Strövtåg i hembygden

För att fördjupa insikten i våra förfäders liv finns många guldkorn i hembygdsföreningarnas skrifter och annan lokalhistorisk litteratur. En fördel med att ha sina rötter där man bor är att det inte är alltför svårt att hålla sig à jour med vad som sker i de lokala hembygdsföreningarna. Ibland besöker lokaltidningen deras aktiviteter, de annonserar själva om dessa aktiviteter och skriver om sin förening på Föreningssidan och så följer jag förstås intressanta föreningar via deras hemsidor hos Södermanlands hembygdsförbund. Dessutom finns hembygdsföreningarnas årsskrifter i den lokala bokhandeln och på biblioteket. I lokalhistoriska verk kan man hitta riktiga guldkorn om sina släktingar.

b2ap3_thumbnail_Mlsundet5.jpgSörmländsk idyll. Mälsundet vid sockengränsen mellan Bettna och Husby-Oppunda i maj 2015. Foto Camilla Eriksson

Vid ett besök på landsarkivet i Uppsala för många år sedan tog jag en paus från den brummande microficheläsaren och botaniserade bland den lokalhistoriska litteraturen. Jag fann en beskrivning över Ösmo socken som Axel Quist gav ut 1930. Min anfader Johan Lithander bodde i Ösmo mellan 1755 och 1779, och kanske kunde han finnas omnämnd i Quists verk.
Johan Lithander föddes vid middagstid 14 juli 1724 i Stenta i Stora Malm. Han var första barnet till Per Persson och Anna Olofsdotter, vilka gift sig 10 månader tidigare. Det var två unga föräldrar som nu fick ett litet gossebarn att omhulda: Per var inte fullt 22 år fyllda och Anna var 19 år ung. Därmed är det heller inte överraskande att barnaskaran växte de följande åren när ytterligare två söner och fem döttrar föddes. Strax efter dottern Kerstins födelse 1736 flyttade familjen tillsammans med Per Perssons föräldrar till Stensjö nära Stora Malms kyrka. Det var säkert bekvämt för farfadern, som också hette Per Persson, då han var kyrkvärd.

16 år gammal, 1740, begav sig Johan till gymnasiet i Strängnäs. Gossen hade läshuvud,, och kanske kunde han bli präst! Helt enkelt var det nog inte för en helt vanlig bondefamilj att försörja en son under den långa utbildning prästbanan innebar. Så kom våren 1743. Prästen i Stora Malm hade fullt sjå med att besöka sjuka i socknen, förrätta begravningar och sköta dödboken. Inom loppet av ett par månader dog först Johans mormor Anna Persdotter, därefter pappa Per och två veckor senare mamma Anna. Per hann inte ens fylla 41 och Anna var bara 38. Ensamma kvar var 19-årige Johan vid gymnasiet i Strängnäs och hemma i Stensjö fyra små flickor mellan 2 och 10 som nu placerades ut hos föräldrarnas syskon. Johan kunde ändå fortsätta att studera, och 1746 styrde han kosan mot Uppsala, där han givetvis studerade teologi. Bondsönerna hade ofta långa studiegångar med en del avbrott för att tjäna ihop till sitt uppehälle, och Johan var inget undantag. 1753 blev han så äntligen prästvigd och samma år kunde han titulera sig pastorsadjunkt i Näshulta. 1755 fick han en tjänst som huspräst vid Nynäs gods i Ösmo, en tjänst som han alltså innehade tills han 1779 blev komminister i Bettna. Tyvärr för Johan Lithanders del så var han inte bara huspräst. Han hade ytterligare en syssla, som han tycks ha avskytt. Om detta berättade Axels Quists sockenkrönika mer.

Komministern i Ösmo hette Nils Ljung och han inspekterade i mars 1764 den skola som Johan Lithander förestod.

"Nu, ehuru jag intet gjerna will öfwer Herr Scholae Mästaren Lithander anföra några beswär, nödgas jag dock för att fullgjöra min plickt, conservera mitt samvete, och undwika tilltal och answar framledes, hos Högwördige Herr Probsten, såsom min Förman, följande angifwa."

Jag är definitivt partisk när jag läser detta. Är inte Nils Ljung lite väl mån om att påpeka hur oerhört plikttrogen och samvetsgrann han är? Och han vill ju absolut inte tala illa om Johan Lithander, nej då, absolut inte!

"Infinner sig Herr Scholemästaren om morgnarna ej förr i Scholan än Klockan 9, ofta kl 10, och stundom äfven sednare, hvaraf skier, at Barnen ofta litet eller inte få läsa före middagen. Om aftnarne släpper han dem äfwen i god tid hem."

Jaha, Johan var lite morgontrött. Nils Ljung var förstås alltid glad och pigg som en lärka på morgonkvisten. Han försov sig nog aldrig. Och det var väl bra att barnen fick gå hem medan det var ljust ute så de tryggt kom hem och var raska nog att kunna hjälpa till lite hemmavid.

"Will Herr Paedagogus ej beqwäma sig at informera Barnen på det sätt, som honom blifwit anwist, utan gjör twert deremot. Man har befallt honom sättja Abc-boken i hand på dem, som wl hemma gådt henne igenom, men kunna ändå icke stafwa, utan säga alla ord galet. Sådant har han ännu med ingen enda fullgjort, ehuru man ofta yrkat deruppå. och äfwen utmärkt dem, som behöfwa at af Abc-boken blifwa handledde till en rätt stafning för at sedan desto bättre kunna lära sig redigt och rent innantill."

