Vi som har soldater i släkten är många. De många krigen under 1600- och 1700-talen påverkade livet för folket i Sverige och många unga män skickades ut i fält för att aldrig mer komma hem.

Några av dessa soldater kom från Tibble i Badelunda socken här i Västmanland, från en gård som var rusthåll. Rusthåll var gårdar som mot skattefrihet skulle hålla Indelningsverket med en ryttare. Både soldatens uniform och annan utrustning och hästens utrustning låstes in i rustboden för att inte användas och slitas på i onödan. Det var ganska kostsamt att utrusta en ryttare med häst. Rustkammaren i Tibble finns kvar, den bod där soldatens utrustning förvarades mellan tjänstgöringarna. 

(Samtliga foton har jag tagit själv, alla utom ett i lördags.)

Tibble rustkammare.

Tibble rustkammare (som rustboden kallas) förvaltas numera av Badelunda hembygdsförening och hålls öppen då och då, som förra lördagen då vi fick en guidad visning. Den byggdes i mitten av 1700-talet. Hembygdsföreningens ordförande Bengt Wallén berättade och de två föreningsmedlemmarna Björn och Tomas Lindell visade sina karolinska uniformer. De två bröderna Lindell är aktiva i föreningen Svenska Lif-Compagniet.

Bröderna Björn och Tomas Lindell deltog vid visningen av rustkammaren, iklädda karolineruniformer. Till vänster Björn i uniform från cirka 1704, till höger Tomas i uniform från cirka 1687, som var den första enhetliga uniformen för infanteriet.

Skorna med sin tvära tåhätta är riktigt bekväma, berättade Björn Lindell. Det finns plats för att få i lite halm för att hålla värmen.

I rustkammaren finns vapenrocken är från Livregementets grenadjärkår. Modellen fastställdes 1875 och har burits av grenadjären Per Frick. Byxorna är lite äldre. Sadeln nere i bildens högra hörn kan vara från 1792 eller äldre, troligen använd av ryttaren Anders Lindberg men det är oklart. I mitten till vänster syns en del av en hjälm från 1845, troligen använd av grenadjären Carl Johan Lennqvist.

I rotekistan förvarades bl a soldatens uniform, för att den inte skulle slitas i onödan. Den användes bara vid tjänstgöring och parader. Kistan är från tidigt 1800-tal men inte från Tibble utan möjligen från Odensvi.

Rustkammaren visades av hembygdsföreningen i lördags.

På de flesta rusthållsgårdar finns nog inte de gamla rustbodarna kvar. I Tibble har den bevarats tack vare den tidigare ägaren Karl Wässman som på 1900-talet lade grunden för det som nu är hembygdsmuseum.

Det var soldaten nr 22 i Överstelöjtnantens kompani i Livregementet till häst (som sedan blev Livregementets grenadjärkår) som kom från Tibble rusthåll. En av de första av dessa är Måns Olufsson Lindman/Linnman/Linman som finns med i rullorna från och med 1684. Då hade Tibble nr 23, under några år var det nr 24 men har nr 22 från och med 1694.

Från generalmönsterrullan 1695, när Måns Oluffson var soldat nr 22 på Tibble rusthåll. Bildkälla: Arkiv Digital.

Soldattorpet finns kvar i Tibble, norr om byn alldeles intill vägen mot Anundshög. Där har det legat sedan mitten av 1700-talet men det som finns där idag är byggt på 1800-talet:

Soldattorpet Tibble nr 22 är idag privatbostad.

Det var nog inte alltid som rustboden var en egen byggnad, som i Tibble. Den kan säkert ha varit inrymd i en annan byggnad på rusthållsgården, till exempel i mangårdsbyggnaden. Finns det fler rustbodar/rustkammare kvar på rusthållsgårdar i Sverige? Berätta gärna i en kommentar här.

Det finns många intressanta aspekter av släktforskning. Att försöka komma långt tillbaka i tiden är en av de som många tror är den stora drivkraften, det märks inte minst på att det verkar vara en av de vanligaste frågorna som släktforskare får. Hur långt tillbaka har du kommit, den kommer nästan varje gång jag möter nya personer, som inte själva är släktforskare.  Och visst kan det vara intressant, men många säger att det inte är så viktigt.

Men det kanske är viktigt om vi börjar titta på det som kan komma fram med nya verktyg, där den närmaste släkten inte är det primära utan när vi börjar fundera på varifrån vi kommer och hur vi blev de vi är, med lite längre bakåtsikt än närmaste släkten. Varifrån kommer mina linjer när vi kommit bortanför de skriftliga källorna, finns det något gemensamt med oss i byn, staden, landsdelen eller landet vi bor i. 

Fast de frågorna hör inte hemma i släktforskningen hävdar vissa, för då är vi inte längre släkt utan har andra kopplingar. Må så vara, då får vi kanske kalla det något annat, men jag tycker fortfarande det ligger inom samma intresseområde, varifrån kommer vi och varför är vi som vi är, så jag kopplar ihop frågorna. Allt behöver ju inte finnas på pränt för att det ska vara intressant.

Och visst är det så att många tror och tycker att vi ska kunna se gemensamma drag eftersom vi bor i en del av världen där vi alltid bott. Inte har det varit så stor blandning av människor under det senaste årtusendet, vi har bott i våra byar och har vi rest har det varit till den närmaste grannbyn, men inte mycket längre. Där släkten bodde i början på 1500-talet, där har vi bott kvar. Så tycks det vara enligt många av de jag möter, men visst har det flyttats runt i en större utsträckning än vad som sägs.

Se förklaring sist i posten. Bild från FTDNA Discover, tillstånd mededelat mig
Och går vi 1000 år tillbaka från 1500-talet och tittar både där och lite hitåt i tid och ser vad som hänt så finns det många och stora omflyttningar. Folkvandringstiden har ju ett namn som talar om vad som hände. Att de som vi idag kallar vikingar for runt stora delar av världen vet vi, och att de tog med sig både män och kvinnor tillbaka är känt av de flesta, även om det tycks ta emot att acceptera den slavhandel som fanns. Både då och lite senare ser vi att det skett utflyttningar eller ska vi kalla det omflyttningar av grupper som till stor del behållit sitt kulturella arv.

Att försöka hitta gemensamma drag, när det gäller det genetiska arvet, är inte så lätt. Vi förändras och det samma gäller våra gener. Det blandas och blandas igen så det tar inte så lång tid innan vi förlorar spåren efter de som gått före.  Men det finns ju två linjer som vi kan följa, och även om de bara visar på en bråkdel av vårt arv, så visar de tillräckligt för att vi ska kunna dra vissa slutsatser. Den rena moderslinjen och faderslinjen kan vi följa bakåt, långt, långt bakåt med hjälp av DNA-spår.

Och ju mer vi lär oss, desto mer fantastiska upptäckter gör vi. Blandningen av ursprung blir mer och mer klar, ju fler som testar sig, och vi ser att det blir allt svårare att placera in oss i olika fållor. Det går inte att säga med säkerhet var olika grupperingar egentligen uppstod, även om det finns indicier.  Det som förut framstod som säkerhet blir mer och osäkert, när riktigt gammalt DNA och nyare används för att ta fram det vi kallar ursprung.  Mycket blir klarare ju fler som testar sig, men bryderierna blir också större.

Det är en spännande framtid vi går till mötes, med många nya upptäckter och ju fler som ser och förstår att det går att använda DNA till mer än att hitta pappor och andra närstående, vilket i sig inte är något fel, ju mer kunskap får vi. Tänk vad mycket som kan gå att få fram, när vi sammanställer uppgifter och kan se att det vi en gång trodde inte var så, det var inte renodlade grupper som bodde tillsammans utan det finns influenser från många håll.  Och ju mer vi vet, desto mer förstår vi hur mycket vi har kvar att lära, bara det gör ju livet än mer spännande att leva.

Vad visar bilden? Det är en bild på min raka linje bakåt på ”pappasidan”.  Överst finns tidsaxeln, som längst till vänster börjar när vår tideräkning börjar.  Den röda markeringen i mitten är den grupp som jag tillhör, och det går att se att den bildades runt år 500, och att det bara är jag, än så länge, som har den. Innan och efter år 500 har linjerna delats och det som jag kan se är att någonstans under årens gång har kopplingar till de brittiska öarna uppstått.  Om min linje kommer från den ön, eller om de andra kommer från norden går ännu inte att se.

