Det var pigornas arbete att mjölka korna på gården. Bytte de jobb slapp de mjölkningen under slankveckan. Bilden är från Västerås-Barkarö och på Digitaltmseum finns namn på personerna. Foto: Erik Herman Andersson. Bild från Örebro Läns Museum, Public Domain.

Nu är det snart slankveckan, sista veckan i oktober. Den inleddes den 24 oktober så den börjar alltså på tisdag.

Slankveckan var äldre tiders semester för tjänstehjonen, men den var obetald, därav namnet slankveckan. Utan pengar blev det inte alltid så mycket mat. Det var den enda veckan på året som drängar och pigor var lediga innan vi hade någon semesterlagstiftning. Tänk dig att jobba året om, med bara en enda veckas ledigt! Och utan semesterlön. Ja, så är det förstås många som har det fortfarande i världen, men här i Sverige är vi numera vana vid betydligt bättre villkor.

Den 24 oktober var den dagen som drängar och pigor och andra tjänstehjon kunde byta arbete enligt tjänstehjonstadgan (som också kallas legostadgan). Som dräng eller piga städslades (anställdes) man för ett år i taget. Från den 24 oktober ett år, till samma dag året därpå. Det är därför så många flyttade vid den här tiden på hösten.

När en piga eller dräng tog plats hos en bonde kunde hen inte säga upp sig om jobbet inte passade. Avtalet gällde alltid ett år i taget. Ville den anställde inte vara kvar ett andra år skulle hen säga upp sig mellan den 26 juli och 24 augusti. Samma sak gällde för arbetsgivaren. Han fick inte säga upp sin piga eller dräng när som helst utan vackert vänta tills det var dags. Den som hade sagt upp sig i laga ordning och flyttade den 24 oktober hade en vecka på sig att infinna sig hos sin nya arbetsgivare. Det är detta som är slankveckan.

Till vänster: Troligen är detta lillpigan Signe Desideria Säfström (1884 i Vaksala) och arbetsgivaren Lundins dotter Hedvig Helena på Johannesberg i Funbo. Signe Desideria Säfström flyttade därifrån den 24 oktober 1900. Foto: Johan Lundin. Bild från Upplandsmuseet. Public Domain.
Till höger: Två pigor utan namn hos patron Wallmark på Hällevadsholms gård den 2 juli 1923. Foto: Oscar Färdig. Bild från Bohusläns Museum. Public Domain.

Den anställde fick inte lämna gården utan arbetsgivarens tillstånd, och orsakade hen någon skada kunde det dras av på lönen. Arbetsgivaren hade skyldighet att försörja sina anställda, även om de blev sjuka, och behandla dem väl. Men alla följde förstås inte detta.

Lönen var mager men inte bara pengar, snarare var det nog en mindre del. Det viktiga för den anställde var mat och husrum. Drängar och pigor ingick i arbetsgivarens hushåll, som en del av familjen om än inte på lika villkor. Statarna fick ju också lön i annat än pengar, den så kallade staten som utgjordes av matvaror, plus bostaden. Statarna hade däremot eget hushåll.

Ibland står det "gifte drängen" för en jordbruksanställd i husförhörslängden. Förmodligen innebar det samma villkor som för en statare, att den gifte hade eget hushåll med sin familj och bodde kanske i en backstuga eller i ett rum på gården.

Kvinnor hade förstås lägre lön än män, ganska mycket lägre, visar lönestatistiken. Det var billigare att ha pigor anställda, men eftersom arbetet på en gård var strängt uppdelat mellan mansarbete och kvinnoarbete så hade man behov av både pigor och drängar.

Ända fram till 1885 var det ett brott att vara arbetslös. Alla skulle arbeta. Att driva omkring utan jobb gick inte för sig, åtminstone inte för underklassen. Det kallades att ha laga försvar.

Så här hårt reglerat var arbetslivet från mitten av 1600-talet ända fram till början av 1900-talet. Tjänstehjonstadgan gällde ända till 1926.

Uppgifterna kommer främst från släktforskaren Ingemar Rosengren i Halmstad och från Jordbruksverket.

De anställda pigorna, drängarna och andra tjänstehjonen på en oidentifierad gård i Östergötland kring förra sekelskiftet. Foto: Didrik von Essen. Bild från Östergötlands Museum. Public Domain.

Finns det någon släktforskare som inte har en rad pigor i släkten? Knappast.

Kring förra sekelskiftet började man kalla pigorna för tjänarinnor och sedan hembiträden,  de som arbetade i hushållen men inte gjorde jordbruksarbete. Och de organiserade sig, både i Stockholmstrakten och ute i landet.

