Dopet är ett av Svenska kyrkans sakrament. Denna viktiga tilldragelse när en ny själ upptogs i den kristna gemenskapen skulle enligt kyrkolagen 1686 detta noteras i en kyrkobok. Även vigslar och dödsfall skulle antecknas, vilket gällde fr o m 1688 som ju är startåret för många svenska kyrkböcker. Det finns även äldre kyrkböcker och de med rötter i församlingar där kyrkböckerna börjar vid 1600-talets mitt är bara att gratulera till vinstlotten i släktforskningens lotteri. Och vad gör man när födelseboken saknas?

I kyrkoarkiven återfinns födelseboken under signum C, medan vigselboken har signum E och dödboken signum F. Födelse- och dopböckerna kan se ut på lite olika sätt. Eftersom dopet var det viktiga kyrkliga händelsen är de äldsta födelseböckerna egentligen dopböcker, dvs de innehåller endast dopdatumet. I 1686 års kyrkolag fastslogs att dopet skulle ske senast åtta dagar efter födelsen. Var barnet inte döpt då fick föräldrarna böta. Undantag kunde göras om särskilda omständigheter förelåg, t ex om vädret var riktigt gräsligt. 1864 utökades tidsrymden för dopet från åtta dagar till sex veckor.

Det är relativt vanligt i de äldsta kyrkböckerna att födda, vigda, döda fördes i samma volym. Åtminstone i Södermanland kan de dessutom återfinnas blandat med en tidig husförhörslängd. Vanligast är att födelseboken är kronologiskt förd, dvs att barnen kommer i tidsföljd. I de äldsta födelseböckerna är uppgifterna oftast ganska sparsamma. Ibland anges dopdatum, faderns förnamn, barnets namn och födelseplatsen. Prästerna har löst dilemmat med att föra in födslar, vigslar och dödsfall i samma volym på ett flertal olika sätt. Det allra vanligaste är nog att uppgifterna förts separat, t ex att födda noterats först på sidorna 1- 75, vigda på sidorna 76- 92 och slutligen döda på sidorna 93- 125. Ibland föds fler barn är prästen räknat med och då finns en hänvisning till att födda fortsätter på sidan 126 osv. Eller så finns ingen hänvisning och man får desperat blada på jakt efter just den där notisen man behöver få fatt på.

En lösning som jag tycker är både estetiskt tilltalande och ger en god överblick, visas i volymen Bettna C:4 för åren 1811- 1840:

b2ap3_thumbnail_Bettna-C-4-1811-1840-Bild-24-sid-20_20160219-150550_1.jpg

Bettna C:4 sid 20. Bild från ArkivDigital

På uppslaget syns de nyaste församlingsmedlemmarna på vänstersidan. På högersidan finns de församlingsbor som vandrat vidare till den eviga vilan och de båda sidorna fogas samman längst ner där brudparen noterats.

De rörigaste böckerna är enligt min mening de där födda, vigda, döda förts i separata kolumner som t ex i Vagnhärad C:1:

b2ap3_thumbnail_Vagnhrad-C-2-1729-1803-Bild-5-sid-1.jpgVagnhärad C:1 sid 1. Bild från ArkivDigital.

I den första kolumnen finns barnets namn. I andra kolumnen namnges föräldrarna och födelseorten, i den tredje anges födelse- och dopdatum samt barnets faddrar. Kolumn nummer fyra innehåller brudpar och den femte kolumnen längst till höger de avlidna. Jag tycker att sådana här volymer är svåröverblickbara och är ganska tacksam över att de är relativt ovanliga i de församlingar där jag forskar.

Födda, vigda och döda kan också ha förts om vartannat i samma volym. Så är t ex fallet i Lerbo C:3 åren 1738- 1768. Volymen går fram till 1778 men de sista nio åren har vigda och döda förts i en egen volym, EI:1. Vid första anblicken är volymen ganska rörig men det finns ett knep för att orientera sig bland notiserna.

b2ap3_thumbnail_Lerbo-C-3-1738-1778-Bild-20-sid-17.jpgLerbo C:3 sid 17. Bild från ArkivDigital

Till höger syns tre streck, noterade i varsin kolumn. Överst är slutdelen av en födelsenotis från uppslagets högersida, över Lars Gustafssons och Katarina Larsdotters son Jakob i Ändebol, som föddes den 19 februari 1741 och döptes den 24 februari. Ett streck i första kolumnen anger alltså att notisen gäller ett dop.

Strecket i mittenkolumnen gäller vigseln mellan soldaten Nils Spongberg och änkan Brita Nilsdotter i Västra Vegreds soldatstuga den 24 februari 1741. Söker man efter en vigsel i volymen ska man alltså söka efter streck i mittenkolumnen. Framför allt om man söker på måfå efter en vigsel så snabbas sökandet alltså på om man bara letar efter streck i relevant kolumn och sedan snabbt skummar igenom notisen.
Nästa notis gäller den 82-årige Lars Andersson i Bohammar som avled den 11 mars 1741 och begravdes den 15 mars. Om hans barnbarnsbarn har jag bloggat här. Den tredje kolumnens streck gäller alltså avlidna. Det händer förstås att en notis har flera streck, för ett dödfött barn leder ju till streck både i kolumnen för födda och döda. Före 1860 fanns inga speciella direktiv för om dödfödda barn skulle skrivas in i födelse- eller dödboken eller i båda böckerna utan varje präst fick själv välja. Från 1860 skulle de dödfödda barnen föras in i födelseboken med notering om kön men inte tas upp i dödboken.