Agnes och Albert Lindberg. Fotograf: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Albert Johannes Lindberg föddes 1897-05-07 och växte upp i Örliden, Skellefteå socken som yngst i en syskonskara om elva. Föräldrarna var torparen Nikanor Lindberg, barnfödd i Eriksberg, Skellefteå och hans hustru Emma Fredrika Sundqvist, bördig från Örliden. 12 år gammal fick Albert hjälpa sin far med jordbruket och skogsavverkning. Under en följd av år var han dessutom dräng i byar i trakten.

Julaftonen 1922 vigdes Albert med Agnes Lovisa Boman född 1898-09-25 i Loberg, Skellefteå socken, som ett av åtta barn till Olof Boman, barnfödd i Finnfors och hans maka Anna Lovisa Nilsdotter, härstammande från Loberg. Albert och Agnes bodde det första året efter vigseln i Örliden, där föddes också deras första barn. Albert och Agnes arrenderade ett hemman i Holmselet, Skellefteå socken dit de flyttade år 1924. Två år senare började Albert sin anställning vid Boliden gruvab. Han var bland annat med och uppförde det så kallade radhuset i Boliden, som än i dag står kvar, centralt i samhället. I Holmselet utökades familjen med fyra barn. 1937-1938 bodde familjen i Boliden. Det sistnämnda året bosatte sig Albert och Agnes samt de fem barnen i Stensjön, Byske. 1941 återvände de till Boliden för att år 1945 flytta till Ytterbyn, Lövånger där de köpt sig ett hemman. Ända fram tills dess hade Albert arbetat vid gruvan i Boliden. I fem år var han verksam som jordbrukare i Ytterbyn. Åren 1950-1953 bodde han med sin maka och yngste sonen i Furunäs, Klemensnäs, Skellefteå socken. Det sistnämnda året flyttade familjen till Skellefteå stad. Aldergatan 4 i Skellefteå var adressen för Lindbergs år 1953.

Albert erhöll anställning vid kalkbruket i Bergsbyn ett halvår före sin bortgång. Han var känd av både sina arbetskamrater och förmän som en duktig samt arbetsam herre. Som person var han begåvad med ett glatt humör samt en okuvlig energi. Albert avled måndagen 30 november 1953, hastigt och oväntat. Han hade på morgonen farit ner till sitt arbete vid kalkbruket, fullt frisk, när han efter en kvarts arbete plötsligt segnade ner och dog.

Makan Agnes tyckte mycket om att baka. I yngre dagar hjälpte hon ofta till på bagerierna i Degerbyn och Sörböle. Hon var dessutom händig med sömnads- och handarbeten. Varmt religiös och medlem i missionsförsamlingen var hon också. Av sina vänner och grannar var hon omtalad som en trevlig kvinna. Hon somnade in måndagen 26 april, 1982.

Ibland får jag mail med tips på ämnen till mina blogginlägg. Det glädjer mig verkligen, att jag har så aktiva och intresserade läsare.

Dagens inlägg kommer från släktforskaren Lars Hillerström som gjort ett verkligt kyrkboksfynd, när han egentligen letade efter något helt annat. Det tackar jag varmt för!

Lars berättar att han i Norns bruksförsamlings dödbok C:1 (opaginerad, bild 53 hos Arkiv Digital) såg denna ovanliga begravningsnotis som är den första i församlingen 1833:

Lars har sänt mig en avskrift av vad prästen skrivit i dödboken:

Aflednas Namn och hemvist: Kringvandrande mannen Mats Junkare eller Mats Matsson

Gift eller Ogift: Ogift.

Uppförande: Hans Lefverne var egensinnigt o självsvåldigt i yngre år och så länge han bordt kunna förtjena något.

Han ankom hit 1783 tjente hos L OS i fallet och gick under tid i nattvarsskola. Sedan tjente han hos Lars S i Fingården och var fr. 1788 till 1790 såsom kohldräng hos mäster P Nordgren – återflyttade till Norberg i dylik tjänst – blev sedan soldat i Davidshyttan och antog namnet Junkare – blef derpå gardeskarl, varifrån han rymde årskilliga gånger och sökte undanflyckt här i skogarna. Sedan har han vistats mest härstädes under 30 – 40 år utan att vara skrifven eller bevistat någon gudstjänst, han kunde dock någorlunda läsa – var ärlig och ej känd för lögn, stöld eller druckit.

Sjukdom : Ålderdomsbräckligheter – var dessutom ??? och usel – torde hända en följd av hans mindre nyktra, overksamma och ovårdsamma lefnad i yngre år. Han kunde på flera år ingenting uträtta eller förtjena, och kunde svårligen herbergeras för den stank och ohyra , som omgaf honom. Han måste derföre taga sitt herberge i hyttan eller smedjorna, och i gårdarne, antingen i skjulen eller badstugan.

Dödsdag och Ort: Han dog den 27 april 1833 i öfra stångjernssmedjan och stod lik i Hyttan. Fattigkassan bestod till en del i kistan och qvinnorna i Sotbo och Fallidan gåvo honom svepning alla utom de som voro från den gård till vilken han först kom från Norberg

Ålder: 66 år

Begrafningsdag: Den 1 Maj

Såsom vara utan alla anhöriga och utan att skrifven här så vidtalde Pastor några att hjelpa honom till grafven. Med stor bredvillighet hjelpte honom följande personer vilkas namn jag för deras stora bredvillighet att hjelpa fattiga vill tacka. De voro:

P. P.S i Knifven, J. J.S i Hörngåden, Eric Myrberg i Myrbo, L ES i Högberget o till en del P LS i ??. Dessas hustrur föranstaltade ett vackert graföl åt den husvilla. Byggmästaren Stolpe och Mäster A E Norgren bidrogo äfven något till den usles hädanfärd, o J Hedmark i Sotbo lika med de först tecknade.

Jonas och Greta Söderberg, Sörträsk. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Jonas Andersson Söderberg, ”n’Sörträsk-Jonk” kallad, föddes 1847-03-12 i Sörträsk, Skellefteå socken som näst yngst i en syskonskara på sju. Föräldrarna var Anders Jonsson, bördig från Villvattnet, Burträsk och hans hustru Greta Hansdotter, barnfödd i Finnfors, Skellefteå socken.

Jonas gifte sig 1871 med Amalia Olofsdotter född 1843-12-21 i Tjärn, Skellefteå, som ett av nio barn till bonden Olof Nilsson, härstammande från Hjoggböle och hans hustru Brita Greta Andersdotter, bördig från Morön, Skellefteå. Jonas och Amalia övertog hans barndomshem i Sörträsk. I deras äktenskap föddes sju barn, tre flickor och fyra pojkar. De tre flickorna avled i barnaåren.

26 dagar före Jonas och Amalia skulle ha firat silverbröllop efter 25 års äktenskap, dog Amalia. Det var den 31 oktober 1896. Gårdens djurbesättning bestod då av två hästar, sex kor (varav en utlånad), en tjur, en gris, en hund, en katt, tio får och fem höns.

1897 flyttade ”Jonk” och de fyra sönerna till Myckle där han köpt ett hemman. Året efter gifte Jonas om sig med änkan Greta Kajsa Larsdotter född 1851-11-27 i Röjnoret, Skellefteå socken. Hon var dotter till Lars Anton Olofsson, barnfödd i Tjärn, Skellefteå och hans hustru Stina Greta Jönsdotter från Kusmark i samma socken. Greta hade tidigare varit gift med Johan Johansson i Plan nära Finnforsfallet. De blev föräldrar till fem barn, en dotter och fyra söner. De två yngsta sönerna hade Greta med sig in i boet när hon gifte sig med Jonas Söderberg.

1904 återvände Jonas till Sörträsk tillsammans med sin andra hustru Greta samt en son till henne. Sonen gifte sig men dog året efter. Den 15 juli 1926 gick Greta bort på Skellefteå lasarett efter en tids sjukdom. Några år senare sålde Jonas hemmanet i Sörträsk till en dotterson åt sin avlidna hustru Greta. Själv bodde han dock kvar på gården. Han hade varit en duktig och driftig jordbrukare. Om man besökte ”n’Sörträsk-Jonk” hittade man honom med säkerhet i snickarverkstaden, särskilt på äldre dagar. Där ägnade han sig åt snickeri och laggning från tidig morgon till sen kväll. Jakt var också ett stort intresse för Söderberg. Han berättade gärna om sina jaktäventyr i yngre dagar. Vid 85 års ålder var Jonas fortfarande frisk och pigg, endast hörseln var något nedsatt. Han var verkligen en kärngubbe av den gamla stammen. 25 februari 1935 somnade han in i sitt hem, nästan 88 år ung.

