beskrivning av sina öden och äventyr på Ellis Island. Hon hörde till dem som fick stanna någon dag extra på båten för att det redan var fullt på Ellis Island, men sedan så: "Klockan halv sex purrades vi – för en gångs skull inte med den evinnerliga skurningen, utan av gonggongen ombord. Frukost halv sju, och sen var det vi och handbagaget som ögonblickligen knuffades akteröver till landgången. Och när passen väl visats upp så bar det av till tullhallen, som väntade nedanför. Det var början på den fasansfulla dagen, som nog ingen av oss glömmer i brådrasket. [ . . . ] Och så beträdde vi Ellis Islands av tusenden och åter tusenden förbannade mark. I téten gick Sonja med balalaikan stolt tryckt mot sin lilla mage, efter kom pälsarna och Manja, och efter dem en samling, som vore värd några hundra meter films. Jag försökte gå ur ledet för att fotografera, men det skulle jag aldrig ha gjort: »You hurry up there and file in !» röt någon, och jag »hurryade up», var säker på det. Men jag hann se lite av den tavla vi utgjorde i vårsolens glans, och med rörelse fann jag åter några glimtar av min småländska barndoms rödrandiga nattsäckar och flätade korgkassar med grön bård. De hade väl sett sin fosterjord för sista gången, antar jag. I en väldig, glastäckt hall fördes vi in, och där var så fullt med bänkar, så man visste inte vilken man skulle välja för att sitta bäst. Men vi behövde minsann inte länge fundera på det. En ilsken stämma kommenderade: »Girls here and men over there!» »Va skriker han um?» viskade en av mina oskuldsfulla olyckskamrater, som endast kunde säga och förstå »Yes». »Flickorna här och karlarna därborta», översatte jag. Vi sitter rätt som vi gör. Rör dej inte för då har du honom över dej.» Och vi satt. Intill oss voro liksom hönsburar av ståltråd, och genom dem fick vi så småningom traska, med allt vårt handbagage. Svettiga och smutsiga och hungriga. Alla hade vi haft en sista undersökning på båten dagen förut, med ut- och invändningar på ögonen och granskning i huvud och händer. Först släpptes en tjugu, trettio kvinnor genom hönsburarna och så lika många män. Just som jag skulle följa efter min kamrat, som var före mig i raden fick jag en knuff i bröstet av den tjänsteman, som skötte spärren, och tillsades att sitta ner och vänta tills min tur kom. »Ja vell stanna också då, ja vell stanna också!» skrek flickan, som sluppit igenom och svängde väldeliga med sina väskor... Till slut blev det min tur, och en hel hop följde i mina spår, och i den trånga hönsburen stodo vi länge sammanpackade, utan möjlighet att ens sätta ned de tunga väskorna på golvet. Så lite utrymme var där. Det stank av inpyrd smuts och snusk - inte så mycket av folket, som från väggar och tak och golv. Äntligen öppnades spärren, och vi drevos vidare, lik den boskapshjord vi var, till ny läkarundersökning. Jag var glad då, att det var en skandinavisk båt jag kom med, full av snyggt klädda och ganska rena människor. Annars vet väl ingen vad elände man kunnat dra på sig i det trånga avklädningsrummet, där kläderna måste kastas i en hög på golvet om varandra och hur som helst. Men det kröp ohyra på väggarna, och där var en stank så outhärdlig, att mer än en blev sjuk. Efter en tämligen lättvindig undersökning kördes vi in i en stor sal, en trappa upp. Den var dekorerad med amerikanska flaggor och en orgel och många bänkar och en predikstol. Vi väntade oss nästan att få ett Guds ord med på färden, men därav blev intet. Jag såg den ena efter den andra av mina kamrater i tur och ordning gå fram till en liten kateder, där de visade papper och pengar, och svarade på en hop frågor, och släpptes igenom. Äntligen kom turen till mig, och jag knegade fram med min kappa och mina väskor, en i var hand, och den lilla med pengar och papper under armen. Det var en svensk, eller åtminstone en som kunde svenska skapligt, som stod bakom pulpeten, och välkomnade mig. Eller vad jag ska kalla det för. Så mycket »välkommen, lilla vän!» var det ju inte, ty hans första ord voro: »Får jag se ditt pass. Men låt det gå undan och stå inte där i evighet!» Jag hade nämligen lutat mig ner ett ögonblick för att sätta ifrån mig väskorna och lägga kappan på dem. Men jag fick upp passet i en fart, och han läste noga och länge, fastän det kunde då varit gjort på en sekund. Men det var ingen brådska nu minsann! »Va heter du?» sa han sen, och fastän jag tyckte det var en tämligen onödig fråga, eftersom han satt med passet framför sig, så sade jag det i alla fall, ödmjukt och stilla." Ester Blenda svarade inte tillräckligt ödmjukt, så hon fick stanna ett par dagar innan hon fick komma i land. Boken anbefalles till läsning för den som har en Swedish maid bland släktingarna på 1920-talet. Databasen
Litteratur
Fotnot: Artikeln har tidigare varit publicerad i Släkthistoriskt Forum 5/00. Tillbaka Meddelat av Håkan Skogsjö 24 april 2001 22:11 | |
Till RÖTTERs länksida
gjort det möjligt att skapa databasen Litteratur-Sök
(där länkdatabasen ingår).
