Inför Riksstämman i Karlstad motionerar StorStockholms Genealogiska förening (SSGF) om att det framgångsrika projektet NAMN ÅT DE DÖDA – d.v.s. registreringen av avlidna svenskar för Sveriges Släktforskarförbunds flaggskepp ”Sveriges Dödbok” – bör fortsätta även efter det att den tänka slutprodukten, version 6, färdigställts. Man föreslår att perioden 1860-1900 skulle kunna vara en lämplig portion för det fortsatta arbetet, och tror att många föreningar och enskilda med glädje skulle åta sig excerperingsarbetet.
Tänk att det tror jag också!
När jag en gång i tiden, jag tror att det var 2002, drog igång NAMN ÅT DE DÖDA, var källsituationen och tillgängligheten till de nödvändiga uppgifterna minst sagt besvärlig. Arkiv och pastorsexpeditioner krånglade och lade hinder i vägen för detta i grunden välsignade och nydanande experiment. Projektledningen och jag själv fick gnugga geniknölarna för att hitta framkomliga vägar, alternativa källor och fiffiga metoder för att ändå få fram den önskade informationen. Idag, och med den tänkta tidsperioden, finns det inga sådana problem. Alla original-dödböcker och eventuella kompletterande kyrkböcker finns digitalt tillgängliga på nätet, och det är i princip bara att sätta igång. Inga sekretessregler sätter käppar i hjulet och det borde inte vara omöjligt att utföra excerpering och inskrivning av uppgifter på en och samma skärm, ungefär så som Familysearch arbetar.
Förbundsstyrelsen ställer sig emellertid avvaktande till förslaget. Man hänvisar till ett EU-projekt, som eventuellt skulle kunna samordnas med NÅDD. Ordet ”eventuellt” låter inte bra i mina öron. Det känns mera som ett ”inte” eller ett ”långt senare”. Ord som ”Här och nu” och ”Nu kör vi!” är betydligt mer stimulerande och upplyftande. Dessutom behöver det svenska släktforskarkollektivet ett megaprojekt att samlas omkring, och NAMN ÅT DE DÖDA är ju redan väl etablerat och beprövat. Förbundsstyrelsens motvilja mot framtida CD-skivor har jag också svårt att förlika mig med. Alternativet heter som bekant ”tidsbegränsade abonnemang på nätet” och det är inte riktigt det vi släktforskare i första hand söker. Vi vill äga våra databaser. Förfoga över dem. Ha dem städse tillgängliga! Visst, man kan väl tänka sig att distribuera dem via pinneminne eller en avgiftsbelagd nedtankning från nätet. Men vi vill som sagt äga dem! Dessutom föreställer jag mig att försäljningen av CD-skivor eller motsvarande ger bättre ekonomisk utdelning för förbundet, vilket i sin tur är nödvändigt för kommande projekt och produkter.
Om jag nu instämmer så helhjärtat i denna motion, varför har jag då valt denna lätt impertinenta bloggrubrik?
Jo, se, det var just SSGF som en gång i tiden var den främsta motståndaren mot NAMN ÅT DE DÖDA. Inte minst dess nuvarande ordförande, då styrelseledamot, Tord Påhlman, var en ivrig felfinnare och dödgrävare (Pardon the pun) inför projektet, som man på olika sätt försökte stoppa genom en rad inlägg i Släkthistoriskt Forum, i Anropet och på Anbytarforum. Motståndarna till förbundets djärva nytänkande inkallade dessutom ett grövre artilleri i form av Professor Anders Winroth. Denne hävdade med emfas att en komplettering och korrigering av den 2:a versionen av Sveriges Dödbok, den där miljoner för- och efternamn fattades, skulle innebära en kvalitetsförsämring och ett farligt gissande kring identifieringen av de namnlösa, samt lyfte ett varnande akademiskt finger kring hela konceptet NAMN ÅT DE DÖDA. Även projektledaren Carl Szabad var stark motståndare till NAMN ÅT DE DÖDA och menade att hela idén var meningslös eftersom vi genom frivilliga insatser som mest skulle kunna få in 5 eller möjligen 10% av uppgifterna. Carl har sedermera ändrat uppfattning och är numera en av de allra ivrigaste tillskyndarna av och medarbetarna, ja faktiskt på många sätt en förutsättning för att detta fantastiska projekt skulle lyckas.
Undrar just om Tord Påhlman och SSGF så småningom inkommer med någon liten kvartspudel i ämnet?