Idag tipsar jag om tre släkthistoriska böcker.

Eva Martinsson: Jordgubbsfarmen (Blue Publishing, 2023)
Gustaf Rödin blev Gus Rodin sedan han emigrerat till Amerika. Om hans liv i Sverige och i sitt nya hemland berättar Eva Martinsson i sin nya bok "Jordgubbsfarmen". För det är det som är hans amerikanska dröm, att ha en jordgubbsfarm. Den drömmen driver honom hela tiden framåt.
Vi får följa honom under hans uppväxt i Dalsland, hans ungdom som dräng och soldat och hans sökande efter ett eget och bättre liv i Amerika. Detta är författaren Eva Martinsson andra bok. För ett par år sedan skrev honom Alma, en ung kvinna som sökte sin lycka i Göteborg. Gustaf är hennes bror.
Det ska poängteras att boken är en roman, men den bygger på verkligheten. Gustaf Rödin har funnits och vi får anta att de stora dragen i berättelsen nog följer verkligheten, åtminstone så som den är känd.
Gustaf sparar ihop pengar så att han ska kunna köpa en Amerikabiljett, men det tar lång tid. Först 1928 kommer han iväg och skulle då fylla 23 år. Väl ombord på båten får han veta att det är lättare att komma in i Kanada än i USA, kraven på hälsointyg är betydligt strängare i USA. Dessutom skulle han få tillbaka pengar på sin biljett om han hoppar av redan i Halifax i Kanada. Till slut hamnar han i trakterna av Winnipeg, efter många turer.
Gustaf är en god människa, det är tydligt redan från början. Inte bara snäll och hjälpsam utan också en som tror andra om gott. Och han träffar osannolikt många andra goda människor under sina många år i Kanada och i USA. I boken nämns då och då brev från de hemmavarande syskonen och troligen bygger en hel del av berättelsen på de brev som Gustaf skrev hem. Kanske berättade han bara om de goda människor han mötte.
Det är en ömsint och fin berättelse om en människa vars liv är värt att berätta om och lyfta fram i ljuset. Det här är en bok som jag tyckte mycket om att läsa. Ett extra plus för mig är att jag kan se paralleller med min egen farmors bror Karl som emigrerade 1909. Han tog också vägen över Kanada och kanske var det av samma skäl.

Carl Otto Mattsson: Otto Julius – Svenskamerikanen som vände åter (Artcopy förlag, 2016)
"Min far Otto Julius levde i en tid då de flesta av livets problem och bekymmer kunde lösas med en enkel biljett till Amerika."
"Tio år i Amerika var en behaglig piruett i ditt liv, men det var hemmet på slätten som var din självklara plarts på jorden."
Ovanstående två citat är för mig kärnan i den här boken. Författaren skriver om sin far Otto Julius, som utvandrade men återvände, och om hans många syskon. Av familjens nio barn som blev vuxna, födda 1874–1897, utvandrade sex. Och de höll ihop, både i Amerika och hemma i Sverige. Flera tusen brev mellan syskonen och till föräldrarna finns kvar i kartongenr på gården i Edsvära socken i Västergötland, en gård som Carl Otto Mattsson tagit över efter sin far och använder som fritdshus. För det här är inte en gård som lönar sig att driva idag.
Det mest framträdande i boken är sammanhållningen mellan de många syskonen och deras längtan hem till föräldragården. Otto Julius blev den som tog över den, inte minst för att hans syskon skulle ha ett hem att komma till vid besök i Sverige. Men kärleken till gården och det tunga arbetet var också en drivkraft.
Det är en riktigt fin berättelse, ömsint och kärleksfull, men också självständig med reflektioner kring både författarens far och hans syskons tillkortakommanden. Carl Otto Mattsson ger oss nedslag i historien och skriver med stor inlevelse. Vi får veta mycket om livet för de svenska emigranterna i Amerika, om livsvillkor, hur de tog sig fram, hur de roade sig och om engagemang i svenskamerikanska föreningar. Allt är dokumenterat i de många detaljerade breven hem.
Det här är en riktigt fin och läsvärd släktbok.

Ulla-Maria Andersson: Skamluvan (Norstedts, 2022)
Det är ett eländigt liv som hon lever, den unga Lovisa från Torslunda på Öland. Fattig backstugusittare, faderlös och beroende av andra. Om Lovisa har författaren Ulla-Maria Andersson skrivit romanen "Skamluvan". Den utspelar sig under nödåren 1867–1869 och fram till 1871.
Lovisa är 17 år när vi möter henne första gången, som piga på en gård i hemsocknen Torslunda, idag inte långt från Färjestaden. På gården måste hon freda sig mot den vuxne bondesonen och mot drängen och stå ut med en vresig matmor. Hennes mor Christina i backstugan lever på svältens rand och svägerskan, änkan efter hennes döde storebror, bor på fattigstugan. Lovisa vill ta sig ur detta liv och drömmer om att flytta till storstan, få arbeta i affär och klä sig i fina kläder. Slippa nöden.
Till Stockholm kommer hon inte, däremot till Gävle. Men inte blev det bättre där. Den fattige hade ingen rätt till något eget liv.
Vi får följa Lovisa under de här fyra åren. Berättelsen är inte någon dokumentär men bygger på Ulla-Maria Anderssons egen släkthistoria. Jag tror att författaren hade tänkt sig en fortsättning, men hon avled i vintras.
Det är en läsvärd bok. Dyster, men gripande. Den känns trovärdig, för Lovisas livsvillkor finns skildrade av så många.

Att bläddra i gamla dokument har sin speciella känsla. En del tycker att det är underbart, att försiktigt vända på de blad som det skrevs på för länge sedan. Att använda vita handskar för att skyddade ålderdomliga arken, så att de håller länge till och kan ses av andra.  Andra tycker kanske att det bara är jobbigt, svåra att läsa och har man minsta anlag för dammallergi så kan det bli rena pesten att öppna och få pusten av gammalt, riktigt torrt damm i näsan. Det blir ganska korta besök i läsesalar för de personerna.

Men allt behöver inte vara så gammalt och finnas i arkivens läsesalar. Det kan vara en fröjd att bläddra i nyare material också, kanske lite beroende på hur vi var och en kategoriserar begreppet nyare.  Efterlämnade buntar med vykort gillar en del och kan lägga ner mycket tid och energi på att datera, katalogisera och klassificera.  Det blir ungefär som att samla frimärken. Andra kanske tittar i vykortsalbumet och konstaterar att det var en flitig korrespondens de hade på den tiden och slår ihop albumet. Vad de går miste om vet ju varken de eller jag, men kanske fanns det någon rolig bild därinne.

Och är det inte album så kanske det är en liten ask, som någon lagt små saker i. Att öppna och titta vad som finns däri kan ge en bild av den som en gång sparade på dessa saker. Kan man se vad som var intressant då, kan man se om det finns någon röd tråd som kanske kan användas för att skapa sig en bild av personen, att kunna få kött på benen som en del säger. Det finns ibland mer intressant i sådana små samlingar än det man kan utröna med hjälp av arkiven, de beskriver vanligtvis inte hur människan var utan kalla fakta om avgörande livshändelser, och det säger ju långt ifrån allt.

I de små samlingarna kan det ibland ses kopplingar till det som var statusprylar också. Jag tänker på bilder av motorcyklar eller bilar, från de motoriserade fordonens barndom.  Det måste ha varit en speciell känsla att kunna visa upp ett kort, där den stolte, nyblivne ägarenstår nonchalant lutad mot det som få kunde unna sig.  Idag motsvara kanske det de som lutar sig mot ett flygplan eller en stor yacht. För en del var det kanske andra saker som blev en del av att kunna visa på välstånd.