Stigtomtas första födelsebok är en udda fågel i sammanhanget. Församlingens första husförhörslängd innehåller noteringar om de barn som föddes i församlingen mellan 1723 och 1742. Ja, i alla fall de flesta, för volymen har skadats under årens gång och en hel del sidor saknas. Här gäller Murphys släktforskarlag nummer 1: om en sida saknas i volymen så är det givetvis just den sida där uppgiften du söker efter fanns noterad som nu saknas. Jag har muttrat några eder över luckorna under årens lopp... Men att volymen är defekt är inte det unika utan att födelseboken är topografiskt upplagd. Efter den egentliga husförhörslängden följer så gårdarna i Stigtomta i bokstavsordning. T ex i Hummelbol föddes Nils Jönsson 25 februari 1738, Margareta Jönsdotter 13 oktober 1739, Anna Andersdotter 5 november 1739 och Petter Jönsson 1 november 1741. Nils, Margareta och Petter var rimligen syskon, men hur passar då Anna in i familjen? För att pussla ihop familjebilderna får man slå upp Hummelbol i husförhörsdelen. Och sedan klia sig i huvudet för att pussla ihop de 37 personer som levde på Hummelbol under de 19 år volymen omfattar. Att kombinera Nils, Margareta och Petter med rätt föräldrar kräver ingen större tankemöda, med Annas föräldrar är svårare att identifiera. Var hon dotter till mågen Anders Eriksson eller till mågen Anders Persson? Och vilka var dessa mågar gifta med?

b2ap3_thumbnail_rla-C-3-1781-1804-Bild-38.jpg
Ärla C:3 bild 38. Bild från ArkivDigital.

Det varierar över tid och från plats till plats vilka uppgifter som tas upp i födelseboken. I framför allt de äldsta födelseböckerna, som ju alltså oftast endast är dopböcker, saknas oftast moderns namn. Notiser som "Den 18 juli döptes Karin Olofsdotter i Ekeby" är vanliga i dessa äldre volymer. Ibland saknas även en hemvist för familjen, särskilt i städerna. Då får man hoppas på en sidhänvisning till husförhörslängden men ibland får man blada densamma för att hitta föräldrarna. Från 1775 skulle barnaföderskornas ålder noteras i de statistiska tabeller som skickades in till Tabellverket. Oftast noterades moderns ålder vid tiden för nedkomsten, en uppgift som dock bör tas med en rejäl nypa salt emellanåt. Ibland angavs ett åldersintervall, t ex att modern var 30- 35 år. Som synes ovan valde prästen i Ärla att i stället ange moderns födelseår. Från 1894 var det obligatoriskt att ange både faderns och moderns födelsedatum i födelsenotisen.

Finns då alla barn med i födelseboken? Det är ju så att barn inte alltid föds när de ska. Ibland har de bråttom ut i världen och ibland inte alls lika bråttom. Emellanåt träffar vi väl alla på ett barn i födelseboken som fötts under föräldrarnas resa från x till y. Det hände också att modern begav sig till en annan ort för att föda mer obemärkt. Min anfader Carl Gabriel Sjöstedt angavs i husförhörslängderna vara född 1789 eller 1790 i Stockholm. Jag satt en stekhet vecka en sommar på Stockholms stadsarkiv och bladade mikrokort över huvudstadens födelseböcker. I många av församlingarna fördes de utomäktenskapliga barnen i separata böcker och jag visste från husförhörslängderna att Carl Gabriel var utomäktenskaplig så jag koncentrerade mig på dessa volymer i de församlingar där barnen var åtskilda efter äktenskaplig börd. Jag hittade inte Carl Gabriels födelse, men mer än 10 år senare, 2012, meddelade en forskare på Anbytarforum att Carl Gabriel Sjöstedt föddes i Sigtuna 22 maj 1790. I födelsenotisen anges modern Maria Sjöstedt vara "fr[ån] Stockholm".

Från 1859  kunde en präst i en annan församling än föräldrarnas hemförsamling få förrätta dopet. Följande år, 1860, fastslogs att om barnet döptes i en annan församling än moderns hemförsamling skulle den präst som förrättade dopet skicka en dopattest till hemförsamlingen, varpå dopnotisen skulle föras in i båda församlingarnas födelsebok.

Var vaksam om barnen är numrerade i födelseboken. Nedanstående uppslag lurade mig i ett par minuter.

b2ap3_thumbnail_Bettna-C-1-1688-1738-Bild-119-sid-115.jpgBettna C:1 sid 115. Bild från ArkivDigital.

Närmast inbindningen på vänster sida börjar årtalet med sekelsiffrorna 17. På nästa uppslag står det 24. Volymen omfattar födda åren 1688- 1739 så givetvis innehåller den barn födda år 1724. Fast här är står 24 för barn nummer 24 fött år 1721. Volymen är skadad och en liten rest av 1:an i 21 är allt som återstår av den inre delen av högersidan. Här är det därför lätt att förse en person med fel födelseår.

Men hur gör man om en födelsebok gått förlorad? Detta problem är tyvärr inte ovanligt att träffa på. Det ersättningskälla som alltid nämns är mantalslängden, dvs att man kan utgå från att ett barn i familjen fyllt 15 år när det dyker upp i mantalslängden. I de äldsta längderna är det inte ovanligt att barnen endast noteras som streck i kolumner utan angivande av namn så det man vet är att år 1717 mantalsskrevs en dotter i familjen. Om tidiga konfirmationslängder finns så ger dessa också en fingervisning om barnens ålder så att man åtminstone kan sätta dem i en korrekt åldersordning. Har man tur finns kyrkoräkenskaper bevarade och är utförligt förda. Det finns fyra händelser som ledde till att pengar skulle betalas till kyrkokassan och som därför kan ge ledtrådar till när den lyckliga tilldragelsen skedde:
barnafadern betalade när hustrun blev förlossad av barnsbörd
barnafadern betalade vid hustruns kyrkogång, vanligen sex veckor efter nedkomsten
efter dopet uppvaktade släkt och vänner familjen under ett barnsöl, där pengar till kyrkokassan samlades in
om barnet föddes lite väl snabbt efter vigseln kunde föräldrarna få böta för otidigt sängalag

