För en gångs skull tvingade jag mig igenom hela Eurovisionsfinalen i lördags. Jag brukar annars tröttna efter en fyra, fem nummer, men i år var det annorlunda. Dels var det ovanligt många bra låtar, dels var påhittet med flaggorna roligt och kreativt. Och så var det förstås ”Skäggiga damen” – dragartisten Conchita Wurst, alias Tom Neuwirth, 25, från Österrike. Det kan inte hjälpas att man sätter kaffet i vrångstrupen första gången man ser hen (hade lovat mig själv att aldrig använda detta FI-pronomen, but honey, if the shoe fits…) och höra hen sjunga. Men vilken artist, och vilken spännande sång!
Man kan dock fundera på om det bara var låten och artisten som vann, eller om resultatet var ”politiskt” – en känga åt homofoberna i Ryssland, Vitryssland och Armenien, som protesterat mot Conchitas medverkan. Eller mot den förskräcklige Vladimir Vladimirovitj, för hans arroganta sovjetfasoner. Riktigt synd var det f.ö. om de två rara flickorna från Ryssland, som tyvärr blev utbuade. Detta som en politisk markering mot deras avskydde president. Vem kan efter Sotji och efter detta påstå att idrott och musik inte har något med politik att göra …?
En dragartist som vinnare av den oerhört prestigefyllda, rumsrena och populära Eurovision Song Contest – vem hade kunnat ana detta? För bara några år sedan hade själva tanken varit absurd. Men värderingarna och toleransen kring ämnen som homosexualitet, samkönade äktenskap, ”homo-adoptioner” och liknande, har under senare år förändrats enormt. Och vi släktforskare, som har att beskriva verkligheten, inte moralisera över den eller fördöma den, måste anpassa oss och gilla läget. (fast de polska mjölkerskorna behöver man kanske inte gilla...)
De släktforskningsprogram vi använder, Disgen, Holger, My Family och alla de andra, spottar och fräser om vi försöker gifta ihop två män eller två kvinnor, eller göra enkönade par till föräldrar. ”ERROR!” skriker de flesta program, om man inte på allra senaste tid har hunnit justera dem. ”Två män kan inte vara gifta med varandra”. Men det kan de ju faktiskt numera, i alla fall i många länder, däribland Sverige.
Stora bekymmer får den seriösa släktforskaren och källkritikern när han eller hon skall redovisa nya ”moderna” familjekonstellationer. För någon tid sedan skulle jag komplettera upp ett ättlingaverk, en utredning som alltså redovisar släktingar i nutid. Det visade sig att en av mina kvinnliga ”pysslingar” hade gift sig med en annan kvinna, och något år senare hade familjen utökats med trillingar. Jag ringde till Skatteverket för att få fram uppgifter om de tre barnen för mina släkttabeller. När jag frågade vem av kvinnorna som var mamma till dem blev svaret: Båda två. Ja, jo, sa jag, men vem är det som har fött fram dem? Den uppgiften finns inte registrerad i folkbokföringen.
Framtida generationer kommer alltså inte att ha möjlighet att forska fram sina biologiska förfäder/förmödrar. Eftersom båda kvinnorna i en enkönad relation registreras som ”mamma” kan man alltså inte veta vem av dem som är biologisk mor till de gemensamma barnen, och faktiskt burit dem i sin kropp.
Vem som är far till sådana med moderna metoder tillkomna barn är det inte ens lönt att fundera över.
Fader okänd!
Foto: ORF