Förr i tiden var det inte ovanligt att yrken gick i släkten – kyrkoherdens dotter gifte sig kanske med komministern, smedens son blev lärling hos sin far, den unge sergeanten fick kanske plats vid farbroderns regemente och så vidare. I de flesta fall bröts dock traditionen efter ett par generationer, men det finns exempel på hur yrken kunde vara så hårt sammanflätade med en släkt att de till slut blev en del av släktens identitet. Ett sådant exempel finner man i den så kallade åklagarsläkten Kinberg, som under slutet av 1700-talet, hela 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet var kronolänsman och landsfiskaler i Skåne. En kronolänsman var en statlig tjänsteman som mellan åren 1675 och 1918 (från 1918 till 1965 under titeln landsfiskal) upprätthöll ordningen i ett härad genom att ta upp skatter, driva in skulder, väcka åtal och ägna sig åt diverse polisverksamhet. Det ställdes alltså höga krav på de personer som innehade dylika tjänster, krav som släkten Kinbergs medlemmar uppenbarligen levde upp till – generation efter generation, sekel efter sekel.

Släktens förste kronolänsman var Zacharias Kinberg (1747-1814), son till en klockare i Ullstorps socken på Österlen. I unga år tycks han ha varit inriktad på en karriär inom kyrkan, för 1767 började han studera teologi vid Lunds universitet. När klockartjänsten i Övraby pastorat blev ledig sex år senare såg han sin chans – ett ypperligt första steg mot prästvigning – föga anande att hans ansökan skulle trassla in honom i en mångårig rättsprocess. Han förlorade nämligen omröstningen mot studenten Georg Johan Grönqvist, som inte bara var omyndig utan dessutom son till kyrkoherden Grönqvist i Övraby. Det visade sig att pappa kyrkoherden hade gått omkring i församlingen och »dels genom tiggande, dels genom lockande och tubbande, dels ock genom smickrande och favorisering» värvat röster åt sin omyndige son, och när Zacharias påpekade detta för biskopen fick han genast mothugg från kyrkoherden som gick till motattack genom att understryka »den nog bekante personen Kinbergs samvetslösa förhållande, som under sken av klockarhusets konserverande och ogrundade klagomål vill bana sig vägen till klockaresysslan, oaktat varken [jag] eller församlingarnas ledamöter hava till honom något förtroende».

I flera år valsade ärendet omkring mellan Lunds domkapitel och Ingelstads häradsrätt innan det till slut nådde en lösning – vare sig Zacharias Kinberg eller kyrkoherdens omyndige son fick klockartjänsten i Övraby, utan det var en helt annan person som år 1776 tillträdde klockarlägenheten i Övraby. Kanske var det denna utdragna rättsprocess (kombinerat med att han senare helt lagvidrigt avsattes från sin tjänst som extra tulluppsyningsman) som fick Zacharias Kinberg att överge teologin och istället ägna sig åt juridikstudier. Detta ledde först till en tjänst som tulluppsyningsman i Lund 1780 innan han året därpå tillträdde kronolänsmanstjänsten i Onsjö härads norra distrikt. Denna innehade han med undantag för ett kort uppehåll 1804-1806 fram till 1812, då han begärde avsked, och den ännu bevarade avskedsansökan lyder som följer:

»Efter 32 års tjenstebefattning som Kronolänsman och sedan jag hunnit en ålder av nära 70 år, är lugn och mera beqvämlighet icke en önskan som härleder sig från lättsinnighet, utan af ett värckeligt behof, gemensamt för hvarje dödlig, som hunnit min ålder och måste vidkännas de bräkligheter, densamma åtfölja. Af sådan anledning föranlåtes jag äfven i djupaste ödmjukhet anhålla om avskjed från min innehafvande Krono Länsman syssla i Onsiö Härad och till hvars återbestridande jag i djupaste ödmjukhet vågar föreslå min son Inspektoren Carl Kinberg.

Sonnarp den 24 juni 1812.

Zack. Kinberg.»

Båda sönerna gick i faderns fotspår, men där äldste sonen Knut Axel Kinberg (1785- ) fick en kort karriär som kronolänsman var det alltså minstingen Carl Kinberg (1789-1848) som 1812 övertog faderns gamla kronolänsmansdistrikt i samband med dennes avsked. Carl stationerades då i Billinge men förflyttades till Härslöv i samband med att han 1832 blev kronolänsman i Rönnebergs härads distrikt, en tjänst han innehade till sin död 1848. Tyvärr är inte mycket känt om hans verksamhet i lagens tjänst, med att han vid sin död titulerades »vice befallningsman» talar för det höga förtroende han hade hos höga vederbörande.

Carl Kinbergs äldste son Carl Johan Kinberg (1820-1906) var sedan två år tillbaka kronolänsman i Onsjö härads södra distrikt då han 1848 transporterades till Rönnebergs distrikt i samband med att han övertog sin nyligen avlidne faders gamla distrikt. Från 1838 studerade Carl Johan Kinberg vid Lunds universitet där han efter sex år avlade kameralexamen, och det är ingen tvekan om att han var en skicklig och uppskattad kronolänsman. År 1872 överlämnade nämligen distriktsborna en gåva till honom, värd nära 2000 kronor, som »ett minne åt herr Kinbergs familj, men hedern att vara av allmänheten omtyckt och bedömd som en nitisk och redbar tjänsteman, den där alltid på ett humant sätt bemött folket, tillkom herr Kinberg». Han erhöll avsked från tjänsten 1890 och slutade sina dagar i Lund 1906, åttiosex år gammal.

b2ap3_thumbnail_Carl-Johan-Kinberg.jpg

Carl Johan Kinberg (1820-1906). Foto i privat ägo.

Två av Carl Johan Kinbergs söner trädde i faderns fotspår, nämligen Oscar Kinberg (1868-1915) och Emil Kinberg (1857-1936). Den sistnämnde i bokstavlig bemärkelse eftersom han övertog faderns gamla distrikt Rönneberg 1890, men innan dess hade han tagit kronolänsmansexamen i Malmö 1881, biträtt på kronolänsmanskontor och landskansliet samt varit tillförordnad kronolänsman i över fyra års tid. När kronolänsmännen ersattes av titeln landsfiskal 1918 fick även Emil denna titel, som han bar i sex år fram till pensioneringen 1924.

b2ap3_thumbnail_Oscar-Kinberg1.jpg

Oscar Kinberg (1868-1915). Foto i privat ägo.

Emil Kinbergs son Thore Kinberg (1904-1998) kom att bli den sista generationen åklagare i släkten Kinberg. Han tog landsfiskalsexamen i Malmö 1931, blev landsfiskalsassistent i Rönnebergs distrikt samma år och landsfiskalsassistent i Kävlinge distrikt 1938. Nio år senare bröt han dock släktens mångåriga band till Malmöhus län då han blev landsfiskal i Mörrums distrikt i Blekinge län, och 1952 transporterades han till Lessebo distrikt i Småland. År 1965 skedde en stor reform då landsfiskalernas uppgifter delades upp genom att åklagarverksamheten överfördes till en distriktsåklagare, exekutionsverksamheten till en kronofogdemyndighet och övriga verksamhet till en polismyndighet, och då blev Thore Kinberg distriktsåklagare i Växjö. Han pensionerades 1970 men tjänstgjorde som extra åklagare med strafförelägganden fram till 1971, och därmed var släkten Kinbergs åklagarverksamhet över. De fem generationer som i närmare 200 år var kronolänsman, landsfiskaler och åklagare är dock ett fantastiskt exempel på hur yrken ibland kunde vara så hårt sammanflätade med en släkt att de till slut blev en del av släktens identitet – generation efter generation, sekel efter sekel.

b2ap3_thumbnail_ladda-ned_20161020-195911_1.jpg

Thore Kinberg (1904-1998). Foto i privat ägo.

Referenser:

Westerhult, Bo, Kronofogde, häradsskrivare, länsman : den svenska fögderiförvaltningen 1810-1917 (1965).

Lindberg, Otto, Landsstaten i Malmöhus och Kristianstads län 1719-1917 (Malmö, 1919).

På östra begravningsplatsen i Kristianstad finns en vacker gammal gravsten, som man genast lägger märke till eftersom den polerade svarta stenen blänker i solskenet. Detta är dock inte den främsta anledningen till att gravstenen nämns bland informationstavlornas särskilt märkvärdiga stenar. På stenen kan man nämligen läsa namnen på två män, som vilar tillsammans i all evighet. De var varken bröder eller affärskollegor, så frågan är varför de delar grav. Var de ett kärlekspar? Vi lär aldrig få veta säkert eftersom källorna tiger som muren, men den märkliga gravstenen sticker verkligen ut bland alla herrar och deras hustrur på östra begravningsplatsen.

