Hur många bandklippare tål Sverige?

Denna märkliga fråga stod som rubrik på fredagens ledare i min i övrigt rätt konservativa lokaltidning och fick mina och många andras ögonbryn att gå i höjden. Vad menar skribenten egentligen med ”bandklippare” – vad gör en sådan? 

Det visade sig handla om ett generalangrepp på monarkin, inspirerat av lille Prins Oscars födelse ett par dagar tidigare, varvid skribenten tyckte sig ha hittat ett nytt fräscht ställe att sticka in kniven. I texten ondgör hon sig nämligen över den galopperande fertiliteten inom kungahuset, som via ökande apanage hotar att så småningom ruinera svenska folket. Sedan 2010 har antalet medlemmar fördubblats, vilket gör att ”kungahuset håller på att växa ur kronan”.  

Mycket har man väl hört i debatten kring monarki/republik, men detta tar ändå priset för oinitierat trams. En liten smula grävande journalistik hade nämligen avslöjat följande: 

Som allra störst var det svenska kungahuset förmodligen år 1912 med, förutom en kung och tre drottningar, inte mindre än 20 prinsar och prinsessor. Omkring 1820 respektive 1975 som minst, med i princip bara två aktiva medlemmar. Under alla dessa år har antalet personer varit av underordnad betydelse när det gäller monarkins och kungahusets kostnader. Det som kostar är slott och borgar, som ändå måste förvaltas och hållas i ordning, samt hovstaten, d.v.s. den operativa verksamheten, som på alla sätt är identisk med den officiella delen av uppdraget som statschef. Motsvarande utgifter har naturligtvis också ett presidentämbete, vartill kommer hela den oerhört kostsamma apparaten kring presidentval, kanske vart fjärde år.   

Nationens statsskick kan och bör förvisso diskuteras, och visst kan det finnas starka principiella argument för införande av republik, men varför då inte sakligt föra fram dessa, i stället för att skjuta in sig på dåligt underbyggda, direkt felaktiga och oförblommerat oförskämda låtsasfakta. 

b2ap3_thumbnail_73_Drottningen-klipper-bandet-assisterad-av-frestndaren-Natasja.jpg 

”Bandklippare” – så beskriver skribenten hånfullt kungahusets arbetsuppgifter och låter antyda att dess medlemmar är rejält undersysselsatta. Tidningen Aftonbladet tog nyligen fram statistik över antalet offentliga uppdrag/framträdanden, som de kungliga åtog sig under 2015: Kungen, 69 år, genomförde t.ex. 254 framträdanden på 150 arbetsdagar, plus givetvis alla dagliga och veckoliga arbets- och planeringsmöten. Drottningen, 72 år, gjorde under året 170 framträdanden, Kronprinsessan (gravid småbarnsmamma) 145, Prins Daniel 124 o.s.v. De svenska kungligheterna är i själva verket oerhört flitiga och plikttrogna. Att ondgöra sig över deras personliga apanage, sammanlagt omkring 8 miljoner kronor per år, leder osökt tanken till näringslivets och fackföreningsrörelsens toppar, vars löner, bonusar och fallskärmar för länge sedan passerat gränsen för all anständighet. Där premieras snabba klipp, korta perspektiv och High Life. Kungahuset står för uthållighet och kontinuitet, egenskaper som skribenten menar skadar riket, särskilt om det skulle råka bli för många prinsar och prinsessor. 

Obalansen i denna ledare hade kunnat undvikas om skribenten inför författandet ägnat några timmar åt att läsa på, kanske googla lite om regentlängder, apanage, kungahusets kalender, slottsstaten, hovstaten o.s.v., sådant som med ett omodernt ord brukar kallas ”journalistik”. När det gäller att häckla monarkin finns det uppenbarligen inga sådana krav. 

Eftersom detta är en blogg för specialintresserade måste jag, för att inte själv beskyllas för obalans, raskt gå över till de genealogiska aspekterna på tillökningen på Haga slott.  

Först det där med 1820 och 1975, då jag påstår att det svenska kungahuset var som minst. 

b2ap3_thumbnail_Sofia-albertina.jpg 

Prinsessan Sophia Albertina

1820 hade Carl XIV Johan tillträtt som kung av Sverige och Norge och vid sin sida hade han sonen Oscar (I), summa två personer. Det fanns också en drottning Désirée, i Sverige kallad Desideria, men hon anlände inte till Sverige förrän 1823. I kulisserna på Stockholms slott gömde sig dock ett slottspöke, i form av Prinsessan Sophia Albertina (1753-1829), syster till Gustav III och Carl XIII – den sista i Sverige kvarlevande av den gamla dynastin. Så, låt gå för tre personer …  

