Passagerarna applåderade när flygplanet i torsdags mjukt och försiktigt landade på Ciampino-flygplatsen söder om Rom. Dessutom i tid. Snåla som vi är reser vi med endast handbagage, mätt och vägt tretton gånger, och därför kunde vi utan fördröjning genast ta oss ut till Hyrbilsföretaget. Om det är någon gång tiden stannar, är det vid denna disk… Här har man bokat och betalat i förväg, allt är till synes klappat och klart och det enda man vill ha är en nyckel. I stället får man mängder av frågor om tilläggsförsäkringar och andra nyttigheter, som man inte vill ha och inte behöver. Så ska man visa körkort och pass och skriva sitt namn på ett antal förkryssade ställen. Och så måste man av någon anledning visa upp det kreditkort man en gång betalat med. Det är då det händer. Mannen bakom disken gör en halv böj och upp kommer detta:
Känner ni igen den? Debiteringsmaskinen från Anno Dazumal! Mannen från medeltiden placerar vant mitt kreditkort på därför avsedd plats, lägger på ett blankett-set och kör sedan balken över det hela så att det sjunger i rälsen. Man tror inte sina ögon. Detta är 2016 och vi har haft Internet och datorer i ett kvartssekel. Tala om gammal teknik!
Kommer ni ihåg dessa?
I början av 60-talet kom de s.k. Mormonfilmerna, de svenska kyrkoböckerna, som vi kunde Interurbanlåna från Länsbiblioteket. Förutom de evighetslånga väntetiderna på de hett efterlängtade filmrullarna var man tvungen att vara en smula teknisk för att montera in dem i läsapparaten och få det hela att löpa som det skulle. Man övade upp en fenomenal förmåga att snabbspola framåt och bakåt, så till den vida passens att man efter varje rulle, för att undvika kramp, var tvungen att stretcha. Gammal teknik!
Sedan kom de här:
Mikrokorten, direktkonverterade från de gamla mormonfilmerna, och därmed ofta suddiga, för svarta eller på annat sätt oläsliga. Dessa kort jobbade vi med under ett par decennier. Lärde oss navigera på ett nytt sätt, använde vår uppövade intuition för att gissa oss fram till på vilket kort den önskade informationen kunde tänkas finnas. Dyrt blev det dessutom, eftersom SVAR passade på att ta rejält betalt för sina tjänster, ofta upp emot 25 kronor per kuvert. Ibland subventionerades lånen av kommunbiblioteken, men för det mesta inte. Det var ett hyfsat effektivt system, bra mycket bättre än rullarna, men orättvist och som sagt kostsamt. Avgiften skulle inte bara täcka kostnaderna för verksamheten, vilket i någon mening kunde anses rimligt, men också generera en duktig avans åt Riksarkivet, vilket naturligtvis var oacceptabelt. Särskilda Mikrokortscentra växte upp som svampar ur jorden; Ramsele, Kyrkhult, Leksand m.fl. där man försökte klå oss släktforskare på ytterligare slantar. Riksarkivet Marieberg, som också hade en riksuppsättning av mikrokorten i sin lilla läsesal, led svårt under besökstrycket, införde kösystem och tidsbegränsningar och skickade till sist de ovälkomna besökarna i exil till filialen i Arninge. Trots svårtillgängligheten blev denna vattenpost otroligt populär och släktforskarna slogs om platserna.
Efter mikrokorten kom så de digitala bilderna, välsignad vare deras ankomst! Nu har vi i kanske ett decennium kunnat njuta av Genlines, SVARs och Arkiv Digitals ansträngningar. Alla problem med tillgänglighet är som bortblåsta och det är bara att välja och vraka, om man har bredband vill säga, eller ADSL (Gammal teknik).
Men så var det då alla dessa härliga hjälpmedel som Släktforskarförbundet, SVAR och andra aktörer genom året har skapat; Sveriges dödbok, Sveriges befolkning, Begravda i Sverige och många lokala och regionala databaser, alla tillgängliga på CD eller på senare tid via USB-minne. Det är svårt att tänka sig modern släktforskning utan dessa förnämliga hjälpmedel, om detta är vi säkert överens. Men så var det då själva ”mediet” för dessa produkter: CD-skivan eller USB-minnet.
GAMMAL TEKNIK! skriker ett antal tekniknördar, särskilt de som sitter vid en MAC och högljutt ropar på jämställdhet! Moderna datorer och läsplattor har varken CD-spelare eller USB-portar. Nå, men så låt oss då få tanka ned databaserna via någon sorts betalstationer på nätet. Nej, säger förståsigpåarna, även detta vore att ta till gammal teknik. Enda lösningen heter abonnemang, så som vi hanterar de digitala tjänsterna. Mja, säger jag, inte bra! Vi släktforskare vill ÄGA våra databaser, förfoga över dem och kunna använda dem närhelst det oss lyster. Alla är ju inte som jag, notoriska forskare som håller på år efter år. Många gör lite nu och lite då, när det finns tid och inspiration. Att då behöva binda sig för många och långa abonnemang är inte roligt, särskilt om man inte vet hur mycket tid och energi man kommer att ha denna gång.
Jag bryr mig inte om ifall CD-skivor och USB-minnen klassas som ”gammal teknik”. De fungerar och fungerar bra! Låt oss fortsätta med dem eller med motsvarande nedtankning ett bra tag till!
Just nu befinner jag mig i södra Italien, där jag besöker allsköns kulturella höjdpunkter, I förrgår var jag t.ex. vid Paestum, en 2500 år gammal grekisk bosättning, där tre stora tempel från denna tid ännu står kvar. Välbyggda! Stabila! Vackra! Eviga!
Gammal teknik!