»Så darrande att han eij förmår skrifwa en enda rad»

I augusti 1785 ställde sig notarien Wåhlin inför biskop Olof Celsius och de andra herrarna i Lunds domkapitels konsistorium, och läste upp ett brev som inkommit några veckor tidigare. Brevet var skrivet av konsistoriets amanuens Jacob Ahlman (1732-1799), som ödmjukt bad om att få avträda sin tjänst till skrivaren vid kronobränneriet, Nelander. Ahlman hade genom sitt »altid betygade wälförhållande och skickeliga lefwerne» tillträtt tjänsten 1752, men trettiotre år senare var situationen en helt annan. Wåhlin intygade att han sett Ahlman »stundom, då gickten angriper honom, wara så darrande att han eij förmår skrifwa en enda rad», och under flera månader hade han inte renskrivit domkapitlets protokoll. För att utgående expeditioner och brev inte skulle bli liggande hade Wåhlin på egen hand tvingats renskriva utdrag ur protokollen, skillnadsdomar, fullmakter och mängder av brev - emellanåt hade till och med hans unga skrivgosse fått syssla med renskrivning. Wåhlin tillstyrkte därför Ahlmans avskedsansökan, och »förmodar en sådan förändring bidraga till en större drift uti tjenstgöringen den man nu mera eij kan wänta af Ahlman, sedan han af några öfwer 30 års tjenst tröttnat och af fattigdom nödgas sysslosätta sig med göromål som äro honom hinderliga; då deremot det som uti renskrifningen kan wara eftersatt snarare skulle blifwa fullbordat derest twenne sig dermed sysslosatte». 

b2ap3_thumbnail_sp-1741_20140806-071745_1.jpgb2ap3_thumbnail_sp-1741_20140806-071745_1.jpg

Sista stycket av dödsnotisen över klockaren Per Svensson (1682-1741); ur Äspö kyrkbok 1677-1752 (LLA).

I 1700-talets Lund, denna lärdomens stad, kryllade det säkerligen av skivkunniga personer med mer eller mindre läslig handstil. Situationen med Ahlmans darrande händer kunde alltså enkelt lösas, men hur gjorde man ute på landsbygden? Kanhända var både kyrkoherden och klockaren åldriga och giktbrutna, varpå kyrkböckerna inte direkt hade högsta prioritet. När man släktforskar hamnar man där förr eller senare - framför den där eländiga kyrkboken som gör att man bara vill gråta. Handstilen är totalt oläslig, texten är en enda sörja, och man är helt säker på att personen som förde pennan bara har kladdat lite bläck på sidorna, för att det ska likna text. Text är det i varje fall inte, och ofta har jag mumlat tyst för mig själv »det är omöjligt tänkt att det där kladdet ska kunna läsas?».

b2ap3_thumbnail_1704_20140806-071823_1.jpgb2ap3_thumbnail_1704_20140806-071823_1.jpg

Ur Lunds domkapitels protokoll 1704; Lunds domkapitels arkiv (LLA).

Många gånger tar det emot att läsa texten, trots att handstilen är prydlig och bläcket finns där det borde. Texten påminner om streck med prickar över, så att man genom logiskt tänkande eller uteslutningsmetoden får gissa sig till vilka bokstäverna är. Ibland kan texten vara pytteliten eller inklämd i kyrkbokens trånga kolumner, som emellanåt är så sneda så att det känns som en slalombana. I många fall är det själva kyrkböckerna det är fel på. De är kladdiga, bläcket har gått igenom pappret, sidorna är skadade av röta eller insekter - eller rentav brandskadade! Det finns många anledningar för oss släktforskare att gråta över eländiga kyrkböcker, fast å andra sidan skulle vi nog gråtit ännu mer om det inte hade funnits några kyrkböcker alls. Vi får helt enkelt vara tacksamma för alla de präster och klockare som plikttroget förde kyrkböckerna trots dåliga skivredskap, betungande arbetsbördor och darrande händer.

På tal om darrande händer - hur gick det för amanuensen Ahlman? Han tilläts inte avträda sin tjänst, utan fick arbeta ytterligare sex år innan biskopen till slut år 1791 erkände att domkapitlet nog behövde anställa en extra amanuens, »aldenstund ordinarie amanuensen Ahlman både af ålder och sjuklighet ofta icke är i stånd at sin tjenst bestrida» och då han »efter 40 förflutne tjensteår saknar med årens tilltagande den färdighet at skrifwa, som till Amanuens Tjenstens fullgörande ärfordras». Man tillsatte därför den tidigare nämnde skrivgossen, Christian Adolf Ahlstedt, som i flera år hade renskrivit alla utgående expeditioner och protokoll. Efter fyrtio års trogen tjänstgöring vid domkapitlet fick Ahlman dock behålla lönen livet ut, och han kunde nu äntligen få vila sina darrande händer.

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Mjölet blev bröd
Rättstavning, Invigning, Parkering och Väder ….

Relaterade inlägg

 

Kommentarer 2

Ann-Christin Hallgren den fredag, 08 augusti 2014 08:42

Trevligt kåseri att läsa! Du skriver bra!

Trevligt kåseri att läsa! Du skriver bra!
Markus Gunshaga den tisdag, 12 augusti 2014 13:24

Varmt tack för de vänliga orden, Ann-Christin!

Varmt tack för de vänliga orden, Ann-Christin! :)
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
28 mars 2024

Captcha bild