1975 hade det svenska kungahuset i realiteten endast två medlemmar; Kung Carl XVI Gustaf och Prins Bertil. Prinsessan Christina hade nyligen gift sig med Tord Magnusson och tillhörde inte längre kungahuset, även om hon av och till hjälpte sin bror med diverse uppdrag. Däremot fanns det tre andra prinsessor, som i teorin tillhörde kungahuset; Prinsessan Birgitta, Drottning Ingrid av Danmark och Prinsessan Margaretha av Danmark, drottning Astrids och Kronprinsessan Märthas storasyster. Margaretha, som var kusin till Gustav VI Adolf, vistades dock ibland i Stockholm och brukade få ”vikariera” som svensk prinsessa vid Nobelfestligheterna.

b2ap3_thumbnail_MARG_NOBEL.jpg

Prinsessorna Margaretha och Sibylla följer i gamle kungens fotsteg vid Nobelfesten

Ett annat ”krisår” i numerären torde ha varit 1742. Då bestod det svenska kungahuset bara av en enda person, Kung Fredrik I. Hans hustru, Ulrika Eleonora d.y., hade avlidit i smittkoppor i november 1741 och inte förrän 1743 valdes Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp till tronföljare. Året därpå gifte denne sig med Lovisa Ulrika av Preussen, och först därefter började kungahuset åter att växa till sig.

b2ap3_thumbnail_Oskar-I.jpg

Prins Oscar (I) - ett nytt namn och en främmande fågel i de svenska slottsgemaken

Den lille prinsen på Haga heter alltså OSCAR CARL OLOF – tre rejäla kunganamn, som inte ens den kinkige Herman Lindqvist kan hitta minsta fel på. Särskilt roligt är det kanske med Oscar, detta unika namn, som faktiskt inte existerade i Sverige före 1810, då Jean Baptiste Bernadotte, den blivande Carl XIV Johan, tog med sig sin lille son med detta märkliga namn till Sverige. Vi som vistas i gamla kyrkoböcker från början av 1800-talet har knappast kunnat undgå att lägga märke till hur namnet OSCAR raskt smyger sig in i födelseböckerna från omkring 1811. Ibland ser vi t.o.m. femininformerna OSCARA och OSCARIANA. Än mer populärt blir namnet när vi 1844 respektive 1872 får kungar med detta namn, och numera känns väl detta egentligen inlånade förnamn fullkomligt svenskt.   

CARL heter prinsen givetvis efter sin morfar, Carl XVI Gustaf, men kanske också efter de 15 svenska kungar med namnet Carl, som gått före. Även om de fyra-fem första kanske mer hör hemma i saga och sägen än i en historisk verklighet. Bland övriga förfäder och släktingar med detta synnerligen svenska namn kan nämnas morbror Carl Philip, morfars morfar, Hertig Carl Eduard av Sachsen-Coburg och Gotha (1884-1954), morfars farfars bror Prins Carl, Hertig av Västergötland (1861-1951) – kallad ”Blå Prinsen” – och morfars farmors morfar, Prins Carl av Preussen (1801-1883) samt dennes morfar, Storhertig Karl II av Mecklenburg-Strelitz (1741-1816), för att nu nämna några.

b2ap3_thumbnail_C-M-familien-Oluf.jpg

Greve Oluf af Rosenborg, tidigare Prins Oluf av Danmark, med familj, ca 1960

OLOF leder givetvis tanken till OLOF SKÖTKONUNG ca 980-1022, men annars har vi inte haft så många kungligheter med detta urnordiska namn. Gustav VI Adolf hette visserligen även ”Olaf” – förmodligen en artighet mot grannlandet Norge, som han ju också var prins av. I Danmark har det förekommit en Prins Oluf (1923-1990) – kusin till Kong Frederik IX men också till den svenska Prinsessan Sibylla, kungens mor. I Norge är Olav däremot ett ofta använt kungligt namn, senast med Kong Olav V.

Det är roligt med namn! Det är också roligt med dessa hertigtitlar, som visserligen inte betyder något in this day and age, men ändå utgör en blinkning mot svunna tider och gamla hävder. Lillprinsen blir alltså hertig av Skåne, en ära som tidigare bara innehafts av tvenne prinsar: Kungarna Carl XV (1826-1872) och just Gustav VI Adolf (1882-1973). Före 1658 var det givetvis inte tal om några sådana hertigar, och därefter har tydligen de mellansvenska landskapen haft högre prioritet. Dock återstår enligt Wikipedia nu endast några få hertiglösa landskap: Blekinge, Bohuslän, Härjedalen, Lappland, Medelpad och Norrbotten. 

Men, har man glömt ÖLAND? I min bok är denna vackra ö också ett landskap. Med eget slott dessutom … Kanske ett lämpligt hertigdöme för eventuella tillkommande ”bandklippare”?

b2ap3_thumbnail_land.JPG 

Ps: 

Upptäckte i min grävande journalistik, att den oproffsiga ledarskribenten heter Susanne Nyström från Liberala Nyhetsbyrån (LBN). Henne har jag en gås oplockad med! Men jag tror att jag klipper alla band med henne!