Släktforskning - en berikande syssla

Jag började släktforska för att jag var pank. Ja, det är förstås inte hela sanningen men hur var det då?

Som jag tidigare berättat älskade min morfar historia och fornminnen av alla de slag, och släpade gärna med mig på sina exkursioner. Tursamt nog bodde mina morföräldrar i ett område rikt på både gravhögar och runstenar så genom åren blev det många utflykter. Att just jag fick följa med berodde dels på att även jag redan från späda barnaår var tokig i historia men också på att jag tillbringade väldigt mycket tid hos mina morföräldrar.

Min mormor var mest lättad över att morfar och jag kunde nörda in oss på våra fornlämningar tillsammans så att hon slapp skutta runt och glutta på några gamla stenhögar. I stället berättade hon; om sin barndom och sitt yrkesliv, den gången hon dog samt den inte helt rumsrena historien om hur hon träffade morfar. Hon hittade honom liggande i ett dike och blev givetvis störtförälskad.
När jag nu inte följde med morfar på exkursion eller lyssnade på mormors nog inte helt sanningsenliga berättelser så läste jag. Ofta när jag skulle välja något nytt alster i bokhyllan att fördjupa mig i, stack jag emellan med ett rött album med titeln "Boken om mig". De flesta som liksom jag är födda på 1970-talet har nog ett sådant album, där föräldrarna kan skriva in milstolpar som "Första tanden", "Första steget", "Första julen" och andra oförglömliga händelser som albumets huvudperson inte har minsta minne av. Nästan längst fram i albumet fanns den sida som intresserade mig: en antavla i tre generationer. Jag studerade antavlan tillräckligt ofta för att lära mig den utantill - och jag kan fortfarande rabbla upp mina anor i tre generationer! Jag fixar nog fyra utantill men sedan behöver jag fusklappar...
Mina föräldrar var inte så roade av att diskutera äldre generationer, men däremot av att åka på utflykt. Då packades bilen med så många ungar som gick in (jag och min bror samt ett varierande antal grannungar), och så styrdes kosan mot någon slingrande sörmländsk väg där vi alltid hittade någon ny spännande avtagsväg att utforska. Många utflykter och många mil runt den sörmländska landsbygden har det blivit genom åren. Även en av mina barndomsvänners föräldrar tyckte om att göra sådana utflykter och jag fick för det mesta följa med. De utfärderna slutade oftast på någon lummig skogsväg vid Stavsjö bruk, där min väninnas pappa berättade om de personer som levat vid det torp vars grund naturen höll på att förvandla till ett avlägset minne. Då visste jag förstås inte vilken nytta jag skulle ha av våra familjers irrfärder när jag så småningom utforskade mina rötter. Eller att min väninna och jag är släkt på en enda gren - just vid Stavsjö bruk.

b2ap3_thumbnail_Svea-1923a.jpg

Min fabulerande mormor Svea. Kanske var det den här klänningen som hon förstörde omedelbart efter att ha fått den genom ivrigt badande i en gyttjepöl.

När jag var 12 så frågade jag min farmor och mina morföräldrar för att få veta mer om deras föräldrar samt far- och morföräldrar (min farfar gick bort strax efter min 7-årsdag). Jag fick några spridda namn att fylla i den antavla jag börjat plita på. Morfar och mormor hade ingen större koll på sina förfäder, men farmor hade järnkoll på sina anor, liksom även farfars och, överraskande nog, mormors. Min farmor och mormor var båda födda och uppvuxna i Nykyrka, en av Södermanlands minsta socknar, så farmor hade förstås träffat mormors föräldrar massor med gånger under deras uppväxt. Men hur skulle jag få reda på mer?

Min väninna med rötter från Stavsjö var lika tokig i både böcker och historia som jag, och tyckte också att det där med förfäder var spännande. En dag när vi var runt 12- 13 år gamla bestämde vi oss för att ta reda på hur man egentligen bar sig åt för att släktforska. En av eldsjälarna i Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening bodde tvärs över gatan, så vi gick över och bad att få veta hur man släktforskar. Erik tog med oss ner i sitt forskarrum i källaren, där han visade sina antavlor på papper och på datorn. Mest pratade han om hur svårt det var att forska,  vilken tid det tog och hur bökigt det var att beställa rullfilmer. Det sista återkom Erik till gång på gång och när vi knallade hemåt var vi inte så mycket klokare än förut, och våra spretiga antavlor lades snart undan medan vi hittade annat att fördjupa oss i.
Ungefär tio år senare, 1995, studerade jag etnologi i Uppsala och hade plötsligt fyra dagars jullov efter att ha skrivit klart en B-uppsats om hur nyblivna föräldrar valde namn till sina telningar. Normalt brukade jag skämma bort mig med en bokköparrunda i Stockholm, men den här gången var jag pank efter alla julklappsinköp, så jag behövde hitta på något som både var roligt och gratis. Jag letade nu fram den där spretiga antavlan jag påbörjat i tidiga tonåren: jag visste att jag hade sörmländska rötter och att materialet jag behövde fanns på landsarkivet i Uppsala. Det tog inte fullt tio minuter att cykla från mitt studentrum i Flogsta till Arkivcentrum, och så fort jag plockat fram det första mikrokortet var jag fast. Jag hade säkerligen börjat släktforska ändå så småningom, men att jag började den där januaridagen 1995 berodde alltså på att jag var pank. Numera är jag rik: rik på nyvunnen kunskap om levnadsvillkor förr, på vänner jag mött genom forskningen samt på nyfunna släktingar. Ja, släktforskning är sannerligen berikande!