Gravstenen i Kristianstad är unik eftersom den syns, som en symbol för alla de människor som fanns men inte fick synas – de som ingår under beteckningen HBTQ (homo, bi, trans och queer). Nutida forskning har till exempel visat att omkring 2-4 % av alla män och ungefär 2-3 % av alla kvinnor är homosexuella, och omkring lika många procent av jordens män och kvinnor kan definieras som bisexuella. Detta är en inte oansenlig andel av befolkningen, och man får väl anta att lika många var homo- och bisexuella förr i tiden – så varför syns de inte när man släktforskar? Vi människor tänker i regel heteronormativt, och ser därför inte HBTQ-förfäderna trots att de kanske finns mitt framför näsan på oss. I varje släktträd finns exempelvis fastrar eller morbröder som aldrig gifte sig, och ur ett heteronormativt perspektiv tänker man såklart att de förblev ogifta eftersom de aldrig fann någon lämplig partner. Men tänk om de faktiskt gjorde det – fast deras kärleksintresse var av samma kön? Då syns det inte i källorna, och nämndes kanske aldrig i släkten, men de älskade lika djupt som alla andra även om deras kärlek inte fick synas.

b2ap3_thumbnail_ladda-ned.png

I varje släktträd finns även personer som gifte sig, men förblev barnlösa. Ur ett heteronormativt perspektiv ligger förklaringen givetvis i att de hade biologiska problem med fortplantningen, men tänk om någon av makarna istället var homosexuell och helt enkelt inte attraherades av den andre? Utan bara ingick ett heterosexuellt äktenskap för att följa samhällsnormen? En person som inte bara ingick ett sådant äktenskap, utan även fick två barn är den på sin tid berömde kristne filosofen Pontus Wikner (1837-1888), som utåt sett var en barnkär familjefar men vars inre slets sönder av att behöva låtsas och upprätthålla en fasad. Han var nämligen homosexuell, något han berättar om i sin dagbok som publicerades först 1971, efter att den siste av hans båda söner dött. På 1870-talet skriver Wikner i dagboken:

"Människor finnas, som äga förmågan av en djup, innerlig och uppoffrande kärlek, men som till föremål för denna kärlek endast kunna göra varelser av deras eget kön. Kvinnor lära finnas av detta slag; jag vet, att det finns sådana män. Jag är en sådan man. I denna bekännelse ligger ett liv av kval […]. I sägen, att vad jag begär är onaturligt. Jag vet att det kallas så, därför att det strider mot pluralitetens natur. Men av min natur fordras det."

Wikners ord sammanfattar väl hur samhället såg på HBTQ-personer förr i tiden. Det var något onaturligt som stred mot pluralitetens natur, och därför fick det inte finnas – eller åtminstone inte synas. Den största anledningen att dölja, eller till och med förtränga sin sexuella läggning var dock att det kunde leda till rättsliga påföljder. Sexuella handlingar mellan män nämns redan i 1200-talets Äldre västgötalag, men det var först under 1600-talet som homosexualitet började klassas som brott. Karl IX:s appendix från 1608 straffade samlag mellan män med döden, något som även bekräftades genom 1726 års kommentar till Landslagen. 1734 års lag nämner dock ingenting om "sodomi", men precis som tidigare fortsatte man döma och avrätta personer för detta brott. Först 1778 bestämde Gustav III att alla dödsdomar skulle godkännas av honom personligen, och därefter avrättades inga fler svenskar för sodomi. Genom 1864 års strafflag stadgades dock att homosexuella samlag skulle leda till straffarbete i högst två år, och denna lag kriminaliserade även lesbisk kärlek. Efter en riksdagsmotion till 1933 års riksdag togs straffbestämmelsen om samkönat sex äntligen bort ur lagen, men homosexuella handlingar var fortsatt kriminella fram till 1944 då det istället klassades som mentalsjukdom – en definition som avskaffades först 1979.

Just nu pågår Prideveckan i Stockholm, en vecka av tacksamhet för hur långt vi i Sverige kommit när det gäller HBTQ-personers fri- och rättigheter – men även uppmärksamhet på att det bara är 22 av världens 244 länder som tillåter samkönade äktenskap, att man i 73 av dessa länder fortfarande kan döma HBTQ-personer till fängelse på grund av vem de älskar, och att fem av dem tyvärr bestraffar homosexualitet med döden. Som släktforskare skänker jag dessutom en tanke till Pontus Wikner, Selma Lagerlöf och alla andra förfäder och släktingar som älskade lika djupt och starkt som alla andra – men vars kärlek inte fick synas.

Lästips

Norrhem, Svante, Rydström, Jens & Winkvist, Hanna, Undantagsmänniskor : en svensk HBT-historia, Stockholm : Norstedts akademiska förlag, 2008.

Ibland snubblar man över notiser i kyrkböckerna som väcker ens nyfikenhet. I sörmländska Bälinge träffade jag på följande notis i volymen C;4 med noteringar om födda, vigda, döda och absolverade mellan 1809 och 1835:

"År 1811 d. 9 Junii undergick Gårdsdrängen vid Nynäs Anders Larsson uppenbar kyrkopligt, enligt Höglofl. kongl. Svea Hofrätts dom af d. 3 sistledna april, för föröfvad stöld vid Nynäs, samt drängarna Anders Larsson i Stora Onsjö, Gustaf Gustafsson i Lilla Onsjö, Westerljungs Sockn och Eric Fredricsson i Bygd, Eric Andersson i Lisselby Westerljung, såsom medbrottslingar i samma band, enskild skrift och aflösning i Bälinge Sacristia.
D. 16 Junii för medbrottslighet i samma tjufveband undergingo Bonden Jan Jansson i Stensätter och Drängen Olof Olsson i Nyckelby Westerljung samt Drängen Anders Ersson i Hunshälla, hemligt kyrkostraff och absolverades likaledes Drängen Eric Ersson i W. Segersta d 23 Juni 1811."

b2ap3_thumbnail_Nyns12.jpgNynäs i Bälinge en regntung julidag 2015. Foto Camilla Eriksson

Vad innebar då dessa straff som medbrottslingarna dömdes till?

De hade stulit, ett brott de alltså dömdes för både av häradsrätten och Svea hovrätt. De bröt då också mot det sjunde budet och var alltså även syndare i kyrkans ögon. För detta behövde de förlåtas, dvs bli avlösta eller få absolution. Fram till 1855 kunde de som brutit mot kyrkans lagar dömas till uppenbar eller enskild skrift. Uppenbar skrift var det hårdaste straffet. Anders Larsson, som med sin lokalkännedom förefaller ha varit den drivande vid brottet, fick stå på en pall i kyrkan under gudstjänsten medan den övriga församlingen tisslade och tasslade om hans brott. Det var alltså ett skamstraff, och när han klev ner från pliktpallen ansågs han vara avlöst eller absolverad och kunde återgå till att vara en vanlig församlingsmedlem. Enskild skrift var alltså ett mildare straff, och kallades även hemlig skrift då syndaren inte absolverades inför hela församlingen utan kyrktogs i sakristian i närvaro av prästen och några kyrkliga förtroendemän, rimligen kyrkvärdarna och kanske ett par sexmän. 

9 personer var alltså inblandade i en stöld. Brottet begicks vid Nynäs i Bälinge, en stor herrgård nära kusten med många underlydande gårdar. Ja, alla inblandade kom faktiskt från arrendegårdar under Nynäs: Bygd, Hundshälla och Väster Segersta i Bälinge samt Litselby, Nyckelby, Lilla och Stora Ogensjö och Stensätter i grannsocknen Västerljung. Bälinge och Västerljung gränsade visserligen till varandra men tillhörde olika härader. Bälinge ligger i Rönö härad och Västerljung i Hölebo härad. Så vid vilken häradsrätt togs då stölden upp? Grundregeln var att utgå från brottsplatsen, och då Nynäs ligger i Bälinge var det alltså Rönö häradsrätt som fick reda ut de säkerligen trassliga turerna med så många medbrottslingar. Jag har inte letat rätt på dombokshandlingarna, men kanske kan kyrkböckerna ge ledtrådar om medbrottslingarna i tjuvbandet?

Anders Larsson var gårdsdräng vid Nynäs mellan 1808 och 1811. Föga överraskande lämnade han sin tjänst kort efter stölden och flyttade så långt bort han kunde, närmare bestämt till Salem. I Bälinges husförhörslängd har prästen noterat "lagl. för tjufnad dömd och undergick här uppenbar kyrkopligt". Han flyttade enligt samma längd in 1808 från Västerljung, där han föddes 1785. Vid tiden för stölden var han alltså 25- 26 år gammal. I Västerljung föddes två pojkar år 1785 vars fäder hette Lars: Lars Larssons och Maria Andersdotters son i Hillsta västergård 7 augusti samt Lars Anderssons och Kerstin Larsdotters son i Stockvik 19 oktober. Lilla Anders från Hillsta dog i mässling 2 mars 1786 och kunde därmed uteslutas. Anders Larsson från Stockvik blev 1805 dräng i Litselby norrgård och flyttade så 1808 till Bälinge. Därmed är Stockvik-Anders den Anders Larsson som kom att spela en huvudroll i tjuvbandet.

