Language button

in english

BT Login

Logga in Registrera

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn *
Användarnamn *
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar som använts i bloggen.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favoritbloggare på sidan.
Postad av i Rötterbloggen
  • Teckensnitts storlek: Större Mindre
  • Träffar: 1402
  • 0 Kommentarer
  • Skriv ut

I godsets utkant

Vi kommer allt närmare årets Släktforskardagar i Nyköping för varje dag som går. Det går i ytterligare några dagar att förhandsboka biljetter till föredrag i de båda mindre föreläsningssalarna, och så kan man förstås även beställa lunchbiljetter för lördag och söndag samt biljetter till fredagens kvällsbuffé och lördagens bankett. 

Temat för Släktforskardagarna är Ett gods - en värld, men egentligen fanns ju flera världar samtidigt vid de stora godsen. Nog skilde sig livet en hel del mellan herrgårdssalongerna och statarlängorna.

När lantbruket rationaliserades vid 1700-talets slut behövdes en mer rörlig arbetsstyrka som snabbt kunde avhysas vid ändrade produktionsvillkor. Antalet torpare och frälsebönder minskade och i stället tillkom en ny kategori med mer rörliga lantarbetare, s k statare. Dessa avlönades på stat, dvs de fick en låg kontantlön mot att arbetsgivaren höll med en bostad och avlönade dem med livsmedel. I gengäld skulle även statarens hustru och halvvuxna barn arbeta: statarhustrun var oftast mjölkerska men kunde också få arbeta ute i jordbruket. Bostadsstandarden var låg, och man hade varken något skydd vid sjukdom eller någon pension. Livet som statare var slitsamt, och många drömde om bättre villkor. Det var därför vanligt att flytta ofta - på 1920-talet flyttade en genomsnittlig statarfamilj tre gånger på 5 år, dvs de bodde i snitt ungefär 18 månader på varje ställe. Statsystemet, som var särskilt vanligt i slättbygden med storjordbruk eller större gods, avskaffades 1945.

I herrgårdslandskapet Södermanland fanns det förstås många statare och de flesta av oss har nog också stött på Ivar Lo-Johanssons berättelser om de sörmländska statarnas strävsamma tillvaro. Merparten av mina anor var sörmlänningar så min antavla bör förstås innehålla ett antal statarfamiljer. Egentligen rör det sig om två familjer, vars tillvaro ändå skilde sig åt en hel del och samtidigt visar samhällets omvandling.
Min mm f Gustaf Adolf Gustafsson föddes 1891 i Ludgo. Han var näst yngst i en femfaldig barnaskara, och när han föddes var fadern Adolf Vilhelm måg hos modern Johannas föräldrar i Värlund. Året efter Gustafs födelse flyttade familjen och sedan kuskade de Södermanland runt i över 30 år. Adolf Vilhelm anges omväxlande vara ladugårdsdräng, arbetare, ladugårdsförman, statdräng, kodräng, kördräng och ladugårdskarl medan han flyttade 26 gånger på 47 år. Varför flyttade då familjen så ofta? I släkten berättas att Adolf Vilhelm agiterade för att lantbrukarna skulle organisera sig fackligt, något som sågs med oblida ögon och oftast ledde till avsked. Jag har inte hittat några belägg för att denna släktskröna är sann. Sant är däremot att Johanna inte var fullt arbetsför. En statares hustru förväntades ju arbeta, och om Johanna noteras i många år att hon har fallandesot. Någon medicinering fanns knappast vid denna tid så hon var säkerligen ofta oförmögen att utföra de sysslor hon var ålagd. Kanske var det också ett riktigt svårt epilepsianfall som ledde till att hon från 1920 i stället angavs vara sinnessjuk. Hon togs in 1922 på Sankta Annas hospital i Nyköping och dog där i januari 1924.
Vad hände då med de fem barnen? De tre döttrarna gifte sig och bildade familjer. Det är den korta versionen. Den långa versionen är att äldsta dottern Ida tjänade som piga i några år innan hon gifte sig vid 21 års ålder med en byggmästarson som strax därefter övertog fädernegården. Mellandottern Hanna tjänade piga i ett par år innan hon flyttade hem till föräldrarna och i 12 års tid flyttade med dem. Troligtvis var det hon som skötte de sysslor som modern var för sjuk för att kunna utföra. En månad efter att modern tagits in på hospitalet gifte hon sig, och kanske blev modern intagen just för att Hanna skulle kunna lämna föräldrahemmet. En månad efter vigseln blev hon nämligen själv mor. Maken, som var lantbruksarbetare, dog som 29-åring i blindtarmsinflammation och lämnade Hanna med en 4-åring och en 2-åring. Hanna levde som änka de återstående 56 åren av sitt liv. Båda sönerna såg ut att gå i faderns fotspår. De arbetade i drygt ett decennium som statdrängar innan de blev arrendatorer. Detsamma gällde yngsta systern Ulrikas make. Han var först statdräng och blev sedan arrendator. Barnens öden åskådliggör att statarsystemet var på väg att avvecklas.

