Rötter

Skolkort från förr

18 februari 2015

3791 Träffar

Vi har väl alla massor med kort liggande i lådor eller prydligt insatta i album. Vissa av personerna och platserna på korten är identifierade, andra inte. I somras pratade jag med en av våra medlemmar som också är engagerad i sin lokala hembygdsförening, som omfattar fyra ganska små socknar. Hon nämnde då att hembygdsföreningen har ganska ont om gamla skol- och konfirmationsfoton. Min farmor och mormor växte upp i samma lilla socken någon mil utanför Nyköping och gick förstås i skolan där, medan min farfar växte upp i och gick i skolan i en närliggande likaledes liten socken. Socknarna utgör hälften av denna hembygdsförenings område, så jag hade ett ganska stort antal skol- och konfirmationskort. Korten låg mer eller mindre bortglömda i en låda i mitt vardagsrum, men numera har hembygdsföreningen fått scannade kopior.

b2ap3_thumbnail_Konfirmation-Ebba.jpg

Farmor Ebba är lätt att hitta på kortet då hon är den längsta av flickorna.

Jag är förstås inte ensam om att ha skol- och konfirmationskort från äldre generationer. Kolla med berörda hembygdsföreningar ifall de kan ha intresse av dina kort!

Om du själv är på jakt efter skolkort med äldre släktingar så ska du förstås börja med att fråga just den lokala hembygdsföreningen. Foton kan också finnas i skolarkivet, som sannolikt förvaras på stadsarkivet. För några år sedan var jag och en forskarbekant på Stadsarkivet här i Nyköping. Jag följde min morfars brors politiska karriär i kommunala handlingar (han var i många år kommunfullmäktiges ordförande), och hon studerade sin pappas skolgång. Närvarolistorna från hans skoltid var oerhört detaljerade, och hon hittade också ett antal skolkort.

Taggad i:

Om författaren

Camilla Eriksson

Min första kontakt med denna fascinerande syssla ägde rum när jag var i 13-årsåldern. Min granne Erik var en idog släktforskare och mannen bakom NOSFF:s medlemsblad AnKnytningen som nu går in på sitt 31 år (sedan i fjol är jag redaktör för detsamma). Efter att Erik visat mig hur man släktforskar plitade jag ihop glesa antavlor med de uppgifter jag fick från farmor och mina morföräldrar. De senare hade ingen större koll på sina rötter, men farmor hade massor med uppgifter - om sin släkt, om farfars och även om mormors! Min farmor och mormor var nämligen båda födda och uppvuxna i Nykyrka, en liten församling någon mil utanför Nyköping där i princip alla kände alla.

Det där med att beställa mikroficherullar via biblioteket verkade dock lite besvärligt, så jag lade släktforskningen åt sidan till januari 1995. Då var jag en 23-årig etnologistudent i Uppsala med knappt 10 minuters cykelväg till landsarkivet. Jag visste att merparten av mina rötter kom från Nyköpingstrakten och därmed borde återfinnas på landsarkivet.

När jag berättade för mina föräldrar att jag börjat släktforska påpekade de att jag säkerligen skulle upptäcka att de var släkt på något vis. Och det är de onekligen, på nästan 50 olika sätt.

Det är förstås inte så konstigt med tanke på att i stort sett alla mina anor bott inom en sexmilsradie från Nyköping.

Just detta att koppla ihop familjer och kunna följa olika grenar framåt och bakåt i tiden är en av de saker med släktforskning som fascinerar mig. Det är alltid ett äventyr att se var man hamnar och jag blir lika lycklig varje gång jag får död på någon mer eller mindre avlägsen släkting.

Författarens senaste inlägg

Fler inlägg från författaren

20 juli 2016 I bilens barndom

6 juli 2016 Ett niohövdat tjuveband

8 juni 2016 Triss i knektar

Kommentarer 1

Eva Johansson den torsdag, 19 februari 2015 14:00

Camilla, så sant! Det är så roligt med dessa gamla fotografier, jag tycker att de säger så mycket om både barn och vuxna. Vi hittade för ett tag sedan ett sådant gammalt skolfoto från 1920-talet där min svärfar är med, när han gick i andra eller tredje klass i byskolan. Det är en av två bilder vi sett av honom som barn. Man känner hur tiden överbryggas när man tittar på sådana gamla bilder.

0 Svara