...som inte bara omger Visby stift. I helgen som var drabbades mer än 5000 släktforskare i Nyköping. Tydligen har giftet spridit sig, tålmodigt köade de för att komma in, för att köpa böcker och CD/USB-minnen med register. Busslaster med släktforskare anlände från när och fjärran.Trängseln var stor på lördagen och böcker såldes slut redan på eftermiddagen, så att akuttransport fick ordnas från lagret. Men stämningen var god och många möten med likasinnade ägde rum.

b2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpg

Något som blir alltmer populärt är föredragen. Årets arrangörer hade verkligen lyckats trumma ihop en kvalificerad skara föredragshållare. Salarna var överfulla med intresserade lyssnare. Det är tydligt att släktforskning inte längre enbart handlar om att hitta anor, det handlar lika mycket om att få veta hur anorna levde.  Håll utkik! Föredragen kommer att sändas på Kunskapskanalen.

Ett lyckat inslag var också boksigneringar med korta föredrag i själva utställningslokalen. Det drog mycket folk. ”Storytelling” är en alltmer använt marknadsföringsmetod, man bygger upp berättelser för att gestalta ett varumärke eller en attraktion. Att berätta historier är antagligen en utmärkt metod för att locka ännu fler till släktforskningen och kanske framförallt – en metod för att få resten av familjen att lyssna på våra intressanta fynd utan att tråkas ihjäl. Hur kan vi utveckla den delen av vår forskning? 

Till min glädje fanns nätverket Unga släktforskare på plats. Medelåldern är hög inom föreningsvärlden, det borgar för kunskap och erfarenhet. Men vi måste tänka på återväxten, förenings-Sverige är i kris, sägs det. Det är viktigt att fånga upp de unga och då kanske vi måste börja fundera på förändringar i verksamheten. Vi får inte stagnera, även om vi är bra idag.  Släktforskning och personhistoria är populärt bland unga, det ser jag som lärare. Hur får vi med oss en ny generation in i framtiden?

b2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpgb2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpgb2ap3_thumbnail_mercury_symbol_clip_art_17559.jpg

Jag lovade mig själv när jag började släktforska, att det skulle bli en ren hobby. Släktforskningen skulle inte förvandlas till ett jobb eller en plikt. Jag hade redan ett uppslukande jobb och behövde en ren hobby utan krav. Jaha, så gick det med den föresatsen. Den som försökt sluta röka vet hur svårt det är, man fastnar snabbt och beroendet kräver tillfredsställelse i många år efter den sista cigaretten. Det finns en förfärligt massa trevligt folk inom släktforskningen, så småningom dras man in i beroendet, umgänget och engagemanget, mer och mer.  Det blir till det där giftet som inte ingick i listorna över enkel- och dubbelgifter som man en gång i tiden var tvungen att lära sig utantill på apotekarutbildningen. Det kanske är ett okänt trippelgift, extra farligt!  Man börjar engagera sig i en förening eller i en grupp eller kanske på Anbytarforum eller Facebook och vips så är man fast. Så, nu sitter jag här som vice ordförande i Sveriges släktforskarförbund, jag som bara skulle ha en liten hobby att koppla av med.

Titt som tätt får man anledning att ställa sig frågan: Varför tog han inte chansen? När Carl XIV Johan (egentligen var det Carl XIII, men han sov för det mesta och lät lillpojken sköta jobbet) införlivade Norge i union med Sverige 1814 så hade han chansen att göra livet lättare för alla som släktforskar i Norge. Han gick med på att norrmännen skulle ha sin egen stat, men i union med Sverige under en gemensam kung. Carl XIV kunde ju gått med på hur mycket som helst, men insisterat på en sak, nämligen att införa svenska statens ypperliga kontrollinstrument, husförhörslängden, för att hålla koll på de upproriska norrmännen. Men det gjorde han inte. Otaliga är de gånger jag slitit mitt hår i frustration över Carl XIVs misstag.

b2ap3_thumbnail_Norska-flaggor.jpg

Många av oss hittar personer i släktforskningen som åkt över till Norge, eller personer som kommit från Norge. Inte så sällan försvann folk, som av någon anledning inte ville vara kvar i Sverige, till Norge. Ibland var de på väg till Amerika, men kom inte längre. Då hamnar vi i en annan släktforskningsmetod än den vi är vana vid. Inga husförhörslängder och rejält varierande kvalitet på flyttlängderna, om de överhuvudtaget finns. Däremot finns tidigare, sökbara folkräkningar i Norge. Det är en hel del andra saker som är annorlunda också, därför kan det behövas en bra vägledning. En glad överraskning är att det är gratis att läsa kyrkböcker, folkräkningar och en mängd annat material på norska Arkivverkets hemsida:  

b2ap3_thumbnail_Riksarkivet-og-statsarkivene.png

 http://arkivverket.no/Digitalarkivet 

Nu har det kommit en ny släktforskningsbok i Norge, På sporet av familien. Kilder og metoder i slektsgransking. Författare är Liv Marit Haakenstad och den ges ut av Vigmostad & Björke. 

b2ap3_thumbnail_pa-sporet-av-familien.jpg

Boken är mycket omfattande, 347 sidor, och innehåller det mesta. Några avsnitt ger bara kortfattat en introduktion, som t ex DNA-genealogi. Andra är ingående, med en akademisk karaktär. Källor, källkritik och etiska aspekter diskuteras grundligt, liksom hur man organiserar sitt forskningsmaterial. Det finns också ett kapitel med ord och uttryck från äldre tider, som blir extra nyttigt för den som inte är insatt i norska förhållanden. Författaren tar upp hur man skapar en släktbok och hur man kan ordna ett släktmöte. En appendixdel har uppgifter om ord, mynt, mätenheter, kyrkliga högtider med mera. Boken är ett måste för den som tar sig an norsk släktforskning.

Vi svenskar är inte så hemma på norsk geografi,i ren surhet efter unionsupplösningen ingick detta inte i skolans läroplan, så  man kan gärna kombinera boken med  den utmärkta websidan över Norges församlingar: http://www.norwayparishes.com/.

Med en bra handledning kan man komma längre i den norska snårskogen, avsaknaden av husförhör blir dock frustrerande – och en utmaning. Släktforskarförbundet kommer också att ge ut ett häfte med tips för släktforskning i Norge. Van vid svensk släktforskning, kommer jag nog att fortsätta förbanna Carl XIV även i framtiden, när jag kör fast. 

(Bildkälla: Wikimedia Commons)

Det var egentligen dessa ord som fick mig att börja släktforska för femton år sedan, men mitt intresse för genealogins ädla konst väcktes redan i början av 90-talet – närmare bestämt den 12 mars 1993. Jag hade fått en prenumeration på Kalle Anka & Co. av föräldrarna, och när jag kom hem från förskolan den där härliga fredagen låg där ett inplastat exemplar av den senaste Kalle Anka-tidningen på köksbordet. Denna tidning var extra speciell eftersom den innehöll ett »Farbror Joakims liv»-avsnitt, nämligen »von Anka-borgens godsherre» av den oefterhärmlige amerikanske serietecknaren Don Rosa. Serien handlar om hur Joakim von Anka återvänder till Skottland i ett försök att rädda sina förfäders gamla slott, von Anka-borgen. I ett oförsiktigt ögonblick trillar han i vallgraven och förlorar medvetandet, varpå han för en kort stund hamnar i von Anka-himlen. Där får han träffa sina förfäder, som efter hetsiga diskussioner kommer fram till att deras ättling måste återupplivas. Med ett unisont »Han är den siste av oss alla – och han är vår favorit!» skickas Joakim von Anka tillbaka till de levandes skara, försvarar sina förfäders ära och räddar von Anka-borgen.

Den där serien gjorde ett oerhört starkt intryck på mig, och jag minns att jag läste den så många gånger så att sidorna blev alldeles slitna och ryggen lossnade. Året därpå firade Kalle Anka 60-årsjubileum, och då passade Don Rosa på att skapa Kalle Ankas släktträd, som publicerades i Kalle Anka & Co. 1994. Själva trädet medföljde som plansch och sedan fick man släktingarna efterhand, i form av klistermärken som skulle klistras in på rätt plats i släktträdet – ungefär som riktig släktforskning! Tyvärr missade jag både planschen och de flesta av klistermärkena, men med färgkritor ritade jag ett litet släktträd där jag klistrade in de få klistermärken jag fick tag på. Det såg visserligen helt tokigt ut, och det var ju Kalle Ankas förfäder – men den där lilla kritteckningen var mitt första släktträd, och jag var sex år gammal.

b2ap3_thumbnail_018---PerHansson.jpg

Min farfars morfar Per Hansson (1871-1944), mjölnare i Annelöv och sedermera lantbrukare i Häljarp

Under de kommande åren funderade jag ofta kring mina egna förfäder. Jag trodde att det bara var »fint» folk som kunde spåra sina anor – de som redan kände till sin härstamning, visste vad deras förfäder hade gjort och var de hade bott. Själv visste jag ju ingenting men var ändå sugen på att släktforska, så jag använde det källmaterial som fanns till hands – mina serietidningar och böcker. Jag utforskade alltifrån Långbens antavla till faraonernas släktträd, och min utredning över den grekiska mytologins komplicerade släktförhållanden blev ett omfattande projekt. Jag skapade många vackra släktträd och antavlor, men inom mig gnagde frågorna. Vilka var mina förfäder? Varifrån kom jag, och vilka var de människor som gjort mig till den jag?

Våren 2000 hade vi ett skolprojekt där vi skulle ta reda på så mycket vi kunde om vår släkt, och av min engagerade engelsklärare fick jag låna boken »Släktforska! : steg för steg» av Per Clemensson och Kjell Andersson. Jag sträckläste den från pärm till pärm, och promenerade sedan hem till farfar med anteckningsblocket under armen. Farfar plockade fram sina gamla fotoalbum och berättade om morbror Henning och moster Alma som hade ett lantbruk i Saxtorp, om kusin Malte som var inkallad under andra världskriget och morbror Julius som rökte pipa. I ett av albumen, som var mycket äldre än de andra, fanns ett svartvitt fotografi föreställande en äldre mustaschprydd herre iklädd väst. »Vem är han?», frågade jag, och pekade på det gamla fotot. »Det är min morfar Per Hansson», sa farfar. Han var visserligen bara fem år gammal när morfadern dog, men hade ändå tydliga minnen av honom eftersom han bodde hos dottern Elvira på gamla dar. Jag lyssnade fascinerat när farfar berättade om kafferep och morgonsupar, om dansbanan i Annelöv och när blixten slog ner i kvarnen, och plötsligt inflikade han att »min morfars far var kvarnbyggare och lär ha byggt många kvarnar i trakten, men jag vet inte vad han hette».

b2ap3_thumbnail_Hanssons-grav.jpg

Per Hanssons grav, på Annelövs kyrkogård. I graven vilar även farfars mormor Cecilia (1870-1934), som dog några år innan farfar föddes.

Jag kunde inte sluta tänka på den där kvarnbyggaren, min farfars morfars far. Vem var han, vad hette han? Varifrån kom han, och vilka kvarnar hade han byggt? Jag och farfar bestämde oss för att dela upp arbetet – farfar skickade brev till pastorsexpeditionerna i de församlingar där släkten bott, och jag beställde mikrokort från SVAR som sedan noggrant undersöktes i stadsbibliotekets källare. Sakta men säkert växte ett släktträd fram, mitt eget släktträd, och för varje nytt namn eller yrke som dök upp ville jag veta mer. Så småningom blev det väldigt krångligt med alla mikrokort från SVAR, och eftersom farfars förfäder var skåningar fanns kyrkoböckerna på landsarkivet i Lund – knappa 40 minuters bilresa från Helsingborg. På vägen dit körde vi genom de socknar där farfars släkt har bott »sedan urminnes tider», så vi passade på att svänga inom kyrkogårdarna i dessa socknar. Besöket vid farfars morfars grav på Annelövs kyrkogård blev en andäktig upplevelse, och trots att jag bara hade en gravsten framför mig kom han till liv tack vare farfars berättelser från barndomen.

Jag kommer så väl ihåg det första besöket på landsarkivet. De vita handskarna, alla mikrokort och den ljuvliga doften av gamla arkivhandlingar. Jag minns även de nyfikna blickarna från de andra arkivbesökarna – jag var ju bara tretton år gammal, och antagligen trodde väl de flesta att jag hamnat fel. Jag hade emellertid inte alls hamnat fel, jag hade hittat hem, och trots att det har gått femton år sedan mitt första arkivbesök blir jag fortfarande lika lycklig av att släktforska. För mig är släktforskning den perfekta kombinationen av historia, personhistoria och lokalhistoria, där jag själv är huvudpersonen och kan forska precis hur jag vill – mycket eller lite, brett eller smalt, upp eller ner. Ibland släktforskar jag oftare, ibland mer sällan, men en sak är säker. Den där fredagen i mars 1993 tändes en eld inom mig, en genealogisk eld som har brunnit sedan dess och aldrig kommer slockna.

Att jag släktforskar beror på att jag äntligen hittade det jag varit predestinerad för hela livet. Så kändes det när jag började släktforska för sex år sedan. Maken och jag tog ett tretimmarsabonnemang på Svar för att försöka hitta uppgifter om hans farföräldrar. Det hittade vi. Sedan dess har jag varit totalt fast, och till och med sagt upp mig från ett fast jobb för att få tid att ägna mig åt denna fantastiska hobby mer. Och nu har det blivit en viktig del av mitt jobb också.