b2ap3_thumbnail_Slkttrff-Konrad1.jpgMin mf fm Anna Charlotta omgiven av sina barn. Av blomsterhyllningarna att döma firades här hennes 85-årsdag.

Även min mf ff Johan Erik Eriksson var statdräng. Han tillbringade dock nästan hela sin yrkesverksamma tid på en enda gård, då han från 1888 till 1926 arbetade vid Skavsta i Nyköpings Sankt Nicolai. Med hustrun Anna Charlotta hade han åtta barn, sex söner och två döttrar, födda mellan 1883 och 1899. Äldste sonen Gustaf lämnade Södermanland. Han var en man med många talanger som i ungdomen var först trädgårdsdräng, sedan maskinist och därefter husar innan han så fann sitt kall som stationskarl. Han fann också en stationsförman med en stor familj och en särdeles tilltalande dotter. Tack vare arbetet vid järnvägen flyttade familjen långa sträckor: de möttes i halländska Tjärby, flyttade sedan till Gamlestad i Göteborg, därifrån till Sjösa utanför Nyköping, sedan till östgötska Kimstad och därefter till Älvsjö. Gustafs yrkestitlar hade gradvis förändrats och han anges slutligen vara kontorist. Även Ernst var husar i Malmö en kort period innan han blev stationskarl. Också han träffade sin hjärtans kär genom järnvägen, då hans Etty växte upp hos sina morföräldrar i järnvägsknuten Nässjö. Hennes morfar var lokomotivputsare och mormodern var vagnsstäderska. Sönerna Johan Emil och min mf f Konrad var båda arrendatorer medan Karl Ejnar var telegrafarbetare. Edit tjänade i ett antal år som piga så långt hemifrån som i Hällefors innan hon återvände hem till Nyköpingstrakten i ett par år. Hon hade dock mött sin blivande make under tiden i Hällefors. han var då valsverksarbetare men blev sedan bruksinspektor. Sonen Nils Gunnar är något av ett mysterium för mig. Han var jordbruksarbetare och stalldräng innan han 1918, som 22-åring, blev skriven på församlingen. Samtidigt anges han vara inskriven vid Nyköpings Sjömanshus så troligtvis var han till sjöss. 1930 anges han plötsligt ha emigrerat, närmare bestämt till Malmkontoret i Narvik i Norge. Så småningom återvände han till Sverige och Nyköping, för han avled här 1969. Yngst i barnaskaran var Anna. Hon utbildade sig först till sjuksköterska och sedan till sjukgymnast, varefter hon flyttade till Linköping och gifte sig med en kollega.

Några av barnen fick alltså sin försörjning genom jordbruket, men de flesta fann nya yrkesvägar såsom anställda vid järnvägen, telegrafarbetare och som sjukgymnast.

 


Källor:
Sten Carlsson, Rationalisering inom jordbruket 1970- 1920. Den svenska historien 13. Stockholm, 1982  

Kommentarer