Svartrockar

En gång om året – på Långfredagen – plockar jag fram min gamla svarta rock, som jag inhandlade 1982 i ett försök (misslyckat) att framstå som mer seriös och allvarlig än jag i själva verket är. På senare år har jag noterat, att denna långrock genererar en mängd komplimanger från kvinnliga kyrkobesökare och körmedlemmar. ”O, vad stilig du är”, säger de, men menar naturligtvis inte mig utan rocken. Själv känner jag mig smått löjlig i denna utstyrsel, ja som en riktig SVARTROCK! Så fort jag tänker detta ord slår det mig att jag inte riktigt vet vad det står för … 

Wikipedia förklarar begreppet så: ”Svartrock är en synonym för tidig Gothic rock och en term som bara använts i Sverige. Ofta har termen använts som synonym för depprock”.

b2ap3_thumbnail_Kaftan.jpg

Jag har naturligtvis inte en susning om vad detta står för och inser att jag måste leta vidare. Den vanligaste och mest naturliga betydelsen är nog helt enkelt PRÄST, kanske med en något negativ klang, alluderande på den svarta kaftanen, prästerskapets normala ämbetsdräkt. Numera används ordet SVARTROCK ofta för att beskriva en alldeles särskild sorts präster, nämligen de som bekänner sig till den högkyrkliga riktningen. Det är dessa, som inte kan låta bli att kyssa alla kors de får syn på; på bibeln, på stolan, på bröstet o.s.v. och som, iklädda sina vita albor eller röcklin, likt snöänglar kastar sig framstupa ned på golvet framför altaret, så som vi barn understundom gjorde i den nyfallna snön. Det är också dessa, som menar att Gudstjänsten ÄR och skall genomföras, ungefär som en votering i kommunfullmäktige, och att det saknar betydelse om det kommer några kyrkobesökare eller inte. De tror blint på dogmen att ett dagligt mässfirande löser alla världens problem. 

b2ap3_thumbnail_queenvictoria_royalwedding.jpg

Den svarta färgen har genom tiderna använts flitigt i allsköns sammanhang. Länge var svart högtidsfärgen, det givna valet inte bara på begravningar utan också vid bröllop. Många är de gamla brudkort från 1800-talet, där man noterar och förundras över brudens svarta klänning. Det lär ha varit Drottning Victoria, som vid sitt bröllop med kusin Albert 1840 väckte sensation genom att bryta med den svarta traditionen och i stället ikläda sig en vit blomstersmyckad klänning. Man kan säga att hon var stilbildande så till den milda grad att det än idag är få brudar, som gifter sig i någon annan färg än just vitt.

b2ap3_thumbnail_sotare.gif

En yrkesgrupp som av naturliga skäl alltid är svartklädda är Skorstensfejarna. Förr brukade oförstående småbarnsföräldrar använda dessa alldeles nödvändiga rengöringssoldater som tillhygge i barnuppfostran: Om du inte genast lyder kommer sotaren och tar dig! I gengäld är det många nyblivna föräldrar som när de stolt visat upp sitt barn utsatts för sotarnas revansch: Oooo, så söt, kuttrar folk, men vem liknar han egentligen? Svaret kommer omedelbart från någon skojfrisk person i rummet: SOTAREN.    

Minns ni Owe Thörnqvists vishjälte från 1960? Det var han som brukade ”Släppa ner och hiva upp och rycka ut i snöret - det ryker och det ränner och det rasslar ut i röret - I dörrarna och fönsterna och gluggarna man hör ett: Hjalmar Bergström”  I denna humoristiska visa förekommer också en femetta till nödrim, hitintills oöverträffad i svensk vistradition:

b2ap3_thumbnail_whig.jpg

Inom den juridiska världen har den svarta färgen också länge varit förhärskande. Domare och advokater klädde sig länge i långa svarta kåpor. I England gör man det fortfarande och kryddar dessutom anrättningen med de mest fantastiska peruker. Vi som ständigt fastnar framför gamla engelska TV-serier med motiv från 1800-talet och tidigt 1900-tal vet, att domaren har en särskild liten svart extramössa, som han teatraliskt placerar ovanpå peruken när det är dags att utdöma dödsstraff.

b2ap3_thumbnail_hanging-judge.jpg

Begravningsentreprenörer brukar, om vi bortser från den vita slipsen, den vita halsduken och de vita handskarna, också vara rejält svartklädda. Numera är de vita effektskapande kontrasterna helt avskaffade, liksom det svarta floret, sorgbandet, begravningskaramellerna och alla de andra symbolerna. T.o.m. den svarta färgen tycks vara på tillbakagång och idag är det inte alls ovanligt att människor dyker upp på begravningar iklädda slitna jeans och T-shirt. Förmodligen äger de inga andra plagg …    

b2ap3_thumbnail_Begravningsflje.JPG

För att denna blogg inte bara skall vara nattsvart, ber jag att få återanvända en förtjusande liten anekdot från ett elva år gammalt veckobrev:

En gammal man hade dött och familjen rådgjorde nu om hur begravningen skulle gestaltas. Ett diskussionsämne var huruvida den gamles barnbarns barn, en liten gosse på 5 år, skulle få vara med eller inte. Till sist bestämde man sig för att det nog skulle gå bra, och man förmanade gossen noga hur han skulle uppföra sig under den högtidliga akten. På begravningsdagen var pojken klädd i sina finaste kläder, och höll en liten kistbukett i handen. Han satt tyst och snällt i kapellet, lyssnade, tittade och tog in allt de ovanliga, blommorna, klockorna, musiken, sången, de vuxnas snyftningar, prästens tal, allt! Eftersom det var jordbegravning fortsatte akten ute på kyrkogården, och den lille tittade fascinerat på när kistan sänktes i jorden. På givet tecken gick han med sina föräldrar sedan fram till gravkanten, bockade som han hade blivit tillsagd, och kastade ned sin bukett. Därefter vänder han sig om med glittrande ögon och deklarerar stolt och med hög röst till alla begravningsgäster: ”Detta var det roligaste jag har varit med om i hela mitt liv!” 

Glad Påsk på er, alla svartrockar!