Hur det började den där sommarkvällen 2009 har jag redan berättat om. Men egentligen började det långt innan dess.

Redan när jag gick i skolan för väldigt många år sedan var jag mycket intresserad av historia, det var ett av de ämnen jag gillade allra mest. Och släktforskning är ju historia, fast på mikronivå. På gymnasiet hade jag planerat att som examensarbete sista året släktforska om min farfar. Så mycket visste jag att jag då skulle behöva sätta mig på Landsarkivet i Göteborg och leta i kyrkböckerna. Jag visste inte mycket mer än att han kom från Vargön och vad hans föräldrar hette.

Min farfar John Johansson och hans mor Fredrika Olofsdotter.

Men det blev inget med det där för jag hoppade av gymnasiet efter två år och blev au pair i England i stället. Livet kom emellan, i flera decennier. Fast tanken fanns där, att kanske någon gång ta upp detta.

Att jag som ung valde att vilja forska om farfar berodde på att han inte kom från mina hemtrakter i mellersta Halland. Tre fjärdedelar av min släkt har jag i trakten ungefär mellan Falkenberg, Varberg och norr om Ullared, lite grovt räknat. Där har jag också växt upp, och haft framför allt min mammas släkt nära och närvarande under min uppväxt. Till mormor och morfar kunde jag cykla själv när jag kom upp i skolåldern. Till farmor och farfar var det några mil längre så besöken där var glesare, men ändå ganska regelbundna. Därför lockade farfars bakgrund mer, för den visste jag ingenting om.

Min mamma kommer kommer från en stor och släktkär familj. Hon hade tolv syskon, nio av dem är fortfarande i livet vilket jag är tacksam för. I det här sammanhanget vill jag också komma med en hyllning till min moster Astrid. Hon gick bort alldeles för tidigt, för 17 år sedan. Hon och hennes dotter, min kusin, hade då släktforskat i flera år och gjort ett släktträd som vi alla i släkten fått. Stort tack, moster Astrid och kusin! Jag är så glad för att det är gjort och jag har det som ett facit när jag själv numera letar i arkiven. Vilket jobb som gjorts, långt före digitaliseringen!

Kanske tror du att det skulle varit tråkigt att någon annan hunnit före. Inte alls! Mosters släktträd är en grund för mig att utgå ifrån när jag nu letar i arkiven för att få veta mer om vår släkt. Släktträdet innehåller namn, årtal och platser men det finns ju så väldigt mycket mer att få fram.

Egentligen tror jag att både mosters och mitt släktforskarintresse kommer från morfar och mormor. Även en av mina bröder släktforskar, och vi hjälps åt. Redan på 50-talet beställde morfar en släktutredning som då gjordes av hovrättsnotarien Peder Eggertsen på företaget Juridiska Släktforskninginstitutet i Malmö. Det resulterade i en släkttavla med sex generationer (några saknas på grund av brunna kyrkböcker). Den kostade 385 kronor.

Släktträdet från 1955, min mammas släkt.

Jag har alltså lite att luta mig mot i släktforskningen om mammas släkt. I pappas släkt är det däremot ett förutsättningslöst sökande, och det är också spännande. Där har jag hittat en del som fått mig att stanna upp och fundera.

Det är ju inte alltid det står så mycket i kyrkböckerna, men finns det något i anmärkningskolumnen blir man ju glad. Ibland kan förhållanden uppdagas som förklarar hur det sedan blev, även om det bara handlar om datum för födelse, död eller flyttning. Min farfars mor Fredrika dog 1895, då var min farfar elva år. Så pappa och hans syskon har aldrig träffat sin farmor. De visste inte heller riktigt när hon dött, det var ju över tjugo år innan farfar själv skaffade sig barn. På en släktträff i pappas släkt för några år sedan hade jag med ett släktträd jag gjort för farfar och farmor. Två av mina fastrar stod och tittade på det. Plötsligt sa min ena faster: "Då förstår jag varför pappa var så duktig i hushållet. Han hade förstås fått lära sig det när hans mamma dog så tidigt." Och jag fick en liten pusselbit till i vår gemensamma släkthistoria.

Jag har fått veta så mycket intressant av både pappas och mammas syskon. Och av min pappa, som ännu lever. Min mamma hann gå bort innan jag började släktforska. Så jag säger som alla andra erfarna släktforskare som ger råd till nybörjare: Prata med dina äldre släktingar först! De vet oftast mycket mer än du tror.

I Gamla Testamentet berättas det som bekant om hur Mose fick tio budord från Gud, en befallning om hur människorna skulle förhålla sig till varandra och Gud. Dessa tio bud kom att bli kristendomens yttersta grundregler, och även om jag varken är Gud eller befallande så har jag sammanställt tio bud, som förhoppningsvis kan fungera som grundregler för oss släktforskare:

1) Du skall lära dig grunderna. Att släktforska utan grundläggande kunskaper i allt från källkritik och paleografi till äldre tiders namnskick och juridik är som att hoppa fallskärm utan fallskärm – man kraschlandar direkt. Lika dödsdömt är det att försöka virka utan virknålar eller paddla kanot utan åror, så varför tror då så många att man kan släktforska utan tillgång till källmaterialet, med usla kunskaper i handskriftsläsning och oförstånd inför äldre tiders förhållanden? Visst lär man sig mycket på vägen, men grundläggande kunskaper är direkt nödvändiga för att undgå samma öde som den stackars fallskärmshopparen utan fallskärm.

2) Du skall vara noggrann. Om man vill förhindra att släktträdet knäcks på mitten gäller det att vara noggrann med källhänvisningarna, kontrollera datumangivelser, dubbelkolla uppgifter från litteraturen och följa förfäderna både framåt och bakåt i tiden. Risken att missa något viktigt ökar om man slarvar, så det är ingen tvekan om att en noggrann släktforskare är en bra släktforskare.

b2ap3_thumbnail_Nils-och-Eva-Roland.JPG

3) Tänk på att inte begränsa dig. Man brukar ju säga att lagom är bäst, och även om det är viktigt att vara noggrann så gäller det att inte vara för noggrann när man släktforskar. Haka till exempel inte upp dig på namn eller datum, och till och med födelseår kan ha förvanskats när uppgifterna överfördes mellan olika källor. Födelseorter kan emellanåt bli helt uppåt väggarna, samma efternamn kan stavas på fem olika sätt, och ett barn som återfinns i dödboken kan plötsligt dyka upp i faderns bouppteckning – ingenting är omöjligt! Bonddottern Bengta kan bli Benedicta när hon flyttar in till stan, och kopparslagaren Hans Johan Bergström kan vara född som Hans Johansson, men har tagit faderns patronymikon som mellannamn och skapat ett helt nytt släktnamn när han blev hantverkare. I äldre tid fanns det varken några egentliga stavningsregler eller fasta namnformer, så Stina Jansdotter kan utan problem kallas Christina Johansdotter och en och samma person kan på kort tid kallas både Johan, Johannes, Jean och Jaen i kyrkoböckerna.

4) Du skall vara organiserad. För att optimera släktforskningen gäller det att organisera den väl genom att sortera gamla anteckningar, ordna släktmaterialet på bästa sätt och skriva namn på baksidan av alla släktfoton. Det ska vara lätt att överblicka och hitta i ditt material, och du vill väl ändå att dina anförvanter om hundra år ska glädjas åt din släktforskning, och inte se det som en hopplös röra av lösa kladdlappar, oidentifierade fotografier och obegripliga anteckningar om släktskap?

5) Visa aktning för källkritiken. Man vill ju gärna lita på det som står i kyrkböckerna, bouppteckningarna och litteraturen, men eftersom detta källmaterial har skapats av människor – och människan som bekant inte är felfri – måste man alltid vara källkritisk. Det gäller att kontrollera de uppgifter man hittar, och inte lita på allt som sägs i litteraturen. Författaren kan ha misstolkat källmaterialet, eller dragit felaktiga slutsatser om släktskap. Du ska inte heller avfärda de släktforskare som ifrågasätter dina uppgifter, utan istället vara tacksam för frågan »hur vet du det?», för i slutänden vill du ju faktiskt ha ett korrekt släktträd?

6) Du skall behålla barnasinnet. Frågan »hur vet du det?» leder osökt tankarna till de där frågorna som barn brukar ställa – »varför då?», »varför heter det så?» och »varför är det så?» – och faktum är att det är en stor fördel att behålla barnasinnet när man släktforskar. Att vara ständigt ifrågasättande, oerhört envis och ha rik fantasi är inte bara härliga egenskaper hos barn, det är även viktiga beståndsdelar om man vill bli en framgångsrik släktforskare.

b2ap3_thumbnail_incest.JPG

7) Du skall vara realistisk. Barnasinne i all ära, men att likt ett barn tro på sagor är inget en seriös släktforskare sysslar med. Hur sannolikt är det egentligen att norrlandspigans utomäktenskapliga barn var son till Oscar II? Är det verkligen realistiskt att sedermera riksrådets dotter gifte sig med en bonde? Och är ni verkligen släkt med den där stora filmstjärnan som faster Karin pratade om? Nej, sagor kan visserligen vara både vackra och tänkvärda, men de hör inte hemma i släktforskningens värld. 

8) Glöm inte att prata med släkten. Förfäderna må vara döda sedan länge, men det finns säkerligen många levande släktingar som inte bara äger intressanta handlingar och spännande fotografier, utan även besitter viktig kunskap om släkten och förfäderna. Det gäller dock att inte sluka allt som sägs med hull och hår – den mänskliga hjärnan har en tendens att spela oss ett spratt, och genom åren kan ett minne eller en släktberättelse ha förändrats och förvanskats både en och två gånger.

9) Du skall tänka annorlunda. Den ungerske fysikern Albert Szent-Györgyi (1893-1986) lär en gång ha sagt att »upptäckandet av en lösning består i att titta på samma sak som alla andra men tänka något annorlunda», och detta uttalande går utan tvekan att applicera på släktforskningen. Ofta hittar man svaret på släktträdets mysterier om man tar ett kliv tillbaka, funderar en stund, och sedan angriper problemet ur en helt ny vinkel. 

10) Tänk på att se bortom namn och datum. Släktforskning är så mycket mer än bara namn och datum, och så mycket djupare än en massa poster och relationer i en släktdatabas. Det handlar inte om hur långt tillbaka du lyckas spåra anorna, eller hur många namn du har i ditt släktträd, utan om hur mycket du lyckas ta reda på om dem. Hur såg de ut? Hur levde de? Vad åt de? Vilka händelser formade deras liv, och påverkade deras beslut? Det är ju tack vare förfäderna som vi vandrar här på jorden idag, så det minsta vi kan göra är att lära känna dem bättre!

b2ap3_thumbnail_2014-06-18-15.10.47.jpg

På söndag är det som bekant Norges nationaldag, en dag då norrmännen känner extra mycket kärlek för landet som »stiger frem, furet, værbitt over vannet, med de tusen hjem», för att citera den storslagna nationalsången. Det är lätt att bli kär i Norge med sina fantastiska fjordar, vackra bunader och idylliska stabbur, men är det lika lätt att släktforska i detta vårt västra grannland? Eftersom jag själv har nästan hälften av förfäderna i Norge så har det genom åren blivit en hel del norsk släktforskning – och det finns utan tvekan stora skillnader jämfört med att släktforska i Sverige.

b2ap3_thumbnail_Johan-och-Elisabeth.jpg

Johan Ludvig Jensen Graarud (1852-1913) och hans hustru Elisabeth Svensdotter (1867-1937); fotografier i privat ägo.

Den första norska förfader som jag utforskade var min mormors morfar, gårdsbrukaren Johan Jensen från gården Graarud i Borge sogn, dryga tre mil från svenska gränsen. Inledningsvis visste jag inte så mycket om honom, utöver det min mormors moster Helga hade berättat om sin far. Han ska ha varit änkling då han ingick äktenskap med sin svenska hushållerska Elisabeth Svensdotter, som alltså blev min mormors mormor, och tillsammans fick de sju barn: Karl, Hans, Alf, Jenny, Anna, Hilma och minstingen Helga. Kort efter yngsta dotterns födelse ska Johan ha avlidit och lämnat kvar Elisabeth och de sju små barnen i stort armod. Äldste sonen Olaf, från första äktenskapet, hade nämligen krävt sin rätt till Graarud gård och löste ut styvmodern, som flyttade med sina barn till ett mindre torp på Begby, inte långt från Graarud. Där försörjde sig Elisabeth bland annat på att plocka blåbär som hon sålde på torget i Fredrikstad, och de sju barnen hjälpte modern efter bästa förmåga. 

