I fem välsignade år har vi nu fått följa familjen Crawley och deras tjänstefolk på Downton Abbey. Vi upplever det som om vi alltid känt dem, de har blivit våra vänner och avlägsna släktingar. Med spänning har vi, vecka för vecka, suttit klistrade framför apparaten och följt varje avsnitt, skickligt ihopkomna av Julian Fellowes och hans medarbetare. Lidit med våra favoriter, retat oss på busarna och skrattat åt de många dråpliga situationerna. Men framför allt har vi imponerats av detaljrikedomen, förmågan att återskapa en försvunnen värld, såväl i mode och möblemang som i seder och bruk, traditioner och sentiment. Och imponerats av de många briljanta skådespelarinsatserna.
Downton Abbey följer en tradition av Brittiska dramaserier, med påkostade miljöer och elegant kostymering. Visst minns vi väl Forsytesagan (1967) eller Herrskap och Tjänstefolk (1971-1975), den senare i samma genre, om än något mer burlesk, som Downton Abbey, och där man får följa både herrskapet där uppe och tjänstefolket i källarvåningen. För att inte tala om alla dessa superba filmatiseringar av Charles Dickens romaner, Oliver Twist, David Copperfield, En Julsaga, Nicholas Nickleby och Bleak House, för att nu nämna några.
Är det då bara engelsmännen som kan producera goda släktkrönikor och kostymdramer? Visst inte! Våra grannar i sydväst, danskarna, har visat enastående talanger på just detta område, och givit oss oförglömliga TV-upplevelser som Matador (1978-1982), Krönikan (2003-2006) och 1864 (2014). Men även vi svenskar kan understundom få till cineastiska högtidsstunder; Wilhelm Mobergs Utvandrarsvit (1971-1972) och Raskens (1976) till exempel, samt den just nu aktuella Fröken Frimans krig. Alla svenskar, åtminstone vi som fyllt 40 eller mer, känner sin Karl-Oskar och Kristina, sin Raskens, Ida, Klang och Nergårds-Anna, och nu Dagmar Friman. De har blivit en del av det som brukar kallas det immateriella kulturarvet. Och ändå handlar det ju bara om påhittade personer och miljöer.
Det slår mig, att vad vi släkt- och hembygdsforskare skulle behöva är en smula hjälp och vägledning i hur man översätter våra torra tabeller och våra döingar till ett formspråk som vår omgivning och inte minst våra barn och barnbarn kan ta till sig. Skrivarkurser, till exempel, eller guidning i hur man skapar spännande bildspel eller små enkla filmberättelser där våra förfäder får spela huvudrollen. Vem kan lära oss hantverket kring detta? Vem kan inspirera oss till att våga försöka? Agneta Ulfsäter-Troell och Marianne Söderberg imponerade 1992 stort med sin Famna livet, en släktkrönika baserad på gamla återfunna brev med antydda miljöer och dramatiseringar i bakgrunden. Uppföljaren hette Drottning av Sverige (1997) och även den mycket uppskattade TV-serien Din släktsaga (2003-2005) byggde på ett liknande koncept.
Våra forskningsresultat är värda ett bättre öde än att, i bästa fall, hamna i ett bibliotek eller arkiv. De behöver luftas, vädras, bearbetas och avnjutas på moderna sätt. Som familjens och släktens egen krönika i en kombination av bilder, små filmsekvenser, uppläsning av spännande brev eller rättegångsprotokoll och, varför inte, lite drama här och var.
Som i Downton Abbey.