Kort i författarens ägo

Det kom också in små detaljer på olika kort som skickades och jag tycker att kortet som finns på bilden är ganska intressant. Det gäller att hylla mamma och då undra jag hur kopplingen till radion kommer in i bilden, om den nu inte visade på välstånd. Det är ju bra att kortet är daterat, för då vet vi att det är skrivet två år efter det att Radiotjänst fått monopol på svenska radioutsändningar. Det var också två år efter starten av Barnens brevlåda, kan undra om det programmet som avlyssnas på kortet.

Tänk vad mycket funderingar små kort, som det ovan, kan ge upphov till. Jag lägger till en egen fundering, undrar vem som skrev namnet Tyra, kan det vara hon själv vid fem års ålder eller har hon fått hjälp och kan det då vara hennes pappa som skrev det, eller kanske någon av hennes syskon. Det får jag nog inte reda på, och det har ju egentligen ingen betydelse. 

Har du dina egna små gömmor som du tittar i då och då, och kanske hittar något intressant.

Lova och James Forssell. Okänd fotograf. Privat bildsamling. James Engelbert Forsell föddes 16 oktober 1900 i Holmfors, Skellefteå i en stor syskonskara. Föräldrarna var Olof Anton Forsell och Maria Kristina Eriksson. I unga år fick han söka sig ut för att kunna försörja sig. Han ägnade sig bland annat åt flottningsarbete. 1924 erhöll han tjänst hos änkefru Stina Marklund i Svanström, Skellefteå, vars hemman han senare kom att överta.

1936 vigdes James med Stinas dotter Marta Lovisa "Lova" Marklund f. 1890-05-31 i Svanström. Makarna fick inga barn. Hennes far var Nils Larsson Marklund och modern som nämnt ovan. Makarna byggde sig en modern och fin gård med alla dåtidens bekvämligheter. Alltid gladlynta och gästfria träffade man makarna Forssell.

James var en stor person, både bildligt och bokstavligt. När han gjorde värnplikt vägde han 108 kg utan en tillstymmelse till fett på kroppen. Hans rygg var stor som en ladugårdsdörr och hans kroppskrafter var därefter. Hans kragmått var 48. Därför kunde han inte få tag på skjortor i rätt storlek i Skellefteå-trakten utan han var tvungen att beställa från en butik i Stockholm.

Som person var James munter och en stor humorist. Han var en bra historieberättare och snabb i repliken när det handlade om munhuggning. Hans fyndigheter var vida och välkända. Han tyckte om att berätta "historier", gärna lite grova på olika sätt. James var en känd och respekterad man i bygden. Han anlitades ofta som auktionist. James hade ett sinne för ekonomi och var jämförelsevis välbemedlad. Han var också rökare men det upphörde han med under en resa med häst och vagn till Holmfors. Han skulle under färdens gång tända och njuta av en cigarett men han hade glömt tändstickorna hemma. Det gav honom tid och orsak att i stället börja fundera på rökningens ekonomi. James räknade ut hur mycket pengar han gjorde av med på det viset. När han hade kommit till bron över Grundforsbäcken (Bjurån) hade han tänkt klart. Han knölade ihop cigarettpaketet och tände aldrig mer en cigarett.

James skaffade sig också körkort. Hans första bil var en vinröd Volvo PV med utvändigt solskydd över vindrutan. Bilen använde han vid sina ärenden i trakterna. Han körde alltid 70 kilometer i timmen, för han hade räknat ut att man kom längst per volymenhet bränsle om man höll den farten. Därför gjorde han det. Till saken hör att han körde 70 km/h överallt där han for fram. Det funkade nog genom byarna men det blev omedelbart värre när han skulle köra genom staden, Skellefteå. En person som blivit ögonvittne till James framfart, när han vid ett tillfälle kom körande längs E4 söderifrån och skulle svänga in på Kanalgatan, kunde tala om att den bredaxlade föraren från Svanström hade lämnat ett trafikkaos bakom sig. Bilförare som var rädda om sina fordon fick helt sonika akta sig och lämna företräde. James fortsatte dock obekymrad sin färd körandes 70 kilometer i timmen …

James hade alltid mycket kontanter på sig under sina resor, som han förklarade med att han inte ville vara utan pengar om han fick tillfälle att göra en bra affär. Någon lär en gång ha påpekat det riskfyllda i att traska runt med så mycket pengar av hänsyn till risken att bli rånad. Den som kände James slog dock direkt bort all oro för det och menade att den rånaren fort skulle avvänjas med sitt hyss om han hamnade i James armar.  

Vid sidan om jord- och skogsbruket ägnade sig James åt slakteriyrket. Han var dessutom mycket intresserad av hästar och ägde hingsten AB Bottne. Han tillhörde hästpremieringsnämnden som bedömde och premierade bra bruksdjur till nytta för aveln med nordsvenska hästar. Hela livet hade James varit frisk med bibehållen ungdomlighet och arbetskapacitet.

"Lova", som Lovisa kallades, var kristligt intresserad och förutom det var hemmet hennes stora intresse. De sista åren av sitt liv var hon sjuk. Hon avled på Skellefteå lasarett 15 november 1971, 81 år gammal.

Efter Lovas död gifte James om sig 1976 med änkan Dagmar Maria Anetty Lundberg född Forsell från Bjurån, Skellefteå. Hon var född 2 oktober 1903 och hade tidigare varit gift med min mormors morbror Karl Lundberg i Bjurliden. I samband med sitt andra äktenskap flyttade James till Bjurliden men han ägde gården i Svanström fram till sin bortgång. Han lämnade jordelivet hastigt den 2 september 1979, 78 år.

I oktober förra året träffade jag två av mina bröder och mina svägerskor hos min storebror som bor i Vargön . Efter maten tog vi en promenad i omgivningarna. Han ledde oss till Villa Björkås, ett vackert gammalt hus som numera är ett kafé drivet av Västra Tunhems pastorat.

Som ni ser på bilderna är både huset och parken betagande vacker. Min bror berättade lite om stället och själv blev jag naturligtvis intresserad av vilka som bott där.

Bilderna på Villa Björkås har legat till sig på min hårddisk ett tag och idag tänkte jag ta reda på lite mer om dessa människor och berätta för er. Men det behövs inte, för det är redan gjort. Någon i pastoratet är släktforskare och har forskat om husets och invånarnas historia. Läs på Svenska Kyrkans hemsida.

Så föredömligt bra gjort! Så glad jag blev av att man bemödat sig om detta.

Foto från början av 1900-talet. Av kläderna att döma kan det vara 1920-talet, tror jag. Kanske medlemmar av familjen Sandberg. Foto: Vikner, K & A. Bildkälla: Vänersborgs Museum.

Det är många hus och fastigheter som fått sin historia utforskad och berättad, kanske av en hembygdshistoriker eller släktforskare, och det är alltid roligt att se.

När du hittar släkt på en gård du inte känner till så mycket om, så kan det ju finnas någon annan som vet desto mer. Intresset för historia, inte minst bebyggelsehistoria, är mycket stort idag. Det gynnar oss släktforskare, vi kan ibland få veta mycket om släkt som bott långt bort från våra egna trakter.

Visst har vi alla perioder där den egna släktforskningen helt enkelt blivit liggande, av olika skäl. Men det hindrar ju inte en durkdriven släktforskare från att konsultera sina kära kyrkböcker ändå! Ibland kan det räcka med ett TV-program eller en notis i en tidning för att den genealogiska nyfikenheten ska väckas, och vips sitter man där och letar efter en person med ett märkligt liv eller ovanligt efternamn i längderna... 

Själv hörde jag ett så ovanligt namn i 'Det sitter i väggarna' att jag genast satte igång att efterforska personen ifråga. Nu har jag inte hunnit med att forska vidare på grund av annat som kommit emellan, så jag ska be att få återkomma till den här personen så småningom. 

Jag har som yrke att korrekturläsa talböcker, och tro mig, det är en brokig samling litteratur jag fått under ögonen, eller snarare i öronen under mina drygt tre år i branschen. Precis nyss har jag tagit mig igenom en megatjock bok om Dag Hammarskjöld och hans politiska gärning. Tufft och, ärligt talat, bitvis extremt tråkigt, men jag föreställer mig att en politiskt intresserad person skulle sluka boken. Nåväl, jag blev omedelbart sugen på att sätta igång att släktforska på denne vår svenske generalsekreterare, men jag tror att det redan finns gjort. 

