Som tonårsförälder blev jag av och till ombedd att ställa upp i konceptet Farsor och morsor på sta'n. Tanken var och är att en smula vuxennärvaro i den ungdomliga subkulturen kring discoställen, folkparker och strögande aldrig kan skada. Inte minst när förfesterna blivit allt för blöta eller dimmiga. Själv tyckte jag alltid att det hade varit bättre att försöka erbjuda kaptiverande fritidssysslor och goda vanor, snarare än att behöva ta itu med konsekvenserna av andefattiga festtraditioner och dåliga vanor. Ungefär som med den stora flyktingkrisen. Varför inte stämma i bäcken, d.v.s. få slut på det nedbrytande inbördeskriget, i stället för att på olika sätt stoppa flyktingströmmarna?

Men det är lätt att säga tulipanaros...

Nattvandrare är ett liknande koncept, som i sin programförklaring skriver: Många känner igen oss tack vare våra gula jackor som vi alltid har på oss när vi är ute och vandrar. Syftet med nattvandring är att vara en vuxen förebild och att vara ett socialt och medmänskligt stöd för ungdomar samt att förebygga drogmissbruk, våld, främlingsfientlighet och skadegörelse.

På senare år har ett nytt fenomen tillkommit, detta som en följd av de nya umgängesformer, som den moderna tekniken erbjuder. Det är inte bara ute på sta'n farorna lurar, utan fast mer framför skärmen därhemma i tonårsrummet. Föräldrar har ofta noll koll på ättlingarnas nätvanor, vilka suspekta sajter de besöker, vilka dreglande pedofiler de eventuellt chattar med o.s.v. Även här behövs i sanning en viss kontroll, en vuxennärvaro om man så vill. Så föddes begreppet

NÄTVANDRARE

Syftet är gott. Många föreningar, kyrkor och ungdomsklubbar engagerar sig i detta. En av mina kantorskollegor är en flitig nätvandrare och når därför mängder av ungdomar, som hon kanske annars inte skulle ha så mycket kontakt med. Kanske är det just närvaron som är det viktiga, inte eventuella pekpinnar eller ingripanden. Barn och ungdomar vill faktiskt bli sedda, inte bara av sina kompisar, och cyberrymden måste därför också befolkas av vettiga, mogna människor som kan slå larm när näthatet eller extremismen går för långt. Det har den tragiska händelsen i Trollhättan en gång för alla bevisat.

Näthat, om än i någorlunda hanterbar form, kunde vi för en 10-12 år sedan uppleva i vår egen lilla släktforskningsvärld, nämligen på Anbytarforum, där diskussionerna allt som oftast spårade ur. Inte minst när det gällde organisatoriska frågor, ordningsregler och Bureätten... Anbytarvärden bågnade under trycket från alla hätska inlägg och till sist blev det nödvändigt med särskilda moderatorer, som skulle hålla stridstupparna i schack. Så småningom lugnade det ner sig och när ett systematiserat forum för sådana stridsfrågor inrättades (Förbundsforum) kom debatten av sig. Det förefaller dock som om grälen numera funnit nya tummelplatser på Facebook, där man relativt ostörd ännu tillåts sprida sin galla.

I takt med att allt fler Släktforskningssidor, inte minst kommersiella sådana, slår upp sina portar på nätet, ökar behovet av någon form av vägledning, inte minst för nybörjare. Hur skall man kunna veta om den sida där man klickat sig in verkligen går att lita på? Vilka sidor är mer eller mindre kopior av varandra? Varifrån kommer den information som presenteras? Är den bara "lyft"  (läs: stulen) eller är det ny jungfrulig information som erbjuds? Finns det någon som helst kvalitet i databaserna? Vad får abonnemangen kosta? Skulle man kunna tänka sig någon form av genealogisk konsumentupplysning? En särskild sida, där flitiga släktforskande nätvandrare delar med sig av sina erfarenheter och betygsätter de myriader av sajter som påstår sig handla om släktforskning. Eller om DNA.

Klart är, att de aktörer som inte ens kan stava till GENEALOGI, bör betraktas med stor misstänksamhet.