Anders Larsson i Stora Ogensjö, Västerljung, var son i gården. Han föddes i Litselby 23 november 1784 och var son till Lars Andersson och Maria Olofsdotter. De både Anders Larssönerna torde ha känt varandra väl, för Ogensjö-Anders gifte sig 14 november 1811 i Västerljung med pigan Ingrid Larsdotter från Nynäs. Hon arbetade visserligen vid Nynäs i Bälinge men kom även hon från Västerljung, närmare bestämt från Stockvik där hon föddes 3 april 1789. Nynäs-Anders var hennes bror. Även om Ogensjö-Anders är noterad som "son" i kyrkböckerna så var han säkerligen åtminstone delvis den som skötte jordbruket. Fadern Lars Andersson fyllde 50 två månader efter sonens vigsel och var alltså inte särskilt gammal, men han var sjuklig och dog i pleuresie i maj 1813. Anders Larsson övertog då gården och kunde glädja sig åt dottern Maria Kristinas födelse strax före jul samma år. Lyckan blev dock kortvarig. Först dog den 84-årige farfadern Anders Larsson av lungsot i april 1814 och tre veckor senare, 3 maj 1814, var det dags för nästa dödsfall i Stora Ogensjö. "Böld" anges som dödsorsak för Anders Larsson, som dog 6 månader före sin 30-årsdag. Annandag jul 1816 gifte den unga änkan Ingrid Larsdotter om sig med drängen Anders Jonsson. Makarnas första barn, döpt efter Ingrids båda makar till Anders, föddes 9 månader senare, 13 september 1816. Ingrid var därmed barnlös i ett dygn, för dagen innan drunknade lilla Maria Kristina, 2 år och 9 månader gammal.

Gustaf Gustafsson i Lilla Ogensjö var också son i gården, född 29 april 1787 i Dalvik i Bälinge. Han var alltså runt 24 år när stölden begicks. 21 november 1811 gifte han sig i Bälinge med 19-åriga dottern Brita Stina Persdotter i Skyttorp. En kuriositet här är att hennes far, Per Persson (1757- 1831) var väl bekant med Nynäs då han var rättare på godset vid 1780-talets mitt. Gustaf Gustafsson var måg i Skyttorp till 1815 och 1815- 17 torpare i Aspvreten i Bälinge innan flyttlasset gick till Mosstorp i Västerljung. Familjen bestod då av Gustaf och hustrun Brita Stina samt den späde sonen Per Gustaf. Makarnas förstfödda, dottern Anna Sofia, blev bara sju månader gammal. I Mosstorp utökades familjen mellan 1819 och 1834 med tre söner och tre döttrar. 1825 flyttade även Gustafs far och styvmor till Mosstorp. Fadern Gustaf Persson dog 1827, 75 år gammal. I den följande husförhörslängden anges den nu knappt 40-årige Gustaf Gustafsson vara "ofärdig" och i nästa husförhörslängd uppges styvmodern Brita Larsdotter såsom "utfattig". I längden därpå tituleras hon "fattighjon", och i nästa längd, år 1845, flyttade hon till fattighuset. Gustaf Gustafsson dog av lungsot 21 januari 1845 och den bouppteckning som gjordes en knapp vecka senare är en deprimerande läsning, då tillgångarna var 42 riksdaler banco och skulden 65 riksdaler banco. 

Drängen Erik Fredriksson i Bygd kom dit 1810 från Stora Fröda och flyttade 1811 till Västerljung. Även han har fått en notering i husförhörslängden: "För tjufnad hemlig kyrkopligt". Vid Stora Fröda anges han vara född 1787 medan födelseuppgiften har preciserats vid Bygd, där han uppges vara född 1788 i Ludgo. Kanske är han identisk med pigan Maria Persdotters utomäktenskaplige son Erik, född 3 mars 1787 vid Selberga i Ludgo.

Erik Andersson föddes 18 september 1790 i Litselby sörgård, Västerljung som son till Anders Olofsson och Maria Jonsdotter. Vid tiden för stölden var fadern nämndeman vid Hölebo häradsrätt så Eriks brott gav säkerligen upphov till skvaller och rykten i trakten. Liksom Anders Larsson i Stora Ogensjö var Erik Andersson troligen delaktig i skötseln av gården då föräldrarna var sjukliga. Båda avled senhösten/vintern 1812 varvid Erik fick överta gården. 1815 har prästen noterat i husförhörslängden "NB Flyttar 1815". Det är förstås en bra notering. Men jag är en girig person, så jag skulle förstås gärna se att prästen även bemödat sig om att ange vart Erik tog vägen...

Jan Jansson efterträdde fadern Johan Nilsson som bonde vid Stensätter en tid efter att han 1803 gift sig med pigan Anna Olofsdotter på Nynäs. Jan Jansson föddes 1776 31/10 vid Stockvik men födelseplatsen till trots har jag inte hittat några släktband till Anders Larsson. Stölden ändrade nog familjens liv: Jan Jansson hade levt vid Stensätter sedan 1780, men 1812 fick han lämna gården. Flyttlasset, med hustru och tre barn i åldrarna 1- 7, gick till Hillsta nedergård. Året därpå rullade flyttlasset igen, denna gång till Ryssland. Där utökades barnaskaran med ytterligare en dotter innan familjen 1815 begav sig till Östra Fågelö i grannsocken Trosa landsförsamling. Där föddes 1817 makarnas femte barn. Sex år senare, flyttade de igen, denna gång till Trosas grannsocken Hölö. Kanske tvingades Jan Jansson att lämna Stensätter efter sin inblandning i stöldhärvan, eller kanske kände han själv en så stark skuld att han inte kunde hantera att behöva besöka Nynäs eller ha kontakt med rättaren.

Drängen Olof Olofsson i Nyckelby mellangård föddes 3 juli 1777 i Klacka i Västerljung som son till Olof Jönsson och Kerstin Larsdotter. Han var vid Nyckelby 1809- 1811. Ingen ny bostadsort är angiven i husförhörslängden och jag har inte kunnat spåra honom vidare.

Drängen Anders Eriksson i Hundshälla var född 1775 i Floda. 1797 flyttade han från Tystberga till Hundshälla. Även han har fått en notering i husförhörslängden: "För tjufnad, hemlig kyrko-pligt". 1811 flyttade han till Stora Fröda, 1812 till Fageräng i Tystberga och så 1813 till Holmby i Bälinge. Han gifte sig 1815 med pigan Maja Cajsa Andersdotter i Holmby. Sonen Johan Erik föddes fem veckor före vigseln. Sonen Anders föddes 1819 strax innan familjen splittrades. Anders Eriksson anges ha flyttat till Vagnhärad medan hustrun och de båda sönerna blev kvar i Bälinge. Följande år anges de ha föyttat till Edeby i Hölö, där de saknas i husförhörslängden. familjen var åter samlad när de 1825 flyttade till Nora mellangård i Vagnhärad. Sedan följde årliga flyttar: 1826 till Trosabro, 1827 till Löftet och 1828 till Ängstugan . Där dog yngste sonen, 10-årige Anders, av slag 30 juni 1829. Samma år flyttade familjen vidare till Fagerhult i Trosa landsförsamling. Anders Eriksson hade sedan 1827 titulerats som inhyses och nu noterar prästen att han är "nästan döf och blind". Anders Eriksson dog i lungsot 11 december 1832.

Erik Eriksson i Väster Segersta var född 25 maj 1781 i Siundadal i Vårdinge. Han flyttade 1809 från Vårdinge till Väster Segersta, och återvände 1811 till sin födelsesocken. Även han har försetts med noteringen "För tjufnad dömd till hemlig kyrkopligt" i husförhörslängden. 

b2ap3_thumbnail_Brnneriet2.jpg

Bränneriet är idag vandrarhem. Foto: Camilla Eriksson

Stöldligan bestod alltså av 9 män. En var gift och de övriga åtta ogifta,  En hade ett eget hemmansbruk, tre var hemmasöner och fem tjänstedrängar. Fyra av de nio får anteckningar i husförhörslängden om stölden och kyrkoplikten. Alla fyra är tjänstedrängar. Kanske är det en ren slump, eller så är det ett utslag för att de socialt var mindre respekterade än en bonde eller hemmaboende bondson. Noteringarna verkar inte ha förts in i flyttattesterna och heller inte följt personerna i fortsatts husförhörslängder för de som blev kvar i hemsocknen. Brottet "försvann".

Det verkar som om de inblandade inte var frihetsberövade. Den första instansen för frihetsberövande under utredning av brottet och avvaktan på rättegång vid först häradsrätten och därefter hovrätten, var vid denna tid häktet på Nyköpingshus. Detta var beläget i porthuset och hade knappast plats för mer än 3 personer. 9 personer kunde absolut inte få plats där samtidigt.