Släktforskning och rättshistoria går ofta hand i hand, men det är inte helt lätt att hålla koll på alla juridiska termer och rättsinstanser. Jag har själv haft stora problem med en sjöman som begick tvegifte på 1720-talet – han bodde i Karlskrona men hade sina hustrur i Karlshamn respektive Stockholm, och eftersom det rörde sig om ett äktenskapsbrott där utslaget blev ett överklagat dödsstraff har jag hittat handlingar i både Karlskrona rådhusrätts, Karlskrona kämnärsrätts, Karlshamns rådhusrätts, Stockholms stads södra förstadsrätts, Lunds domkapitels och Göta hovrätts arkiv. Det låter lite förvirrande, och många gånger har jag förbannat den tvegifte sjömannen från Karlskrona, men det fanns såklart ett väl uttänkt system bakom alla dessa juridiska instanser.

b2ap3_thumbnail_2015-08-28-14.28.42_20150915-121941_1.jpg

Ungefär såhär såg det nog ut i många gamla tingssalar; denna interiör hittar man i kanslisalen på Kronborg slott i Helsingør.

Häradsrätten var den första rättsinstansen (underrätten) i allmänna mål på landsbygden. Här dömde häradshövdingen tillsammans med de tolv nämndemännen, och varje härad hade sin egen häradsrätt som sammanträdde på tingsstället. Dessa så kallade lagtima ting hölls vanligen tre gånger per år – 1734 års lag stadgade att vinterting skulle hållas mellan tjugondedag jul och april månad, sommarting mellan Valborg och midsommardagen samt höstting mellan 1 september och 30 november. Vid dessa ting behandlades många olika typer av civil- och brottmål, men när det skett grövre brott (mord, självmord och liknande) och det var långt till nästa lagtima ting hölls ett extrainsatt ting, ett så kallat urtima ting.

Många härader (särskilt i södra Sverige) var små till både yta och folkmängd, så under 1870-talet sammanfördes dessa i större tingslag, kallade domsagor. Detta är ännu namnet på tingsrätternas distrikt som infördes 1971, då man slog ihop rättskipningen i städerna och landsbygden.

Till lagmansrätten kunde man överklaga ärenden som avgjorts vid häradsrätten. Lagmansrätten, som upphävdes 1849, omnämns redan i den allmänna stadslagen vid mitten av 1300-talet men det var först i början av 1600-talet som lagmansrätten blev landsbygdens andra instans. 1734 års lag bestämde att lagmansrätten endast skulle behandla tvistemål eller smärre brott som överklagats från häradsrätten, medan grövre brott istället remitterades direkt till hovrätten.

b2ap3_thumbnail_IMG_8765_20150915-122847_1.JPG

Som släktforskare är det en bra idé att investera i 1686 års kyrkolag och 1734 års lag, för man vet aldrig vilka brott eller förseelser man hittar i släktträdet. Jag lyckades själv få tag på ett exemplar av den sistnämnda lagen från 1780, där någon – antagligen en tidigare ägare, som varit kronolänsman – skrivit på insidan av pärmen att han lovar »at betala eller utmäta, eller uttappa låta, minst et halft stop NB väl distilleradt bränwin, i fall jag icke hela Boken fullgörandes warder».

Kämnärsrätten, som avskaffades 1849, var den första rättsinstansen i Sveriges städer. Här hanterade de så kallade kämnärerna (bisittarna) civil- och brottmål som rörde staden, medan allvarligare brott och förseelser hamnade direkt hos rådhusrätten, en stadsdomstol bestående av borgmästaren och rådmännen. I de städer som saknade kämnärsrätt var rådhusrätten första instans, men annars fungerade rådhusrätten som överinstans i förhållande till kämnärsrätten.

Kämnärs- och rådhusrätterna behandlade dock inte alla ärenden inom stadens murar. Mål rörande tullar och acciser behandlades av accisrätten, en specialdomstol som verkade från 1600-talet till 1810/11, medan många ärenden rörande gårdar, fastigheter och affärsverksamhet hanterades och dömdes av Konungens befallningshavande, alltså landshövdingen, kronans förlängda arm. Frågor som rörde gruv- och bergshanteringen hanterades däremot av bergstingsrätten och gruvrätten, specialdomstolar som upphörde på 1850-talet då häradsrätterna övertog dessa domstolars kompetens.

Universiteten hade sin egen jurisdiktion, den akademiska domstolen Consistorium Academicum (upphörd 1852). Alla som arbetade vid Uppsala och Lunds universitet, deras tjänstefolk och studenter skulle dömas vid denna akademiska domstol istället för vid allmän domstol. Bouppteckningar för personer som lydde under akademiska jurisdiktioner hittar man därför i regel också i universitetens arkiv (jag har själv hittat bouppteckningar efter både brobyggare, timmermän och glasmästare i Lunds universitets arkiv). 

 b2ap3_thumbnail_IMG_9716_20150915-122935_1.JPG

Luggude härads tingshus från 1828, vackert beläget under bokkronorna i närheten av Mörarps kyrka utanför Helsingborg.

Krigsrätten var en krigsdomstol som dömde i alla typer av ärenden som rörde militärer. Krigsrätternas handlingar förvaras på Krigsarkivet i Stockholm, i regel i det aktuella regementets arkiv. 