Är det fler än jag som blivit utskrattade för att rent automatiskt ha forskat fram vad en hyperaktuell person har för rötter? Men det är ju så: en gång släktforskare alltid släktforskare! Precis som när en bilgalen person automatiskt noterar märke och årsmodell på alla mötande bilar, eller en musikälskare lika automatiskt noterar vad det är för låt och artist som spelas i högtalaren på caféet eller i butiken. 

Den genealogiska nyfikenheten är starkt vanebildande! 

Bilden: Tjusig tågutsikt på väg till Släktforskardagarna i Östersund. Foto: författaren 

Vilhelmina och Johan Bexelius. Okänd fotograf. Bild från Lövångers hembygdsförening. Johan Bexelius (vars farfar med samma namn var komminister i Lövånger) föddes 13 september 1858 i Mångbyn, Lövånger som son till handlaren Henrik Bexelius, bördig från nämnda by och hans maka Clara Åman, barnfödd i Innervik, Skellefteå socken. Johan var barn nummer tre i en syskonskara på tio.

Som äldste sonen var det naturligt enligt dåtidens sed, att Johan övertog gården efter sina föräldrar. Modern Clara dog 1881. Johan tog över handelsrörelsen cirka 1894 efter sin fader.

1902 gifte sig Johan med telegrafisten Josefina Vilhelmina "Mina" Nordsvan född 1859-09-21 i Piteå landsförsamling, dotter till skepparen Michael Nordsvan och hans hustru Josefina Johansdotter Dahlberg. "Mina" var äldst av åtta syskon.

Några tillbakablickar i Vilhelminas liv:

Hon avlade telegrafistexamen 1879. Under de närmast efterföljande åren hade hon tjänst vid telegrafstationerna i Piteå, Töre och Kalix. 1883 dog fadern. 1883-1885 sommarvikarierade "Mina" som telegrafist vid telegrafstationen i Lövånger. 1885 flyttade modern och alla barnen till Piteå stad. 1888 fick Mina fast tjänst som telegrafist vid stationen i Sikeå, Bygdeå. Hon innehade den tjänsten till år 1894 när hon lämnade för flytt till Kalix men redan året efter återvände hon till Sikeå. Där stannade hon till 1902 när hon ingick äktenskap med Johan Bexelius. Makarna fick inga egna barn men de tog hand om en fosterflicka vid namn RUT Amalia Hägglund född 1917-10-25 i Svarttjärn, Lövånger, dotter till soldat KARL Adrian Munter Hägglund och hans maka Eva Kristina Bergmark. Rut kom till makarna Bexelius vid tre års ålder och stannade där fram till år 1940.

"Mina" var särskilt avhållen som telegrafist av allmänheten för sitt alltid trevliga och hjälpsamma sätt. Ett fint bevis på denna uppskattning tog hon emot när hon lämnade Sikeå, i form av en textad tacksamhetsadress från Bygdeå kommun och dess invånare.

Efter att fru Nordsvan hade slutat sitt jobb som telegrafist var hon värdinna i det gäsBexeliusgården i Mångbyn före 1921. Okänd fotograf. Privat bildsamling. tvänliga Bexeliuska hemmet i Mångbyn, som hon skötte väldigt bra. Hon var en fin person, varmhjärtad och sympatisk. Ett av hennes stora intressen var missionen, för den offrade hon både tid och omtanke. "Mina" var även medlem i Mångbyn-Broänges syförening. "Mina" Bexelius avled 10 januari 1935 av lunginflammation. Hon hade många vänner som ärligt deltog i sorgen efter henne. Mycket folk följde henne till den sista vilan. Hennes närmast efterlevande var maken Johan Bexelius, fosterdottern Rut och två systrar.

Maken Johan "Janne" Bexelius var som tidigare nämnts handlare. Han innehade också flertalet olika förtroendeuppdrag. Under flera års tid var han bland annat kommunalstämmans och vägstyrelsens ordförande i Lövånger. Dessutom var han landstingsman, där han representerade högerpartiet. Han var även föreståndare för mejeriet i Mångbyn och han var den som låg bakom kvalitetsstämpeln "W" på Västerbottensosten.

Större delen av sin tid ägnade han dock åt sin egen affärsrörelse. Först som ensam ägare av firman och de sista åren tillsammans med Claes Sjöstedt under firmanamnet Bexelius & Sjöstedt. När Sjöstedt flyttade med sin familj till Umeå 1933 avvecklades affärsverksamheten.                                                                                                                                                                                                    

Johan Bexelius tillhördeHerrgårdssalongen, Bexeliusgården i Mångbyn. Augusta Nordsvan i fåtöljen. Okänd fotograf. Bild från Lövångers hembydsförening. sedan 1918 Odd Fellow-logen nr. 61 Karlavagnen i Skellefteå. Som person var han aktad och redbar. 80 år fyllda var han fortfarande kry för sin ålder. Han somnade in vid 82 års ålder 24 september 1940. Närmast sörjande var fosterdottern Rut, brodern ingenjören Henrik Bexelius den yngre i Stockholm samt syskonbarn.                             

Efter Johans död övertogs gården av Röda Korset som byggde om den till vilohem för trötta husmödrar som där fick vila ut i två veckor. När brandinspektionen dömde ut byggnaden avvecklades verksamheten och fastigheten såldes. 

För en tid sedan hade jag en diskussion om släktforskning med en bekant, en person som inte släktforskar. Jag frågade varifrån hennes släkt kommer och det visade sig att hon hade bra koll på sin pappas släkt men inte mammans. Den skulle komma från någonstans i Värmland. Eftersom jag hade min dator till hands visade en snabb sökning i Arkiv Digitals register att det stämde bra och vi hittade snart tre generationer därifrån.
En av mina släktforskarkunder hade bara dagarna innan konstaterat att han haft bättre kontakt med sin mammas släkt under uppväxten och därför vet mer om den, men inte mycket om pappas.

Så är det för mig också. När jag växte upp bodde vi på cykelavstånd till mina morföräldrar i Okome i Halland och där bodde också flera av min mammas syskon. Vi var ofta till Okome, mycket oftare än vi besökte mina farföräldrar utanför Varberg. Jag var nog bara 11-12 år när jag själv cyklade till mormor men till farmor och farfar skulle jag inte kunnat hitta, det var två och en halv mil dit. Inga avstånd idag, men då var det märkbart.

Min farmor och farfar Gerda och John Johansson med sina åtta barn någon gång i slutet av 1930-talet. Min pappa var yngst av sönerna men han hade två yngre systrar. Sedan förra året är alla döda. Fotografiet är repat lite precis där min pappa är.

Är det så här för dig också? Alltså att du känner den ena sidan av din släkt mycket bättre än den andra?

Att det var så här för mig bidrog till att jag började släktforska om min pappas släkt före min mammas. Jag visste inte lika mycket om pappas släkt. På min mammas sida hade jag till och med träffat hennes mormor, som dog det året jag fyllde åtta år. En annan bidragande orsak till min prioritering är också att mammas släkt var utforskad av andra före mig. Det finns tidigare släktträd, med namn, födelsedatum och platser. Men pappas släkt var helt okänd för mig, förutom att jag redan som barn sett ett foto på pappas farfar fast jag inte riktigt visste vem i släkten det var.

De senaste dagarna har det känts som att jag hänger mellan olika händelser. Efterdyningarna som kom efter Släktforskardagarna i Östersund har gjort sig påminda, det finns den ena lilla arbetsuppgiften efter den andra som ska göras. Skicka paket till Houston, Texas, svara upp mot de jag lovade någon åtgärd, skriva ner en liten sammanfattning så att det finns något att gå tillbaka till nästa år, då vi förhoppningsvis ses i Malmö.  Det där med framförhållning får en viss innebörd när ett bra hotell ska letas fram och det ska bokas några nätter om ett år.

Och mitt i detta hängande så ska det planeras lite för den närmaste tiden, men varför inte försöka hitta lite avkopplande upplevelser också. En av dessa var ett digitalt möte med G-gruppen, något som bara dök upp i flödet av händelser på Facebook. Varför inte hoppa in på mötet, det var öppet för alla, så det var bara att trycka på länken och sedan var jag med. För de som inte vet vad G-gruppen är så kan en kort beskrivning vara att det är en förening för släktforskare som söker sina rötter i länderna kring Östersjön med särskild betoning på Tyskland, Finland, Baltländerna och Polen. Områden som jag inte är inne på så ofta.

