Fredsfursten från Pontecorvo

Under en vecka i april bilade hustrun och jag runt i södra Italien, där vi bl.a. besökte Neapel, Caserta, Sorrento, Amalfi, Paestum och Montecassino. Och så CAPRI förstås … Denna underbart vackra ö med så mycken historia från den romerska kejsartiden, men också med sin alldeles svenska twist. Här vistades den kände (stundtals ökände) svenske läkaren, författaren, djurvännen och kulturpersonligheten Axel Munthe (1857-1949) och skapade sin berömda Villa San Michele, och hit lockade han en olycklig svensk kronprinsessa, sedermera drottning, Victoria av Baden (1862-1930), Gustav V:s hustru. 

På väg norrut fick vi syn på skylten mot PONTECORVO, och icke att jag kunde motstå frestelsen att svänga in där. Pontecorvo – ringer det en klocka någonstans? Jo, men visst: det var ju så han kallades, den franska marskalken Jean Baptiste Bernadotte, när han år 1810  blev vald till ny kronprins i konungariket Sverige. ”Fursten av Pontecorvo” hade fått sin fina titel av Napoleon, som ett tecken på uppskattning över förtjänstfulla insatser under diverse krig samt för lojalitet med Kejsaren.

b2ap3_thumbnail_Jean-Baptiste-Jules_Bernadotte_Prince_de_Ponte-Corvo_roi_de_Sude_Marchal_de_France_1763-1844.jpg

Marskalken av Frankrike, Jean Baptiste Jules, Furste av Pontecorvo

Furstendömet Pontecorvo är en märklig liten företeelse. Wikipedia skriver: Pontecorvo är en enklav inom konungariket Neapel, men från 1463 till 1860 tillhörigt påvestaten. 1806 erövrades Pontecorvo av Napoleon som förlänade staden som furstendöme till marskalk Bernadotte. När denne 1810 utsågs till svensk tronföljare avsade han sig furstendömet mot en utlovad ersättning, som frös inne då Sverige inte anslöts till kontinentalsystemet, Napoleons handelsblockad mot Storbritannien. Sedan Bernadotte 1818 blev kung av Sverige under namnet Karl XIV Johan, har Pontecorvos stadsvapen ingått i Sveriges stora riksvapen. 1810 förlänades Pontecorvo i stället till Neapels kung, tillika Napoleons svåger, Joachim Murat, som 1812 lämnade det till sin son Lucien Murat (1803-1878). Efter Wienkongressen 1814-1815 återgick staden till Kyrkostaten.

b2ap3_thumbnail_Italien_1796.PNG

Själva staden Pontecorvo är inte mycket att skriva hem och berätta om. Bombad sönder och samman i andra världskrigets slutskede har den återuppbyggts i någon sorts fyrkantig funkisstil, och kan sägas vara trist, på gränsen till ful. Vacker utsikt bjuder den dock på ifrån den höga klippa på vilken den tronar.

"Furstendömet” utbreder sig över 88 km² och befolkningen begränsar sig till futtiga 13.000 personer. Ändå har denna lilla fläck på kartan en gång spelat en viktig roll i norra Europas historia. Om Jean Baptiste, ehuru Marskalk av Frankrike, endast hade varit ”Herr Bernadotte” hade Riksdagen i Örebro knappast kunnat ta hans kandidatur på allvar. Men nu var han ju faktiskt ”furste”, kan veta, och därmed gick det an. Särskilt som han kunde betala bra för sig …

Finns det då något i furstendömet Pontecorvo som påminner om dess berömde furste för 200 år sedan, mannen som aldrig besökte sitt rike, men som i kraft av sin titel förmådde bli kung av både Sverige och Norge och dessutom hålla sig och sina ättlingar kvar på dessa troner? Inte mycket. Inget slott, ingen staty, inga inskriptioner vad jag kunde se. Men på en allmän anslagstavla hittade jag faktiskt följande:

b2ap3_thumbnail_plansch.jpg

Men hur kan jag få för mig att kalla denne gamle krigare för ”Fredsfurste”? Krigat hade han ju, när han år 1810 som kronprins anlände till Sverige, gjort i decennier. Jo, han förtjänar faktiskt denna titel för vad han sedan gjorde (eller inte gjorde). Han hade ju faktiskt blivit vald med ett klart uppdrag. Svenskarna ville ta revansch på den ryske björnen, som så nesligen hade besegrat oss och norpat hela vår östra landsdel, Finland, ifrån oss. En marskalk av Frankrike, en van general och stridsman var naturligtvis den som skulle näpsa den ryske tsaren och återta Finland. Jean Baptiste – eller Carl Johan – var emellertid smart. Han lät informera sig och insåg genast att Sverige, ett utfattigt land med kanske 4 miljoner krigströtta invånare, inte skulle ha skuggan av en chans mot det väldiga Ryssland med kanske 20 gånger så många invånare. Ekvationen gick helt enkelt inte ihop. Så, han lät bli! Och detta var förmodligen det klokaste beslut som någonsin fattats av en svensk regent. För att lugna stridstupparna lyckades han i stället genom förhandlingar fixa ett ”tröstpris” åt Sverige och svenskarna, och åt sig själv: Konungariket Norge, som hade hoppats på självständighet från Danmark, men som under de närmaste 91 åren tvingades ingå i en dubbel-monarki; Sverige-Norge.

I stället för fler förödande krig, fokuserade Carl XIV Johan på en rad nyttiga reformer kring jordbruk, sjukvård, bankväsende och mycket annat. Riktigt demokratiskt sinnad var han kanske inte, trots att han skälldes för att egentligen vara republikan, men mycket gott hann han faktiskt uträtta. Och den fred han lyckades åstadkomma 1814 håller fortfarande, 200 år senare. En fredsfurste.

b2ap3_thumbnail_Ted-vid-Pontecorvo.jpg

Yours truly vid den krokiga bron. Varken furste eller särskilt fredlig ...

Lästips:

The Principality of Pontecorvo, Bernadotte’s Stepping Stone to the Throne  av  Trond Norén Isaksen, i Royalty Digest Quarterly 1/2010 sid 47-51