Hovrätten skapades i början av 1600-talet på förslag av Gustav II Adolf, som behövde en rättsinstans med makt att utdöma konungens dom utan att något överklagande skulle få äga rum. I äldre tid var häradsrätterna relativt självgående, men genom införandet av hovrätter blev häradsrätterna mer centralt kontrollerade. Då började grövre brott rutinmässigt hänvisas till den högre instansen, och som nämns ovan kunde man till hovrätten överklaga domar från underrätterna. 

Tanken att hovrättsdomar inte fick överklagas gav man dock upp ganska snabbt, för 1615 års rättegångsprocess stadgar att »den, som finner sig besvärad öfver wår konungsliga dom icke genom något vädjande utan genom ödmjuk böneskrift gifva om sitt besvär tillkänna och njuta hos oss beneficium revisionis». Man kunde därigenom överklaga hovrätternas domar till Kunglig Majestät, och hovrätterna själva remitterade rutinmässigt utdömda dödsstraff till Kunglig Majestät.

Vissa ärenden remitterades till domkapitlet, men de hade endast makt att döma i ett fåtal frågor så många ärenden överklagades. Vid skilsmässor var det till exempel domkapitlet som utfärdade det slutliga skiljobrevet, men man utdömde inte själva skilsmässan – denna process ägde rum vid härads- och rådhusrätterna – och när kantorn Christian Wenster bad om löneförhöjning år 1796 vände han sig visserligen till domkapitlet, men »anhåller wördsammast at denne särskillte Casus måtte i underdånighet underställas Kongl:e Maijest:ts Nådigste afgörande». 

Nej, det är som synes inte helt lätt att reda ut denna flora av rättsinstanser och domstolar (för att inte tala om alla lagar och författningar!), men det finns hjälp att få. Litteraturen kan ge många svar, men om du inte hittar det du söker är det en god idé att kika under avdelningen Juridik på Anbytarforum för där kan man läsa om allt från arvsfrågor och domareeder till saköreslängder och straffarbete. Om du fortfarande inte hittar svaret på frågan är det bara att starta en ny tråd, så kan förhoppningsvis någon släktforskare där ute hjälpa dig rätt i juridikens fascinerande värld.

Lästips

Westling, Claes, Domstolsforska : hur jag finner mina förfäder i domstolsarkiven (Sveriges släktforskarförbunds handböcker ; 10), Solna : Sveriges släktforskarförbund, 2015.

Nordlöf, Barbro, Rättshistoria för släktforskare, [Solna] : Sveriges släktforskarförbund, 2009.

Inger, Göran, Svensk rättshistoria (4., rev. uppl.), Malmö, 1997.

Nylander, Ivar, Studier rörande den svenska äktenskapsrättens historia, Stockholm, 1961. 

När Karl XI utfärdade en ny kyrkolag 1686 handlade det inte bara om brott och straff, utan även om kyrkans organisation och struktur. Det tjugofjärde kapitlet, »Om Biskopar, Superintendenter, Probstar, Kyrckioherdar och Capellaner, samt andre Kyrckiobetiente», innehåller till exempel hela trettiotre punkter där »Wij Carl med Gudz Nåde, Sweriges, Göthes och Wändes Konung» fördelar de kyrkliga befattningshavarnas arbetsuppgifter och ansvarsområden. Ett stort ansvar lades på kyrkoherdarna, som ju var den viktigaste länken mellan kungen och hans undersåtar, och kapitlets åttonde punkt dikterar bland annat kyrkoherdarnas ansvar i samband med biskopsvisitationer. Vid dessa tillfällen skulle de »giöra redo för sig och sitt Embetes förrättande», samt informera om församlingens tillstånd och sådant som kunde intressera biskopen »hwad Lärare och Åhörare i någon måtto angår». Kyrkoherdarna skulle även visa fram längder över församlingsbornas framsteg i katekesen, samt »under wissa Blad och Titlar» i »Kyrckioböckerna» redogöra för kyrkans inkomster samt fasta och lösa inventarier, prästgårdens inventarier och tillhörande ägor, kyrkans bänklängd, sockenstämmobeslut, sällsamma händelser i församlingen med mera. Den största nyheten var dock det som vi släktforskare bör vara Karl XI evigt tacksamma för, nämligen att prästerna skulle nedteckna uppgifter om

»Alle Brudefolck, med dheras och Föräldrarnas Namn, samt underrättelse, hwadan de äro komne, och hwad Witnesbörd the haft hafwa. [...] Alle Barns, så ächtas, som oächtas, med dheras Föräldrars och Faddrars Namn, födelse- och döpelse Dag, så och Orten ther the födde äro. [...] The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äro begrafne, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder».

Detta var alltså det första nationella påbudet om kyrkobokföring i Sverige, även om vissa svenska kyrkoböcker är äldre än så – biskop Johannes Rudbeckius (1581-1646) i Västerås utfärdade till exempel Sveriges första föreskrift om förhörslängder och regler för kyrkobokföringen i sitt stift redan på 1620-talet. Även i Danmark hade man liknande tankar i början av 1600-talet, och genom ett kungligt brev den 17 maj 1646 fick danskarna sin första lagstadgade kyrkobokföring. I brevet befaller Kristian IV rikets biskopar att uppmana prästerna att föra kyrkoböcker, eller som den danska formuleringen lyder: »at I præsterne udi eders stift alvorligen tilholder, at I holder rigtig kirkebog ved dag og datum på, hvor mange udi deres sogne fødes, hvo dertil fader står, og hvor mange årligen tilsammen vies og dør». Även Skåne var ju som bekant danskt vid denna tid, så kung Kristian vände sig direkt till biskopen i Lund, »Os elskelige, hederlig och höilerd D Peder Winstrup Superintendent offwer Skaane Stifft», som formuleringen lyder i ingressen till det kungliga brevet som finns avskrivet i Gryts äldsta kyrkobok. 

b2ap3_thumbnail_Winstrup.jpg
I kung Kristians egen stad, Kristianstad, följde man givetvis omedelbart hans befallning. Titelbladet till stadens äldsta kyrkobok avslöjar att det är en »Kircke Bog Udi Christianstad, effter vor naadiste Herris och Kongis, Christiani IV. vilie och befalning. Begynt af M. Lauritz Hansen Comin, da Sognepræst i Christianstad oc Wæ»; ur Kristianstads stadsförsamlings kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1646-1661), opag. (ArkivDigital). Till vänster syns Peder Winstrup (1605-1679), biskop i Lunds stift då Skåne fick sina första kyrkoböcker; kopparstick från 1660-talet (bilden lånad från Wikipedia).