Fritt foto av Chris Montgomery på Unsplash

Att bara hoppa in i en gemenskap som är lite främmande kan kännas lite sådär, men det var inga problem. Och jag fick en möjlighet att ställa några frågor om bland annat hur genetisk genealogi, eller släktforskning med DNA, fungerar, då främst i Tyskland. Intressanta synpunkter och idéer kom fram samtidigt som det var spännande att få höra om problem och möjligheter när det gäller åtkomst till arkiv i olika landsdelar. När jag hör det, så blir jag glad över Riksarkivets och Arkiv Digitals satsningar på att göra så mycket material tillgängligt för oss alla.

Om jag nu lämnar G-gruppen och funderar på det som ska göras näst, så blir det kanske inte så mycket gjort, det finns ju ett Släktforskarcafé med Genealogiska Föreningen som jag besöka, via min dator eftersom det är digitalt.  Då går det en tid till det och det innebär att jag inte behöver anstränga mig för att hitta på något annat. Serverat på silverfat kan man säga. Och om jag har mer problem att fördriva tiden så kan jag på lördag förmiddag vara med på GRS Göteborgsregionens släktforskares happening, som de kallar DNA bara för att det kul. Undrar om man kan få vettiga svar där, eller har de bara roligt.

Nu när jag hittat lite att göra, som omväxling till annat som också ska göras, kom jag på att det finns några hål i mitt träd som måste fyllas. Undrar om jag ska kunna hitta min Anders Larsson som enligt Niklas ska finnas på Håkesgården i Fyrunga runt 1860, han gäckar mig fortfarande. Fast jag har ju egentligen inte tid att leta, jag ska ju försöka hänga med i hela det enorma utbud som finns i Rötters kalendarium, så att jag inte blir akterseglad när någon ställer en klurig fråga.

Har du tid för din egen släktforskning när det finns så mycket annat roligt  😊

Adele och Enar Rönnkvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Enar Rönnkvist föddes 16 maj 1910 i Renfors, Burträsk som son till Jonas Anton Rönnkvist, uppvuxen i Renfors och hans hustru Sofia Margareta Olofsson, barnfödd i Svarttjärn, Lövånger.
Enar, som var min farmors kusin, växte upp i en stor syskonskara. Han och yngsta brodern Arvid delade på sina föräldrars jordbruk. Arvid behöll den ursprungliga delen av hemmanet. Enar byggde upp en gård lite längre österut. I juni 1932 vigdes han med Emma Adelina "Adele" Widmark född 5 september 1910 i Gummarksnoret, Skellefteå. Hon var tvilling och dotter till Olof Tyko Widmark, härstammande från Gummark samt hans hustru Alma Fredrika Hedström, barnfödd i Ragvaldsträsk. Adele samt hennes tvillingsyster Astrid var näst äldst av sex syskon.

Enar och Adele fostrade fyra barn, en dotter plus tre söner. De drev jordbruket fram till 1954 när gården såldes och familjen flyttade till Sörböle, Skellefteå. Där fick Enar jobb som byggnadssnickare vid Alfred Boström Byggnads AB, Morön. Enars största fritidsintresse var laxfiske. Han var känd som en duktig arbetare.

Adele var en hemmets kvinna, timid och försynt. Hon tyckte om att koppla av med ett handarbete. Hon somnade in på Skellefteå lasarett 17 augusti 1987, 76 år gammal. Enar bodde efter makans bortgång på servicehuset Brogården i Skellefteå. Han gick bort 8 mars 1999, 88 år ung.

Oidentifierad kvinna med oidentifierat barn. Foto: Johan Johansson. Bildkälla: Bohusläns Museum.

1778 infördes den kungliga förordningen som kallas Barnamordsplakatet. Enligt denna fick kvinnan rätt att föda anonymt och behövde inte heller uppge faderns namn. Rätten avskaffades 1918 när en ny barnavårdslag började gälla.
De flesta förlossningar med okända mödrar verkar vara från senare delen av 1800-talet och fram till och med 1917.

Det är nog många släktforskare som stött på födelsenotiser med "Moder: okänd" i födelseböckerna, framför allt i de större städerna. Många ogifta kvinnor sökte sig till Stockholm för sin förlossning, för att få vara anonym, och kanske för att barnet skulle lämnas på Allmänna barnhuset.
Men det finns också en hel del exempel på kvinnor som återvände hem med ett barn, dock skrivet som fosterbarn.

I födelseboken skulle moderns födelsedatum skrivas in, för statistikens skull. Man ville veta kvinnors ålder vid förlossningen. Tack vare födelsedatum kan det gå att identifiera modern, om man har en aning om var den kan sökas.
För några år sedan forskade jag i ett sådant fall. Barnet växte upp som fosterbarn i en familj där föräldrarna varit gifta i flera år före detta barns födelse, och fostermoderns födelsedatum stämde inte överens med den okända moderns. Men det gjorde hennes ogifta systers födelsedatum.

Nyligen forskade jag åt en kund och upptäckte då ett annat fall i en födelsebok i en Stockholmsförsamling. Barnet föddes på 1910-talet och modern var okänd men födelsedatum var inskrivet. Intill detta hade en anteckning skett med moderns namn. Anteckningen var från 1971! I anmärkningskolumnen längst till höger står det: "Intyg om moderskap aviserat från Pä i Eslöv 1.6.1971 enl. bevittnat intyg från modern" och så var hon var bosatt (se bilden nedan). Hon var då runt 80 år gammal och barnet närmade sig 60-åren. Hon hade alltså på ålderns höst medgivit moderskapet.

Bildkälla: Arkiv Digital.

Barnet hade först varit fosterbarn i en annan familj men modern hade tagit henne som sitt fosterbarn sedan den första fostermodern dog efter några år. Fostermodern och den biologiska modern var inte släkt, så vitt jag vet. Flickan hade i alla fall fått växa upp hos sin biologiska mor, som sedan gifte sig men om det var med den biologiska fadern framgår inte.
När erkännandet av moderskapet gjordes 1971 hade hon varit änka i ett par decennier. Kanske hade dottern först på äldre dar fått veta att hon inte var fosterbarn utan biologiskt barn och då krävt sin rätt. Eller hade modern till slut insett att hon skulle göra rätt. 1971 var ju dessutom synen på utomäktenskapliga barn en hel annan än på 1910-talet.

En annan gång när jag hittat en okänd mor, som fick ett barn i Stockholm 1905, skedde det genom bilagor till barnhemsjournalen från Allmänna barnhusets arkiv. Kopior på dessa beställde jag från Stockholms stadsarkiv. Bland bilagorna fanns korrespondens mellan en släkting till modern och barnhusets personal, där släktingen efterfrågade vad som hänt med den lille gossen. Och när jag jämförde det inskrivna födelsedatumet för modern så stämde det helt med den i brevet identifierade modern. Det blev en gren som inte längre var avbruten i släktträdet.

”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen”, finns det skrivet.  Kanske ska jag ändra lite och säga ”vad hjärnan är full av, det skriver fingrarna” och det är på min dator som fingrarna letar sig över tangentbordet och sätter ihop allehanda ord. Ord som förhoppningsvis blir till meningar, som i bästa fall blir stycken som kan läsas av andra.

Lite filosofiskt kanske, men vad annat kan det bli när Släktforskardagarna är över, och den anspänning som byggts upp en tid nu ligger bakom mig. Fast när jag läser de andra bloggarna så känns det lite långrandigt att skriva om den tillställningen igen, så det får vänta till slutet av den här bloggtexten. Däremot så finns det en liten koppling, eftersom jag befann mig i FTDNAs monter och det jag tänker på nu har en koppling till deras produkter.

Det sägs att Sverige har en så bra folkbokföring, bäst i världen hävdar vissa och det kanske är så. Men även om det ser bra ut på papperet så finns det fällor och fel som jag tycker mig se fler och fler av. Nu kanske någon säger att sådant som att klaga på det som står i källorna ska vi inte göra, vad ska vi då tro på om det är fel där.  Ja, det kan man undra. Fast allt är ju inte fel och mycket är rätt så det är nog inte så farligt ändå. 

