Den 24 oktober 1718 vigdes två av mina förfäder i S:ta Maria församling i Ystad, och denna församlings näst äldsta vigselbok (1690-1771) är en riktig guldgruva för släktforskare. Ofta upptas brudparets födelseorter, varifrån de inflyttat, om deras föräldrar levde eller var avlidna, och i vissa fall anges till och med föräldrarnas namn och bostadsort. Tack vare denna vigselbok har jag förvisso kommit vidare i min forskning ett flertal gånger, men en särskilt intressant detalj är den utförliga titulatur som har använts i lysnings- och vigselnotiserna. När mina förfäder vigdes 1718 kan man till exempel läsa följande rader i vigselboken:

b2ap3_thumbnail_Ystad-Maria-vb-1718.jpg

»den 14 Septembr. blef til ett Christeligit äcktenskap första gången ochså widare afkunnat för Skomakaren Erlig och Wälachtade Hindric Nielson Eneroot, så och den Ärliga, dygdiga och Gudfruchtiga hustru Elina Jöns dotter»; ur Ystads S:ta Maria kyrkoarkiv, vol. E:1 (lysnings- och vigselbok 1690-1771), sid. 77 (ArkivDigital).

Jag började fundera kring denna titulatur - användes den konsekvent, kunde man se ett mönster, och vad betydde egentligen dessa tjusiga ord som prästen använde sig av vid vigslarna i Ystad? Jag bestämde mig för att undersöka saken genom att i detalj studera vigselboken var tionde år. År 1698 saknas titulaturen helt, men från och med 1708 är den i mer eller mindre konsekvent. Jag undersökte därför vigselnotiserna för åren 1708, 1718, 1728, 1738, 1748 och 1758, och fram trädde en mängd av titlar och ålderdomliga ord i olika variationer!

Vanligast bland männen under dessa år är utan tvekan »ärlig och beskedlig» - så tituleras nämligen hela tjugosex drängar, karlar, ungkarlar, arbetskarlar, borgare, krögare, skomakare, snickare, grynmalare, fiskare, kronobåtsmän och matroser. Att vara beskedlig i detta avseende innebär enligt Svenska Akademiens Ordbok att vara vänlig, snäll och god, så det fanns tydligen många sådana män i 1700-talets Ystad. Mer sporadiskt tituleras en dräng som endast »beskedlig», en ungkarl sägs vara »skicklig och konstfärdig», en borgare är »ärbar och beskedlig», en skomakare är »ärlig och välaktad», och slutligen sägs sex drängar och ungkarlar vara »ärlig och skicklig». Utöver dessa herrar finner man ett par handelsmän, tullskrivare, skomakare, krögare och bagare som tituleras »äreboren och välaktad», något för övrigt Karl XII:s egen kammarvaktmästare sägs vara när han gifter sig i Ystad 1718. Kungens hovköksmästare kallas däremot »äreboren och högaktad», och man kunde nog inte varit något annat än högaktad när man fick laga mat åt hovet under stormaktstiden. Hovköksmästarens brud var nog minst lika högaktad som sin blivande make, för hon är den enda av jungfrurna som sägs vara »äreboren, dygderik och mycket sedesam»!

Ystad var under 1700-talet en utpräglad hantverksstad, något man finner många exempel på bland brudgummarna - skomakare, snickare, skräddare, vävare, handskmakare, murmästare, krukmakare och klensmeder. Dessa herrar tituleras »äreboren» eller »ärlig», i diverse kombinationer med »konsterfaren», »konstfärdig», »konstrik» eller »skicklig». I staden fanns även en hel del sjöfolk såsom skeppare, styrmän och kronobåtsmän som liksom hantverkarna sägs vara »äreboren» eller »ärlig», i kombination med »välfaren», »välbefaren» och »sjöfaren». Man hittar även en soldat som sägs vara »ärlig och manhaftig», enligt SAOB en karlaktig, käck, modig och tapper man, och i äldre tid den gängse titulaturen på militärer.

På kvinnosidan är »ärlig och gudfruktig» den vanligaste titulaturen, hela trettiosju kvinnor sägs vara detta, allt från pigor och änkor till frånskilda kvinnor, och (kanske lite förvånande) en »kvinnsperson». Det är dock endast pigor som tituleras »dygdig» eller »ärlig och gudälskande», medan både pigor och möar sägs vara »dygdälskande och gudfruktig» eller »ärlig och dygdig». För möarna är variationen dock ganska stor, och de kallas allt från »gudälskande», »äreboren och gudälskande» och »dygdig och gudälskande», till »gudälskande och sedig» och »äreboren och dygdig» - en mö kallas till och med »äreboren, dygdig och gudfruktig». Både möar och hustrur kunde kallas »dygdig och gudfruktig» eller »äreboren, dygdälskande och gudälskande», medan »ärlig, dygdig och gudfruktig» används om både, pigor, möar och hustrur. Bland de många vigslarna finns dock tre brudar som tilldelas unik titulatur - en kvinna sägs vara »dygderik och gudfruktig», en änka kallas »dygdesam och gudfruktig» och slutligen finner man en »gudälskande och dygdesam matrona».