För oss som släktforskar i Skåne borde det alltså finnas mängder av kyrkoböcker från 1640-talet, men genom åren har dessa förkommit på olika sätt – bränder och fuktskador, försummelse och olyckor. Det finns dock ett par riktigt gamla skånska kyrkoböcker, däribland för Kristianstads stadsförsamling (1646), pastoraten Ausås och Strövelstorp (1646), Halmstad och Sireköpinge (1646), Billinge (1646) och Röstånga (1647), Kviinge och Gryt (1647), Östra Broby och Emmislöv (1647), Osby (1647) och Loshult (1648) samt Knästorp och Tottarp (1661), och slutligen församlingarna Vinslöv (1647), Barsebäck (1648), Skurup (1650) och Äspinge (1655). Den allra äldsta skånska kyrkoboken finner man dock i Fulltofta kyrkoarkiv, där den tidigaste anteckningen gjordes redan 1621:

b2ap3_thumbnail_Fulltofta-1621.jpg

»Anno Dominj 1621. Kariine Niels dotter Barnföd udj Fultoffte, fick dab och Christendumd S. Mickells dag. som Aarlligen Ingfalder den 29 Septemb:»; ur Fulltofta kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1621-1751), opag. (ArkivDigital).

De flesta av mina förfäder var skåningar, och några av dem har bott i församlingar med riktigt gamla bevarade kyrkoböcker. Den äldsta anteckningen som rör min släkt i Barsebäck är till exempel daterad 1648, då »Hans Lauritzöns pige» döptes. Prästen har tyvärr utelämnat datumet, men notisen är införd mellan två dop hållna 27 augusti och 3 september. Denna kyrkobok är både svårläst och kortfattad, men emellanåt dyker det upp mer utförliga notiser som man med svårighet kan utläsa. Åren 1653-1654 härjade till exempel pesten, och över sjuttio församlingsbor fick sätta livet till. Bland de som avlidit dessa år »udi Barsebech udi pestens tid fra den 8 Julij» finner man bland andra »Bunde Matzön den 20 Julij döde wer 56 Aar oc hans lille datter samme dag 7 aar», och om åldersangivelsen stämmer skall denne man alltså varit född under något av 1590-talets sista år – en svindlande tanke! Även i Sireköpinge är den äldsta notis som rör min släkt daterad 1648. Pastoratets äldsta kyrkobok är till skillnad från Barsebäcks dito både välbevarad, lättläst och detaljerad, så det är en fröjd att kunna följa släktens förehavanden från 1640-talet och framåt. Den äldsta anteckningen som rör min släkt är daterad 16 januari 1648, då mina förfäder Jens Larsen och Sisse Christoffersdatter lät döpa sin lilla dotter Kirstine:

b2ap3_thumbnail_Sirekpinge-1648.jpg

»Dom: 2 post Epiph. Christnit it Pigebarn aff Østreby wed naffn Kistene P:ri Jens Lawirsön M:r Citze Christophersdater. Metthe Karls bar barnit. Faddere Powel Pedersön i Nöreby Niels Lawirsön i Togerup Peder Aaritzön Kistene Peder Jens i Kinderup og Citze Truis i Hogentorp»; ur 1648 års dopbok för pastoratet Halmstad-Sireköpinge; Halmstads kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1646-1689), sid. 11 (ArkivDigital).

Den lilla flickan nådde aldrig vuxen ålder – hon begravdes redan den 22 oktober 1654 på Sireköpinge kyrkogård. Föräldrarna fick hela tretton barn mellan åren 1637-1662, men endast fyra av dem nådde vuxen ålder. Hur hanterade de förlusten av så många barn, varav åtta avled samma år (1654)? Hur kändes det att tvingas bli svensk 1658, och varifrån kom modern Sisse Christoffersdatter? Var hon dotter till bonden Christoffer Andersen från byn Loarp i grannsocknen Halmstad, som begravdes 1677 14/1, »100» år gammal? Frågorna är många när man studerar dessa svårlästa och kortfattade kyrkoböcker men det är ändå en häftig känsla att kunna följa släkten i ett sammanhang från tidigt 1600-tal, och tidsperspektivet blir riktigt svindlande när man hittar personer födda på 1500-talet – en avlägsen tid som plötsligt kommer så nära, tack vare de äldsta kyrkoböckerna.