Men vad stal de om de inte dömdes till frihetsberövande eller kroppsstraff utan endast till uppenbar eller hemlig kyrkoplikt? Jag har en teori. Kanske är den helt tokig och, ska erkännas, den är en aning fördomsfull. Missdådarna var ju nio förhållandevis unga män. De lär inte ha stulit värdesaker inne på herrgården för då hade brottsrubriceringen blivit inbrott och de hade blivit frihetsberövande. De stal knappast boskap för det vore ganska ohanterligt - och antagligen en ganska blodig historia - att dela upp några höns eller en ko på nio personer. Så vad kan de då ha lagt rabarber på? Nynäs är ett ganska utspritt godskomplex med skogsdungar mellan en del byggnader. Om man passerade huvudbyggnaden ner mot Rundbosjön några hundra meter ner, gick man först förbi en kvarn och sedan en stenbeklätt skogsparti. Alldeles nere vid Rundbosjönsviken uppfördes 1801 ett vitt stenhus som fram tills husbehovsbränningen avskaffades 1854 var godsets bränneri. Idag kan vi ha svårt att föreställa oss de mängder brännvin som producerades: år 1817 t ex brändes över 4000 liter brännvin bara i Nynäs bränneri!Ett hemligt uppenbart tjuvebandEtt nio Bränneriet låg alltså avsides och var lättillgängligt om man kom sjövägen. Mycket behändigt om man blev törstig. Eller så stal de något helt annat... 

Det här är Elna Olsdotter. Hon avrättades den 20 december 1861 i Hörby i Skåne och begravdes på avrättningsplatsen.

Elna Olsdotter är en av många fångar på Malmö länsfängelse som fotograferades under sin fängelsetid. Fotografiet finns arkiverat i Malmö länsfängelses arkiv på Landsarkivet i Lund och har digitaliserats av Arkiv Digital. Bildkälla: Arkiv Digital, Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 99.

Elna talar till mig när jag ser fotografiet, en bild som berör, snart 155 år efter hennes död. Det finns något i hennes blick och hennes ansiktsuttryck som gör att jag stannar upp. Hon ser rädd ut, vilket är naturligt om man dömts till döden. Det är lätt att gripas av ett fotografi som detta.

Var hon en känslokall och grym människa? Kanske (troligen) psykiskt sjuk. Eller var hon ett offer för svåra omständigheter där hon inte såg någon annan utväg? Jag har ingen aning, men när jag läser omständigheterna kring hennes brott tänker jag att det kanske inte finns några förmildrande omständigheter.

Hon var gift två gånger och dödade båda sina makar, hon förgiftade dem med hjälp av arsenik. Ett fruktansvärt dåd. Förste maken Måns Mårtensson förgiftade hon efter sju månaders äktenskap och andre maken Anders Persson efter sju år som gifta.

Om jag ska spekulera tänker jag mig tre tänkbara scenarier. Kanske var den förste en man hon hyste agg till, kanske var han elak, misshandlade och våldtog henne och hon därför tog till gift för att bli av med honom. Och när näste make visade samma tendenser tog hon till samma lösning. Eller blev hon snart efter sitt första gifte kär i Anders Persson och det inte fanns möjlighet till skilsmässa? Kanske var hon psykiskt sjuk och dödade männen för att hon inte begrep bättre. Eller var hon en grym människa som gillade att döda? Svårt att tro, känner jag. Jag kommer aldrig att få veta, om inte någon av er läsare känner till hennes historia bättre och vet mer än det som står i fängelsejournalen och i kyrkböckerna.

Elna Olsdotter föddes i Fränninge den 19 juli 1826, där hennes far Ola Mårtensson var rusthållare. Hennes mor hette Mätta Johansdotter. Tills hon var 23 år var hon kvar i föräldrahemmet. Med sin förste make fick hon inga barn men med nästa make fick hon tre söner. De två första hette Ola och Johan och föddes 1856 och 1858. Strax före jul 1860 förgiftade hon deras far. Prästen skriver i dödboken: "Afdagatagen af sin hustru Elna Olsdotter medelst arsenikförgiftning".

Hur det kom sig att brottet uppdagades framkommer inte men efter att hon gripits erkände hon också det tidigare mordet och dömdes den 19 mars 1861 till att mista livet genom halshuggning. Att det dröjde till december innan domen verkställdes kan ha att göra med att hon var gravid när hon greps. Den 17 augusti föddes hennes tredje son, som fick heta Anders efter sin förmodade far. "Förmodligen sammanavlad med siste maken" står det i fängelsets kyrkbok. Faddrar vid barnets dop var fängelsevaktmästare Törngrens hustru och fångvaktare Granstrands hustru.

Den lille Anders kom hem till gården där hans två äldre bröder var kvar, åtminstone enligt husförhörslängden. De står inte som fosterbarn i någon familj men någon i hemsocknen Östra Sallerup måste ju ha tagit hand om pojkarna. Förmodligen fick de växa upp hos gårdens näste ägare Jöns Persson som är deras förmyndare och antar jag, deras farbror.

Det blev den lille gossen Anders som föddes i fängelset 1861 som senare tog över föräldrarnas gård, när han blivit 25 år gammal. Året efter gifte han sig med en flicka från socknen och de fick en son 1888. 1892 föddes en dotter. Så småningom lämnade de gården och 1908 flyttade familjen till Hörby, där Anders blev arbetare i köpingen. Den 3 juni 1914 dog han av en hjärtinfarkt, ännu inte fyllda 52 år.

Jag är inte alls släkt med denna familj, utan har bara stannat upp vid fotot av Elna som fånge. Troligen är det enda gången hon fotograferats. Jag har också lite svårt för att släppa tanken på den här familjen och den lille pojken som berövats båda sina föräldrar så tidigt och så grymt. Det är ju på inget sätt unikt i världen, men tragiskt och sorgligt. Jag undrar vad han visste om detta under sin uppväxt.

Uppgifterna kommer främst från fängelsets kyrkbok och fångjournal men också från kyrkoarkiven i hemsocknarna.

Bland fångporträtten finns också de här två männen som fotograferats i Malmö länsfängelse 1861. Bildkällor: Arkiv Digital, Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 66 och Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 75. Redan vid fotografierna får vi veta en hel del om dem, och mer uppgifter finns i fångjournalen.

Johan Tellander till vänster dömdes som förfalskare och äktenskapsbedragare. Sommaren 1858 hade han genom falska papper skaffat sig rättigheter som målarmästare i Helsingborg och sedan gift sig med en smeddotter. Men ryktet hann ifatt honom och folk i stan talade om bedragaren. Det gjorde svärfadern så uppretad att han stämde ryktesspridarna och då uppdagades förfalskningen och bedrägeriet. Äktenskapet upplöstes.

Hans Håkansson Lustig eller Bergvall var intagen på straffarbetsanstalten för stöld. Men han ville ut och rymde i mars 1860. Det gick till så att när han arbetade med handräckning i ett förråd i fängelset gömde han sig vid dagens slut i en linnehög. Av tyg som förvarades i förrådet "förfärdigade han sig  på 2 timmar tröja, byxor och mössa, hvarefter han bröt hål på muren vid taket samt lyckades osedd rymma". Kanske blev han infångad igen.

Fängelsearkiven är en stor källa till kunskap för den släktforskare som har fängelsekunder i sin släkt. Fotografirullor med fångporträtt finns digitaliserade från flera fängelser, så med lite tur kan du också hitta en bild där. Syftet med att fotografera fångarna var förstås att få ett bättre signalement på dem, än bara ett beskrivet i text.

I Släktforskarnas årsbok, som kommer ut till sommaren, finns en längre artikel om vad man hittar i fängelsearkiven och hur man hittar det.

Släktforskning och rättshistoria går ofta hand i hand, men det är inte helt lätt att hålla koll på alla juridiska termer och rättsinstanser. Jag har själv haft stora problem med en sjöman som begick tvegifte på 1720-talet – han bodde i Karlskrona men hade sina hustrur i Karlshamn respektive Stockholm, och eftersom det rörde sig om ett äktenskapsbrott där utslaget blev ett överklagat dödsstraff har jag hittat handlingar i både Karlskrona rådhusrätts, Karlskrona kämnärsrätts, Karlshamns rådhusrätts, Stockholms stads södra förstadsrätts, Lunds domkapitels och Göta hovrätts arkiv. Det låter lite förvirrande, och många gånger har jag förbannat den tvegifte sjömannen från Karlskrona, men det fanns såklart ett väl uttänkt system bakom alla dessa juridiska instanser.

b2ap3_thumbnail_2015-08-28-14.28.42_20150915-121941_1.jpg

Ungefär såhär såg det nog ut i många gamla tingssalar; denna interiör hittar man i kanslisalen på Kronborg slott i Helsingør.

Häradsrätten var den första rättsinstansen (underrätten) i allmänna mål på landsbygden. Här dömde häradshövdingen tillsammans med de tolv nämndemännen, och varje härad hade sin egen häradsrätt som sammanträdde på tingsstället. Dessa så kallade lagtima ting hölls vanligen tre gånger per år – 1734 års lag stadgade att vinterting skulle hållas mellan tjugondedag jul och april månad, sommarting mellan Valborg och midsommardagen samt höstting mellan 1 september och 30 november. Vid dessa ting behandlades många olika typer av civil- och brottmål, men när det skett grövre brott (mord, självmord och liknande) och det var långt till nästa lagtima ting hölls ett extrainsatt ting, ett så kallat urtima ting.