Bild till vänster: Illustration av William Thomas Smedley/Wikipedia. Bild i mitten: Neogeografen, Wikipedia. Bild till höger: Pehr Hilleströms målning "En piga öser soppa ur en kittel" från Wikipedia.

Kvinnornas fackförbund hade bildats 1902 och 1903 startade Stockholms Tjänarinneförening. Så småningom startade fler tjänarinneföreningar på andra håll. Mer om detta kan du läsa om på Arbetarrörelsens arkivs webbplats. Där finns också pdf-filer av tidningen Tjänarinnebladet, från åren 1905-1908.

Bild från pdf-fil på Arbetarerörelsens arkivs webbplats.

I Tjänarinnebladet kan vi läsa om oreglerad arbetstid och att alltid finnas till hands, långa arbetsdagar, delat sovrum med andra i tjänstestaben, och nästan ingen fritid. Det var arbetsvillkoren för många pigor, tjänarinnor, jungfur och hembiträden. I tidningen förekommer en hel del fiktiva berättelser, noveller som handlar om hembiträden och deras husmödrar för att belysa olika situationer. Till exempel doktorinnan Weyler som beklagar sig för en släkting på besök om jungfruns krav på att inte behöva sova i köket, på reglerad arbetstid och en ledig eftermiddag var fjortonde dag. Och så berättar doktorinnan att hon kommit på att jungfrun går på fackföreningsmöten och givetvis förbjudit detta. "Och du utvisade ej genast den fräcka varelsen ur huset?" frågar släktingen. Men får veta att det behövdes inte för jungfrun har sagt upp sig efter tillsägelsen. 

Artiklarna handlade också om praktiska råd i arbetet och om föreningsarbetet. I varje nummer förekom även rapporter om förhållanden i andra länder. Tjänarinneföreningen bedrev också egen platsförmedling i Stockholm.

Det som gör läsningen intressant är ju att det är en inblick i den samtida beskrivningen av pigornas arbete och villkor. Allt är inte idylliskt som för Lina i Katthult. Vill du veta mer om landsbygdspigornas arbete rekommenderar jag Ester Blenda Nordströms bok "En piga bland pigor". Historikern Börje Harnesk har skrivit din doktorsavhandling "Legofolk" om pigor och drängar (finns som pdf-fil).

Sickla i östra kanten av Stockholm är numera ett bostadsområde med ett större köpcentrum där det också finns museum och bibliotek. Detta centrum ligger på Marcusplatsen där det tidigare låg verkstäder och industrier. Här tillverkades dieselmotorer och Atlas Copco hade en gruva djupt nere i berget. Eftersom min ene son bor i närheten med sin familj har jag varit där för att handla ibland.


I somras stannade vi till vid lekplatsen på Marcusplatsen för att barnbarnet skulle få utlopp för lite spring i benen.

Medan han åt glass efteråt gick jag runt och kom till den här skylten:


Klicka på bilden för att se den i större format och läsa texten.

Sådant här är väldigt intressant tycker jag. Gamla industriplatser är lämningar som visar hur människor levt förr, arbetet var en stor del av livet och de flesta bodde i närheten av jobbet. Så var det här också.

Axel Molin arbetade på Atlas Copco i 40 år och började i härdningen, läser jag. Han och hustrun Signe och barnen bodde i arbetarbostäderna i Tallbacken alldeles intill. Hyran var 25 kronor i månaden och då var det utedass på gården. Så här säger Signe om livet där:



Senare bodde de på Atlasvägen 39 efter att de gamla arbetarhusen rivits och ersatts av nya höghus.

Axel och Signe Molin kom från Oskarshamn till Stockholm. Oskarshamn är ju nästgårds för mig som bor söder om Västervik. Axel var född den 8 februari 1888 i Kristdala församling, tillsammans med sin tvillingbror August. Deras föräldrar hette Oskar Ludvig Larsson och Hulda Josefina Johansdotter. Signe föddes den 27 juli 1887 och hennes mor var den ogifta pigan Amanda Thilia Emilia Lyström som bodde hemma hos sina föräldrar i Oskarshamn. I husförhörsboken har prästen skrivit "såsom fader är anmäld Oskar P Thorell". Så småningom hade Signe fått tre syskon.

Axel och Signe gifte sig 1909 och fick minst två barn, kanske fler. De hette Gustaf Sigvald (född 1908) och Signe Linnea (född 1910). Jag är inte släkt med familjen Molin och kände inte till att de fanns förrän jag läste på skylten i somras.