Nyligen köpte jag Kugelberg-skivan, en riktig guldgruva för oss släktforskare. Jag hade hört mycket gott om denna skiva, och med tanke på att Kugelbergska samlingen innehåller drygt 200.000 tidningsnotiser hoppades jag på något fynd kopplat till min eget släkt. Jag blev inte besviken, för det dröjde inte länge innan jag hittade svaret på ett av släktträdets många frågetecken - hur och varför min farmors farmors mormors halvbror Carl Joseph Carlberg i Linköping begick självmord 1895. Hela händelsen beskrivs detaljerat i en liten tidningsnotis från den 17 juni samma år:

»Aftonen förut hade han suttit och samspråkat med en umgängesvän till kl. ½ 9, och hvarken denne, ej heller Carlbergs hustru eller tjensteflicka hade hos honom iakttagit någon förändring, som lät ana hvad som skulle inträffa. Man gick lugnt till sängs, och först i går morgse, då tjensteflickan kom in i C:s arbetsrum, hvilket äfven tjenade som hans sofrum, upptäcktes det sorgliga tilltaget. C. fans hängande i en snara af smalt snöre, hvars öfre ända han fäst i en klädhängare på dörrposten. Hans kropp var redan stel och kall. Innan C. skred till utförande af sitt dystra beslut, hade han ordnat sina papper m. m. samt skrifvit ett bref till nämnde umgängesvän. Orsaken till sjelfmordet känner man ej med visshet, men torde denna med allt skäl få sökas i de kroppsliga lidanden, hvaraf C. hemsökts i följd af gikt samt hjertfel.»

I äldre tid var självmord en brottslig handling, som krävde att man undersökte i vilket sinnestillstånd självmordet hade begåtts. Lagen var nämligen väldigt sträng när det gällde dessa så kallade »självspillingars» begravningar. I 1856 års upplaga av 1686 års kyrkolag kan man till exempel läsa att »Begrafning i tysthet, som efter Domarens utslag bör verkställas, sker utan någon sollenitet, och utan likföljande procession, allenast under närvaro af dem, som dervid hafva något att uträtta, hvarjemte alla ceremonier och bekostnad af klockor, vagnar och sermon blifva förbjudna, skolande den som häremot bryter plikta 200 daler S:mt, beslagaren och socknens fattige till tveskiftes, eller i brist af böter straffas med 14 dagars fängelse. Om någon prestman en sådan oloflig begrafning tillåter eller bevistar, sättes han, sedan han derom öfvertygad blifvit, ifrån sitt embete på ett halft års tid». 

Denna typ av begravning gällde alltså för personer »som i hufvudsvaghet, raseri eller annan vånda afhändt sig lifvet» (för att citera en kunglig förordning från 1727), men om någon uppsåtligen begått självmord var lagen ännu strängare. Då väntade en så kallad neslig begravning (sepultura asinina), då »en sådan sielfspilling af skarprättaren til skogs föras, och i jord gräfvas» (1734 års lag). I 1856 års version av 1734 års lag finner man en annan formulering, som ännu tydligare visar den negativa synen på självmord. Där stadgas nämligen att nesliga begravningar »verkställes af skarprättaren, som nedgräfver den döde kroppen i skogen eller galgbacken, lika som ett oskäligt kreatur»... Först på 1860-talet upphörde självmord att klassas som brott, men det det skulle dröja till en bit in på 1900-talet innan självmördare tilläts att begravas på sedvanligt sätt. 

b2ap3_thumbnail_C-J-Carlberg-1_20141016-190836_1.jpg

Ur Kugelbergs klippsamling (från Kugelberg-skivan)

De undersökningar som hölls i samband med självmord var ofta mycket djupgående, eftersom myndigheterna ville ta reda på exakt hur och i vilket sinnestillstånd ett självmord hade skett. Man ville tränga in i den avlidnes tankevärld och livssyn, man ville få en så bra bild som möjligt av hälsotillståndet, tillvaron, ekonomin samt det allmänna beteendet och levernet. Det efterlämnade källmaterialet (som i regel finns i urtima tingets domböcker) är därför väldigt innehållsrikt, och ger oss släktforskare en unik möjlighet att lära känna personen som begick självmord.

Hustrun Elna Håkansdotter (1693-1729) från Ålstorp i Västra Karaby socken är en av de personer man möter i domböckerna. Hon hade till en början varit lugn och frisk, men efter ett års äktenskap hade hon plötsligt en dag gått in i en hage för att sova, och hade därefter varit yr och huvudsvag. I sex veckors tid hade hon dessutom med jämna mellanrum skrattat i flera timmar i sträck. I början av 1720-talet hade hon åter varit svag och yr under lång tid, och vid ett sådant tillfälle hade hon rymt från dem som vaktade henne och återfanns i ån. När hon blev hämtad därifrån hade hon blivit mycket upprörd, och klagade över att folket inte lät henne vara kvar i ån, »hwarest så gott och wackert war». Vittnen berättade att Elna i övrigt var en snäll och gudfruktig kvinna mellan sjukdomsperioderna, även om hon efter den första perioden 1713 hade fått ett »fasligt och bistert uppseende», något hon inte haft tidigare. Långfredagen 1729 försvann Elna från hemmet, varpå äldsta dottern och några andra letade efter henne vid ån. Denna gång hittade man henne avliden - hon hade ännu en gång vandrat ut i ån, där hon sagt sig »hört så mÿcket spel och wackert folk», och drunknat.

b2ap3_thumbnail_Trans-1747_20141016-190936_1.jpg

Även i kyrkböckerna finns emellanåt detaljerade uppgifter om begångna självmord, såsom här i Tranås kyrkbok 1718-1751. Löjtnant Mormans stalldräng Per Skogberg hade i december 1747 hängt sig i stallet med hjälp av ett hästgrimmeskaft, och vid ett efterföljande urtima ting beslöts att kroppen »af ährligt folck skulle nedtagas, handteras och i tysthet afsijdes på Kyrkiogården nedgräfwas» (Tranås CI:2, sid 83; AD Online).