Många härader (särskilt i södra Sverige) var små till både yta och folkmängd, så under 1870-talet sammanfördes dessa i större tingslag, kallade domsagor. Detta är ännu namnet på tingsrätternas distrikt som infördes 1971, då man slog ihop rättskipningen i städerna och landsbygden.

Till lagmansrätten kunde man överklaga ärenden som avgjorts vid häradsrätten. Lagmansrätten, som upphävdes 1849, omnämns redan i den allmänna stadslagen vid mitten av 1300-talet men det var först i början av 1600-talet som lagmansrätten blev landsbygdens andra instans. 1734 års lag bestämde att lagmansrätten endast skulle behandla tvistemål eller smärre brott som överklagats från häradsrätten, medan grövre brott istället remitterades direkt till hovrätten.

b2ap3_thumbnail_IMG_8765_20150915-122847_1.JPG

Som släktforskare är det en bra idé att investera i 1686 års kyrkolag och 1734 års lag, för man vet aldrig vilka brott eller förseelser man hittar i släktträdet. Jag lyckades själv få tag på ett exemplar av den sistnämnda lagen från 1780, där någon – antagligen en tidigare ägare, som varit kronolänsman – skrivit på insidan av pärmen att han lovar »at betala eller utmäta, eller uttappa låta, minst et halft stop NB väl distilleradt bränwin, i fall jag icke hela Boken fullgörandes warder».

Kämnärsrätten, som avskaffades 1849, var den första rättsinstansen i Sveriges städer. Här hanterade de så kallade kämnärerna (bisittarna) civil- och brottmål som rörde staden, medan allvarligare brott och förseelser hamnade direkt hos rådhusrätten, en stadsdomstol bestående av borgmästaren och rådmännen. I de städer som saknade kämnärsrätt var rådhusrätten första instans, men annars fungerade rådhusrätten som överinstans i förhållande till kämnärsrätten.

Kämnärs- och rådhusrätterna behandlade dock inte alla ärenden inom stadens murar. Mål rörande tullar och acciser behandlades av accisrätten, en specialdomstol som verkade från 1600-talet till 1810/11, medan många ärenden rörande gårdar, fastigheter och affärsverksamhet hanterades och dömdes av Konungens befallningshavande, alltså landshövdingen, kronans förlängda arm. Frågor som rörde gruv- och bergshanteringen hanterades däremot av bergstingsrätten och gruvrätten, specialdomstolar som upphörde på 1850-talet då häradsrätterna övertog dessa domstolars kompetens.

Universiteten hade sin egen jurisdiktion, den akademiska domstolen Consistorium Academicum (upphörd 1852). Alla som arbetade vid Uppsala och Lunds universitet, deras tjänstefolk och studenter skulle dömas vid denna akademiska domstol istället för vid allmän domstol. Bouppteckningar för personer som lydde under akademiska jurisdiktioner hittar man därför i regel också i universitetens arkiv (jag har själv hittat bouppteckningar efter både brobyggare, timmermän och glasmästare i Lunds universitets arkiv). 

 b2ap3_thumbnail_IMG_9716_20150915-122935_1.JPG

Luggude härads tingshus från 1828, vackert beläget under bokkronorna i närheten av Mörarps kyrka utanför Helsingborg.

Krigsrätten var en krigsdomstol som dömde i alla typer av ärenden som rörde militärer. Krigsrätternas handlingar förvaras på Krigsarkivet i Stockholm, i regel i det aktuella regementets arkiv. 

Hovrätten skapades i början av 1600-talet på förslag av Gustav II Adolf, som behövde en rättsinstans med makt att utdöma konungens dom utan att något överklagande skulle få äga rum. I äldre tid var häradsrätterna relativt självgående, men genom införandet av hovrätter blev häradsrätterna mer centralt kontrollerade. Då började grövre brott rutinmässigt hänvisas till den högre instansen, och som nämns ovan kunde man till hovrätten överklaga domar från underrätterna. 

Tanken att hovrättsdomar inte fick överklagas gav man dock upp ganska snabbt, för 1615 års rättegångsprocess stadgar att »den, som finner sig besvärad öfver wår konungsliga dom icke genom något vädjande utan genom ödmjuk böneskrift gifva om sitt besvär tillkänna och njuta hos oss beneficium revisionis». Man kunde därigenom överklaga hovrätternas domar till Kunglig Majestät, och hovrätterna själva remitterade rutinmässigt utdömda dödsstraff till Kunglig Majestät.

Vissa ärenden remitterades till domkapitlet, men de hade endast makt att döma i ett fåtal frågor så många ärenden överklagades. Vid skilsmässor var det till exempel domkapitlet som utfärdade det slutliga skiljobrevet, men man utdömde inte själva skilsmässan – denna process ägde rum vid härads- och rådhusrätterna – och när kantorn Christian Wenster bad om löneförhöjning år 1796 vände han sig visserligen till domkapitlet, men »anhåller wördsammast at denne särskillte Casus måtte i underdånighet underställas Kongl:e Maijest:ts Nådigste afgörande». 

Nej, det är som synes inte helt lätt att reda ut denna flora av rättsinstanser och domstolar (för att inte tala om alla lagar och författningar!), men det finns hjälp att få. Litteraturen kan ge många svar, men om du inte hittar det du söker är det en god idé att kika under avdelningen Juridik på Anbytarforum för där kan man läsa om allt från arvsfrågor och domareeder till saköreslängder och straffarbete. Om du fortfarande inte hittar svaret på frågan är det bara att starta en ny tråd, så kan förhoppningsvis någon släktforskare där ute hjälpa dig rätt i juridikens fascinerande värld.

Lästips

Westling, Claes, Domstolsforska : hur jag finner mina förfäder i domstolsarkiven (Sveriges släktforskarförbunds handböcker ; 10), Solna : Sveriges släktforskarförbund, 2015.

Nordlöf, Barbro, Rättshistoria för släktforskare, [Solna] : Sveriges släktforskarförbund, 2009.

Inger, Göran, Svensk rättshistoria (4., rev. uppl.), Malmö, 1997.

Nylander, Ivar, Studier rörande den svenska äktenskapsrättens historia, Stockholm, 1961. 

Kanske ägnade du lördagen åt prinsbröllopet, om du inte bara satt ute och njöt av det fina sommarvädret. I fredags hade vi värmerekord, varmast i hela landet, här utanför Västervik där jag bor. Enligt SMHI uppmättes här +28 grader. I går var det en aning svalare, och bara näst varmast med +25,9 grader.

När jag scrollade igenom sociala medier igår dominerade två händelser: prinsbröllopet och det tragiska mordet på den unga kvinnan i Västergötland. Det var då jag blev riktigt mörkrädd. Några kräver nu dödsstraff för mördaren. Då gick tanken givetvis bakåt i historien till de avrättningar som skett i vårt eget land så sent som för bara drygt hundra år sedan, då Johan Alfred Ander avrättades 1910. Det är inte så länge sedan, inte med våra släktforskarperspektiv. Sedan 1921 är dödsstraff förbjudet i Sverige.

Det skrämmer mig att det finns människor idag som vill återinföra dödsstraffet. Att medvetet släcka en annan människas liv är alltid mord.

Dagens sociala medier kanske har samma funktion som pratet på kyrkbacken eller vid vägskälet förr. Människor kan hetsa upp varandra, så att man släpper eftertanke och klokhet. Blickar vi bakåt ser vi till exempel lynchningar av svarta i den amerikanska Södern långt in på 1900-talet, och de offentliga avrättningarna i Sverige ända fram till 1876, då Hjert och Tector avrättades i Malmköping respektive Visby.

Offentliga avrättningar var ett folknöje under lång tid, om ordet folknöje över huvud taget kan användas för att beskriva detta. Jag kan se framför mig en uppretad folkmassa, en mobb, som trängs där på galgbacken för 200-300 år sedan som ropar på blod och hämnd och död för illgärningsmannen eller kvinnan som troddes vara häxa. Och när jag gör det tänker jag också att man måste se allt i ljuset av sin tid. Då, för så länge sedan, hade ännu inte tankarna på humanism och alla människors lika värde ännu väckts. Därför är det skrämmande att i dag, i ljuset av vår tid med vår människosyn, sådana här rop kommer tillbaka. Har vi inte lärt oss något på 300 år?

Jag tror inte att det alltid var av eget intresse som folk tittade på avrättningar, utan det var nog också av tvång. Folk skulle se detta, i avskräckande syfte, menade överheten. "Androm till varnagel", dvs att de hårda och bestialiska straffen skulle få medborgarna att avstå från att begå brott.

Galgbacken i Visby. Foto: Hannes Grobe, via Wikimedia Commons.