Folketellingen 1900 

Det har alltid sagts att Graarud byggdes av Johan Jensens far, och gården intar utan tvekan en viktig plats i släktens historia. Det skulle senare visa sig att det faktiskt var Johans farfar som uppförde gården omkring 1820, och den senaste ägaren var Johans sonson och namne som avled i vintras, kort före sin 96-årsdag. Jag koncentrerade alltså mitt sökande kring Graarud, och eftersom den norska kyrkobokföringen helt saknar husförhörslängder är folkräkningarna, de så kallade folketellingene, ett viktigt hjälpmedel. Folketellingene 1865 och 1900 har registrerats i sin helhet (1875 och 1910 endast delvis) och är fritt tillgängliga hos Registreringssentral for historiske data (RHD), medan folketellingen 1801 finns hos Digitalarkivet (det är även här man hittar de norska kyrkoböckerna). Det dröjde inte länge innan jag hittade Graarud i folketellingen 1900, och äntligen fick den norska delen av släktträdet några årtal. Johan var alltså hela femton år äldre än hustrun, men så hade han ju också varit gift en gång tidigare. Hans två barn från första äktenskapet, Olaf och Johanne, arbetade på gården och hjälpte till i hemmet, och det noteras att hustrun Elisabet inte hade någon särskild inkomst (»uden særsk. erhverv») vid sidan av att sköta hushållet. Hon sägs dessutom vara född i »Sverige», ett öde hon tyvärr delar med många invandrade svenskar i de norska folketellingene. Borge vigselbok 1898 avslöjar emellertid att hon var född 1867 14/11 i »Högsæter Sogn, Elfsborg Len» som dotter till »Skomager Svend Larsen», en uppgift som visade sig vara helt korrekt – hennes anor har gått att spåra tillbaka till 1500-talets Dalsland.

b2ap3_thumbnail_Graarud-1900.jpg

Ur folketellingen 1900 för Borge sogn (bild: Registreringssentral for historiske data)

Gårdsmatrikkelen 1886 

Hos RHD hittar man även gårdsmatrikkelen 1886, som kan vara till god hjälp om man vill lokalisera personer i glappet mellan folketellingene 1865 och 1900. Johan Jensen hittar man mycket riktigt som brukare av Graarud, som anges ligga under den större matrikelgården Lilleby. Litteraturen avslöjar att Graarud – tidigare stavat Graarød – i äldre tid var en exercisplats under just Lilleby, och inte bebyggdes förrän Johans farfar Ole Jensen (ca 1790-1849) flyttade dit omkring 1820. I äldsta tid stavades det för övrigt Gràarrudt, och lär härröra från kvinnonamnet Grò.

b2ap3_thumbnail_Grdsm-1886.jpg

Ur gårdsmatrikkelen 1886 för Borge sogn (bild: Registreringssentral for historiske data)

Skifteregistrerings- och dødsfallsprotokoll

De norska bouppteckningarna utgörs till stor del av så kallade skifteregistrerings- och dødsfallsprotokoll, och det är väldigt varierande vad man hittar i detta källmaterial. Johan Jensen dyker i varje fall upp i slutet av Borge lensmannskontors dødsfallsprotokoll 1913, så det stämmer att han avled samma år som dottern Helga föddes. Protokollet avslöjar att han avled i lungebetennelse (lunginflammation) den 13 oktober 1913, och dagen efter hade sonen Karl anmält dödsfallet till länsmannen. Man får även veta att han efterlämnade änkan Elisabeth, tre barn från första och sju barn från andra giftet, samt en viktig detalj för att komma vidare i släktträdet: »födt 30/4 1852 i Borge».

b2ap3_thumbnail_Skifte-1913.jpg

Ur dødsfallsprotokollet rörande Johan Jensen Graarud 1913; Borge lensmannskontor, Dødsfallsprotokoll 8 (1912-1915), oppb: Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Folketellingen 1865

I folketellingen 1865 bodde Johan på Graarud tillsammans med fadern Jens Olsen, modern Anne Iversdatter samt bröderna Olaus och Hans. Födelseåren är emellertid helt uppåt väggarna, vilket förklaras av att folketellingen i original endast upptar personernas ålder, så de födelseår som anges hos RHD är alltså beräknade utifrån dessa åldersangivelser. Både fadern och sönerna anges vara födda i Borge, medan modern sägs vara född i Christiania – alltså i nuvarande Oslo. Folketellingen 1865 finns även skannad i original hos Digitalarkivet, och här finns uppgifter som saknas hos RHD. En kolumn upptar till exempel »Kreaturhold den 31te December 1865», och här får man veta att Graarud gård ägde en häst, två stora kreatur och ett får samt odlade en hel del havre och potatis, samt lite mindre vete och råg. 

b2ap3_thumbnail_Folket-1865.jpg

Ur folketellingen för Borge 1865 (bild: Registreringssentral for historiske data)

Ministerial- och klokkerbøker

Den norska kyrkobokföringen består till största delen av ministerial- och klokkerbøker som inte skiljer sig nämnvärt från de svenska kyrkoböckerna. I dessa hittar man fødte og døpte, ekteviede, døde og begravede samt inn- og utflyttede, men även utförliga längder över konfirmerade och vaccinerade som kan vara till stor hjälp när man har tappat spåret, för det är inte helt lätt att följa sina norska släktingar när husförhörslängder saknas. Johan Jensens födelse hittar man däremot utan problem i Borge ministerialbok 1848-1860, och han föddes mycket riktigt den 30 april 1852 med det ståtliga mellannamnet Ludvig. Detta var en överraskning för släkten, och det verkar inte som att Johan själv använde sig av detta mellannamn. Dopet dröjde till den 4 juli, och föräldrarna anges vara »Gaardeier Jens Olsen Graarud och Hstr Anne Marie Iversdr» – Johan var alltså född på Graarud.

b2ap3_thumbnail_Borge-fb-1852.jpg

Ur Borge Ministerialbok I 5 (1848-1860), sid 55-56; Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Föräldrarnas vigselnotis finns i Borge ministerialbok den 17 mars 1848, och brudparet kallas »Ungkarl Jens Olsen Graarud» och »Pige Anne Marie Iversd». De norska vigselböckerna under 1800-talet är i regel väldigt innehållsrika, och kan ge viktiga genealogiska ledtrådar. I Jens' och Annes vigselnotis får man till exempel veta att »Han födt paa Moum boer paa Graarud i Borge, Hun födt i Skjeberg boer paa Ulfeng i Borge». Vidare var brudgummen »34 Aar» och son till en Ole Jensen, medan bruden var »32 Aar» och dotter till en Iver Johannessen. Anne sägs alltså här vara född i Skjeberg sogn – tvärt emot vad som uppges i folketellingen 1865 – men i vigselbokens marginal kan man läsa att hon medförde en »Attest fra Sch... i Christiania d 25 Novb 1831 fr Prowst Randers af 12 Juni 1838». Efter mycket detektivarbete lyckades jag få fram att hon visserligen hade varit tjänstepiga på gården Ulfeng i Skjeberg men föddes i Oslo (Christiania), närmare bestämt 1816 på Grubbegaten i Akershus slottsmenighet som dotter till skräddaren Iver Johannessen och Lisbeth Petersdotter.

b2ap3_thumbnail_Borge-vb-1848.jpg

Ur Borge Ministerialbok I 4 (1836-1848), sid. 284-285; Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Folketellingen 1801

Även den norska folketellingen 1801 finns som sagt registrerad hos Digitalarkivet, och trots att den är ganska kortfattad (födelseorter nämns till exempel aldrig) är den väldigt användbar, inte minst på grund av de intressanta anmärkningarna i högerkolumnen som kan ge information om allt från yrkesutövning och hälsotillstånd till civilstånd och släktskap. I Borge sogn hittar man till exempel Johan Jensens farmor Lisbeth Olsdatter med föräldrar och syskon på husmansplatsen Lurbakk under gården Kjølberg, och här får man veta att föräldrarna inte hade varit gifta tidigare samt att det i hushållet fanns en liten fosterdotter vid namn Maren Hansdatter.

b2ap3_thumbnail_Folket-1801-Kjlberg_20150514-151322_1.jpg

Ur folketellingen för Borge 1801 (bild: Digitalarkivet).

Norges äldre ministerialböcker är tyvärr väldigt kortfattade – själv har jag till exempel aldrig sett en enda biografisk dödbok – och ibland undrar man om det norska prästerskapet gjorde allt för att spara bläck? Prästerna hade dessutom den dåliga vanan att ofta utelämna både föräldrarnas och faddrarnas patronymikon i födelseböckerna, och istället anges bara deras gårdsnamn. Detta kan ju visserligen vara till hjälp, men eftersom husmännen ofta flyttade omkring i rask takt mellan husmansplatserna är till exempel »Christen Rød» en klen tröst när det under 1760-talet kan ha bott fyra husmän vid namn Christen under gården Rød.

De norska kyrkoböckerna brukar dessutom ta sin början ganska sent, men det finns vissa undantag, däribland Hvalers äldsta ministerialbok som räknar upp avlidna från och med 1654, eller som prästen så poetiskt uttrycker det: de som är »I Herren fra dette ælende Saligen Hensoffwede». Den tidigaste notisen handlar lustigt nog om en av mina förfäder, som tydligen begravdes samma dag som prästen installerades i sitt nya ämbete på Hvaler 1654. Han har i varje fall skrivit att »Dmca Rogate (som war den Söndag ieg uwærdig bleff indsat paa) er begraffwen Joen Oluffsön aff Nordre Sandöen som war en gammall mand». Jämfört med 1700-talets norska dödböcker är Hvalers äldsta ministerialbok ovanligt innehållsrik, och man kan läsa många intressanta människoöden från 1600-talets mitt. Den 13 december 1655 blev till exempel »begraffwen Anders Andersön aff Kaaltorp, som i sitt Alders 34 Aar aff en Ulyckelig hændelse bleff ihielslagen i ett bierg», och den 3 februari 1658 blev »begraffwen Citzell Tollis Daatter i sit Alders 80 Aar, hwar i beregnis 25 Aar, som hun hafde leffwedt i Echteskab. Een god Alder».

b2ap3_thumbnail_Hvaler-1654.jpg

Ur Hvaler Ministerialbok 1 (1654-1754), sid. 43 (bild: Digitalarkivet).

Bygdebøker

De så kallade bygdebøkene är en annan genealogisk resurs som gör norsk släktforskning ganska unik. Varje bygdebok behandlar en viss trakt eller socken, och innehåller uppgifter om invånarna långt tillbaka i tiden. Man kan hitta uppgifter om markinnehav, beskrivningar av gårdar och byggnader samt skildringar av sockenborna och deras ägodelar, många gånger med fotografier på både gårdar och människor. I de flesta bygdebøker kan man spåra sina förfäder tillbaka till sent 1500-tal eller tidigt 1600-tal, och även om kvaliteten varierar är bygdebøkene en ovärderlig tillgång när man släktforskar i Norge. En socken där bygdebøkene håller mycket hög kvalitet är det tidigare nämnda Hvaler, där jag tursamt nog har en hel del förfäder. En av dem är den nyssnämnde Jon Olufsens svärson Ole Andersen från gården Botne, som återfinns på sidan 418 i Hvaler bygdebok : Gårder og slekter, band 1 (av Gudrun Johnson Høibo,  Hvaler, 1980):

»Ole (Oluf) Andersen Botne f. 1594, bgr. 3.2.1688, ca 94 år gl. (70 år 1664). Brukte Botne alene i hvert fall til 1666, fra 1678 sammen med sønnen Anders, men nevnes som medbruker lenge etter han var død. Var lagr.m. 1653, 1654, 1656, 1657, 1659-1662, 1664, 1669, 1673, 1674, 1677. Ole Botne og Kield Urdal ble i 1654 tiltalt for å ha hugget 3 tylfter hustømmer som hver av dem skal ha hugget i sine påboende gårders skog. De mente at da de hadde gård og skog i leie, måtte de kunne hugge så meget i skogen at de kunne kjøpe seg salt til husbehov for det. [...] Gift 1634 med Ragnild bgr. 17. tr. (17.9) 1676, 64 år gl., gift i 42 år. Dtr. av Jon Olufsen Sandø N.»

Att släktforska i Norge är som synes ganska olikt svensk släktforskning, och även om det framförallt är mycket svårare – på grund av att husförhörslängder helt saknas – så finns det olika sätt att ta sig vidare. Det gäller bara att utnyttja de resurser som finns, samt vara extra kreativ och envis om man vill spåra sina förfäder i det vackra Norge – furet, værbitt over vannet, med de tusen hjem.

Länktips

De norska kyrkoböckerna

Digitalarkivet

Registreringssentral for historiske data

Gravminner i Norge

Skattejakt i slekta

Förra fredagens blogg handlade om brunna kyrkoarkiv, och även om det är en utmaning så är det ju inte direkt något man önskar sig. Faktum är att det finns en hel del vi släktforskare inte vill råka ut för, så när sådant händer gång på gång känner man sig verkligen som en genealogisk otursfågel. I dagens blogg delar jag med mig av tio sådana exempel ur min egen släktforskning, och jag misstänker att många nog kommer känna igen sig:

b2ap3_thumbnail_Andrarum.jpg

Andrarums kyrkoarkiv brann 1875, och det är nästan lite ruskigt att bläddra i den äldsta bevarade, kraftigt brandskadade husförhörslängden; ur Andrarums kyrkoarkiv, vol. AI:1 (1867-1875), sid. 67 (bild: ArkivDigital).

1) Min förfaders syster Kerstina Jönsdotter, född 1824 i Brösarp, flyttade hemifrån 1843, och jag har med stor svårighet lyckats följa henne framåt i tiden genom dåligt skrivna husförhörslängder och slarvigt förda inflyttningslängder. Det sista spåret är att hon flyttar till Andrarum 1855, men där brann kyrkoarkivet 1875, så spåren efter Kerstina går upp i rök – bokstavligt talat. Jag vet fortfarande inte vad som hände med henne.