Klockaren Paul Sandberg (1771-1806) i Vallby hittades död upp och ner i en brunn, »där han således efter allt utseende af hufwudswaghet sig sjelf dränckt och såmedelst lifvet afhändt», konstaterade häradsrätten. Ett vittne berättade att han funnit klockaren »till sinnet ganska swag och oredig», och klockaren hade själv berättat för vittnet att han inte kände sig »rätt frisk sedan han dagen tillförene, under en resa till Cimbrishamn, blifwit af regn genomblötad och såmedelst till hellsan skadad». Detta regn hade tydligen lett till någon form av sinnessjukdom, för efter besöket i Simrishamn hade klockaren »uti ord och åthäfwor synts både oredig och till sinnet owanligt störd». Det var alltså ingen tvekan om att självmordet skett under ett anfall av sinnessjukdom, så klockaren slapp en neslig begravning. När inspektorn Peter Fredrik Carlsson (1790-1835) begick självmord i Ingelstorp var däremot tryckande fattigdom den huvudsakliga orsaken. I domboken kan man läsa att fjärdingsmannen hade hittat Carlsson

»sittande död wid wäggen i Logen af Östra Längan till hans arrenderade hemman, hållande i högra handen en afskjuten pistol, hwars mynning war riktad tätt emot högra tinningen, der skott ingått i hufwudet och bildat ett rundt hål ofvanför högra örat, och hwarigenom äfven hufvudskålen blifvit spräckt på flera ställen; men för öfrigt ingen yttre åkomma. Dessutom hade förekommit att Carlsson någon tid förut lidit af en märkbär sinnes oro, som grensat till förvirring i följd af hans ytterst fattiga omständigheter». 

Även i dagstidningarna kan man hitta detaljerade uppgifter om begångna självmord. Rubriken »Sjelfmord» i fetstil var vanligt förekommande under slutet av 1800-talet, och dagstidningarna är ibland skrämmande sensationslystna. Inga detaljer sparas, och den personliga integriteten far all världens väg. Landskrona-posten berättade till exempel i september 1896 att handlanden M. Persson från Flygeltofta i Saxtorps socken hade begått självmord i en furudunge i närheten av sitt hem, genom att skära sig med en kniv i halsen och magen. Han hade påträffats vid liv morgonen därpå, men avled kort därefter. Orsaken troddes vara sjuklighet. Ett exempel på att självmord var en nyhet som spred sig långväga finner man då tidningen Wernamo i mars 1882 skriver om två skåningar som hade begått självmord, skräddaren Nordqvist i Malmö och f. d. soldaten Påhlman i Stora Herrestad. Tidningen skriver utan omsvep att »De voro båda storsupare. Skräddaren, som efterlemnar hustru och sju barn, dränkte sig i kanalen, och f. d. soldaten sköt en kula i pannan». 

För oss släktforskare är ett självmord alltså inte bara en tragisk händelse i släktträdet, utan även en möjlighet att lära känna de anförvanter och förfäder som valde att ta sina liv. Vilka de var, hur de tänkte, hur de bodde och hur de såg på sitt eget liv - det liv som de så tragiskt valde att avsluta.

Lästips

Jarrick, Arne, Hamlets fråga : en svensk självmordshistoria, Stockholm : Norstedt, 2000.

Odén, Birgitta, Leda vid livet : fyra mikrohistoriska essäer om självmordets historia, Lund : Historiska media, 1998.

I husförhörslängden 1826-1831 för Vä socken i Skåne händer något märkligt - hustrun Dorothea Lindh (född 1802) försvinner spårlöst. Hennes make, arrendatorn och sekreteraren Lars Erik Martini (1803-1859), flyttar nämligen ensam in hos sina föräldrar i Högseröds prästgård 1830 med sonen Nils Elof, som blir fosterson hos farföräldrarna. Några år senare gifter sig Lars Erik med klockardottern Maria Orre (1813-1891), så rent logiskt måste ju första hustrun ha avlidit - hos några släktforskare har jag till och med sett uppgiften att Dorothea ska ha avlidit 1827 i Vä. Problemet är bara att varken dödboken eller husförhörslängden nämner något om hennes död, och när jag upptäckte att det inte heller finns någon bevarad bouppteckning efter henne insåg jag att något inte stämde. Jag började misstänka vad som hade ägt rum - en skilsmässa. Jag undersökte Lunds domkapitels protokoll, och mycket riktigt - svaret fanns i protokollet för den 6 november 1833:

»Bewiljades skiljobref: 1mo Emellan Jordbrukaren Lars Erik Martini, född den 18de Junii 1803, och dess om begånget ägtenskaps brott öfwerbewisade hustru Dorothea Lind född den 15 Maj 1802, warande deras ägtenskap upphäfwet genom Gerts Härads Tings Rätts Utslag den 19de sistlidne Junii.»

När man släktforskar hittar man förr eller senare förfäder eller släktingar som försvinner ur mantalslängderna eller husförhörslängderna, men saknas i dödböckerna och det finns ingen bevarad bouppteckning. I regel handlar det nog om en förvirrad präst eller klockare som glömt att anteckna dödsfallet i dödboken, och som släktforskare lär man sig snabbt att det är långt ifrån alla bouppteckningar som finns bevarade. Det finns emellertid en liten möjlighet att man har snubblat över en skilsmässa – de var inte särskilt vanliga, men de förekom. I mitt eget släktträd har jag hittat ett antal skilsmässor, bland annat fick min anmoder Margareta Jöransdotter i Holmby skilsmässa 1761 från sin make, en artillerist som hade »henne öfwergifwit och från orten afwikit», och min förfader Jeppa Nilsson i Knästorp gifte sig 1692 med en frånskild kvinna »hwars man war bortrömd oh sedan efter Consistorij dom […] blef then förste qwitt och ingick Eckteskap med then förra», för att citera vigselboken.