Som ni förstår kan jag inte låta bli att kolla upp sådant här när jag läst en skylt om dessa människor på en offentlig plats som Marcuplatsen i Sickla. Förmodligen råkade en fotograf ta bilden på Axel till företagets dokumentation och de blev intervjuade. Vilken tur att det gjordes, så att vi idag kan läsa om dem och deras liv. När de kom hit var det tuffa arbetsvillkor står det på skylten. 80 timmars arbetsvecka och bara ledigt på söndagar. Två veckors semester infördes inte förrän 1938. Då var deras barn redan vuxna.

Jag funderar på vad som fick dem att flytta från småstaden Oskarshamn till storstaden Stockholm. Enligt Signes vittnesmål blev det ju en lyckad flytt, Axel fick jobb och de trivdes bra. Deras liv har inte fallit i glömska fast de var en helt vanlig arbetarfamilj bland många andra.

Några nutida bilder av de gamla fabriksbyggnaderna som numera är restaurerade:

Signe Molin dog 1969 men Axel levde till 1981 och blev 93 år gammal. Kanske har de barnbarn och barnbarnsbarn som läser detta idag och kanske har varit på en av Stockholms länsmuseums guidade turer här.

Atlas Copcos arkiv finns på Centrum för näringslivshistoria. En del andra företagsarkiv finns hos Riksarkivet eller på lokala museer.
Lyssna på en berättelse om Atlas Copco på Stockholms stadsarkivs hemsida.

 
Källor:
Sveriges befolkning 1950 och 1960
Sveriges dödbok
Kyrkoarkiven i Kristdala och Oskarshamn

Har du släkt i Kristianstad under andra halvan av 1800-talet är du bara att gratulera. Då finns en serie på fyra böcker som kan ge mycket kött på benen, och där du kanske till och med hittar dina egna släktingar.

Författaren Bunny Ragnerstam skrev 1974-1977 sin svit på fyra böcker om Kristianstad på 1880-talet. Titlarna är Innan dagen gryr (hösten 1881), Uppbrottets timme (1883), Vredens dag (1884) och Skall jorden bliva vår (1884-1886). Detta är dokumentärromaner som handlar om verkliga människor som bodde i Kristianstad vid denna tid. Men det är romaner, om än med verklighetsbakgrund och historiska fakta. Miljöerna är de rätta, arbetplatser, bostäder, staden och dess omgivningar, samhället. Det märks att det ligger mycket historieforskning bakom detta skrivprojekt. Bland mycket annat har han studerat de samtida lokaltidningarna.

Detta handlar framför allt om de som flyttade in till staden för att söka sig ett bättre liv under industrialiseringen, arbetarna som lämnade sina fattigliv på landet och som i de flesta fall inte vann så mycket på sin flytt. Men fabriksägarna vann när landsbygdsbefolkningen strömmade till och befolkade de nya arbetsplatserna.

Huvudperson är smeden Bengt Ekelund och hans familj. Bunny Ragnerstam skriver om det dagliga arbetet, sjukdomar, kampen för försörjning och för medborgarrätten, bostadsbrist, barn som dör, söndagsutflykter, sociala konflikter, den framväxande arbetarrörelsen, strejker. Allt det där som var livet då och där.

När jag hade läst böckerna blev jag nyfiken på hur sanningsenliga de var, om det verkligen handlar om folk som levt en gång i tiden. Några tittar i husförhörslängderna i Kristianstad stadsförsamling bekräftade att det är så, de finns där allihop.

Bengt Ekelund och hans familj i husförhörslängden. Bildkälla: Arkiv Digital, Kristianstads stadsförsamling (L) AI:27 (1879-1888) Bild 108 / sid 1834.

En bonus är en karta som finns i slutet av varje bok där alla tomtnummer finns inskrivna. Precis som i husförhörslängderna. Därför går det att hitta var dina släktingar bodde, oavsett om de nämns i böckerna eller inte.

Det är mycket läsvärda böcker för en släktforskare och historieintresserad. För ett par år sedan hittade jag den första av seriens böcker i pocketupplaga i min bokhylla, oläst, troligen inköpt på en bokrea för 30-40 år sedan. När jag hade läst den ville jag läsa alla och fick tag i dem på Bokbörsen. De finns förstås också på bibliotek.

Själv har jag ingen släkt med koppling till Kristianstad men det spelar ingen roll. Det här är mikrohistoria presenterad så att det blir intressant ändå.

Och så önskar jag er alla en riktigt GOD JUL!