I går kväll bänkade jag mig för säsongspremiären av den svenska TV-serien SPÅRLÖST - ett obligatorium sedan många år. Det är fortfarande spännande att se alla dessa starkt motiverade adoptivbarn på jakt efter sina föräldrar, syskon eller andra släktingar, som kan ge dem lite av de ting vi "vanliga" människor uppfattar som självklara: ett släktsammanhang, en förhistoria, känslan av att likna någon och tillhöra en grupp.
Stora delar av programmen i denna populära TV-serie liknar varandra, det är ju ett s.k. "format" man följer. Först lite bakgrundsinformation, så en intervju med huvudpersonen om varför han eller hon vill ge sig ut på den här resan. Så kommer själva sökandet i fjärran land, där misslyckanden och besvikelser verkar vara en återkommande poäng. Trilskande myndigheter, sekretessregler och bristande folkbokföring sätter käppar i hjulet, men till sist lyckas man alltid hitta fram till den borttappade familjen. Denna del verkar ofta lite konstgjord eftersom den naturligtvis genomförs för effektens skull. Självklart har man ju redan hittat personerna i fråga, annars skulle man ju inte ge sig ut med hela film-teamet. Kanske skulle det kännas mer äkta om man i stället fick följa själva sökandet på plats, med hjälp av lokala släktforskare och detektiver, för att först därefter plocka in huvudpersonen?
Så gör man faktiskt i de engelska och australiska versionerna av samma programidé; Long Lost Family och Find my Family. Där presenterar man huvudpersonerna och berättar om bakgrunden till att familjer splittrats, en far eller mor försvunnit, syskon förlorat varandra genom adoptioner o.s.v. och går sedan direkt på upplösningen. I England sker detta ofta genom brev, i Australien genom inspelade vittnesmål och uttalanden på en IPAD.
Sedan tar tår-festen över, såväl i de svenska och danska som i de engelska och australiska programmen. Kramar och gråt, gråt och kramar! Ibland är det känslosamt intill det outhärdliga, särskilt när programledaren skall tvinga huvudpersonen att mellan snyftningarna tala om hur han eller hon "känner sig" eller "upplever situationen". Lite av en känslomässig våldtäkt, kan jag emellanåt tycka.
Men ändå, visst är det fascinerande och en smula berömvärt detta, att försöka sammanföra föräldrar och barn och syskon som dubbelmoralen, fattigdomen eller andra svårigheter har särat på. Och helt SPÅRLÖST försvinner ju de flesta människor inte ...
Ps: Jag tog mig faktiskt ett abonnemang på TV4-Play, för att kunna titta på alla sparade avsnitt av dessa program. Just nu finns många av de danska (som faktiskt är ännu bättre än de svenska) och engelska programmen tillgängliga.