Hur vanligt var det egentligen med skilsmässor på 1600-, 1700- och 1800-talet? Vilka människor var det som skilde sig i Lunds stift förr i tiden - vilka samhällsgrupper finns representerade, och på vilka grunder kunde man ansöka om skilsmässa? I Lunds domkapitels protokoll finns anteckningar om de så kallade skiljobrev som beviljats i Lunds stift (Skåne och Blekinge), och jag bestämde mig för att undersöka åren 1700, 1725, 1750, 1775, 1800, 1825 och 1850. Eftersom protokollen för åren 1720-1729 är förkomna var det inte möjligt att undersöka de utfärdade skiljobreven 1725, men övriga år finns protokollen bevarade. Man måste för övrigt ha i åtanke att man i äldre tid inte gjorde någon direkt åtskillnad mellan trolovning och äktenskap, båda var juridiskt bindande och själva vigselakten var egentligen bara den kyrkliga välsignelsen av det redan juridiskt ingångna förbundet. För våra förfäder var äktenskapet utan tvekan en oerhört viktig institution, som reglerades av sammanlagt 38 paragrafer i kap. XV (»Om Trolofning och Ächtenskap») och XVI (»Om Skilnadt i Trolofningar och Ächtenskap») i 1686 års kyrkolag, samt av giftermålsbalkens 92 paragrafer i 1734 års lag.

b2ap3_thumbnail_Statistik.jpg

Statistisk över Lunds domkapitels utfärdade skiljobrev åren 1700, 1750, 1775, 1800, 1825 och 1850 (upplösta äktenskap i rött och upplösta trolovningar i gult).

År 1700 upplöste Lunds domkapitel elva äktenskap och en trolovning. Den sistnämnda hade ingåtts mellan borgarfolk, och vid två av skilsmässorna hade borgare övergivit sin hustrur. Den ena hustrun hade »nu sedermera på ottonde åhret i tålamod förbidat des hemkomst», medan den andra uppvisade »Kämnersrättens attest [...] om mannens lösachtiga lefwerne». Fyra av skiljobreven hade utfärdats till bondefolk - de ansökande var en bonde vars hustru hade begått hor, två bondhustrur vars makar hade rymt respektive begått otrohet, samt ett bondepar som »woro tubbade tilsamman, och han illa henne handterat sedan dhe i äcktenskap kommit». Lika många skiljobrev utfärdades till militärfolk - tre båtsmän vars hustrur hade övergivit dem, samt en soldathustru vars make hade rymt utomlands. De två sista skilsmässorna beviljades för en hustru som övergivits av sin make, och en fältskär vars hustru begått hor.

Anteckningarna om 1725 års utfärdade skiljobrev är som sagt förkomna, men 1750 upplöstes tretton äktenskap och tretton trolovningar. Bland dessa finner man en rotebåtsman som begått enfalt hor, en bondhustru som led av fysisk och psykisk svaghet, samt en soldat som övergivit sin hustru och flyttat till ett annat härad där han trolovat sig med en änka och således begått tvegifte, i juridisk mening. År 1775 utfärdades skiljobrev för sjutton äktenskap och arton trolovningar, och inom den senare kategorin finner man undersökningens enda adliga par - »Majoren och Riddaren wälborne Herr Samuel Henric Horn och högwälborne fröken Christiana Johanna Lewenhaupt», som fullföljt sin trolovning genom tre lysningar i kyrkan, men därefter struntat i själva vigseln. År 1800 upplöstes tjugosex äktenskap och tjugotre trolovningar, och här finner man ett intressant exempel på att ångest kunde vara anledning till att bevilja skilsmässa - en bonde beklagade att hans hustru »förfallit i sådan oro och ängslan att farliga fölgder äro at befrukta», och eftersom hennes hälsotillstånd inte hade förbättrats på tio år beviljades skilsmässan.

b2ap3_thumbnail_IMG_5232.JPG

Titelsidan till 1686 års kyrkolag, den lag som stadgade hur trolovningar, vigslar, skilsmässor och äktenskapsmål skulle hanteras av prästerskap och domkapitel.

År 1825 utfärdades skiljobrev för tjugonio äktenskap och trettiosex trolovningar, däribland för en dräng som trolovat sig med sin »oboteligt fåniga fästemö», för en hustru som uppenbarligen var missnöjd med makens sexuella kapacitet (hon sägs »i sitt äktenskap, hvad dess väsendteliga beskaffenhet beträffar, måst lefva som ogift, en uppgift åt hvilken hennes synnerligen märkbara menlöshet och förlägenhet tycktes gifva en sannolikhet den mannen genom försäkringar om motsatsen sökte utplåna»), samt för en sergeant som ville skilja sig från sin »för obotlig vansinnighet på Christianstads Hospital insatta hustru». Slutligen år 1850 upplöstes trettiotre äktenskap och trettiosex trolovningar, och som skäl till de upplösta äktenskapen finner man en bonde som begått brott, en man som dömts till livstids fängelse, sex kvinnor som varit otrogna, sex män som varit otrogna, nio män som övergivit hustrun, samt tio hustrur som övergivit mannen.

Min undersökning av Lunds domkapitels protokoll visar tydligt att upplösta äktenskap och trolovningar förekom i alla samhällsklasser i Skåne och Blekinge 1700-1850, och anledningarna var mångskiftande - ångest och otrohet, osämja och sinnessjukdom, begångna brott och sexuellt missnöje. Skilsmässor var visserligen inte särskilt vanliga förr i tiden, men man kan nog påstå att de var vanligare än man tror. Som släktforskare borde man därför bli misstänksam nästa gång man hittar en person som försvinner ur mantals- eller husförhörslängderna. Om personen dessutom saknas i dödboken, och du inte lyckas hitta någon bouppteckning - ja, då kan det röra sig om en skilsmässa...