Att det är ungefär 100 000 – 150 000 nu levande som har fel far angiven, en siffra som forskare funnit genom att jämföra blodgrupper, det är ju en sak. Men hur var det lite tidigare i historien, var det bättre då. Jag vet inte riktigt hur vi ska kunna komma fram till någon uppfattning som är heltäckande, vissa säger att den sociala kontrollen var bättre förr och att kyrkans grepp gjorde att man höll sig på mattan. Kan undra om det stämmer?  Kyrkan i Frankrike har ju varit stark, men där får man inte ta DNA-tester, förbjudet i lag, bara för att undvika uppslitande scener när de riktiga föräldrarna kommer fram 😊

Men hur som helst, det som jag tänker på är vad jag fick berättat nyligen, och jag ska inte säga var, om några personer som kontrollerade sina släktträd genom att nyttja kunskapen om den raka faderslinjen, kunskapen som hämtats från källor i arkiven, och kombinera det med test av den manliga könskromosomen, Y.  Den kromosomen ärvs från far till son och är i princip oförändrad genom alla led. Små förändringar sker, men i princip är den lika. De som kontrollerade sina träd, gick så långt bak i tiden som möjligt och försökte sen hitta raka faderslinjer från samma ana till nu levande.

Om det nu var rätt så borde den de hittat ha samma uppsättning Y-kromosom som den som letat upp dem, för då torde det stämma. Vi kan säga att är de helt annorlunda så är det definitivt fel, är de lika är det en bra indikation. Och det finns ju intressanta projekt att titta på, Bure är ett sådant där man hittat kopplingar långt tillbaka i tiden, både genom arkivforskning där de gjort som jag beskriver ovan och även påt andra hållet, hitta en person med ”rätt grupp” och forska fram vederbörandes linjer.

Vad hände nu med de som letade, flera av dem fick ”fel” svar, det stämde inte, på flera stämde inte farfar eller morfars linjer så det blev lite konstigt med träden.  Och bara för att undvika frågor så kan man ju ta fram morfars linje med hjälp av en morbror, som visats vara en ”äkta sådan”. Finns ju många fler sätt, naturligtvis. Vad kan vi då lära av detta, är det så att allt ska ifrågasättas eller är det undantag. De personerna som berättade visar att det finns oklarheter och det kan man ha med sig i tankarna, även om vi inte kan beräkna andelar, inte än i varje fall. Det kommer att bli lättare framöver, när alla de män som har ett autosomalt test på FamilyTreeDNA kommer att kunna se den grupp som deras Y tillhör. Spännande framtid.

Tomas GH , föredrag i Östersund, foto taget av författaren

Sist, och nu kan jag inte låta bli att koppla tillbaka till Östersund, det var en fröjd att se alla de som lyssnade när Tomas GH Johansson berättade om Y-DNA, om Big-Y och projekt som använde den typen av resultat för att hitta kopplingar. Och alla frågor efteråt. Jag är säker på att kommer att många nya användningsområden för de släktforskartester som man kan göra. Så det är en intressant framtid framför oss och kanske blir det då nya saker som hjärtat är fullt av.

Nyss hemkommen från Släktforskardagarna i Östersund under gångna helgen, kan det vara läge att summera årets dagar. När det gäller goda och dåliga nyheter, eller roliga och tråkiga saker som ska göras, brukar jag alltid ta det värsta först. Så kan man vara gladare sedan. Jag gör samma sak här. Vi börjar alltså med det som var mindre bra, och det kan summeras i två punkter:

1. Redan när jag kom på fredagen, fick jag onda aningar. En vänlig funktionär tog min extremt tunga väska, och skulle visa vägen. Den ledde uppför ett par trappsteg upp på scenen. Ja, men det låter väl bra? Vem har inte drömt om att stå på scen inför fullsatt salong? Jodå, men här hade man effektivt skärmat av scenen med tre meter höga monterväggar till föreningarna nedanför. Det gick inte att se ett smack av oss som stod där uppe.  Vi var ett författarsällskap, ett studieförbund, en intresseförening, en antavlefirma och ett nystartat företag för släktforskarhjälp och förenade Dalarna där uppe samt undertecknad. Susanne Pettersson från Skövde var framgångsrik i att stå nere på golvet och 'kasta in' folk upp på scenen, själv bidrog jag med att stå ovanför trappan och vinka frenetiskt, som en skenande semafor. Det här är inte första gången jag har drabbats av en totalt undanskymd placering. Det var samma sak i Skövde förra året, och i Borås 2019. Ändå är det vi som inte är någon förening som bäst behöver en synlig placering för att kunna sälja in oss. Dessutom går vi miste om gemenskapen med de övriga utställarna; att kunna se vad som händer i de övriga montrarna, och studera nya innovationer. Och det är en viktig del av släktforskardagarna! 

2. Trapporna. En spiraltrappa i järn ledde upp till balkongen i den så kallade Vinterträdgården. Där uppe logerade en grupp utställare, ganska väl dolda de också för omvärlden. Men de hade åtminstone en fungerande varuhiss dit upp!  Sedan var det då vår trappa. Funktionären som skulle hjälpa mig upp med resväskan snubblade i trappan och höll på att ramla omkull. En besökare på lördagen ramlade i samma trappa. Bara tre trappsteg, men höga! Olika höga dessutom. En ledstång snickrades dit på fredagen, men anbringades så lågt, så när man skulle ner, fick man vika sig dubbel och såg ut som en groda, alternativt att fundera på en regelrätt dykning ner på golvet... Under utställningsdagarna hade jag, som stod närmast, hjärtat i halsgropen att någon skulle trilla och slå sig ordentligt. Och det var inte så få, som jag fick hjälpa ner eller upp. Folk med rullatorer eller rullstol var tyvärr chanslösa. 

Det sägs ha kommit ettusen besökare på lördagen. Jag gissar att omkring etthundra hittade oss där uppe på scenen. 

Det om detta. Rent allmänt tycker jag nog att lokalen inte var riktigt lämplig för utställningar, med trappor, prång och långa gångar. 

Nu går vi över till de goda egenskaperna istället!

1. Vänligheten var påfallande i Östersund. Inte bara hos värdföreningens funktionärer, utan även på bussar, hotell och restaurannger. Chaufförer, receptionister och servitriser var ostressade och hjälpsamma. 

2. Jag åt aldrig luncher eller middagar i Släktforskardagarnas regi, men vad jag hört från kollegor, var det bra mat och gott om plats. Jag själv åt på annat håll, men fick också god mat. 

3. Toaletterna var fräscha och välstädade i utställningslokalen. 

4. Stämningen överlag var väldigt god. Vi som blivit 'undanskuffade' utvecklade en speciell gemenskap där uppe på scenen, men också i övrigt verkar både utställare och besökare ha trivts utmärkt i lokalen. 

5. För min del sålde jag faktiskt bättre än jag trodde. Detsamma sa åtminstone någon av de andra där uppe på scenen. 

6. Läskiga trappan gav mig åtminstone en naturlig hälsningsreplik, där jag stod närmast: välkommen upp!

7. Aldrig under tidigare släktforskardagar, har jag sett så snygga stolsdynor som på stolarna i Folkets Hus i Östersund! 

Nästa år bär det av till Malmö! 

Bilden: Skräcktrappan. Foto: författaren.

Axel Ollikainen 1934. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Axel Ollikainen föddes 1904-12-09 i Jokkmokks församling men växte upp i Arvidsjaur och Malmberget. Han föddes som utomäktenskaplig son till arbeterskan Magdalena Albertina Jakobsdotter, barnfödd i Hedberg, Arvidsjaur. 27 december 1911 vigdes modern Albertina med finske undersåten Risto Ollikainen från Soini i Österbotten (Finland). Makarna slog sig ner i Malmberget. Risto arbetade i gruvan. I äktenskapet föddes fyra barn. Magdalena Albertina hade sedan tidigare tre barn, födda före äktenskapet, ett av dessa var ovannämnda Karl Axel.

Genom uppmuntran från sin konfirmationspräst började Axel att studera, både privat och på Fjellstedtska skolan i Uppsala, allt under stora uppoffringar. 1928 tog han studenten. Samma år träffade han en Uppsalatjej, Gerd, som kom att bli hans hustru under 67 år.

