"...förklarade de sig båda i Amerika hafva övergått till Baptistsamfundet och att de vidhåller denna lära, utan att låta sig däruti rubbas." Så skriver prästen i husförhörslängden i Mora (AI:15b sidan 345). Året är 1856 och först om två är ska det bli tillåtet att tillhöra ett annat religiöst samfund än den svenska statskyrkan. 1858 upphävdes det gamla konventikelplakatet med sitt förbud mot bönemöten.

Anteckningen i Mora kyrkbok. Bildkälla: Arkiv Digital, Mora AI:15b (1857-1862) Bild 347 / sid 345.

Anteckningen gäller Karin Larsdotter och hennes make Tysk Anders Andersson. Båda hade växt upp i Mora socken. Efter att de gift sig 1852 hade de utvandrat till Amerika men återvänt hem efter fyra år. Kanske blev hemlängtan för stor. Med sig hem från Amerika hade de äldste sonen Johannes.

Karin och hennes make lämnade Mora 1859 och flyttade till Hallen i Jämtland, tillsammans med en större grupp släktingar och grannar, som alla var baptister. Här blev de kvar, och här dog Karin i september 1900, då 76 år gammal.

Baptisterna och andra frikyrkliga var ofta illa sedda av prästerna, som till och med i vissa församlingar tvångsdöpte deras barn, trots att lagen gav församlingsborna rätt att tillhöra en frikyrka.

Karin Larsdotter ingår inte i min släkt, men jag har ändå följt hennes liv från vaggan till graven. Att göra det ingick i en kursuppgift för oss som läste fortsättningskursen i släktforskning vid Mittuniversitetet vårterminen 2012. Vi fick en gemensam uppgift där vi var och en skulle forska om någon av dessa baptister. Jag valde Karin.

Vart de styrde kosan i Amerika vet jag inte, men kanske till Rock Island i Illinois. Där bildades den första svenska baptistförsamlingen i USA, enligt boken "Svensk baptism genom 100 år" (utgiven 1948 av Baptistmissionens bokförlags AB). Prästen skriver ju att de döptes till baptister i Amerika, så det kan ha varit där. Amerikanska baptistförsamlingar fanns redan på flera håll. I Dalarna fick baptismen tidigt ett starkt fäste. I boken berättas också om två dalmasar i Orsa, baptister som dömts till fängelse för "gäckeri med sakramenten".

Jag måste erkänna att jag blev ganska fascinerad av denna unga kvinna och hennes livsval. Det var en mycket intressant uppgift att få ta itu med, och bidrog till att mitt intresse för släktforskning stärktes. Många gånger har jag i tanken återvänt till Karin Larsdotter och de andra från Mora som var bland de första baptisterna i Sverige. På Släktforskardagarna i Umeå i augusti hade vår lärare Jan Samuelsson en föreläsning om dessa baptister och vad som framkommit i hans och våra gemensamma forskningar. Vi var flera av hans tidigare studenter som lyssnade. Det var verkligen intressant.

Baptismen och religionsfriheten är en av många stora samhällsförändringar som omdanade livet för våra förfäder under 1800-talet. Religionsfriheten har lämnat tydliga spår i kyrkböckerna, vilket inte arbetarrörelsen och kvinnorörelsen gjort på samma sätt. I födelseboken skriver prästen "odöpt" och ibland i husförhörslängden "tillhör baptistsamfundet" för dem som valde denna frikyrka. Jag har stött på flera under min egen släktforskning. Tack vare detta får jag ett litet spår in i deras liv, jag får veta lite mer om dem än bara när de föddes, levde och dog. I ett fall har jag en släktgren där männen är kyrkvärdar i generation efter generation. Och så plötsligt blir de baptister. Intressant, tycker jag.

Min anmoder Anna Persdotter (1770-1804) i Lomma socken i Skåne hade en yngre bror vid namn Per Persson (1772-1813), som trots att han var döv sedan barndomen klarade sig bra i livet. Han blev så småningom gift, far till fyra barn och har idag många ättlingar runtom i världen – en stor del av dem i USA. Den närmaste att emigrera var sondottern Sissa Jacobsdotter (1830-1915) som slutade sina dagar i Salt Lake City, men släktens första emigrant lär ha varit hennes dotter Henrietta Cecilia Ahlqvist (1851-1923) som redan i tonåren begav sig till det stora landet i väst. Så småningom följde stora delar av släkten efter, däribland modern Sissa, mostern Maria Jacobsdotter (1844-1915) med familj samt Henriettas yngre halvsyskon. Släkten har spritt sig över stora delar av USA, och idag finner man dem framförallt i Utah, California, Colorado, Idaho, Nevada, Wyoming och Texas. Undra om den döve Per Persson hade kunnat föreställa sig det när han gifte sig med Kerstina Henriksdotter en dag i maj år 1800?

b2ap3_thumbnail_henrietta-med-Rachel-Eva-o-Arnold.jpg

Henrietta Cecilia Ahlqvist (1851-1923); detalj av ett fotografi (privat ägo).