b2ap3_thumbnail_Karl-XII-hovkksmstare.jpg

»Söndagen den 19 Jan. blef efter wederbörlig tillåtelse af Hans Excellence H:r Håfmarskalcken Düben samt laga trolåfning til äcktenskap 1 gången och så widare lyst för Kongl. Maij:tz HofKiökemästare Äreborne och Högachtade H:r Andreas Tideman: så och then Äreborne dygderike och mycket sedesamma Jungfru, Jgf: Eleonora Beata Spalckhawern»; ur Ystads S:ta Maria kyrkoarkiv, vol. E:1 (lysnings- och vigselbok 1690-1771), sid. 74 (ArkivDigital).

I Ystad fanns även en del civilanställda, och dessa tituleras på ett särskilt sätt. En man som är rådman och stadskassör kallas »ädel, välvis och högaktad», stadsnotarien sägs vara »äreboren och välvis» medan en sjötullsvisitör är »äreboren och välbetrodd». En frälseinspektor från landet får samma titulatur som sjötullsvisitören, vilket kanske är mer logiskt än att både en snickaregesäll och en adelsmans lakej sägs vara »äreboren och skicklig». Bland de högre samhällsstånden finner man en köp- och handelsman som kallas »ärlig, aktbar och välförnäm», medan fyra kyrkoherdar sägs vara »ärevördig» eller »välärevördig» i kombination med »höglärd» eller »högvällärd». Av dessa prästmäns blivande hustrur kallas två  »väläreboren och dygderik» eller »väläreboren och dygdesam», och liksom andra jungfrur kom de från finare familjer i Ystad - alla dessa kvinnor sägs vara äreborna, dygderika, dygdälskande, dygdesamma och sedesamma i olika kombinationer, och rådmannens brud kallas »dygdädel och sedesam». Handelsmännens och tullskrivarens blivande hustrur tituleras på samma sätt, medan Karl XII:s tidigare nämnde kammarvaktmästare gifter sig med en »äreboren och dygdesam» matrona.

Bland brudparen finner man sextioåtta personer som helt saknar titulatur, däribland tre murmästare, två skomakare, en piga, tre soldater, en timmerman, två jungfrur, en köp- och handelsman, en ryttare, en änka, en desertör, en kofferdistyrman, två skräddare, en mjölnare, två handskmakare och en kronobåtsman. För vissa av dessa får man väl anta att prästen helt enkelt glömt att anteckna titulaturen, och vissa av brudgummarna kom inte från Ystad, så prästen kände dem nog inte tillräckligt väl för att våga nedteckna någon titulatur. Ett av brudparen behövde nog ingen närmare titulatur, eftersom deras stånd sade allt om vilka de var - den högvälborne baron som gifte sig med en välboren fröken 1718. På samma sätt behövdes ingen titulatur för de tre »qwinnospersoner» som gifte sig under dessa år. Denna benämning sade nog allt om hur samhället, och särskilt prästen, såg på dem...

I äldre tid var titulaturen som synes viktig, och det fanns uttalade regler för hur människor skulle tilltalas och benämnas beroende på samhällsställning, bakgrund och stånd. När kanslipresidenten Carl Gustaf Tessin höll ett anförande till riksdagen 1752 i samband med tronskiftet tilltalade han till exempel ridderskapet och adeln med »Högwälborne och Wälborne», prästerskapet med »Ärewördigste, Höglärde, Wördige», borgerskapet med »Äreborne, Förståndige, Wälaktade» och bönderna med »Hederwärde och Redelige». Att titulaturen var viktigt kan man också tydligt se av boken Den svenske handsekreteraren med undertiteln »Anvisn. till uppsättandet af alla slags Bref och Juridiska skrifter, såsom inlagor, kontrakt, fullmakter, skuldebref samt räkningar och bokhålleri», som publicerades första gången 1833 av författaren och boktryckaren Nils Wilhelm Lundequist (1804-1863) under pseudonymen »B. U. Pettersson». Denna bok blev en av 1800-talets storsäljare och trycktes så sent som år 1900 i en femtonde upplaga (på Anbytarforum kan man för övrigt läsa ett utdrag ur 1885 års upplaga). Detta säger väl något om hur viktigt det var att använda rätt titulatur förr i tiden - vare sig man tilltalade en högvälboren greve, dygdesam änka, konstfärdig murmästare, gudfruktig piga eller höglärd kyrkoherde!