Efter studier och avlagda examina prästvigdes Axel i Uppsala domkyrka 29 maj 1932 för tjänstgöring inom Luleå stift. Han blev stiftet trogen under hela sin aktiva tid. Första förordnandet gällde tjänsten som pastorsadjunkt i Bureå. Efter sex månader blev han ständig adjunkt. 1933-09-18 vigdes han med Gerd Birgitta Andersson född 1910-07-31 i Uppsala. Hon var dotter till polisman Arvid Andersson och hans hustru Gerda född Ströberg. I september 1934 valdes Axel till komminister i Fällfors varför makarna flyttade dit. I Fällfors föddes också Axel och Gerds enda barn, en dotter. Nästa förordnande för Axel var tjänsten som komminister i Nederluleå. Den tillträdde han 1937.

Åren 1941-1947 var Axel sjukhuspräst vid Sandträsks sanatorium samt militärpastor 1942-1947 vid F21 i Luleå. Med stor majoritet blev Ollikainen vald till kyrkoherde i Bureå, en tjänst han tillträdde 1/2 1947. Samma år blev han också ledamot av barnavårdsnämnden och ungdomsrådet i Bureå. Inspektör vid Bureå realskola från 1952 var han också. Ledamot av lönenämnden 1950-1955. Ordförande i kyrkofullmäktige från 1956. Dessutom var Axel timlärare i kristendom och musik vid Bureå realskola från dess start 1947, sedermera tidvis i högstadiet fram till mitten av 1960-talet.

Axel Ollikainen var musikalisk. Som ung var han med i sångsällskapet OD i Uppsala. Han startade och ledde körer, spelade fiol i Skellefteå musiksällskap (han även var deras vice ordförande). Vidare var Axel ordförande i Luleå stifts södra kyrkosångarförbund, ledamot av svenska kyrkosångarförbundets centralråd samt ledare för kyrkokören. Under sin tid i Fällfors var han ordförande i skolråd, kyrkoråd och kyrkofullmäktige.

Axel var en bra predikant och lärare. Han höll sig uppdaterad med aktuell facklitteratur och var dessutom skönlitterärt bevandrad. Han var en rakryggad herre i ordets fulla bemärkelse, allmänt omtyckt och respekterad. Han ställde krav både på sig själv och på sin omgivning. I över 20 år tjänstgjorde Axel som kyrkoherde i Bureå församling. Han lärde känna sina församlingsbor väl och var alltid villig att hjälpa när så behövdes. 1948 vigde han mina farföräldrar till äkta makar.

På 1950-talet var skolan fortfarande under kyrkans översyn. Axel besökte vid ett tillfälle skolan i Holmsvattnet, Bureå. Undervisningen var då förlagd i lilla salen. Lärarinnan Henny Wiklund var märkbart nervös. Plötsligt reste sig Axel från sin plats i salen, gick mot fönstret i den södra delen av rummet, tittade ut och sa: "Ja detta berg är det högsta i Bureå församling!"

1/10 1970 slutade Axel Ollikainen sin tjänstgöring som kyrkoherde i Bureå församling. Han avgick samtidigt med pension och flyttade till Uppsala. Axel Ollikainen hade en spänst som många yngre kunde avundas honom. Axels svärson Martin Lönnebo, nyligen bortgången, blev liksom sin svärfar präst. Axel somnade in 19 januari 2001 i Linköping, 96 år ung och hans hustru Gerd gick bort 13/7 2003, 92 år fyllda.

Den här helgen är det fullt av släktforskare i Östersund. De årliga Släktforskardagarna pågår. Förbundsstämma på fredagen och mässa under lördag-söndag, så brukar den sista helgen i augusti se ut för mig och många andra släktforskare.
I år är jag inte med och det saknar jag. Jag började släktforska 2010 och första gången jag var med var i Gävle 2012. Till Köping 2013 kunde jag inte följa med men sedan Karlstad 2014 har jag deltagit varje år, sedan dess som en del av förbundets verksamhet.
Under dessa dagar har jag varit en av ett gäng volontärer som står i Rötterbokhandeln och säljer böcker. Så himla roligt!
Visst är årsstämman viktig, mycket viktig, men det roliga är att möta alla er släktforskare. Framför allt i bokhandeln men också på fikaraster, i köer och i andra montrar under mässdagarna. Att dela ett så stort intresse som släktforskning är, det förenar oss. Så många trevliga släktforskare jag träffat under åren och så många givande samtal. Jag är så glad att jag fått den möjligheten.
Under pandemiåren saknade jag verkligen detta, men är glad att det ändå gick bra att genomföra de digitala släktforskardagarna. Men inget slår att mötas "på riktigt."
Att jag inte är med i år beror på att min artros i ena höften förvärrats. Är jag bara i rörelse går det ganska bra, och värktabletter hjälper en del. Jag var lite betänksam och orolig inför resan till Skövde förra året, men under mina arbetspass i bokhandeln försökte jag hålla mig i rörelse så mycket som möjligt. Kanske undrade mina kollegor varför jag hattade omkring hela tiden... En hel del värk och störd nattsömn de två nätterna men det positiva övervägde ändå. I år är förutsättningarna inte riktigt lika goda så jag har fått avstå, vilket jag sörjer. Men hälsan får gå före.
Ni som är där, er önskar jag en fin helg i god gemenskap. Jag saknar er.

Bilder från tidigare år (alla bilder är tagna av mig, utom en):

Gävle 2012.

Karlstad 2014. Det var mitt första år som redaktör för Släktforskarnas årsbok.

Nyköping 2015. Många tog DNA-test.

Umeå 2016.

Halmstad 2017. Affischen där det står "Navigera rätt" handlar om handboken "Släktforska om sjöfolk" som jag hade skrivit på våren och som kom ut till Släktforskardagarna det året.

Halmstad 2017. Halland är ju mina hemtrakter och där träffade jag många släktingar, flera ganska avlägsna. Här pratar jag med en fyrmänning till mig. Foto: Siv Bergman.

Växjö 2018. Peter Sjölund pratade om DNA-släktforskning i förbundets monter.

2019 i Borås.

I Skövde förra året. Mina kollegor i Rötterbokhandeln och i mitten står Ted Rosvall och pratar om emigrantforskning, om jag minns rätt.  Till höger Arkiv Digitals monter.

Dags igen, det har gått en hel vecka igen och då ska det skrivas något som passar på Rötter och gärna ett antal läsare också. Men det är inte alltid lätt att hitta det där som känns som helt rätt, som verkligen kan engagera och leda till kommentarer, förhoppningsvis positiva, men även de som inte håller med är ju bra att få sig skrivet på näsan. 😊

Men det är så mycket annat som lockar och drar, och just nu är mitt huvud ganska fullt med allt det som ska göras i närtid. Har jag verkligen tänkt på allt, för nu sätter jag mig snart i bilen för resan till Sveriges mittpunkt, Östersund, för att förhoppningsvis tillbringa några dagar tillsammans med andra släktforskare. Att det är Släktforskardagar hoppas jag de flesta vet, att det är i Östersund likaså. Så vill du vara med om roliga och spännande möten så passa på och kom.

Urklipp från SFD2023 webben

Jag har lovat att inte göra för mycket reklam när jag skriver, men om jag berättar var ni kan träffa mig så är det kanske förlåtet.  Jag ska stå FamilyTreeDNAs monter, och det har jag funderat ganska länge. Anmälan om monter in tidigt, väntan på svar och sedan alla funderingar på hur många bord, stolar och annat det behövs. Alltid lika pirrigt att försöka föreställa sig hur det blir i en okänd lokal, varifrån kommer ljuset, blir det varmt, och kommer någon att hitta till oss, vi som står där.

I år finns det nytt att berätta om, och det blir säkert något som lockar till att fundera på hur man kan använda de olika delar som presenteras. Brukar bli många, ibland ganska långa diskussioner om vad det egentligen är man ser. Eller frågor om det som sägs i den lilla samtalshörnan som finns. Föreläsningar sker i andra lokaler, men hos oss finns det möjligheter att lyssna på vad andra hittat på, i en familjär miljö.

Så nu blir det inte så mycket mer att skriva om, bilturen tar ett tag efter att allt lastats in och sedan ska det lastas ut , stå där ett par dagar och sedan köras hem igen. Och kanske borde jag själv köras hem också, kanske utan röst, men vi får se hur hemrullningen på söndag eftermiddag ser ut.

Med önska om en trevlig helg och förhoppning om att vi ses i Östersund avslutar jag denna blogg.