I min egen släkt har jag varken någon mördare eller mördad, så vitt jag ännu vet, men i mina barns fars släkt. En man som dödade sin granne (som han kan ha varit släkt med) vid mitten av 1700-talet. När man släktforskar kommer det nära, när man vet sammanhang och plats och nästan kan tycka sig känna dessa människor. Det kan vara en stark upplevelse att upptäcka, oavsett hur länge sedan det är. Människor är människor, med samma känslor och behov då som nu, och kanske med ännu större rädslor då än nu när vi lever i en relativt sett trygg omgivning i Sverige. Släktforskaren får då beväpna sig med det historiska avståndet, för att göra det uthärdligt när mord och dråp kommer i dagen i den egna släkten.

I Skåne i juli 1841 blev Christer Henricsson "piskad till döds" för att han stulit, enligt dödboken i Lövestad. Det skedde "hos åboen Nils Nilsson" och detta tolkar jag mer eller mindre som en lynchning. Byborna tog lagen i egna händer. Jag är inte alls släkt med någon av dessa utan råkade se det för ett tag sedan när jag letade efter annat, och jag har inte undersökt vilka efterräkningar det blev för dråparna. Obehagligt och otäckt är det. Bild från Arkiv Digital, Lövestad CI:4 (1826-1861) Bild 3280 / sid 415.

Avrättningsplatsen i Hammarby i Stockholm 1856. Bild från Wikimedia Commons.

Här på Rötter finns i Faktabanken en databas med avrättade, från 1500-talet och framåt.

Senare på kvällen såg jag att Magnus Härenstam gått bort, alldeles för tidigt. Honom tänker vi i Västervik särskilt på eftersom han föddes här 1941. Hans mor Elsa föddes Malmberg 1907 i Gamleby. Fortfarande finns släkten Malmbergs möbelaffär kvar där. Magnus Härenstams morbror Uno Malmberg donerade för länge sedan en stor summa pengar till kommunen för att bygga ett utsiktstorn vid museet. Det dröjde så länge innan det byggdes att Uno Malmberg hunnit gå ur tiden men Magnus Härenstam kom till Västervik och invigde Unos torn, 1997 om jag minns rätt.

Magnus Härenstam föddes på Lasarettet i Västervik den 19 juni 1941. Från SCB: födelseregister för Västerviks lasarett i Digitala forskarsalen/SVAR.

Elsa Malmberg, senare Härenstam, föddes 1907 i Gamleby. Från Arkiv Digital, Gamleby C:10 (1895-1916) Bild 127 / sid 121.

Den senaste tiden har jag stött på väldigt många avrättningar i kyrkböckerna, liksom de oftast fasansfulla brott som lett till galgbacken. Min första åtgärd är alltid densamma: att gå till Rötters Faktabanken och sedan databasen för Avrättade för att kontrollera om avrättningen redan finns inlagd där. Om inte så skriver jag förstås in notisen i den interaktiva databasen där det i nuläget finns 898 registrerade poster. Databasen är upplagd landskapsvis och att forskare i vissa landsändar varit flitigare att registrera visas inte minst genom att Gotland med sin relativt begränsade folkmängd ståtar med 70 avrättade medan Närke har 15 registrerade poster och Östergötland 45. Mitt eget Södermanland har i nuläget 42 registrerade avrättningar. En snabb koll visar att jag registrerat 9 av dem, men jag insåg nu att de båda avrättningar som berör min egen släkt inte är inlagda. I min antavla finns både en mördare, som jag bloggade om i Förödande första fyllor, och ett par mordoffer. Ramund Olofsson i Tuddetorp, Tunaberg, som 1681 oförskyllt blev så illa slagen att han strax efter slagsmålet avled samt Brita Jonsdotter i Sätter, Runtuna som blev yxmördad av en rånlysten återfallsförbrytare. Den brottsutredningen, som jag bloggade om i fjol i Mordutredning anno 1710, är en detektivhistoria i miniformat där mördaren avslöjades genom de föremål han efterlämnat på brottsplatsen.      

För någon vecka sedan gjorde jag en släktutredning och hamnade då i ett sorgligt familjedrama. Fadern hade först slagit sin 13-årige son i nacken med en yxa och anföll sedan den arme pojken med en kniv. Föga överraskande dömdes han till döden för dådet, och anges i Runtunas dödbok ha mist högra handen innan han halshöggs och steglades på galgberget vid Nyköping. Enligt en karta från 1670 låg galgberget strax norr om Rosenkälla vid vägen mot Sjösa. Undrar just hur många Nyköpingsbor som skulle kunna peka ut var galgberget låg...

b2ap3_thumbnail_Skarprttarbila.jpg

_{Denna skarprättarbila användes sista gången 1845 9/4 vid avrättningen av Långlars Olof Hansson. Foto Sören Hallgren, Nordiska muséet.}

För några år sedan utforskade jag en ingift nära släktings rötter och hoppade till när jag tagit mig till 1800-talets mitt. Hennes anfader Långlars Olof Hansson är den man i min egen databas som jag minst av allt skulle vilja träffa.
Utdraget ur husförhörslängden nedan berättar skelettet i den förfärliga historien:
Inst[ällt] för Kyrkoråd för
oenighet med Hu[strun] 1841 26/12
Mördat Hustrun
Halshuggen 1845 9/3
Den sista siffran är suddig och i dödboken, Rättvik, F:14, framgår att han avrättades 9 april. 

b2ap3_thumbnail_Bingsj-Ddran-AI-1-1837-1846-Bild-5-sid-1x.jpg

_{Bingsjö-Dådran, AI:1 [1837- 46] sid 1. Bild från ArkivDigital}

Olof Hansson var 19 år gammal när han 1822 gifte sig med den 37-åriga änkan Lisbeth Eriksdotter i Bingsjö. De fick fyra barn, tre döttrar och en son, innan Lisbeth dog i nervfeber 1838. Efter tio månaders änkestånd gifte den nu 35-årige Olof om sig med den 29-åriga änkan Anna Eriksdotter som förde med sig en liten son från sitt första gifte. Olof hade under sin tid som änkling hunnit med att uppvaktat en annan kvinna, men trots att hon berättade för honom att hon väntade barn, valde han att gifta sig med Anna som vid vigseln var gravid i femte månaden. Olofs försmådda flamma såg ingen annan utväg än att döda sitt nyfödda barn och dömdes för barnamord. Olof Hansson menade att Anna bar skulden till att det utomäktenskapliga barnet dött och hämnades genom att förgifta sin sjuårige styvson. Underligt nog fick han inget straff för detta mord.
Mindre än en månad efter födelsen av makarnas tredje barn, dottern Katarina, högg Olof huvudet av sin sannolikt sovande hustru. Sedan vandrade han över till grannen och bad att få låna ved så att han kunde bränna upp liket. Det var det sista han sade innan han klev upp på stupstocken tre år senare. Han hade tigit sig igenom flera rättegångar och fortsatt sin självvalda tystnad under tiden i häktet. Hans sista ord efter denna långa tid i tysthet var att förkunna att han ansåg sig ha handlat helt rätt och riktigt. Den åsikten är och var han nog ganska ensam om. 

Det är en julafton. Du är en kärleksfull far som gärna vill tillbringa dagen med din familj. Då dyker en vilsen ung pojke upp. Vad gör du? Slår honom i bojor och stänger in honom i en skrubb? Slår honom i bojor och ägnar större delen av dagen åt att frakta honom till nästa fångförarhemman? Eller låter du ynglingen sitta med vid middagsbordet och ha en gemytlig dag och sedan följa med på julotta och lämna honom till nästa fångförare vid kyrkan? 

Ärnebäck i Västra Vingåker, beläget alldeles nära Närkegränsen, var ett fångförarhemman. I utbyte mot att frakta fångar till nästa fångförarhemman, oftast i riktning mot häktet i Nyköping, hade hälftenbrukaren Olof Persson Bergstedt en viss skattelindring. Dessa fångförarhemman låg på ungefär två mils avstånd, och nästa fångförare bodde i Morjanå i andra änden av den vidsträckta Sörmlandssocknen. Tidigt på julaftonsmorgonen 1811 kom en fångförare från Närkesidan med en fånge som skulle transporteras vidare mot Nyköping. Fången, den förståndshandikappad ynglingen Jonas Danielsson Nystedt, hade gripits i Örebrotrakten för lösdriveri. Det var alltså inte en härdad kriminell person som dök upp i det Bergstedtska hemmet. Att frakta den unge Nystedt till Morjanå skulle ta flera timmar och det var ju julafton. Pappa Olof ville hellre tillbringa dagen i hemmets lugna vrå med sin hustru, Brita Andersdotter, och deras åtta barn i åldrarna 7 till 25 år. En person till fick gott plats vid julbordet så lösdrivaren befriades från sin bojor och fick delta i familjehögtiden.

b2ap3_thumbnail_vvingakerkyrkaII.jpgVästra Vingåkers kyrka. Foto Eivor Grafsund

Morgonen därpå stundade julotta i Västra Vingåkers kyrka. Olof Persson Bergstedt hade planerat allt: den unge Jonas fick följa med till kyrkan och delta även i gudstjänsten - det kunde ju knappast skada att en ung man på villovägar fick lyssna till Guds ord! Olofs kollega i Morjanå, den andre fångföraren i Västra Vingåker, skulle ju också till kyrkan, så Olof kunde överlämna fången där. Planen var alls inte dum men eftersom vi känner till detaljerna mer än 200 år senare så gick det inte riktigt som Olof tänkt sig. I pausen mellan första och andra predikan gick Olof ut för att prata med sin kollega från Morjanå. Som alla läsare av dessa rader redan insett, hade fången flytt när han återvände. Olof ville inte störa julandakten och slog inte larm om rymningen förrän på annandagen.