Gissa vem som var skolmästare före Johan Lithander och är den som gett honom alla dessa värdefulla pedagogiska tips? Nils och Johan tillhörde helt klart olika pedagogiska skolor och Nils vill tydligen klargöra för sin chef att han är bättre på Johans jobb än vad Johan är. Men bara för att han är samvetsgrann, förstås. 

"Man har ock sagt honom, det han sjelf, då Barnen läsa sina läxor för honom innantill, bör stå bredwid den läsande, och noga ser till, att ögonen följa med påpekade hjelpa till rätta, då något säges galit, och således vänja de mindre försigkomna at med ögonen gifwa uppmärksamhet på hwarenda stafwelse och ord, och ej slarfwa och gå förbi det ena efter det andra, som man wet Barn hjerna gjöra, då de få läsa efter egit behag. Men detta har Herr Paedagogus icke heller åtlydt, utan  brukar han sin commodite och antingen sittjande, eller spattserande på golfvet memoriter rättar den som ej gitter på att läsa rätt innantill."

Aha! Johan Lithander var smartare än Nils Ljung. Han hade i alla fall bättre minne och kunde memorera texter. Dessutom hade han bättre simultankapacitet: han kunde både lyssna och gå samtidigt. Vår samvetsömme Nils var nog en anings avundsjuk. Nils Ljung gnäller sedan över att eleverna inte lär sig lika mycket som när superpedagogen Nisse skötte undervisningen, dvs på den gamla goda tiden. Så laddar komminister Ljung för nästa salva:

"Är det alt för oförswarligt och samvetslöst, at Paedagogus så ofta af eget bewåg absenterar sig ifrån Scholan, stundom hela dagen, stundom hela veckor, då ScholaeBarnen intet få gå dit och njuta någon undervisning. Den 13 februari var Paedagogus hela dagen icke i scholan, och då war där ingen läsning, af hwad orsak wet jag ej; men det wet jag, at sjukdom ej hindrade honom."

Själv var Nils Ljung inte bara äckligt morgonpigg utan dessutom frisk som en nötkärna. Plus att han ju inte vara bara samvetsgrann utan också plikttrogen så han släpade sig minsann alltid till skolan. Alltid. Och i god tid. Men hur vet han att Johan Lithander inte alls var sjuk 13 februari? Försöker han inte tala lite illa om sina arme kollega?

Förut gnällde Nisse över att undervisningen ställdes in. Nu duger det inte att undervisning bedrivs heller. Som gammal lärare läser jag Lärartidningen regelbundet och elevledd undervisning är det allra senaste. Johan Lithander var en föregångare inom pedagogiken, men sorgligt nog insåg inte Nils hans storhet. Helt klart var Nils Ljung avundsjuk över att Johan Lithander roade sig med sockenborna. Nils Ljung däremot var en samvetsgrann och plikttrogen man som inte ägnade sig åt några nöjen eller umgicks med folk. Han var morgonpigg. Och frisk.

"Den 9 martii reste Herr Paedagogus en mil wäg bort i ett Socknebud till en sjuk, om hwilket Socknebud hwarken Pastor eller jag blefwo anlitta, ej heller wiste ett ord derutaf, förr än efteråth, sedan det war beställt. Paedagogus hade af den sjuke blifwit anmodad at öppna honom ådern, wid hwilket tillfälle han och tillika har communicerat honom. Således blef ingen läsning i Scholan den dagen."

Johan Lithander var så uppskattad bland Ösmoborna att de släppte honom lös att hacka med en kniv i de egna kroppsdelarna. Dessutom var han tydligen mer omtyckt än både chefen (pastor) och Nisse. Verkar inte vår samvetsgranne vän vara liiite avundsjuk?

"Hela nästförflutna wecka ifrån måndagen till och med lögerdagen absenterade Herr Lithander sig ifrån Scholan, då inga Barn där voro at blifwa undervista. Han har sjelf på eget bewåg gifwit dem lof och wist dem bort hela den weckan. Herr Scholaemästaren reste då, nemligen den 12 martii till ordinarie wintertinget i Wästerhaninge, och det utan att säga hwarken Pastor eller mig till ett enda ord derom. Icke det minsta wet jag han hade där att uträtta, aldeles ingen sak för egen räkning at drifwa, men torde hända väl för andra, som hans wahna i flera år har warit at åtaga sig advocaturer nästan vid hwarje ting, för att få wisa sig wara en stark jurist och tillika roa den mannen, och jag bör säga, behageligare än hans ämbetssysslor."

Jamen, jösses. Johan Lithander var helt enkelt före sin tid genom att ge eleverna lite ledigt så att de kunde återvända med nya friska krafter. Samtidigt ägnade han sig åt fortbildning på eget initiativ. Föredömligt! Eller så kanske det möjligtvis eventuellt nog faktiskt var så att Johan Lithander var en sällskaplig mångsysslare som fann uppgiften att lära ut läsning och rättstavning så enahanda att han hellre ägnade sig åt första bästa syssla som dök upp. Att Johan var en ointresserad och kass lärare är ganska uppenbart, men utan Axel Quists sockenkrönika hade jag aldrig fått en sådan inblick i min anfaders personlighet!