Visst kan det bli lite rörigt ibland när man släktforskar, det kan saknas källor eller det kanske finns uppgifter som står mot varandra. Att värdera sina källor är en viktig del och det är något som vi kan prata länge om. Exempelvis frågan vad en person egentligen hette, är ju en sådan. Är det namnet som prästen skrev i födelseboken, något av alla varianter som kan finnas i husförhörslängder eller är det dödboken som gäller. Det finns olika sätt att se det på, och det finns säkert många olika åsikter om vilket som är rätt. Frågan är ju också hur stor betydelse det egentligen har, om det är någon som levde för länge sedan.
Lite mer om att värdera källor, och jag tänker på något som hände för inte så länge sedan. Jag talade med en bekant som funderade på en liten släktträff som han skulle på, och han hade då, mer för skojs skull, tagit fram lite uppgifter om en släktgren. Skulle jag kunna titta på resultatet och se om det fanns risk för feltolkningar, bara så där för skoj skull. En tanke som inte var så dum, kan vi se så här i efterhand. Det var ingen djup historia, men den var till stor del i närtid och det kan ha sina speciella problem.
Det som hände för riktigt länge sedan, kan vara svårt att spåra för det saknas många gånger källor, det som hänt några hundra år tillbaka från 1900-talets mitt kan vara så mycket lättare, om man har tillgång till de hjälpmedel som finns idag. Men hamnar vi närmare än så, kan det bli lite bekymmer, allt är ju inte tillgängligt, det finns regler och riktlinjer som ställer till det i vårt letande. Att det kan vara bra att alla inte kan se allt är klart, men ibland blir det lite väl svårt.
Nåväl, i det aktuella fallet så fanns det en del uppgifter från olika folkräkningar, SCB-utdrag och liknande när de vanliga kyrkböckerna inte räckte till. Det går att komma långt men det är inte alltid uppenbart vad som egentligen skett, det är något vi blir påminda om och här fanns det några fällor. Den man är gift med är inte alltid förälder till barnet som står i rullorna. Det är inte ens säkert att någon av föräldrarna är förälder. Att det inte framgår att adoption skett är en orsak, och det gav huvudbry i just detta fall. Att sedan två syskon är adopterade, och att de två sedan adopterar något av de barn som anges som deras, i nästa generation får också implikationer. Egentligen är ingen biologiskt släkt med någon, känns det som när vi försöker rita om det träd som såg enkelt ut.
Att det blir att leta i på andra ställen är kanske välbekant för de som hållit på ett tag, men inte för alla. Att bouppteckningar kan ge svar är bra att fundera, gäller bara att hitta dem och få fram uppgifterna. Att en personbild från Skatteverket kan ge ytterligare ledtrådar är bra, men inte allom bekant. Dessutom så stryker en person över just det jag vill veta, om det anses som uppgifter som är ömtåliga. Ibland är det bara ett tecken som är svart, ibland en hel rad. Ofta ganska lätt att förstå, men det ställer till det.
Och när vi tillsammans, efter en del letande och funderande, sitter där med hans nya träd, så kommer nästa fundering. Ska jag berätta allt detta, det är ju inte som vi trodde det var, det är ett annat landskap som visar sig och vill alla veta detta. Det är ju ingen som frågat efter resultatet, alla verkar nöjda med att tro att det är som den första, felaktiga, bilden. En aktuell fråga, och frågan som ringer är ”Vem är jag att berätta något som ingen frågat efter”. Visserligen har vi rätt att få veta uppgifter, men är det inte så att då ska behovet komma från individen, inte påprackas från någon annan. Inte en lätt fråga, den blir aktuell vid många olika tillfällen och svaret är inte givet, inte för mig i alla fall.
De etiska diskussioner som förekommer är en oerhört viktig del av släktforskningen, och det finns mycket kvar att göra. Behöver vi informera mer om det som kan komma fram, behöver vi hjälp att göra saker bättre och vem kan hjälpa oss med att dra i detta. Är det egentligen ett problem och ska vi försöka samlas om riktlinjer, inte tvingande men som rekommendationer?