Vid påföljande ting vid Oppunda häradsrätt tilltalades Olof Persson Bergstedt för sitt försumliga handlande. Han ursäktade sig med att han inte hade läst de exakta förordningarna som han var ålagd att följa som fångförare. Anledningen var rätt självklar: han var inte läskunnig.

Jag vet inte vilket straff Olof Persson Bergstedt tilldömdes för sin försumlighet. Kanhända fick även han resa till häktet i Nyköping: sju år senare, 1818, dömdes Jon Jansson i Nälberga, Svärta socken, till 24 dagars fängelse vid vatten och bröd för att ha vållat fångars flykt. Handlingarna för fångvårdsanstalten i Nyköping finns bevarade från just 1818.

Även om han var försumlig så har jag ändå svårt att döma Olof Persson Bergstedt för hans handlande. Handen på hjärtat, nog hade väl de flesta av oss valt att bemöta en förståndshandikappad ung pojke som dök upp på vår tröskel en julafton med liknande vänliga bemötande? Är inte en dylik gästfrihet något eftersträvansvärt under hela året men i synnerhet i jultid? Kanske motiverades Olofs handlande av bekvämlighet (vissa skulle nog kalla det för lathet) men när jag sitter vid julbordet med min familj kommer jag att sända en tanke till Olof Persson Bergstedt.  

De förtvivlade orden ovan yttrade bonden Per Bengtsson till sin kusin Per Åkesson vid ett byalag i Fjelie den 15 november 1759. Morgonen därpå hittades Per Åkesson död i sin säng, och det dröjde inte länge innan snacket gick i byn. Hade Per blivit mördad, och vem var i så fall den skyldige? Hans egen kusin? Häradsrätten bestämde sig genast för att undersöka saken, och domboken ger inte bara intressanta uppgifter om livet i 1750-talets Fjelie, utan man lär även känna den avlidne på ett personligt plan. Den märkliga historien uppdagades då jag hittade hans dödsnotis i Fjelie kyrkobok 1759:

»24 Sönd: eftter Trinit: d: 25 Nowembr begrafdes Rusthållaren Pär Åkason som d: 15 ejusdem uti ett Ölslag hos brodern Nils Åkason blef af Pär Bängtson och Pär Pärson med oblida rörelser öfwerfallen och natten dereftter dödde och blef derföre af fältskjären αnatomïcerad dess ålder 41 åhr och 5 månader».

Mina tankar började genast snurra. Hur såg de oblida rörelserna ut? Och på vilket sätt blev kroppen anatomicerad? Jag dök genast ner bland Torna häradsrätts urtima domböcker, eftersom det rörde sig om ett eventuellt brottmål. Jag slungades tvåhundrafemtio år tillbaka i tiden och befann mig plötsligt mitt i det där ödesdigra byalaget i Fjelie, i november 1759. Åldermannen hade samma förmiddag tutat samman byamännen till samling, för att bland annat dela på de skjutspenningar som inkommit. Byamännen gick in till Per Åkessons bror Nils, där de stannade för att fördela penningarna. Även Per Åkesson anslöt sig, och de andra upptäckte snabbt att han var märkbart berusad. Detta var tydligen inget ovanligt, eftersom Per i allmänhet »warit nog begifwen på dryckenskap och som oftast funnits drucken». Att man under byalaget dessutom förtärde en halv tunna öl lär inte ha gjort honom mindre berusad, och efter en stund började Per bråka med de andra byamännen.

b2ap3_thumbnail_Per-kesson-1759.jpg

Per Åkessons dödsnotis 1759; ur Fjelie kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1696-1779), s. 107 (ArkivDigital)

Inledningsvis attackerade han sin kusin Per Bengtsson med skällsord, som snabbt gick till motattack. Han reste sig upp och gav Per Åkesson en rejäl örfil, samtidigt som han skrek »iag will intet längre mera, din Kiött Pölsa!». En droppe blod började sakta rinna från Per Åkessons näsa... Per, som väl troligen började bli allt mer berusad, reste sig nu upp från sin plats och ville gå fram till sin kusin för att hämnas. De som satt bredvid höll dock fast honom och uppmanade honom »att han måste sittia stilla», men detta hindrade inte Per Åkesson från att skrika och svära åt sin kusin. Nu började emellertid rusthållaren Per Persson tröttna. Han gick fram till Per Åkessons, tog tag i hans hår och skrek »om iag giorde rätt skulle iag lagga dig braf, din Swinhund, som aldrig kan skiöta dig sielf, utan i hwart lag skall du bära dig så åht, sitt stilla och skiöt dig sielf!». Per Åkesson lugnade nu ner sig, och stannade kvar hos byamännen i ytterligare två timmar. Under denna tid var han »fresk och Sund», men blev mot slutet alltmer berusad. Sedan byalaget avslutats hade Per Åkesson tvingat sin svägerska att ge dem mer att dricka, men hon hade då svarat att hon inte hade annat än svagdricka. Detta fick duga, så de drack några kannor innan de gick hemåt.

På vägen hem fick Per Åkesson syn på en kalv, som han sprang efter »i sin dryckenskap», och enligt vittnen såg det hela mycket komiskt ut. Per slog på sina kläder med händerna för att skrämma kalven, vilket Jöns Perssons tjänstegosse, som hade stått i stalldörren, såg. Han skrattade åt den lustiga synen, men Per Åkesson upptäckte gossen, vände sig mot honom och skrek »om du skrattar åht mig skall den onde Stå i dig din Canaille». Kalven sprang då sin väg, så Per gick vidare hemåt. Väl framme vid sin port föll han omkull på stentrappan, och medan han låg där i mörkret ropade han efter hustrun. Den då 14-årige sonen Åke, som var på logen och hörde sin fars rop, tog hjälp av gårdens dräng för att hjälpa in fadern i huset. När Per fick se sonen och drängen komma till undsättning bad han dem att hjälpa honom upp »efter han sådant sielf ej förmådde». Sonen och drängen gjorde ett försök, men trots stor ansträngning lyckades de inte. Sonen gick då in i huset och berättade för modern att fadern låg utanför porten. Hustrun tog då med sig pigan ut för att hjälpa maken upp. Tillsammans lyckades de fyra till slut bära in den kraftigt berusade Per i huset. De klädde av honom och lade honom i sängen, och han somnade utan ett ljud.

b2ap3_thumbnail_IMG_6167.JPG

Per Åkessons gård Fjelie Nr 9, som den såg ut vid tiden för dödsfallet; efter karta från 1769 i Lantmäterimyndigheternas arkiv (teckning: M. Gunshaga)

Morgonen därpå kom det bud från Per Åkessons bror som undrade om Per ville följa med in till Malmö med kronotionden. Hustrun Sissa försökte väcka sin make, men upptäckte till sin fasa att han låg död i sängen. Man tillkallade genast kronolänsmannen Malmlin, som påbörjade en utredning. Han stämde genast in de ovan nämnda Per Bengtsson och Per Persson, som nu offentligt anklagades för Per Åkessons död. De erkände utan omsvep att de örfilat Per Åkesson och dragit honom i håret, men Per Bengtsson försvarade sig med att han endast slagit honom på munnen eftersom han blivit kallad skällsord. Båda två menade dessutom att deras handlingar inte hade skett med någon iver eller på ett sådant sätt »att Pehr Åkason deraf kunnat taga någon skada, mindre att hans timade död deraf Kunnat förorsakas». Vittnet Carl Håkansson instämde, och berättade att Per Bengtsson slog »ej med någon särdeles ifwer» samt att Per Persson drog Per Åkesson i håret »utan att hwarken draga el:r stöta». 

Häradsrätten ansåg att det krävdes en obduktion, för att med säkerhet kunna fastställa dödsorsaken. Kronobefallningsmannen Göran Dröscher sände därför bud till stadsfältskären Hünemöder, som öppnade och besiktigade den dödes kropp. Han konstaterade att det inte fanns några yttre skador på den dödes kropp, och inte heller i underlivet eller på bröstet fanns något som skulle kunna vara orsak till dödsfallet. Fältskären undersökte också lungorna och mjälten, som tydligen var ovanligt sköra. Detta ansågs dock inte bevisa något, utan antydde bara att Per Åkesson haft svag hälsa. På huvudets högra sida syntes dock ett litet rött märke, som fältskären menade kunde bero på ett obetydligt slag mot skallen. När han däremot öppnade huvudet och tog av huvudskålen såg han direkt att hinnan som innefattar själva hjärnan (»duru Mater», enligt fältskärens egen anmärkning) var mycket utspänd av den stora mängd levrat blod som fanns under den. Han uppskattade detta levrade blods mängd till halvannat skålpunds vikt, och menade att en större ådra hade brustit varpå döden hade kommit så hastigt eftersom själva hjärnan med dess nerver »ej kunde tåla en dylijk compression».

