Tidstjuvar

Det här är lite av ett modeord, men ett ganska bra sådant. Har ni tänkt på hur mycket tid som stjäls ifrån oss i alla sammanhang? När vi pendlar bort två timmar om dagen, när vi väntar på hissen som aldrig kommer, när vi står i kö i snabbköpskassan (snabb, nå ja…), när vi måste sitta på evighetslånga möten till ingen nytta. För att inte tala om TV4 och andra reklamkanaler. För att få se 40 minuter av den serie vi följer måste vi sitta där i över en timme. Reklam och programpuffar före och efter och flera gånger under programmet kan göra en galen. Visserligen hinner man koka sig en kopp kaffe och/eller besöka husets bekvämlighetsinrättning, men det är ändå klämd och bortkastad tid det handlar om. Hur mycket tid? Det beror naturligtvis på hur TV-tokig man är, men det handlar sannolikt om flera, flera dyra timmar i veckan. 

b2ap3_thumbnail_Telefon.jpg

En annan tidstjuv är telefonen. Inte bara den tid vi faktiskt pratar, utan också uppkopplingstiden, den tid vi väntar på att någon skall svara, och så framför allt tiden i växeln. Ni vet: ”Välkommen till XXX. Just nu är det många som ringer, men vi besvarar ditt samtal så fort vi kan”. Och så går sekunderna och minuterna, allt medan vi nervöst trummar med fingrarna på den hand som inte håller i luren. Efter ett tag lossnar det, tror man, men så kommer det: ”Tack för att du väntar (som om man hade något val…), vi besvarar ditt samtal så fort vi kan”. Äntligen kommer så telefonisten, och man framför sitt ärende. Det visar sig då att den person man behöver tala med A/ har semester B/ sitter i ett möte C/ är på tjänsteresa D/ har kafferast E/ finns i huset men svarar inte i sin telefon F/ inte längre har hand om dessa frågor. Man ber då att få tala med någon annan. Det finns ingen annan. Var vänlig återkom på måndag morgon. Telefontiden är 08.00 till 08.30. Man ringer då. Det är upptaget hela tiden. Man sliter sitt hår. Man sätter sig i bilen och kör in till den myndighet eller organisation det handlar om och ber att få träffa personen i fråga. Man får äntligen företräde, men innan man hinner framföra sitt ärende ringer det i telefonen. Tjänstemannen prioriterar i ett sådant läge ALLTID telefonen. Man sitter där som ett fån.

För att inte tala om knapptelefonraseriet. Ni vet: ”För vanliga frågor – tryck ett, för ovanliga frågor – tryck två, för frågor som hänger ihop – tryck tre, för råd och dåd – tryck fyra” o.s.v. Ibland kan det vara flera generationer av sådana knappval, och när man har tryckt färdigt hamnar man till sist ändå i en växel, där man tröstas av illa vald skvalmusik och i bästa fall en spökröst som säger ”Du står fortfarande i kö, din plats i kön är: TJUGO-ÅTTA”. 

b2ap3_thumbnail_Gammal-mobil.jpg

Mobiltelefoner, ehuru ofta behändiga och bra, stjäl också tid men framför allt koncentration. Alltid är det någon i klassrummet, på konferensen, i kyrkan, på biografen, under måltiden, som har glömt att stänga av sin mobil. Ifrån det första pipet till dess att syndaren förstått att det är hans (oftast hennes, om man skall vara ärlig) telefon som stör, till dess att den krafsats fram ur handväskor eller innerfickor och dess ägare lyckats krångla sig ur stolar, bänkar, gångar och dörrar, tar det ofta en hel minut, under vilken all annan verksamhet ligger nere. 

Det kanske är ett tecken på vår stressade tid att vi upprörs så över en förlorad minut, men många minuter små gör som bekant en hel timme, timmar gör dagar, veckor och år. Låt oss åtminstone vara observanta på dessa eländiga tidstjuvar, för att om möjligt förhindra att de tar över totalt.

********************************************************************************************************************************

Kära läsare!

Ovanstående text författade jag så tidigt som 2004, några av meningarna redan 2002. Det är med förfäran jag tvingas konstatera att allt (utom utseendet på telefonerna) fortfarande tycks stämma med verkligheten. Knapptelefonhysterin, där man idag förutsätts knappa in sitt personnummer, telefonnummer, kundnummer, ärendenummer o.s.v. har t.o.m. förvärrats.

                                             b2ap3_thumbnail_Samsung-Galaxy-S6-Edge-Plus-6-1280x855.jpg     b2ap3_thumbnail_iPhone-7.jpg

Det som tillkommit är kanske den smarta telefonin och det särskilda sorts tidstjuveri den förorsakar. Ack huru mycken tid slösar vi numera icke bort på att glo ned i våra iPhones och Androider. Dels är det allt detta med inställningar och lösenord kring olika funktioner och appar, men också oron kring de allt för få "pinnarna", vilket förmår många Internetbesatta att likt vilsna flamingos irra runt på jakt efter bästa möjliga mottagning. För att inte tala om all den tid som åtgår för att lära och ta till sig ständigt nya finesser och få dem att fungera. I våra klassrum går idag massor av tid åt till att förmå eleverna att INTE använda sina smartphones, vars frestelser tycks långt mer aptitliga än lärarens aldrig så väl förberedda lektioner. Likadant är det på möten och konferenser, där många deltagare, eftersom de så stint lutar sina huvuden nedåt, förefaller ha somnat in. Så ock i våra kyrkor där ett antal människor, som förmodas böja sina huvuden i bön, i själva verket studerar väderprognoser, aktiekurser eller idrottsresultat.

Men visst finns det mycket bra och användbart i den nya tekniken. Inte tal om annat. Och för oss släktforskare väntar än ljusare tider när allt fler digitala resurser och databaser görs tillgängliga på smarta telefoner och surfplattor. Klart är, att den digitala tekniken har revolutionerat våra möjligheter att forska när och var och hur vi vill. De gamla tidstjuvarna - typ vänta på mikrokort eller filmrullar - är sedan länge ett minne blott, och om nu bara fiber eller annan snabb uppkoppling blir var mans och kvinnas rättighet och egendom, kommer väl även den kvardröjande segheten i upp- och nedladdningar att försvinna.

Ps: I min text från 2004 (ovan) förekommer en liten antydan om att kvinnor måhända glömmer att stänga av sina mobiltelefoner (eller surra dem...) oftare än män. Så hade jag aldrig vågat skriva idag!