2) För några år sedan upptäckte jag att min farfars mors kusin fortfarande var i livet, 99 år gammal. Jag skrev ett brev där jag ställde lite frågor om hennes farföräldrar – min farfars morfars föräldrar Hans Petter Persson (1839-1923) och Kjersti Persdotter (1834-1924) – med stora förhoppningar, eftersom hon var tjugo år gammal när de avled och måste ha massor av minnen. En tid senare fick jag svar från den gamla damens dotter, som berättade att modern avlidit kort efter sin hundraårsdag, innan hon hann besvara mina frågor. 

b2ap3_thumbnail_Hyby-infl-attester.jpg

Ur arkivförteckningen över Hyby kyrkoarkiv; Nationell ArkivDatabas.

3) En av mina förfäder inflyttade enligt husförhörslängderna till Hyby socken 1809, och eftersom han saknar födelseort så kan man ju misstänka att denna uppgift finns i hans inflyttningsattest. Gissa vilket års inflyttningsattester som saknas?

4) Min förfader Simon Andersson från Nevishögs socken föddes omkring 1718, och eftersom hans barnlösa fasters bouppteckning avslöjar att hans fyra syskon också bodde i Nevishög misstänker jag att de var födda i socknen. Givetvis bodde hela åtta stycken gifta Anders i Nevishög vid tiden för Simons födelse, och trots envist sökande har jag inte lyckats ta reda på vilken av dem som är hans far.

5) Min farfars föräldrar gifte sig aldrig, men enligt en anteckning i kyrkoarkivet skulle de ha varit förlovade, något ingen i släkten kände till. Kyrkoarkivet avslöjar även att det ska finnas uppgifter om denna förlovning bland barnavårdsmannaakterna för Saxtorps församling, men vid kontakt med Landskrona stadsarkiv fick jag veta att klåfingrig amatörarkivarie tydligen gallrade ut många sådana akter 1967. Gissa i vilken församling arkivarien slängde samtliga barnavårdsmannaakter?

b2ap3_thumbnail_Kyrkheddinge-1768.jpg

Här skulle den utrivna kyrkoboksidan ha funnits; ur Kyrkheddinge CI:1 (1736-1795), sid. 72 (bild: ArkivDigital).

6) Enligt Möllebergas husförhörslängder ska min förfader Per Nilsson vara född den 1 juni 1768 i Kyrkheddinge, men i denna församlings födelsebok har sidan som innehåller alla födslar från december 1767 till juli 1768 givetvis rivits ut. Jag har fortfarande inte lyckats ta reda på vem som är hans föräldrar.

7) Min farmors morfars yngste bror övertog föräldrarnas hus på Österlen, som varit i släktens ägo sedan tidigt 1800-tal. Antagligen övertog han även alla släktklenoder, och det sägs att det fanns många gamla släktfoton i huset, men tyvärr får jag aldrig se dessa fotografier. Huset med alla ägodelar gick nämligen upp i rök vid en brand på 1930-talet. 

8) Nyligen fick jag reda på att det finns en intressant bok, en gammal släktutredning som jag bara måste få tag på. Boken finns bara på ett visst bibliotek, och ni kan ju gissa vilken bok som har status »förkommen» i det aktuella bibliotekets katalog?

b2ap3_thumbnail_Bjrnekulla-vigselbcker.jpg

Ur arkivförteckningen över Björnekulla kyrkoarkiv; Nationell ArkivDatabas.

9) Nyligen hittade jag ett par i Björnekulla, som enligt församlingsboken skulle ha gift sig 1917. När jag skulle kontrollera vigseldatumet upptäckte jag att lysnings- och vigselboken 1895-1931 saknas hos ArkivDigital, så jag kikade i arkivförteckningen i NAD. Givetvis fanns där en anteckning om att den aktuella volymen »Saknas vid leverans till Landsarkivet i Lund».

10) Och slutligen har vi klassikern, som nog alla släktforskare har råkat ut för – en person anges ha flyttat till en viss församling, som saknar inflyttningslängd för den aktuella perioden. Du börjar därför bläddra igenom den 459 sidor tjocka husförhörslängden, och hittar till slut personen ifråga på sidan 456. Om du nu mot förmodan hade börjat bläddra bakifrån, ja, då kan du vara säker på att personen hade funnits på sidan 3 istället. 

Om du har anor från Gästrikland och Hälsingland har du kanske mycket glädje av den stora forskningsinsats som gjordes av ingenjören Josef Nilson vid mitten av 1900-talet. Han var en verklig pionjär inom släktforskningen och kartlade arton medeltida socknar, två sentida församlingar och en bruksort. Han katalogiserade folket i socknarna och gav ut resultatet i 13 bokband, som han kallade släktregister. De finns på bibliotek och på antikvariat.

Det är släktforskaren Urban Sikeborg som i en av artiklarna i årets upplaga av Släktforskarnas årsbok berättar om Josef Nilson och hans arbete, inte minst om hur man kan använda släktregistren.

Det är inte bara kartläggning av socknarna som är det stora i hans arbete utan att han tog med vanligt folk. Josef Nilson började på 30-talet och fortsatte i flera decennier. På den tiden, när han började och under en stor del av 1900-talet, var släktforskning en forskning om överklassen. Urban Sikeborg tar upp detta i artikeln, att man länge menade att bönder och torpare, som de flesta av oss kommer ifrån, inte var intressant för släktforskarna för att det var enkelt folk. Och att man inte såg släktlinjer via kvinnorna, utan bara via männen.

Sommaren 1948 eller 1949. Josef Nilson (längst till höger) med sina medhjälpare i Bjuråker i Hälsingland, där de går igenom socknens kyrkböcker. Dottern Karin sitter intill, med ryggen mot fotografen, medan dottern Britta syns vid fönstret intill en av de två män som fadern rekryterat för arbetet. Foto: okänd fotograf.

Jag som började släktforska ganska nyss, för fem år sedan, jag har inte tänkt på detta så mycket. I vår tid är det ju självklart att alla människor har lika mycket värde, men så var det ju inte förr. Ibland när jag läser äldre utgåvor av släktforskningstidskrifter har jag reagerat på att det är väldigt mycket adel och borgare, och framför allt adeln är ju betydligt mer väldokumenterad och därmed mer lättforskad än vanliga bönder. Forskar man på torpare och bönder måste man hålla reda på vilken Anna Persdotter eller Per Andersson som är ens ana.

Några adliga kvinnor som det är riktigt intressant att läsa om är fröknarna Koskull. Om de skriver Anders Anderberg i årets årsbok. Det handlar om kvinnor i flera generationer i släkten Koskull. De var inte bara hårt hållna adelsfröknar utan gjorde lite som de ville, verkar det som. Kanske kom de undan med det för att de var så vackra. De ansågs som den tidens (1700- och 1800-talets) riktigt stora skönheter. En av dem var Constance Koskull, född 1788, (bilden till höger, bild från Skokloster genom Wikimedia Commons) som tidigt giftes bort med en rik arvtagare. Men snart skilde hon sig, gifte som sig och skilde sig igen. Hon verkar ha varit en kvinna som inte fann sig i den norm hon förväntades följa. Detta gäller fler av kvinnorna i denna släkt. Artikeln handlar bland annat om hur kvinnorna användes för att gynna släkten genom giftermål eller som kungliga älskarinnor.

Något jag tror att adelns kvinnor i stort sett inte gjorde, det var att arbeta. Men det gjorde de vanliga kvinnorna på landet och i stan. I städerna var det många kvinnor som var torghandlare, som var en stor grupp yrkesarbetande kvinnor. Det är inte säkert, och kanske inte ens troligt, att du ser en kvinnas yrke i husförhörslängden. Men det finns andra sätt att hitta dessa yrkesverksamma kvinnor. Om det berättar Elisabeth Reuterswärd. Hon ger dig konkreta råd om hur du kan hitta uppgifter i arkivmaterialet som kan ge information om kvinnornas handel, hur mycket de tjänade och om de hade anställda. Det är ett mycket intressant arkivmaterial, tycker jag. Det ska jag titta mer på.

En torgscen med torgmånglerskor på sina typiska månglerskestolar på Hötorget 1833. Den närmaste av månglerskorna väger upp fisk. Målning av Alexander Clemens Wetterling. Bild från Stockholms Stadsmuseums samlingar, publicerad på Stockholmskällan (www.stockholmskallan.se).

Årsbokens nya riktlinjer innebär att innehållet ska vara till nytta för släktforskarna. Och mycket ny kunskap har samlats i boken. En del har jag redan berättat om.

Första kapitlet handlar om SBL, Svenskt Biografiskt Lexikon, som kan vara en riktigt stor informationskälla för släktforskarna. De som arbetar med SBL idag berättar om vad man kan hitta och vilka kriterierna är för de personer som beskrivs här. SBL har jag själv haft en hel del nytta av i min släktforskning, och gillar det skarpt.

Ett annat kapitel som verkligen kan vara till nytta för släktforskaren som kommit långt bakåt i sin forskning är Jan Brunius artikel om forskning i Vasatidens dokument. Han berättar om hur vi kan använda till exempel jordeböcker och skattelängder. Det här var ny kunskap för mig, som inte forskat på den tiden.

De flesta av oss släktforskare är kanske som jag, vi forskar mest om folk under 1800-talet, och en hel del om 1700-talets människor. Men nu har vi också kommit så långt in på 2000-talet att 1900-talet är historia. De allra flesta kapitel i årsboken berör dessa sekel.

I höstas bloggade jag om att vi som släktforskar utan tvekan är speciella människor, och gav då trettio exempel på sådant som nog bara en släktforskare förstår och känner igen sig i. Det finns emellertid många fler exempel som inte fick plats i höstas, så i dagens blogg delar jag med mig av ytterligare trettio. Du vet att du är släktforskare när...

b2ap3_thumbnail_Lindh-Nils.JPG

1) ...du hellre läser en kyrkobok än en god bok.

2) ...du träffar en ny person med samma efternamn som en av dina förfäder, och genast börjar utforska vederbörandes antavla.

3) ...du fantiserar om att bli inlåst på landsarkivet över natten (fast allra helst över en helg!).

4) ...någon nämner en svensk ort och du genast vet i vilket härad den aktuella orten ligger.

5) ...de senast besökta hemsidorna i din webhistorik är Ancestry.se, FamilySearch.org, Svar.ra.se eller Genealogi.se.

6) ...du har övervägt att kontakta ett medium för att komma vidare i antavlan.

7) ...du inte har kollat din jobbmail på en vecka, men kollar släktforskningsmailen en gång i timmen.

8) ...du känner arkivarierna på landsarkivet vid namn.

9) ...arkivarierna på landsarkivet känner dig vid namn.

10) ...om du kan läsa detta: 

b2ap3_thumbnail_Svalv-1774.jpg

Ur Svalövs födelse- och dopbok 1774; Svalöv CI:2 (1752-1793), sid. 74 (bild: ArkivDigital)

11) ...du bara bryr dig om det läckande taket ifall det hotar ditt släktforskningsmaterial.

12) ...det första du tänker på när du hör »Nobelpriset» är att släkten Nobel härstammar från Nöbbelövs socken i Skåne.

13) ...du får välja ett föremål från en nyligen avliden släktings hem, och genast paxar lådan med diverse gamla dokument på vinden.

14) ...du kan räkna upp din förfäder i flera generationer bakåt med datum, födelseorter och syskon, men minns inte namnen på dina klasskamrater från gymnasiet.

15) ...ser fram emot nya giftermål i familjen eftersom det ger dig fler antavlor att utforska.

16) ...du tittar på »Vem tror du att du är?» på TV och har datorn framför dig, inloggad på Ancestry.se, ArkivDigital eller SVARs digitala forskarsal för att kunna kontrollera kändisens antavla medan du tittar på programmet.

17) ...du regelbundet läser din lokala dagstidnings dödsannonser och minnesrunor.

18) ...du har fler förfäder än nu levande släktingar bakom glas och ram på väggarna.

19) ...du på allvar har övervägt att flytta för att bo närmare ett stads- eller landsarkiv. Bonuspoäng om du faktiskt flyttade.

20) ...du inte visste att man kan använda kalkylblad för ekonomiska uppställningar – du trodde att de var till för indexering av kyrkoböcker.

b2ap3_thumbnail_Sophie-Brahes.jpg

Även för fyrahundra år sedan släktforskade man. Den bekante astronomen Tycho Brahes syster Sophie Brahe (1556-1643), var inte bara intresserad av astronomi, kemi, medicin och trädgårdsskötsel – hon var även en passionerad släktforskare. I hennes efterlämnade vapen- och släktböcker, som förvaras på Det kongelige bibliotek i Köpenhamn, uppvisar hon bland annat sitt släktskap med Gustav Vasa: »Saa war Kong Göstauus den I og min morfader Her Claus Bille, nestsödskin Börn. Som her aff er at see». Ur Sophia Brahes samling, vol. 7, sid. 37 (bild: ArkivDigital).

21) ...någon ställer en fråga om släktforskning, och alla rekommenderar vederbörande att prata med dig.

22) ...du skulle utlysa en hittelön till den person som löser upp knutarna i din antavla.

23) ...du är minst lika intresserad av eftertexterna som av själva filmen – det kan ju hända att du känner igen något av efternamnen från ditt eget släktträd.

