Language button

in english

BT Login

Logga in Registrera

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn *
Användarnamn *
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar som använts i bloggen.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favoritbloggare på sidan.
Postad av i Rötterbloggen
  • Teckensnitts storlek: Större Mindre
  • Träffar: 3405
  • 0 Kommentarer
  • Skriv ut

Lästips för släktforskare med starka nerver

Lästips för släktforskare med starka nerver

En del böcker och filmer är så starka att man faktiskt darrar i hela kroppen efter sista sidan/filmrutan. Kathryn Hughes roman The Letter (Brevet) hör till denna kategori. Berättelsen, som kan beskrivas som en romantisk thriller med genealogiska inslag, löper parallellt på två platser, i Manchester och på den Irländska landsbygden, och i två tidsskikt, 1939/1940 och 1973/1974. Utgångspunkten; ett upphittat aldrig postat brev, The Letter, från en ung man till hans flickvän. Han har just fått veta att han gjort henne gravid och chockad sprungit sin väg, för att sedan omedelbart ångra sig. Då är det emellertid för sent. Flickans förfärlige far, en despotisk läkare, ser till att brevet aldrig kommer fram och skickar sin dotter, sitt enda barn, till Irland för att där gömmas undan. 

b2ap3_thumbnail_The-Letter_20170115-132948_1.png

Efter några månader hos en strängt katolsk moster skickas hon till ett ”Convent” – ett sorts nunnekloster, där unga flickor får bo, föda och ta hand om sina barn under tre års tid. Under dessa år får de slavarbeta i klostrets tvätteri, för att sedan tvingas lämna ifrån sig sina barn för adoption, ofta med USA som slutmål. Filosofin är att flickorna genom hårt arbete, bön och försakelse skall renas från den förfärliga synd de begått. Den iskalla abbedissan tvekar inte att låta de tonåriga mödrarna dö på förlossningsbordet hellre än att tillkalla läkare. Barnmorskan är förbjuden att ens sy ihop de stackars nyförlösta flickor, som spruckit för mycket, därmed dömande dem till ibland livslånga handikapp och lidanden. ”Om dessa horor dör, är det Guds vilja och en naturligt följd av deras synd”, säger abbedissan utan att darra på doket.

b2ap3_thumbnail_philomena-movie-banner-new.jpg

Konceptet liknar en annan bok, som blivit berömd som spelfilm med Dame Judi Dench i huvudrollen: PHILOMENA. Även den behöver man starka nerver för att klara av. Tänk dig att bära, föda och leva med ditt lilla barn i tre års tid för att sedan maktlöst uppleva hur det brutalt rycks ur dina armar. Du får inte veta var barnet hamnar eller om det har det bra. Du förbjuds att ens försöka ta reda på var det befinner sig. Och om barnet i vuxen ålder självt återvänder i hopp om att hitta sin mor, vägrar de söta nunnorna tillgång till akten. Det är mig en gåta hur de och alla de katolska präster de samarbetade med i dessa nidingsdåd, inför sin Herre och Skapare kunde försvara sin totala brist på kärlek, medmänsklighet och empati.  

Det är svårt att acceptera alla de kränkningar och den förnedring, som Katolska kyrkan på Irland under flera generationer utsatte tiotusentals, kanske hundratusentals, unga flickor för. Hur kunde det få fortgå? Än svårare är det att förstå den moderna nationens vägran att på allvar ta itu med denna historiska skuld och skamfläck, även om vissa försök i den riktningen på senare år gjorts. http://www.bbc.com/news/world-europe-28298236

b2ap3_thumbnail_Call-the-Midwife-call-the-midwife-35299057-1440-1080.jpg

Vi som tagit BARNMORSKAN I EAST END till våra hjärtan vet, att det naturligtvis också fanns godhjärtade och empatiska nunnor, som verkligen gjorde sitt allra bästa och aktade sig för att döma. Åtminstone i England.

Har vi haft samma problem här i Norden? Ja och nej! Visst har utomäktenskapliga graviditeter alltid, d.v.s. fram till 1960-talet eller så, varit förenade med ett visst mått av förakt eller åtminstone höjda ögonbryn, men inte alls på samma sätt som på Irland eller i Storbritannien. Det senare vet vi från många avsnitt av WHO DO YOU THINK YOU ARE? – den engelska versionen av VEM TROR DU ATT DU ÄR? Även där skickades gravida döttrar till särskilda mödravårdshem, helst på behörigt avstånd hemifrån, med påhittade alibin om studier eller dåliga lungor. Även där fick de arbeta hårt och i förtvivlan och maktlöshet åse hur deras små barn togs ifrån dem. Även där drabbades de av akuta depressioner, som de sedan hade att kämpa med under stora delar av livet. Men de slapp de värsta förolämpningarna, förkastelsedomarna, och den genuint bigotta elakhet, som tycks ha karakteriserat förhållandena i de irländska klostren och mödravårdshemmen. 

I Sverige var utomäktenskapliga barn en oerhört vanlig företeelse, särskilt i städerna, och i synnerhet i huvudstaden, där de s.k. Stockholmsäktenskapen kom att bli ett begrepp. Gustav III’s barnamordsplakat gav varje barnaföderska rätten att vara anonym, vilket kanske också bidrog till att avdramatisera frågan - en möjlighet som kvarstod ända till 1917 och som driver oss släktforskare till förtvivlans brant, eftersom det då inte bara handlar om det eviga problemet kring ”Fader okänd” utan drastiskt uppgraderar situationen till att inkludera ”Moder okänd”. Mig veterligen fanns inte denna speciallag i vare sig Danmark eller Norge.

Helt roligt kan det dock inte ha varit att få heta ”oäkting” – ett stigma som ännu på 1960-talet kunde vara en belastning, men som sedan dess har klingat av för att idag helt ha upphört.

b2ap3_thumbnail_mor_gifter_sig_2_disc.jpg   b2ap3_thumbnail_Tyskungen.jpg

b2ap3_thumbnail_Halvbrodern_20170115-103445_1.jpg   b2ap3_thumbnail_dicte_poster_dk_final_20170115-103524_1.jpg

I den svenska litteraturen finns det många romaner om problemet med utomäktenskapliga barn. Moa Martinssons MOR GIFTER SIG är ett exempel, liksom Camilla Läckbergs TYSKUNGEN. Från Norge kom härom året TV-serien HALVBRODERN och från Danmark kriminalserien DICTE och familjedramat ARVINGARNA, för att bara nämna några. 

Riktigt så illa som på Irland har det dock aldrig varit hos oss.

Så vitt jag vet …

b2ap3_thumbnail_four-nuns-001.jpg

 

Ps:  THE LETTER tycks ännu inte vara utgiven på svenska, däremot på norska som BREVET.

Kommentarer