Fältskären avslutade sin undersökning med att konstatera att denna »Hæmorrhagia Cerebri ell:r blodens öfwerflödande i hiernan» utan tvekan hade orsakat Per Åkessons död, men att det var svårt att med säkerhet avgöra vad som orsakat denna blödning. Torna Häradsrätts slutgiltiga dom mot de båda anklagade, Per Bengtsson och Per Persson, föll ganska snart efter obduktionen. Man valde att från »widare answar till Pehr Åkasons timade död frikalla» de anklagade, men dömde dem till att betala 24 daler silvermynt till fältskären för hans omkostnader. 

Som släktforskare vet man att vissa notiser i kyrkböckerna är mer spännande än andra, eftersom de leder raka vägen till domböcker, länsstyrelsearkiv och domkapitelsprotokoll. Man inser direkt att man hittat något ovanligt när man läser de där kryptiska raderna i kyrkböckerna, och man lär sig snabbt att det inte är de skötsamma förfäderna eller de vardagliga händelserna som lämnat de mest intressanta spåren efter sig i arkiven, utan snarare motsatsen. Det är konflikter, brott, märkliga dödsfall och personer som på något sätt misskötte sig som man får veta mest om. Sådant väckte intresset hos myndigheterna, som nedtecknade allt i protokoll och domböcker, och det var just genom domböckerna jag lärde känna min förfader Per Åkesson - rusthållaren med alkoholproblem, som alltid misskötte sig under byalagen, som kallades både »köttpölsa» och »svinhund», och som till slut dog av ett brustet blodkärl i hjärnan.

Många släktforskare drömmer nog om att hitta brottslingar i släkten, av den enkla anledningen att de där ljusskygga figurerna är mer spännande än de skötsamma bönderna. Jag tycker själv att det är intressant att studera de människor som på olika sätt bröt mot samhällets normer, så därför är det kanske tur att jag har hittat allt från barnamord och stölder till kyrkobuller och dråp i släkten. Brottslingar är dock inte bara kuriösa inslag i släktträdet, utan kan även leda släktforskaren till intressant källmaterial såsom domstolshandlingar, förhörsprotokoll, fångrullor, fotografirullor, sjukjournaler, fängelsedirektörers dag- och samtalsböcker med mera. Även mindre brott kan bli värdefulla ingångar till detta material, och en liten anteckning i en husförhörslängd eller församlingsbok kan vända upp och ner på släktforskningen. Detta blev jag själv varse när jag upptäckte den märkliga historien om hur min farmors farmors far Anders Bergkvist (1848-1933), den skojfriske skräddaren från Nevishögs socken, år 1915 hamnade på Malmö centralfängelse på grund av säd, mjölk och foderkakor...

b2ap3_thumbnail_042---Kopia-av-Anders-o-Petronella-som-ldre.JPG

Anders och Petronella Bergkvist utanför huset i Grevie, Nevishögs socken 1922.

Det hela tog sin början på en marknad i Lund i februari eller mars 1915. Anders hade tillsammans med en bekant, Nils Nilsson, köpt fyra små grisar som lämnades hemma hos Anders, eftersom han erbjudit sig att passa och mata dem. Nils brukade dock besöka Anders' hem nattetid för att lämna säd till grisarna, något som skedde flera gånger. Nils brukade även hålla till i en inredd loge i Anders' fastighet, dit dörren alltid var öppen. Här hade Nils ställt den medhavda säden på golvet, och med denna säd hade Anders sedan matat grisarna. Nils hade också burit dit mjölk och foderkakor, som Anders hade matat sin ko med. Så småningom avslöjade Nils att säden, foderkakorna och mjölken var stöldgods, och det var nu som Anders begick sitt stora misstag - han anmälde inte stölderna till polisen. På poliskontoret i Arlöv berättade Anders att Nils hade avlämnat minst två tusen kilo säd, förutom mjölk och foderkakor till okänd vikt och antal. På grund av sitt vittnesmål sågs Anders nu som medskyldig, så kronolänsman Yngvar Persson bad honom att avge sin livsberättelse, som nedtecknades i  protokollet:

»Beträffande sina levnadsomständigheter berättade Bergkvist, att han vore född den 29 maj 1848, att hans föräldrar, smeden Nils Bäckström och dennes hustru Mätta Persdotter, vore döda, att han kunde läsa och skriva, att han är kyrkoskriven i n:r 15 Nevitshög, att han vid 23 års ålder gifte sig med Petronilla Andersson och har med henne [haft] 9 barn, av vilka 7 leva och äro vuxna, att han vistats i föräldrahemmet till han var 6 år gammal, att han därefter tjänat som vaktpojke hos olika lantbrukare i 6 år, att han vid 12 års ålder kom i skräddarelära hos Jöns Persson i Bara och vistades där i 2 1/2 år, att han därefter tjänade som dräng i 2 år, att han därefter fortsatte med skrädderiyrket samt att han ej förut varit för brott straffad».

För kronolänsmannen var detta kanske bara formalia, men för en släktforskare är dessa uppgifter ovärderliga. Kyrkböckerna avslöjar nämligen ingenting om att Anders tjänade som vaktpojke eller var i skräddarelära, och den tidigaste anteckningen i husförhörslängderna säger att han blev dräng först 1864. Att han blev vaktpojke vid så unga år hänger antagligen ihop med att fadern avled strax innan Anders fyllde sex år, så den lille gossen fick väl hjälpa till med försörjningen så gott han kunde. Persson antecknade vidare i protokollet att Anders var 169 cm lång, hade ordinär kroppsbyggnad, ovalt ansikte, kal hjässa, blå ögon samt rak och vanlig näsa. Med anledning av vad som framkom vid vittnesförhöret blev han »förklarad häktad för delaktighet i ovanberörda stölder, och kommer att införpassas till centralfängelset i Malmö för undergående av rannsakning inför Torna och Bara häradsrätt», som det står i protokollet, och dagen därpå anlände han till fängelset. Han bar inga pengar eller persedlar vid häktningen, men enligt fängelsets mottagningsjournal var hans kläder värda 13 kronor och 95 öre.

b2ap3_thumbnail_bild-1.JPG

Ur fångrullan för Malmö centralfängelse 1915.

Anders satt häktad i sammanlagt tolv dagar. Den 2 september 1915 inleddes rättegången, då advokaten Sandahl underströk den förmildrande omständigheten att Anders varit delaktig i tjuvnadsbrottet »utan att däraf hafva nämnvärd egen vinning», eftersom han ju själv hade lagt till omkring hälften av fodret åt de gemensamt ägda grisarna. Rätten beslöt därför att släppa Anders på fri fot samt att målet skulle uppskjutas för ny handläggning sju dagar senare. Anders var nu en fri man, och lämnade fängelset med anmärkningen »ostraffad» i fångrullorna. Det blev dock kort tid i frihet - när målet återupptogs påpekades något som blev till nackdel för Anders. Nils Nilsson hade nämligen även stulit varor hos en handlande i Staffanstorp, och Anders kände mycket väl till att dessa varor var stulna, något han själv hade erkänt genom sitt vittnesmål på Arlövs polisstation. Rätten slog därför fast att »svaranden Bergquist efter tillgreppen, med vetskap om den olofliga åtkomsten, omhändertagit det sålunda stulna, och med undantag af potatisen, däraf haft vinning».

Han dömdes därför den 9 september 1915 av Torna och Bara domsaga »såsom för första resan å olika tider och tillfällen begången stöld» till straffarbete i fyra månader, en dom som fastställdes av Hovrätten över Skåne och Blekinge den 12 november samma år. Anders skulle dessutom ersätta målsäganden med 416 kronor för de stulna varorna samt betala vittnenas löner och biträdet med 30 kronor. Uppgifterna om att Anders hade blivit häktad nådde även kyrkoherden i hemförsamlingen Nevishög, som skrev in i församlingsboken: »vid Torna och Bara häradsrätt d. 9/9 1915 dömd för 1:a resans stöld – till 4 månader straffarbete. Besvärstiden utgick 29/9 1915, stadfäst af Hofrätt». Anders återvände nu alltså en andra gång till Malmö centralfängelse, och anlände två dagar före julafton 1915 där han samma dag överfördes till Centralfängelseavdelningen. Efter exakt fyra månaders straffarbete blev han frisläppt den 22 april 1916 och kunde nu återvända till hustrun i Nevishög som en fri man, efter avtjänat straff.

Brottslingar kan som synes leda oss släktforskare till mycket intressant källmaterial - även mindre brott hamnade i arkiven, och man vet aldrig vilka uppgifter man hittar. Själv fick jag veta mer om min farmors farmors fars kroppsbyggnad, ansiktsform och ögonfärg, vad han gjorde i barndomen, hur hans bostad såg ut, ja, till och med vad hans kläder var värda 1915 - hela 13 kronor och 95 öre!