24) ...din hemsida uteslutande handlar om släktforskning.

25) ...du anser att ett brunnet arkiv är en utmaning, inte ett hinder.

26) ...de flesta av dina mail börjar med »Jag läste ditt senaste inlägg på Anbytarforum», »Det verkar som att vi har gemensamma anor» eller »Jag forskar kring släkten X, och släktforskaren Y rekommenderade mig att kontakta dig».

27) ...du tittar på en film eller tv-serie, och utifrån familjelikheten försöker bedöma hur realistiskt det är att den och den karaktären skulle kunna vara släkt.

28) ...du har förföljt brevbäraren eftersom du väntat på ett brev från en släkting, arkiv eller pastorsexpedition.

29) ...du har blivit erbjuden ett jobb på landsarkivet eftersom du vet mer om arkivet än vad de redan anställda gör.

30) ...du har spårat dina förfäder tillbaka till Adam och Eva, men vill ändå inte sluta släktforska.

b2ap3_thumbnail_026-Johannes-Oskar-Hans-Theodor-Eveline-Lina-Martha-Magnus-Marie-Henrik-1914-10-02-jpg.JPG

Den 20 februari varje år är det Slarvighetens dag, en temadag som inrättades 2012 för att hylla slarvigheten. Under ett dygn ska man protestera mot det ständiga kravet på perfektion, och öva på att bli vän med sin egen otillräcklighet – en välbehövlig dag, om jag får säga det själv! Att vara en slarvig släktforskare är dock inte att rekommendera, även om det är lätt hänt att man i sin iver över en ny förfader, ett hett spår eller oväntat fynd missar något väsentligt. Man glömmer att ange källan till den där viktiga uppgiften, slarvar med att anteckna vad moster Greta berättade den där eftermiddagen, eller låter det där viktiga brevet drunkna i någon av skrivbordets pappershögar. Jag tänkte därför dela med mig av tio tips för att motverka de vanligaste slarvfelen vi släktforskare gör:

1. Kyrkoböckerna är utan tvekan släktforskarens mest nyttjade källmaterial, så det är kanske inte så konstigt att det slarvas både här och där. När man följer släkten gäller det dock att anteckna både kyrkoarkiv, volym och sidnummer, och det duger inte att ange »kyrkoböckerna» som källa. Rimligtvis bör väl ett födelsedatum från Skinnskatteberg 1718 återfinnas i Skinnskattebergs kyrkoarkiv, volym C:3 (födelse- och dopboken 1699-1720), men det är inte alltid så enkelt. Kyrkoböcker kan nämligen överlappa varandra – på sina håll fördes till och med så kallade duplettböcker – och det kan därför finnas olika uppgifter i de överlappande volymerna. Ett exempel på detta finner man i Malmö S:t Petris två näst äldsta lysnings- och vigselböcker, som överlappar varandra med hela elva år – volym EI:2 täcker åren 1739-1791 och volym EI:3 åren 1780-1847. Ett annat källmaterial som man måste vara noga med är husförhörslängderna, och det duger inte att bara ange »husförhörslängderna» som källa. Lunds stadsförsamlings kyrkoarkiv innehåller till exempel 129 husförhörslängder mellan åren 1810–1898 och Malmö S:t Petri kyrkoarkiv hela 133 stycken mellan åren 1816–1895, så i vilken av volymerna hittade du egentligen den där anteckningen om farfars morfar?

b2ap3_thumbnail_Elsa-1909-1998-Helge-1911-1996-Folke-1912-1988-Gunnar-1914-1982-och-Mrta-1916-2004-Lindh.JPG

Detta fotografi var länge ett mysterium, men genom att jämföra med andra släktingars fotoalbum lyckades jag till slut ta reda på att det föreställer syskonen Lindh i Arlöv, alltså min farmors mors kusiner Elsa (1909-1998), Helge (1911-1996), Folke (1912-1988), Gunnar (1914-1982) och Märta (1916-2004), som lydigt poserade för fotografen en dag för länge sedan. Detta antecknade jag givetvis genast på fotots baksida – man vill ju inte vara en slarvig släktforskare!

2. Bouppteckningar är ett annat källmaterial som kan ge viktiga uppgifter om förfäderna och deras släktskap, så även här gäller det att inte slarva. Att bara anteckna ett datum duger inte, eftersom bouppteckningar emellanåt kan ha hamnat i andra arkivserier, och ibland till och med i fel häradsrätts arkiv! Själv har jag dessutom hittat äldre bouppteckningar hemma hos släktingar och i diverse hembygdsarkiv, och då skulle det vara ännu slarvigare att bara skriva »bouppteckning 1779 30/10» eller dylikt.

3. Domböckerna används också flitigt av oss släktforskare, men inte heller här räcker det att skriva ett datum och en häradsrätt. Hittade du uppgiften i ordinarie (lagtima) tingets dombok, i domböckerna och protokollen vid urtima ting och extra förrättningar, eller rent av i protokollen vid särskild häradsrätt? Det kan även finnas olika versioner av samma dombok, och jag har själv sett exempel på uppgifter i Advokatfiskalens avskrivna domböcker som inte funnits med i originaldomboken och vice versa. I vissa fall kan originaldomböckerna i häradsrätternas arkiv till och med ha förkommit, och finns endast bevarade i avskrift i Advokatfiskalens arkiv – då blir det väldigt förvirrande om du bara anger ett datum och en häradsrätt som källa.

4. Litteraturen kan ge oss släktforskare många uppgifter om förfädernas liv och leverne, men att ange »en bok» som källa är som att säga »nålen finns någonstans i höstacken». Var alltid noga med att ange författarens namn, bokens titel och sidnummer – och även vilken upplaga det gäller, samt del, om boken ingår i en serie. Som släktforskare borde man dock i möjligaste mån söka sig tillbaka till den ursprungliga källan – en hembygdsbok kan till exempel innehålla citat från ett redigerat verk innehållande avskrifter ur en originalkälla, och med en så lång färdväg kan uppgifterna ha både feltolkats och förvanskats. Även tidningsurklipp, dödsnotiser och minnesrunor förtjänar ett bättre öde än att bara klippas ut – vilken tidning publicerades de egentligen i, och vilket datum gäller det?

5. Internet har verkligen revolutionerat släktforskningen, men att bara ange »internet» som källa leder oss osökt tillbaka till den där nålen i höstacken. Ange åtminstone hemsideadressen, men även i detta fall borde man som släktforskare söka sig tillbaka till den ursprungliga källan. Uppgifterna på hemsidan måste ju ha hämtats någonstans ifrån – kyrkoböcker, litteraturen, någon bouppteckning, eller är det rentav hemsideägarens obekräftade hypoteser som du tagit del av? 

b2ap3_thumbnail_Kllfrteckning.jpg

Källhänvisningar kan göras på olika sätt, men grundregeln är att man lätt ska kunna hitta tillbaka till en uppgifts ursprung.

6. Register och avskrifter är ett värdefullt hjälpmedel när man släktforskar, som dock alltid måste tas med en nypa salt. Det kan finnas både stavfel och  tolkningsfel, och jag har själv sett hur Johan blivit Jöran, Munck har blivit Monett och Hofverberg blev Nofverberg, och det är inte alltid lätt att läsa de gamla krumelurerna när man ska upprätta ett register eller skriva av en text. Låt dock inte andras slarv infiltrera din släktforskning genom att själv vara slarvig – kontrollera alltid originalkällan!

7. Andra forskares material och uppgifter kan vara en god utgångspunkt när man släktforskar, men det gäller att inte slarva när man hänvisar till detta material. Att skriva att du fått uppgifter från »en släktforskare» eller »en annan släktforskares papper» duger verkligen inte, och när det handlar om hypoteser kring släktskap måste du vara extra noggrann. Är det ett troligt, sannolikt eller rent av obekräftat släktskap som den där andra släktforskaren har kommit fram till, och vad baseras egentligen detta antagande på? Om du slarvar kan nämligen ett sannolikt släktskap plötsligt »bli» ett bekräftat släktskap under färden, och man vill ju inte sprida felaktigheter?

8. Muntliga traditioner och berättelser kan ge mycket kött på benen när man släktforskar, men här gäller samma sak som i citatet »en muntlig överenskommelse är inte värd papperet den är skriven på». Skriv ner allt direkt, och låt inte de muntliga berättelserna ligga oskrivna i ditt huvud under längre tid. Den mänskliga hjärnan är lurig och detaljer glöms lätt bort, så vad var det nu moster Karin berättade om morfars mor?

9. Fotografier är ett källmaterial som man absolut inte får slarva med. Du kanske vet att det är faster Agnes som står bredvid gammelfarmor på det där gulnade fotot, men det kanske inte resten av släkten gör? Vi släktforskare brukar ju ofta beklaga oss över alla gamla fotografier där det inte står ett ord på baksidan om vem fotot föreställer, så därför borde vi verkligen inte vara lika slarviga som förfäderna – skriv på baksidan, kopiera och skanna in, titta på fotografier och identifiera tillsammans. Förr eller senare kanske ni gemensamt lyckas identifiera personerna på fotot, och det kan inte nog framhållas – glöm inte att skriva på baksidan! Detta gäller även nyare fotografier, för en dag kommer dina framtida anförvanter sitta där som levande frågetecken med fotoalbumet framför sig – om du inte redan idag skriver på baksidan vem fotografierna föreställer, det vill säga!

b2ap3_thumbnail_IMG_7926.JPG

10. Diverse handlingar lyckas man alltid samla på sig som släktforskare, och hur ska man egentligen förvara alla gamla brev, testamenten, kartor och dylikt? En låda eller skokartong kan duga, men arkivfolket rekommenderar syrafria arkivkartonger. Jag har själv investerat i tio sådana arkivkartonger, där den första innehåller »Genealogiska tidskrifter» (diverse tidskrifter, tidningar och medlemsblad), medan nummer två och tre innehåller »Släktforskningsbrev» (inkommande brev från diverse arkivmyndigheter, pastorsexpeditioner, museer, släktforskar- och hembygdsföreningar, släktforskare, avlägsna släktingar med mera). Man kan ordna sina handlingar på olika sätt, men undvik till varje pris plastfickor och tejp – det kan göra mer skada än nytta, och du vill väl bevara alla gamla brev och testamenten för kommande generationer?

För nästan exakt hundra år sedan publicerades en bok, som trots den blygsamma titeln Kort handbok i svensk släktforskning (1916) kom att bli en milstolpe för genealogin i Sverige. Författare var Johan Wretman (1852-1923), till vardags rådman vid Stockholms rådhusrätt men på fritiden en passionerad släktforskare med stora ambitioner. Han ville reformera den svenska släktforskningen i grunden, och förespråkade en vetenskaplig forskningsmetod (själv använde han flitigt begreppet »släktvetenskap») samtidigt som han betonade vikten av att se bortom namn, datum och torra fakta. Detta kanske låter självklart för dagens släktforskare, men för hundra år sedan var genealogi, historia och personhistoria tre relativt åtskilda discipliner. Wretman ville dock ändra på detta, eftersom han ansåg att släktforskningen blev komplett först när man undersökte de enskilda människornas utveckling. Genom att studera förfädernas fysiska, andliga och sociala egenskaper kunde man ge dem kött på benen, eller som han själv uttryckte det: »söka för sitt inre öga frammana bilderna». I inledningen till Kort handbok i svensk släktforskning skriver Wretman följande rader, som mycket väl sammanfattar hans tankar om släktforskningens syfte:

»Har forskaren då äfven tillgång till handlingar, som lämna upplysning om viktigare skeden i de hädangångnes lefverne, bouppteckningar, upprättade vid deras frånfälle, eller bref från och till dem, hvilka jämte skriftligen upptecknade eller muntliga släkttraditioner gifva kunskaper om deras karaktärer och inre lif; då varder det så mycket lättare att med hjälp af en del fantasi – om man fått något af den gåfvan – ställa ganska lefvande för sig, huru dessa förfäder i sin tid arbetade och bodde, gifte sig och födde barn, fröjdades och ledo samt slutligen, tidigt eller sent, gick hädan».

Boken byggde på Wretmans omfattande studier av tysk genealogisk litteratur, och eftersom Tyskland låg i framkant när det gällde genealogisk metod och teori fanns där mycket att hämta. Dessa studier resulterade så småningom även i Anteckningar om genealogiens närvarande studium i Tyskland samt om genealogiens vetenskapliga begrepp och verksamhetsområde (1921), men det var egentligen uppföljaren Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning (1924) som kom att bli Johan Wretmans mest betydande bidrag till den svenska släktforskningen. Ingen hade tidigare skrivit en bok på svenska om släktforskning i relation till förhållanden i Sverige, så på detta område var Wretman utan tvekan banbrytande.

b2ap3_thumbnail_Wretman-och-titeln.jpg

Johan Wretman (1852-1923) och titelbladet till hans »Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning» (1924)

De tre böckerna innehåller mängder av allmänna tips och råd om släktforskning, men i Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning går Wretman verkligen på djupet. Första kapitlet heter »Släktvetenskapens begrepp, verksamhetsområde och indelning», och här redogör han bland annat för släktens och släktforskningens betydelse i socialt, etiskt och religiöst avseende. Han beskriver även släktforskningens ställning till andra vetenskaper som hade betydelse för »genealogins studium», såsom filosofi, geografi, hembygdslära, heraldik, sfragistik (läran om sigill), numismatik, diplomatik, kronologi, grafologi, rättsvetenskap, statsvetenskap, statistik, matematik och genetik. När det gällde relationen till historien hävdade Wretman att genealogin i grund och botten var äldre än historievetenskapen, »ja till och med har anspråk på att vara historiens moder», eftersom historien bestod av enskilda personers liv och gärningar. En annan disciplin som var särskilt viktig för släktforskningen var språkvetenskapen, och om detta skriver Wretman följande rader:

»Om genealogiens ställning till språkvetenskaperna må här endast erinras, att en svensk släktforskare bör kunna läsa och förstå det äldre svenska språket under dess skilda utvecklingstillstånd samt, av främmande språk, företrädesvis latin och tyska, enär dessa båda synnerligen ofta förekomma i våra äldre urkunder, och latin dessutom å en mängd epitafier, gravskrifter, mynt och medaljer m. m. Möter nu intet hinder i själva språket, måste man också lära sig förstå särskilda stilarter, t. ex. olika tiders juridiska eller ämbetsspråk, för att kunna riktigt uppfatta innehållet av en urkund».

