b2ap3_thumbnail_Picture-128.jpg

Under mina studentår spenderade jag många timmar på Universitetsbiblioteket i Lund, och lade då märke till ett vackert träskåp som stod lite undanskymt i ett hörn på entréplan. »Personverser» stod det på skåpet, men eftersom detta inte lät särskilt intressant för en släktforskare lät jag skåpet falla i glömska. Många år senare fick jag dock en stund över, och bestämde mig för att undersöka skåpets innehåll. Jag drog ut en av de många lådorna, som visade sig vara fullproppad med små kort, fyllda med namn, årtal och vackra formuleringar från flydda tider. Skåpet innehöll alltså en kortkatalog från A–Ö över Lunds Universitetsbiblioteks bevarade tryckta personverser och allt som får plats i denna ganska breda kategori – tillfällighetsverser, bröllopsdikter, griftekväden, poetiska fyndigheter vid rektorsbyten och så vidare – registrerade på författar- respektive mottagarnamn. Jag bläddrade vidare i de små lådorna, och hittade många bekanta namn – både från min egen och andras släkter. A... B... C... När jag kom fram till bokstaven D hoppade jag till, för på ett av korten hittade jag något mycket intressant:

b2ap3_thumbnail_Picture-002.jpg

»DAHLMAN, Michael, inspektor w. Widtsköfle sätesgård.

Då... Michael Dahlman samt... Margaretha Hagerman firade sin bröllops dag... 1765. Lund [1765]. 4:o.»

Min reaktion berodde på att denne inspektor inte var vem som helst – Michael Dahlman (1737-1820) var nämligen yngre bror till min anfader klockaren Anders Dahlman (1731-1813) i Hofterup, som jag bloggat om tidigare. Jag hade visserligen fått fram en hel del om både Michael, hans karriär och familj, men denna bröllopsdikt hade jag aldrig hört talas om tidigare. Jag beställde fram den direkt, och när jag några dagar senare återvände till Universitetsbiblioteket fick jag äntligen läsa dikten som lästes upp på bröllopsdagen 1765 – särskilt de två sista verserna är ett förtjusande exempel på 1700-talets vitt spridda skaldekonst:

»Med nödtortftig föda man tror sig nog rik: ty wällust ej kännes en gång.

Man förer en lefnad just herdarnas lik, som prisas i skaldernas sång.

Redligt wäsend, fria tankar, menlös ro i hyddan wankar;

Om oro kan gifwas, nog minskar wäl den en täck och förtroliger wen.

I twenne som delen Ehr kärlek i dag, och börjen en kärare tid.

Ehr lycka oß fägnar; ty önskar ock jag, at Himlen må wara Ehr blid!

At Ehr dygd må bli belönter med all nåd, med sällhet krönter!

De nöjen I begge nu hunnit at få, som andra få wänta uppå.» 

Även om just denna personvers inte gav några direkta genealogiska uppgifter kan det finnas all anledning att undersöka om det finns några bevarade bröllopsdikter eller griftekväden från din egen släkt. Inte bara för att ge släktforskningen kött på benen med hjälp av 1700-talspoesi, utan även för att personverser kan ge ovärderlig information om allt från utländska resor och karriärer till tidigare äktenskap och antal barn. Man kan till och med hitta uppgifter om födelseort och -datum, om man har tur! När jag nyligen forskade kring musikdirektören Friedrich Kraus' (1725-1780) hustru Sara Elisabeth Wallin (1728-1793) i Lund hade jag exempelvis en hypotes om att hon var född den 12 februari 1728 i Jönköping. Tyvärr lyckades jag inte bekräfta detta genom fadderskap eller bouppteckningar, men den begravningsdikt som hennes dotterson Carl Fredrik Berling lät trycka i Lund 1793 bekräftade inte bara min hypotes om födelsedatumet – den gav även uppgiften att hon inte bara varit gift en utan två gånger tidigare i Jönköping, innan hon ingick äktenskap med musikdirektör Kraus i Lund. Som släktforskare har man alltså all anledning att undersöka personverser, och även om de inte leder till något genealogiskt genombrott får du en stunds avkopplande poesiläsning – och det är minsann inte fy skam!

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20160303-201502_1.jpg