Om dessa tiga, skola stenarna ropa

Tisdagen den 2 juni håller jag ett litet föredrag på The Stockholm Inn i Rockford, Illinois. Ett 40-tal släktingar har samlats för att höra mig berätta historien om Fruktasläkten, som är min hustrus familj. Jag står rustad till tänderna, har skannat gamla bilder och dokument och konstruerat små stamtavlor över de olika grenarna. 

Föredraget kommer igång och åhörarna lyssnar andäktigt. Understundom utbryter jubel över oväntade bilder, eller då man igenkänner sina förfäder eller sig själv. 

Så kommer den första bilden på Ada Johnson/Swanson/Anderson (1868-1945), anmoder till många av de närvarande och något av en legend i släkten. Ada föddes i en kvarn här i Falekvarna, Slöta socken utanför Falköping. Fadern, som var mjölnare, dog tidigt och lämnade änka och åtta barn efter sig. Sex av barnen, inklusive Ada, kom att utvandra och slog sig ned i Chicago, Rockford och en liten plats vid namn Oregon, Illinois. 

b2ap3_thumbnail_Ada-och-Sanfrid-1892.jpg

I Chicago möter Ada den stora kärleken i Johan Sanfrid Svensson, även han västgöte och från samma socken som Ada. Bröllopet äger rum i Chicago på sensommaren 1892 och därefter flyttar paret norrut till Menominee i Michigan, där Sanfrid fått arbete. De har bara varit gifta i knappt sex månader när katastrofen inträffar. En balkong lossnar från ett husbygge, ramlar ned och landar på stackars Sanfrid, som omedelbart avlider. Ada, nu 25-årig änka, stämmer byggbolaget, som i sin tur skyller på elbolaget, vars slarvigt upphängda kablar kommit i svang och uppenbarligen fått balkongen att lossna. 

Nu stämmer Ada i stället elbolaget, som överklagar och konstrar i varje instans och till sist hamnar målet i Michigans Högsta Domstol (Superior Court) i Lansing, där det avgörs till Adas fördel. Efter många års strid, under tiden har hon återvänt till Chicago och arbetat hårt för sin överlevnad, står nu Ada som en tämligen förmögen änka. Som sådan gifter hon tio år efter Sanfrids död om sig med en annan västgöte, köper en gård vid Oregon, IL, där flera av syskonen redan bor, och börjar ett nytt liv. Fyra barn hinner hon få, och sju barnbarn lyssnar nu andlöst till min berättelse om sin mormor och farmor. En diskussion utbryter, där ytterligare detaljer framkommer om Ada och stackars Sanfrid och om olyckan. 

Nästa morgon lämnar jag Rockford och beger mig till Chicago för att träffa familjen Wetterholm, släktingar till mig på min mors sida, och inte alls relaterade till familjen i Rockford. De tar mig till historiska Graceland cemetery, där många kända Chicagobor vilar och där man med hjälp av särskilda kartor kan göra små kyrkogårdsvandringar till kända personers gravar. Mina släktingar har gjort sin hemläxa, besökt kyrkogårdskontoret och tagit reda på var alla våra gemensamma släktingars gravar finns. Vaktmästarna har t.o.m. satt ut små vimplar vid respektive grav, så att vi säkert skall hitta dem. 

Vi kommer fram till Oskar Wetterholms grav och fotograferar hans gravsten, där det framgår att han bara blev 25 år, drabbad som så många andra vid denna tid av TBC. Vi mediterar en stund över detta och tar sedan sikte på nästa vimpel, där lillasyster Ruth Wetterholm skall finnas. Från min hukande ställning reser jag mig en smula för snabbt och råkar småsnubbla över grabben i graven bredvid… Jag läser texten på stenen, och tiden stannar:

b2ap3_thumbnail_10924213_10152899481596439_7642295024582740676_o.jpg

 Här hvilar min kära maka J Sanfrid Swanson Död 12 Jan. 1893. Ålder 29 år 1 M. 12 D. Joh. 11  V. 25-26

Ingen tvekan. Detta är Adas olycklige förste man, som vi talade om så mycket i Rockford kvällen innan. Vi trodde alla att han blivit begraven i Menominee, 260 km norrut, men tydligen hade Ada ordnat det så att maken fått sitt sista vilorum nära henne här i Chicago. Säkert besökte hon hans grav många, många gånger innan hon till sist fick ett nytt liv och familj på landsbygden några timmars färd väster om Chicago. 

Vad är sannolikheten för att jag, dagen efter det att vi talat om just denne i stort sett bortglömde Sanfrid, bland tiotusentals gravar på Graceland cemetery skall snubbla över just hans? Just det, det finns ingen sådan sannolikhet! Den är lika med noll! Försumbar!

Ändå händer sådana här osannolika och häpnadsväckande saker oss släktforskare ofta, förbryllande ofta. Det är precis som om våra förfäder och borttappade släktingar vill att vi skall hitta dem. De ”hoppar” fram ur kyrkobokssidorna, vänder blad åt oss och närapå ropar: Här är jag! Titta här! 

Ibland sträcker de sig t.o.m. upp från sina gravar för att få oss att se dem …

Johannes 11, vers 25-26

Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.

Och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.