Wretman hade under många år haft bräcklig hälsa, och mot slutet av hans liv försämrades hälsan drastiskt. Hans kärlek till släktforskningen var emellertid starkare än sjukdomen, och med sina sista krafter lyckades han slutföra Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning. I augusti 1923 skriver han i bokens förord att »Då dessutom min ålder av sjuttioett år i förening med svag hälsa ej tillåter mig att räkna på annat än en kort återstående arbetsdag, ansåg jag mig icke böra dröja att, medan ännu krafter förunnas mig, utgiva föreliggande arbete, som enligt min uppfattning kunde vara av något gagn för svensk släktforskning».  

b2ap3_thumbnail_IMG_6174_20150127-121622_1.JPG

Illustration ur »Släktvetenskapen med hänsyn till svensk forskning»

Wretmans återstående arbetsdag blev mycket riktigt kort, och han fick tyvärr aldrig se sitt verk i tryck. Ett par veckor efter att förordet var skrivet drabbades han av en hjärnblödning, och avled den 4 september 1923 hemma i Gärdesta. Sonen Fredrik tog hand om manuskriptet, och höll sitt löfte till fadern – boken publicerades 1924 hos Norstedts förlag. Johan Wretman begravdes i Lästringe kyrka i Södermanland, då rektor Teofron Säve höll ett vackert minnestal där han lyfte fram sin bortgångne väns stora genealogiska intresse och betydelse för den svenska släktforskningen:

»Många se i sådana endast något underordnat, ja kanske blott något fåfängligt. Men att söka få kunskap om sin släkts förgångna led, däri ligger ingenting fåfängligt, ty av dem lärer man förstå de andliga och fysiska värden, som de lämnat i arv och som det tillkommer arvtagaren att vårda, och ju mer den moderna ärftlighetsläran hinner utvecklas, ju större betydelse får även släktforskningen. Själv ville Johan Wretman för denna forskning utbilda en rent vetenskaplig metod; det var syftet med hans utgivna skrifter på detta område ävensom med det större arbete, som han efterlämnar i manuskript».

Johan Wretman må vara okänd för dagens släktforskare, men hans böcker kom att bli oerhört viktiga för den seriösa släktforskningens framväxt i Sverige. Tack vare honom ändrade släktforskningen inriktning – tidigare handlade det främst om långa uppräkningar av namn och datum, men under 1900-talet började man istället sätta in förfäderna i ett historiskt sammanhang. De blev nu levande, tänkande individer med kött på benen, som man kunde – och borde – lära känna bättre. De tankar Johan Wretman ger uttryck för i sina böcker kan man fortfarande skönja inom dagens släktforskning, och vi har utan tvekan mycket att tacka honom för – mannen som reformerade släktforskningen i Sverige.  

Nu i veckan är det 20 år sedan jag första gången besökte landsarkivet i Uppsala för att ta reda på mer om mina förfäder. Då visste jag förstås inte att jag skulle möta så många underbara släktforskare eller hitta alla dessa fascinerande levnadsöden som gömmer sig i arkivhandlingar. På tiden släktforskade man på arkiven, i originalhandlingar och genom att läsa mikrokort. På länsmuséets arkiv hemma i Nyköping fick man ofta i stället använda slitna rullfilmer som fick hanteras varsamt för att inte ytterligare bitar skulle lossna. Sedan fick man förstås beställa mikrokort och det kunde ta åtskilliga månader att följa en familj, särskilt om de flyttade ofta och man behövde följa dem i många olika socknar. Jag suckade särskilt över en familj bland mina kusiners anor som visserligen i stort sett flyttade mellan tre socknar, men dessa låg i skilda län och materialet förvarades på två olika landsarkiv.

Nog är det skillnad att forska idag när kyrkböckerna bara är ett klick borta på datorn och kan studeras dygnet runt hemma på den egna kammaren! Detta att materialet är så lättillgängligt är också en nackdel. Färre besöker arkiven, som drar ner på både öppettider och personal. För de forskare som vill och kan besöka arkiven blir tillgängligheten alltså sämre. Vissa umgås i olika diskussionsforum på nätet eller har kontakt via e-post men många nöjer sig med att skumma diverse forum och hemsidor för att sedan förvandla hypoteser och teorier till sanningar som sprids vidare. Här fyller släktforskarföreningar en dubbel roll: där möter man andra som delar ens intresse och så får man lära sig att släktforska genom kurser, föredrag, utflykter eller helt enkelt genom att möta andra medlemmar i föreningen. På köpet har man väldigt trevligt, och hittar ofta livs levande släktingar!

b2ap3_thumbnail_Annas-trta3.jpg

^{En smarrig glasstårta för att fira mitt lilla jubileum. Fotograf och tårtkreatör: Anna Eriksson.}

Vad ska jag då ägna mig åt efter 20 års forskande? Jo, som sagt är förutsättningarna annorlunda idag jämfört med när jag började. Mikrokorten var ofta svårlästa, särskilt om de kyrkböcker som filmats var skadade. På min farfars sida finns en gren som skiljer sig från de andra då det är de enda anorna jag har från Dunker och Lilla Malma med omnejd. Just Lilla Malmas kyrkböcker var riktigt trista att traggla sig igenom på mikrokort så jag har inte ägnat mig åt den här grenen på säkert 18 år. I år ska jag därför lägga min gamla forskning åt sidan och förutsättningslöst forska om hela den släktgrenen, med utgångspunkt från min ff fm f som var född 1823. Kanske får jag byta ut några anor men framför allt borde jag hitta mer kringinformation om dessa anor som jag missade en gång i tiden. Trots allt är jag nog lite bättre på att forska numera!

I fredags kväll började jag leta efter ett par emigranter som jag har i släkten. Det är min fars två morbröder som hette Karl och John Kristoffersson. 2012 letade jag efter dem också, men hittade inte så mycket. Nu ville jag göra ett försök igen eftersom det tillkommer nytt material hela tiden. Och det bar frukt.

Karl föddes 1879 och John 1891, så det var tolv år mellan dem. De var sju syskon i familjen och min farmor Gerda var nummer fem. De bodde på Mute nr 8 i Rolfstorps socken i Halland. Att min far hade morbröder som emigrerade har jag hört talas om redan som barn, men visste inte mycket mer tills jag började släktforska. Min far har aldrig träffat någon av dem eftersom de åkte långt innan han föddes.

Karl som var äldst emigrerade först. När vet jag inte, det är fortfarande ett mysterium. 1920 ansökte han om att få bli amerikansk medborgare och i dokumentet (som jag nu hittat på Ancestry) står det att han och hustrun Elin kom till Seattle i USA från Vancouver i Kanada 1909. Han åkte alltså inte till USA! Inte så konstigt att jag inte hittar hans emigration då. För den har jag letat efter.

I församlingsboken i Rolfstorp står det att han flyttar till Falkenberg i december 1902. Därifrån flyttar han till Varberg men prästen har inte skrivit vilket år och församlingsboken sträcker sig till 1911, så det kan vara vilket år som helst fram till början av 1909. Än har jag inte letat igenom alla flyttlängderna, men det kommer jag nog att göra. Jag vill ju veta.

När han ansöker om amerikanskt medborgarskap bor Karl och Elin i Baring i staten Washington.

Till vänster: John och Karl sitter medan Karls hustru Elin står bakom dem. Vi är inte helt säkra på vem som är vem av bröderna här, det står inget på baksidan av fotot, men jag tycker att det ser ut som om mannen till höger är den äldre. Kvinnan är i alla fall den enes hustru och eftersom John inte gifte sig förrän 1924 måste det vara Elin. Bilden till vänster ät troligen John.

Karl hette Otto som andra namn. Ganska tidigt har jag fått veta att Karl i USA bytte efternamn till Otén, vilket gör jag det lättare att hitta honom i arkiven. Även lillebror John bytte efternamn och i 1930 års folkräkning stavas namnet Oteen. Tack vare det har jag kunnat hitta fler uppgifter. 

Idag har jag letat efter möjligheten att hitta emigranter i Kanada, bland annat i databaser hos Library and archives Canada, men utan resultat. Kanske hittar jag uppgifter senare, det här är ju inte färdigt än. På Can Genealogy finns många släktforskningslänkar för Kanada.
Tidigare har jag hittat Karl i den amerikanska folkräkningen 1920. Då bodde han och hustrun Elin (som kallas Ellen) i Madera i Kalifornien, innan de flyttade till Baring i Washington. Det stämmer bra med vad jag hört av en av mina fastrar. Hon har berättat att de två bröderna bodde på var sin kust i USA, förmodligen längre ifrån varandra än mellan Sverige och Florida. Lillebror John slog sig nämligen ner i Florida, och enligt min faster hade han en apelsinodling där.

Delvis var det rätt men inte helt. För Karl bodde faktiskt ihop med John i Florida ett tag, åtminstone enligt folkräkningen 1930. Då har bröderna förenats och arbetade båda två på en kycklingfarm i Fort Pierce. John hade gift sig med Opal som var 14 år yngre. Runt 1938 fick paret en son.

Innan Karl kom till Florida hade han varit hemma i Sverige och vänt 1922-23, enligt Emiweb och kyrkböckerna. Elin dog 1921 och kanske började han då längta hem. Men bara ett år senare återvände han till USA, och där gifte han om sig 1931. Då hade han flyttat tillbaka till Kalifornien och slagit sig ner i Inglewood i Los Angeles. På Familysearch har jag hittat hans militära inskrivningsdokument till andra världskriget 1942 och då uppger han lillebror John som närmast anhörig, så de två bröderna höll nog kontakten även om de bodde i var sin ände av det stora landet.

Karl dog 1966 och John levde till 1983. När jag ikväll läste detta kom de plötsligt väldigt nära. Jag som var i USA 1977, tänk om jag känt till detta då!

Båda två levde alltså ganska länge, till 87 och 91 år. John blev också amerikansk medborgare.

Sista livstecknet är så vitt jag vet ett julkort till min farmor från hennes bror John 1979. Under hans lite darriga handstil har någon annan skrivit själva julhälsningen. Kanske är det hans hustru Opal, kanske sonen. Jag får för mig att det är en kvinna som skrivit.

Båda Karls hustrur var av svensk härkomst även om Mary var född i Kansas. Johns hustru Opal ska jag se om jag kan hitta mer uppgifter om, det enda jag vet är att båda hennes föräldrar föddes i Washington.

I går såg jag också att min fars morbror Johan skulle ha utvandrat till Amerika 1924, åtminstone enligt församlingsboken. Men jag undrar om han kom iväg? Eller så ångrade han sig och åkte hem snart för så vitt jag vet var han kvar i Sverige resten av livet.

Uppgifterna i USA kommer ju från sekundärkällor, indexerade databaser, vilket man måste komma ihåg. Men en hel del stöds av inscannade dokument och en del av dessa kan laddas ner. Tänk om de visste om att jag skulle kunna sitta hemma i Sverige i dag och läsa om deras liv där.

Det finns fortfarande mycket kvar att ta reda på, men det känns som om det rasslade till i går kväll sedan jag hittat den rätta stavningen av efternamnet. Så himla roligt detta är!

I alla tider har människor intresserat sig för släktskap och förfäder, och genom åren har det sagts mycket klokt, roligt, klockrent och tänkvärt om dessa ämnen. Under lång tid har jag samlat på sådana citat, både från litteraturen och internet; vissa av dem saknar upphovsman, andra är välkända, och många av dem är översatta från engelskan. I dagens blogg delar jag med mig av trettio sådana citat, som förhoppningsvis kan tjäna som inspiration, tankeväckare eller bara ge ett gott skratt som inledning på släktforskningsåret 2015:

b2ap3_thumbnail_Ola.jpg

»Kom ihåg att hedra släkten som har kommit och gått före dig, eftersom de bidrog till att forma den du är.» 

– Okänd.

»Det finns ingen kung som inte haft en slav bland sina förfäder, och ingen slav som inte haft en kung bland sina.» 

– Helen Keller (1880-1968), amerikansk författare.

»Varje släktträd producerar ett par citroner, några nötter och en del ruttna äpplen.» 

– Okänd.

»Om du inte känner till historien, då känner du inte till någonting. Du är ett löv som inte känner till sin del av ett träd.» 