Henrietta Cecilia Ahlqvist föddes den 17 april 1851 i byn Tågarp i Burlövs socken, strax utanför Malmö, och bar från späd ålder efternamnet Ahlqvist. Detta var dock hennes sedermera styvfaders släktnamn, för den riktige fadern var en norsk herre som tillfälligt vistades i Malmö – i födelseboken kan man läsa »Fader enl. uppgift, Snickaregesäll Nils Henric Rommelhoff ifrån Malmö». Denne man återvände dock till Norge innan Henrietta var född, så modern Sissa Jacobsdotter ingick snart äktenskap med arbetaren Göran Ahlqvist (1828-1857) som härstammade från en gammal klockarsläkt i Burlöv. I detta äktenskap föddes två barn, och i sitt andra gifte, med smeden och arbetaren Anders Carlsson Kallenberg (1835-1885) föddes ytterligare sju. Det var många munnar att mätta, och eftersom Henrietta var äldst fick hon redan i unga år hjälpa till med försörjningen. Hon vaktade får och mjölkade getter, och när familjen flyttade in till Malmö i början av 1860-talet fick hon arbete på en tygfabrik. Den stora staden måste varit spännande men omvälvande för en flicka från landsbygden, och när förändringens vindar blåste som starkast knackade det på dörren hemma hos familjen. Det var missionärer från Mormonkyrkan, denna nya religion som växte fram i början av 1800-talet, och det dröjde inte länge innan familjen övergav sin gamla tro och gav sig hän till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

b2ap3_thumbnail_Sissa-Jacobsdotter.jpg

Ett fotografi som sägs föreställa Sissa Jacobsdotter (1830-1915), sondotter till den döve husmannen Per Persson (privat ägo).

Inledningsvis var familjens religionsutövning ganska försynt, och det mest uppseendeväckande var att Henrietta en gång i veckan promenerade närmare en mil för att närvara vid kyrkans körövningar. Religionen tycks dock ha tagit allt större plats i hennes liv, och sommaren 1868 lämnade hon Sverige för att förenas med sina trosbröder och -systrar i Utah. Henrietta var blott sjutton år då hon den 4 juni 1868 i Liverpool klev ombord på segelfartyget »John Bright», som skulle föra hela 722 personer (varav 176 skandinaver) över Atlanten. En av dem, John Boyd, berättar om den långa resan i sina memoarer: 

»The Saints were in fine spirits, and were full of joy at being really on their way to Zion, an event for which they had long labored, and hoped, and prayed. [...] During the voyage there was very little sickness, and only an aged sister from England, who was sick when she went on board, died. A Swedish couple were married during the voyage. The captain was very kind and obliging towards the Saints». 

Ursprungligen ville man resa med ångfartyg, men på grund av höga biljettpriser tvingades man välja »John Bright» istället. Resan tog därför sex veckor, och skedde under värsta tänkbara väderförhållanden. Man hade dock sin starka gudstro som stöd, och britten William Bradfield berättar i sina memoarer:

»We were on the water six weeks, nearly all the time the sea was wild and stormy. One night Captain McGaw told the Saints they had to give up the ship; so, if they believed there was a God, they had better ask for help. We children were clinging to mother's dress and crying. If ever there were prayers offered up, it was that night, and they were answered! Next day was a beautiful day and we children went on deck where we could see the rigging all torn away and the masts cracked.»

Skeppet anlände hamnen i New York den 13 juli 1868, och Henrietta anslöt sig till John Murdock Company och lär då ha gått till fots i trätofflor hela vägen till Salt Lake City. Därifrån reste hon vidare till Fillmore i Utah och flyttade in hos sin farmor Anna Lisa Löfgren (1812-1887) från Svedala, som hade utvandrat till USA ett par år tidigare – även hon lockad av Mormonkyrkan. Hon bodde hos farmodern i omkring två månader innan hon fick jobb som tjänstepiga hos familjen Beckstrand, i det närbelägna samhället Meadow. Familjefadern, den svenskfödde Elias August Beckstrand (1832-1910), hade gått över till Mormonerna redan 1859 och varit engagerad i kyrkan sedan sin ankomst till USA 1861. Vid samma tid hade han gift sig med den likaledes svenskfödda Anna Sofia Hägglund, och det var i samband med hennes sjukdom som den unga Henrietta flyttade in som tjänstepiga för att hjälpa till i hushållet. Den nitton år äldre August såg henne dock som mer än bara en tjänstepiga...

b2ap3_thumbnail_fam_beckstrand.jpg

Henrietta tillsammans med maken August Beckstrand (1832-1910) och barnen Elias (1870-1956), Heber (1873-1955), Rachel (1876-1966), Nephi (1878-1957), Alma (1881-1965) och lilla Eva (1884-1975) (privat ägo).

Mindre än ett år efter ankomsten till familjen Beckstrand gifte sig den då 36-årige August med den nyligen arton år fyllda Henrietta. En svensk släktforskare utgår såklart från att den första hustrun måste ha avlidit under sin sjukdom, men faktum är att Anna Sofia Hägglund dog först 1890... August begick alltså tvegifte, något som inte var helt ovanligt inom Mormonkyrkan under 1800-talet. Mellan åren 1852 och 1890 praktiserade 20-30 procent av alla mormoner tvegifte, eller rent av månggifte, och sommaren 1869 blev den unga skånskan en del av denna statistik. I över tjugo år var hon sedan Augusts officiella »andra kvinna», och man kan verkligen undra vad hon kände inför detta faktum. Situationen måste i varje fall varit mycket märklig, för strax efter bröllopet 1869 hade den för andra gången nyblivne brudgummen tydligen gått till sängs med sina två hustrur som båda blev gravida, och den 10 mars 1870 födde Anna Sofia sonen Joseph medan Henrietta födde sonen Elias dagen därpå, den 11 mars 1870.

Med sin första hustru fick August två barn till, medan han och Henrietta fick ytterligare nio barn, varav det sista blev till kort efter första hustruns död 1890. Först nu var Henrietta äntligen den enda kvinnan, ty dagarna av tvegifte för August var över. Livet gick sin gilla gång på bondgården i Meadow, där August engagerade sig i kyrkan och Söndagsskolan medan Henrietta tog hand om de många barnen och undervisade i skolan. August dog 1910, medan Henrietta levde som änka till sin död 1923, och det kan inte ha varit lätt att leva utan sin älskade August i tretton år – men frågan är om ändå inte de tjugo åren som den andra kvinnan var de svåraste i hennes liv...