Vänd mörker till ljus

Idag vill jag ankyta till vad Ted Rosvall skrev i Rötterbloggen i måndags om gamla släktkonflikter som ligger kvar och pyr i åratal, men också till Markus Gunshagas senaste bloggpost om färsta världskriget.

I söndags skrev jag inte något här, efter valresultatet i USA gick det bara inte att koncentrera tankarna på något annat. Nu har det lagt sig lite. Inte oron inför de mörka tider som väntar, men i alla fall den omedelbara chocken. Fast chock är nog fel ord, för det var ju inte helt oväntat.

Tänk om den blivande presidenten kunde börja släktforska med DNA-test! Kanske skulle det visa sig att han har gener från både muslimska områden och Latinamerika. Då skulle han kanske förstå att vi allihop är släkt, att alla hör hemma på samma jord och kan samsas. Att inga behöver kastas ut. Att vi inte behöver bygga några murar mellan folk. Ni har säkert de flesta av er sett den här ganska förutsägbara (reklam)filmen om DNA-test och kanske skulle biljonären där borta kunna reagera precis på samma sätt. En kan ju hoppas i alla fall. 

Det jag känner är att släktforskningen blivit en brygga mellan både tid och rum. Alltså inte bara bakåt i historien och till folk som levt långt före mig. Utan också till andra delar av världen där det visat sig att jag har släktingar. Inte nära släktingar men några generationer bort. Vi hör ihop på något sätt, trots allt. Framför allt har den här känslan kommit sedan jag tagit DNA-test och fått kontakt med flera amerikaner som jag fått veta att jag är släkt med men inte kände till tidigare. Nu känner jag en stor oro för dem och deras framtid, liksom för mina egna barns och barnbarns och alla andras.

Några av mina amerikanska släktingar är anhängare av den nye presidenten och i sina Facebookflöden ser jag hur de resonerar. Så därför blev jag inte så överraskad som jag kanske annars blivit. Vi lever ju i våra små filtrerade bubblor och ser mest det som passar våra egna normer. Andra amerikanska släktingar och släktforskare som jag har kontakt med är på den andra sidan, och djupt oroade över sitt lands nya väg med den rasism, sexism och fascism som redan visat sig så tydligt så fort valet var över. En har berättat om hur familjen splittrats i två sidor. Säkert kommer en del av dessa djupa konflikter att bestå i en hel del amerikanska familjer i framtiden.

Vi som släktforskar blir ju som regel också intresserade av historia och forna tiders livsvillkor. Vi känner till de många krigen som dräpte stora delar av Sveriges manliga befolkning på slagfälten under många år. Vi känner till de svåra nödåren, inte minst de på 1860-talet som tog så många fattigas liv. Stora farsoter som ödelagt bygder och decimerat befolkningen. Ute i världen har katastroferna varit, och är, så stora genom de krig och väpnade konflikter som alltid drabbar civilbefolkningen värst av alla. Men vi har rest oss igen, vi människor. Släkter har hållit ihop, familjer har återförenats och de som är borta har stannat i minnet hos de överlevande. Även om det känns svårt att tänka så nu.

Att samhällen drabbas av katastrofer genom sina härskare har skett så många gånger att exemplen är otaliga. Vi talar om att vi måste lära oss av historien, det här får inte hända igen, och så vidare. Nu har det gått ett par generationer sedan Hitlertiden och som vi ser är fascismen på frammarsch igen. Har vi inte lärt oss av historien? Nej, säger en brittisk arkeolog, men han konstaterar också att vi kommer att ta oss igenom det, så som alltid skett tidigare.

Jag hoppas innerligt att alla de som analyserar valresultatet och varnar för de mörka tider som väntar visar sig ha fel. Ett önsketänkande, men mycket naivt sådant är jag rädd för.


Igår eftermiddag stod jag vid fönstret här hemma och såg på den här vackra solnedgången. Det kändes nästan som de få gånger jag haft lyckan att få uppleva norrsken. Så vacker vår värld är, och så sårbar och utsatt.