– Michael Crichton (1942-2008), amerikansk författare.

»Jag sitter fast i mitt släktträd och kan inte komma ner!». 

– Okänd.

»Avlägsna släktingar är den bästa sortens släktingar, och ju avlägsnare desto bättre.» 

– Frank McKinney Hubbard (1868-1930), amerikansk journalist och serietecknare.

»Om du vill leva ett långt liv måste du välja dina förfäder noga.» 

– Okänd.

»På alla tänkbara sätt är släkten en länk till vårt förflutna, en brygga till vår framtid.» 

– Alex Haley (1921-1992), amerikansk författare.

»Om du skakar om ditt släktträd, se upp för fallande nötter!». 

– Okänd.

»Det bästa med släktforskning är att söka efter förfäder och hitta vänner.» 

– Lawrence Dillard, amerikansk genealog.

b2ap3_thumbnail_2014-11-26-11.22.35.jpg

»Genealogi utan källor är mytologi.» 

– Okänd.

»Släktträdets torra grenar bär många behagliga och märkvärdiga frukter för de som vet hur man söker efter dem.» 

– Henry Ward Beecher (1813-1887), amerikansk författare.

»Du lever så länge du är ihågkommen.» 

– Ryskt ordspråk.

»Släktforskning, n. En redogörelse av ens härkomst från en man som inte var särskilt noga med att spåra sin egen.» 

– Ambrose Bierce (1842-ca 1914), amerikansk författare och journalist.

»Om du utgår från att det går tjugofem år på en generation, då har 1,048,576 personer under femhundra års tid varit involverade i att skapa dig.» 

– Okänd.

»Den som skryter om sin härstamning är som potatisen - det bästa hos honom vilar under jord.» 

– Franskt ordspråk.

»Släktens ansikten är som magiska speglar. När vi beskådar människor som tillhör oss, då ser vi dåtiden, nutiden och framtiden. Vi upptäcker saker om oss själva, och om dem.» 

– Gail Buckley (f. 1937), amerikansk författare.

»Om du tror att din släkt är normal, då är du troligen inte släktforskare!» 

– Okänd.

»Historien minns bara de berömda, släktforskning minns dem alla.» 

– Laurence Overmire (f. 1957), amerikansk poet och författare.

»Mina vänner förstår inte min besatthet av släktforskning - och jag vill inte slösa värdefull forskningstid på att försöka förklara». 

– Okänd.

b2ap3_thumbnail_Elna-Persdotters-bpt-1751-innel-handl-Catharina-Broman-och-Maria-Lundsten.jpg

»Att vara okunnig om vad som hände innan du föddes är att ständigt förbli ett barn. För vad är en människas liv värt, om det inte är invävt i våra förfäders liv genom de historiska källorna?» 

– Marcus Tullius Cicero (106 f. Kr.-43 f. Kr.), romersk statsman och filosof.

»Ett släktträd kan vissna om ingen sköter dess rötter». 

– Okänd.

»Varför slösa pengar på att undersöka ditt släktträd? Engagera dig bara politiskt, så kommer dina motståndare att göra det åt dig.» 

– Mark Twain (1835-1910), amerikansk författare.

»Om vi vet var vi kommer från, kan vi bättre förstå var vi ska gå. Om vi vet vem vi kommer från, kan vi bättre förstå vilka vi är.» 

– Okänd.

»Våra avlidna är aldrig döda för oss, förrän vi har glömt dem.» 

– George Eliot (1819-1880), brittisk författare.

»Alla mina vänner postar foton och väderuppdateringar på Facebook, och här sitter jag och bara »Hurra! Jag hittade nyss min morfars farmors mormors flicknamn!»». 

– Okänd.

»Plötsligt är alla mina förfäder bakom mig. Var stilla, säger de. Titta och lyssna. Du är resultatet av tusentals' kärlek.» 

– Linda Hogan (f. 1947), amerikansk författare.

»Att glömma sina förfäder är som att vara en bok utan en upphov, ett träd utan rot.» 

– Kinesiskt ordspråk.

»Att släktforska utan grundläggande kunskaper är som att hoppa fallskärm utan fallskärm – man kraschlandar direkt».

– Markus Gunshaga (f. 1986), svensk genealog.

»Ge mig sinnesro att acceptera de förfäder jag inte kan hitta, modet att hitta de jag kan, och förstånd att dokumentera ordentligt.» 

– Okänd.

Vilka var det som bodde och arbetade på Bungenäs för hundra år sedan? Det funderade jag på när jag åkte hem med Gotlandsfärjan på Annandagen.

Min jul i Fårösund på Gotland med familj och släkt blev så fin den bara kunde bli. Gotland är ett av mina favoritlandskap, sedan lång tid tillbaka, och det har ni som läser mina blogginlägg redan märkt. Att få vara där med barn och barnbarn är förstås extra fint.

Juldagens utflykt gick till Bungenäs, en halvö söder om Fårösund. Det är en alldeles speciellt plats, ett gammalt kalkbrott, sedan militärt område och numera ett naturreservat och ett hippt ställe för sommargäster och turister. Här bygger kändisarna sommarhus i de forna bunkrarna eller direkt på kalkklippan och här finns både hotell och restaurang på sommaren.
Nu var det ganska ödsligt och vi var få som gick på området den här dagen.
Många vittnar om att det är ett magiskt ställe, och det håller jag med om. Solnedgången i havet talar för sig själv.

Bilden tog jag på juldagen vid halvtretiden på eftermiddagen på västra sidan av Bungenäs.

Bungenäs historia är väldokumenterad. Min värd i jul berättade om kalkbrottet från början av 1900-talet och militäranläggningen som senare funnits på halvön. Här finns mycket rester kvar från båda epokerna.

De två kalkugnarna med kalkladan byggdes 1910 och står kvar än, som industriminnen.

Den gamla matsalen är numera ett mindre hotell med sommarrestaurang. I närheten här låg arbetarbostäderna under kalkbrottstiden.

Människans påverkan i landskapet är fortfarande högst märkbar.


Det här huset finns i närheten av matsalen. Jag tror att det är den gamla Konsumbutiken. I så fall är huset byggt 1927. 1930 var det Gustaf Olof Johansson från Gävle som var föreståndare för butiken. Han kom hit med hustru och två barn i januari det året, men återvände till fastlandet och hustrun Anny Erikssons hemtrakter i Svärdsjö redan i december samma år.


Vid det gamla fabriksområdet finns lastbryggorna kvar.

Själv funderade jag mest över alla de människor som har arbetat och bott här. Det är ganska många. Förr bodde man ofta där man arbetade, även vid industrier. Givetvis har jag tittat i kyrkböckerna för Bunge socken för att få veta mer om dem.

Kalkbrottet startar 1906 då ett företag i Södertälje börjar bryta kalksten här. Förmodligen sker det med hjälp av arbetskraft från Fårösund eller arbetare som inte skriver sig här, för den förste som är kyrkobokförd på Bungenäs är kalkbrottets förste förvaltare Carl Gustaf Larsson som flyttar in i november 1907 med hustrun Maria Josefina Blomberg och deras sex barn. De är gotlänningar från Rute och Othem. Sedan hustrun dött 1920 flyttar förvaltare Larsson till Hangvar 1927. Sonen Elias är bokhållare och flyttar till Södertälje, kanske fick han arbete hos kalkbrottsbolaget.
Den första förvaltarvillan ska ha legat bakom kalkugnarna, sett från havet, men vara riven på 1930-talet.
En ny förvaltarvilla byggdes 1926 och finns fortfarande kvar. Hit kom Larssons efterträdare Oskar Persson Berthon (eller Buthon) från Skåne med hustru, dotter och hembiträde.

Enligt de nuvarande ägarnas information ska runt 150 personer ha arbetat i kalkbrottet under dess storhetstid på 1950- och 60-talet. Så många är inte kyrkobokförda på Bungenäs, bara drygt 30 stenarbetare under åren som församlingsböckerna täcker 1897-1940, men en expansion skedde troligen därefter. En del arbetare har säkert också bott i samhället Fårösund eller på gårdar i närheten.

Källa: Bunge AIIa:1 (1897-1918) Bild 1960/sid 186, Arkiv Digital

Den förste stenarbetaren som flyttar till Bungenäs kommer hit 1908 och heter Erik Hjalmar Ståhl. Han är född 1879 i Linde i Örebro län. 1909 får Ståhl sällskap av två ungkarlar till, Axel Johansson från Blekinge och Carl Petter Eriksson från Ganthem på Gotland. Ingen av dem blir långvarig på Bungenäs.
1910 gifter sig Ståhl med Viktoria Kristina Hertzell från Häradshammar i Östergötland. Med sonen Gunnar slår de sig ner i närbelägna Lärbro 1912.
Många av de stenarbetare som flyttar in och flyttar ut är fastlandsbor och återvänder hem efter en tid. Andra blir kvar på Gotland men flyttar till andra socknar.
1913 heter en av inflyttarna Oskar Vilhelm Hinkka, född 1883 i Nedertorneå i Norrbotten. Två år senare gifter han sig med en Gotlandsflicka och familjen bosätter sig så småningom i Fårösund. Han är kanske den mest långväga inflyttaren.

En annan av de ganska tidiga arbetarna är Per August Wahl från Askersund. 1893 har han gift sig med Ida Maria Josefina Karolina Hasselberg som är född i Visby. De kommer hit från Askersund 1911 med sina fyra barn. Men redan efter två år skiljer makarna sig och hustrun flyttar till Visby med två av barnen. Yngsta dottern flyttar med sin far till Stockholm ett år senare.
Jag kan inte låta bli att fundera över denna familjs öde. Var det hustrun som ville hem till Gotland men att det inte blev så bra som de tänkt? Ett år före skilsmässan har hon fött en dotter som dör samma dag. Dottern är född i Södermanland.
Den dotter som flyttar med sin far till Stockholm är vid flytten bara sju år. Att en ensamstående man tar hand om ett så litet barn tror jag var ovanligt då, åtminstone i arbetarklassen.
Varför fängslas jag av människor jag inte alls har någon relation till? Kanske en del av släktforskarsjukan.

1939 händer något. Nya ägare har tagit över 1921 men 1939 verkar en kraftig utökning av administrationen ha skett. Eller? I slutet av november och början av december detta år sker följande inflyttningar:
- Kontorschefen Knut Ericsson, född 1909 i Axberg (Örebro län) och hustrun Helga Maria Lindgren född 1907 i Burträsk (Västerbottens län).
- Verkmästaren Karl Olof Manfred Pettersson, född 1907, och hustrun Astrid Märta Adolfina Bergström, född 1912, båda från Gotland.
- Kontoristen Karl Axel Nilsson, född 1917 i Karlskrona.
- Kontorsbiträdet Knut Vilhelm Bergqvist, född 1910 i Avesta och hustrun Ida Adolfina Andersson, född 1904 i Visby.
Alla är tidigare kyrkbokförda på Stux, det vill säga i utkanten av Fårösunds samhälle (så vitt jag kan se på dagens karta). Kanske har de redan tidigare arbetat på kalkbrottet men nu av någon anledning fått flytta in till området. När vi besökte Bungenäs på juldagen såg vi en rad äldre villor vid ingången till området och vår värd berättade att det är gamla tjänstemannavillor. De såg ut att kunna ha byggts på 1930-talet och kanske är det så att dessa anställda då flyttade in här.
Om du är släktforskare eller hembygdsforskare och bor här i närheten så vet du säkert mycket mer om detta.

Före kalkbrottstiden var Bungenäs ett markområde som användes av gårdarna i närheten, förmodligen som betesmark. Så vitt jag sett bodde ingen där då.

När jag tittar i kyrkböckerna i Bunge församling snubblar jag över en annan speciell historia. I husförhörslängden AI:3 (1891-1897) finns en familj som är skriven på socknen, vi vet alltså inte var de bor. Det är Ida Maria Åkesson, gift 1888 med stenhuggaren Carl Johan Sandell. Hon är född i Bunge 1868 och flyttar in till socknen den 28 december 1891, alltså för precis 123 år sedan just i dag. Hon kommer då från Amerika med sina två små söner. Nils är född 1889 i Bunge och Carl är född i augusti 1891 i Brooklyn, New York.
Prästen har antecknat att hon är gift med Sandell som är i Amerika och att denne har "afvikit från hustrun". Den 20 augusti 1892 reser Ida Maria tillbaka till Amerika, utan sina barn. Kanske kom hon bara hem för att lämna ifrån sig dem?
Ida Maria kommer från Fårösund och är dotter till tullvaktmästaren Nils Åkesson och hans hustru Christina Maria. De har båda dött 1886 och 1887. När hon gift sig med Carl Johan Sandell 1888 bor de först hemma hos henne tills de utvandrar 1890. Då är de 22 och 23 år gamla. Han emigrerar först, redan i mars. I september samma år flyttar Ida Maria efter, tillsammans med den då elva månader gamle sonen, den förstfödde Nils.
Ida Maria har tre syskon, som alla flyttat hemifrån.
Sedan de lämnats i Bunge 1892 uppfostras pojkarna hos Carl Högström, f d handlare i Fårösund, där de stannar till 1899 då de blir fosterbarn hos bonden Johan Fredrik Hammarström i Broungs. Allt enligt prästens anteckningar.
När de är 13 och 11 år gamla, den 14 maj 1902 emigrerar pojkarna till Amerika. Ida Maria har där hittat sin make och kommer hem och hämtar barnen. Men då hade det gått tio år, troligen utan att pojkarna sett sina föräldrar under denna tid. 
Enligt passagerarlistan i Ellis Islands databas står Ida Maria 1892 som "servant", dvs hembiträde och åker till New York. 1902 är det maken Carl som betalar biljetten och de bor då på en adress i Brooklyn. Jag undrar hur det gick för familjen i USA?
Jag har ju inte ett dugg med dem att göra, men kunde inte låta bli att stanna upp inför detta, att två så små barn lämnas hos fosterföräldrar i tio år och mamma och pappa är långt borta i en annan världsdel.
I ett släktträd på My Heritage ser det ut som om Ida Maria ska ha gift om sig i USA med en man som heter James Wood, och att Ida dör 1937. Men inget mer om pojkarna och deras far.

Det där med släktforskning, det är verkligen ett allt uppslukande intresse.

Nu är det jul här på Rötterbloggen. Mitt bidrag till jultemat är inte särskilt uppmuntrande, men så är ju inte alltid livet.
För en tid sedan funderade jag på de människor jag hittat i födelseböcker och dödböcker på den 24 december. Jag visste att det är några, men trodde fördelningen skulle vara mer jämn. Av dem jag har i mina efterforskningar är det fyra som dör på julafton men bara en enda som föds.

Att fira jul när en familjemedlem dött på självaste julafton, det blev det nog inte så mycket med i de här familjerna.

En sorglig historia är den om Greta Cajsa Jacobsdotter och Peter Bodin.
Arbetskarlen Peter Bodin bor på Galtungs grund i Burs socken på Gotland. Han är gift med Greta Cajsa Jacobsdotter och de får dottern Christina Johanna 1835. Peter Bodins föräldrar är kronobåtsmannen Johan Persson Hofbuss och Caijsa Josuasdotter i Burs. Hofbuss är vid Peters födelse 1804 på tjänstgöring i Karlskrona. 1808 är han ute på skeppet Manligheten och tillfångatas av ryssarna. Han får avsked 1809.
Greta Cajsa har före äktenskapet dottern Magdalena, född 1829 och Greta Cajsa är då ogift. Hon nöjer sig inte med att bara vara ogift mor utan kräver ut sin rätt av barnafadern. Prästen skriver i födelseboken att hon har lagsökt ”torp. And. A. Westlaus”, det vill säga torparen Anders Andersson i Västerlaus. Här finns både en far och en son som heter Anders Andersson. Det gör att det egentligen kan vara både far och son som är den som gjort henne med barn, men troligen är det fadern. Det är han som är husbonde här fram till sin död 1833. 1835 tar sonen tar. Fadern är född 1779, han är kyrkvärd och sexman i socknen, uppenbarligen en ansedd man. Sonen är född 1806 och fem år yngre än Greta Cajsa. Är det fadern som gjort Greta Cajsa med barn och sedan blir stämd kan man ju tänka sig att det är en präktig skandal i socknen.
Vad stämningen leder till har jag inte undersökt utan följt Greta Cajsa vidare i livet. Hon gifter sig alltså senare med Peter Bodin men det blir ett kort äktenskap för han dör på julafton 1837, 33 år gammal, och begravs på nyårsafton. Sju år senare dör Greta Cajsa, när hon är 42 år, och de två döttrarna flyttar då till sin mormor. Prästen har skrivit i husförhörslängden att Greta Cajsa dör 1843 men hon finns inte i dödboken det året. Har hon bragt sig själv om livet och inte fått begravas i vigd jord, eller drunknat till havs och aldrig återfunnits?
Greta Cajsa är mina barns farmors farfars mormor.

Westlaus finns kvar i Burs socken fortfarande, snart 200 år efter Greta Cajsas tid. Hon föddes på Stora Glafves i Burs (till höger). Peter Bodins födelse i Burs kyrkobok, källa: Burs CI:4 (1801-1862) Bild 120/sid 13 Arkiv Digital.

I min nuvarande makes farfars släkt finns Brita Gustafsdotter. Hon är hans farfars mormor.
Brita är andra hustrun till Johannes Nilsson. De bor i torpet Nyatorp under Borsna säteri i Ryssby socken i västra Småland. För ett par år sedan fick vi med hembygdsföreningens hjälp veta var torpet stått och kunde besöka platsen.
Brita föds 1804 i Åbjörnaboda i Vittaryds socken lite längre västerut. Maken Johannes är nio år äldre och har två söner med sig från sitt första gifte med Lovisa Carlsdotter, som dör 1826. I januari 1827 gifter Johannes om sig med Brita och dottern Anna Maria föds på Luciadagen samma år. Ytterligare tre barn kommer till världen och Brita får se dem växa upp. På 1860-talet blir hon sjuk, prästen har noterat "sjuk under flera år" i husförhörslängden. Då har sonen Carl Johan tagit över torpet efter sin fars död 1861. Efter 15 år som änka dör Brita i sin sons hem på julafton 1874. Då är min mans farfar sju år gammal och har förmodligen gått en termin i byskolan, som ligger i samma vägkorsning som torpet. Läs mer om Nyatorpet.

Där maken står på den vänstra bilden låg Nyatorpet vid mitten av 1800-talet. Torpet på högra bilden ligger i utkanten av samma fält åt höger, och kanske såg Nyatorpet ut så här en gång i tiden. Följer man landsvägen åt höger kommer man direkt till den vägkorsning där byskolan låg, och kan ta av åt vänster mot Borsna säteri i Ryssby socken.

För en tid sedan bloggade jag om Johanna i Östergöl, som jag misstänker kan vara förebild för Vilhelm Mobergs utvandrare Ulrika i Västergöl. Johannas far Johannes Johansson dog på julafton 1888, han som ansågs vara ett dåligt föredöme för sina barn. Han är 72 år när han dör och backstugusittare i Älmeboda socken i Småland.

Till slut har vi kättingsmeden Johan Karlsson i Gunnebo. Han arbetar på Gunnebo bruk utanför Västervik men är född i en statarfamilj på Barnebo prästgård i Skärkind i Östergötland. 1896 är han 25 år och gifter sig med Amalia Teresia Sjögren på hennes 18-årsdag den 26 januari. I mars samma år föds deras dotter men hon dör redan i maj. De hinner inte få några fler barn innan Johan dör i lunginflammation på julafton 1901. Ett halvår senare emigrerar den unga änkan till Amerika. Läs mer om Johan och andra kättingsmeder i Gunnebo.

Kättingsmederna i Gunnebo fotograferade den 16 maj 1894. Johan Karlsson står näst längst till höger i den bakre raden.

Den lille knatte som föds på julafton är Anders Isaksson Ekorre och det händer 1797 i Östermyckeläng i Älvdalens socken i Dalarna. Det är först senare i livet, när han blivit soldat vid Orsa kompani i Dalregementet, som han får sitt efternamn. Isak begärde senare avsked som soldat och blev i stället byskollärare. När han dör i lunginflammation 1847 skriver prästen i dödboken att han levt "berömvärt genom sin gudsfruktan och fromhet samt sin skicklighet som barnalärare".

Jag vill avsluta med ytterligare en lite ljusare ögonblicksbild från julfirandet. Min morfar har skrivit ner sin berättelse om sin familj och skriver så här om om julen:
"Vid högtider var det särskilt högtidligt, speciellt vid julen. Vi barn gladde oss mycket över denna högtid fast julgåvor och klappar var ett okänt begrepp. Ibland fick vi något nytt eller omsytt klädesplagg. Vi hade dock alltid julgran, Julafton var särskilt högtidlig då far läste julevangeliet och vi sjöng julpsalmer. Då vi ätit oss mätta och far sjungit måltidspsalmen föll vi alla på knä och bad om Guds välsignelse över högtiden. Far bad alltid bordsbönen stående och när vi var barn fick vi turas om att läsa den, också stående. Vid jul sjöng Far bordsbönen."

Min egen jul blir en släktjul. Maken och jag firar den på Gotland, tillsammans med son, sonhustru och barnbarn, sonens far med sambo, samt sonens svärföräldrar. Sonens farmor (en av de tre svärmödrar jag haft) kommer från Gotland. Barnens farmors far är en riktig utgotlänning, en gute. Han har inte en enda fastlänning i rakt nedstigande led så långt jag hittat under min släktforskning, alla är gotlänningar. Farmors mor kommer från Småland. Det här är en mycket intressant släkt, som jag redan bloggat en del om, och kommer att återkomma till.
 

Så var det snart jul. Långledigt för många och flera kommer säkert ägna dessa dagar åt att forska vidare i sina förfäders liv. Kanske tar någon helt ny person sina första steg i det som jag brukar kalla den livslånga tidsresan - för vad kan väl bättre beskriva släktforskning än att resa i tiden?

Julen är en speciell högtid på året då släkt och vänner samlas. Som släktforskare är detta ett utmärkt tillfälle att ta fram papper och penna och börja fråga sina äldre släktingar om hur livet var förr. Kanske finns det gamla fotografier som man kan titta på tillsammans och minnas de gamla. Har man varit extra snäll i år kan man få en diktafon i julklapp - det är ett utmärkt redskap att ha med sig när man intervjuar släktingar. På så sätt får man alla samtal inspelade och kan lyssna igenom dem senare och anteckna. Det är också en fantastisk möjlighet att få sina närmastes röster bevarade för eftervärlden.

46.jpg

Ett av många gamla fotografier i min farfars fotoalbum. Kvinnan i mitten på övre raden är min farfars moster, Amanda Arvidsson, tillsammans med sin makes släktingar i lägenheten på Biblioteksgatan i Stockholm. Den lilla pojken håller i en tomtefigur, så jag gissar att det är ett julfirande.

Hur firar ni er jul? Även om många i Sverige har liknande traditioner så finns nog också egna idéer i varje familj. Vissa håller hårt på det som alltid har varit , medan vissa gör om och gör nytt. I min familj har julen alltid varit den största och viktigaste högtiden, men från att tidigare ha handlat mest om mat, dekorationer och julklappar är det nu mycket viktigare att få träffa familj och vänner och umgås. Att ha tid för sina närmaste och få möjlighet att visa sin uppskattning. Vad är väl viktigare än lite lugn och ro i dessa annars så stressiga tider?

Intresset för matlagning och bakning är något som jag fått ärva både från min mamma och mormor. Mormor fick dock aldrig chansen att lära sig sådant av sin mamma, som dog när min mormor bara var ett år. Hon fick istället sin del från sin egen mormor. Mycket kunskap har gått från en generation till en annan genom historien och det är hisnande att tänka hur vissa saker kanske kommer från ännu mer avlägsna förfäder.

Mormor och morfar har alltid varit med och firat jul med oss och alla har hjälpts åt med olika saker. Mormor hade t.ex. alltid ansvaret för köttbullarna - som för övrigt var världens godaste! En annan sak hon alltid gjorde till jul var chokladbiskvier med smörkräm. Som liten tyckte jag det var sagolikt gott och kunde äta upp en hel burk på stört. Nu för tiden tycker jag inte att det är lika gott, men det kanske har att göra med att det bara var till jul som vi fick dessa.

I min barndom kokade min mamma en väldigt god hallonkola till jul. Det var en vanlig gräddkola som gjordes på samma sätt som knäck, men hon tillsatte glasstopping med smak av geléhallon. Det var en succé. Några år senare försökte jag efterlikna den goda kolan och hittade då olika slags essenser på nätet, bl.a. med hallonsmak. Ända sedan dess är det jag som har stått för kolakokandet i vår familj, liksom åt mina svärföräldrar och de närmaste vännerna. Eftersom kolan bara görs till jul är det därför extra gott när man smakar den första biten varje år.

Hallonkola.JPG
Den traditionella hallonkolan har precis stelnat och skurits upp.

På min sambos sida av familjen finns också flera släktrecept. Min svärmor är adopterad från Sydkorea, och hennes föräldrar blev en dansk man och en tysk kvinna, båda bosatta i Sverige. Detta utspelade sig på 1960-talet och var då mycket omskrivet i de lokala tidningarna. Med det danska släktarvet följde ett fantastiskt recept på pepparkakor. Degen är himmelsk och görs på sötmandel, smör, farinsocker, sirap, bikarbonat, nejlikor, kanel och mjöl. Den kavlas inte ut som vanliga pepparkakor utan görs till rullar som fryses och sedan skärs tunt i bitar. Vårt recept heter Stepping Brunekager, uppkallat efter den plats där den danska släkten kommer ifrån, men vill man hitta något liknande på nätet så kan man söka på skurna pepparkakor.

b2ap3_thumbnail_Skurna-pepparkakor.jpg

Skurna pepparkakor efter det danska familjereceptet.

Många av er har säkert egna recept där hemma som överförts från en generation till en annan. Själv har jag min mormors gamla kokböcker sparade och min sambo har ärvt detsamma från sin farmor. Som släktforskare är det givetvis roligt att ha en nära släktings handskrivna anteckningar bevarade, men hur häftigt är det inte att kunna laga något gott av de nedskrivna ingredienserna och dela gamla minnen med sina närmaste? Det om något är väl att resa i tiden! Hoppas ni alla tar er tid för era släktingar under de kommande helgerna och pratar om allt det gamla. Jag önskar er alla en god jul!