En bedrövad änkas bön

Mängder av levnadsöden göms i ännu ej digitaliserat material. Intagningshandlingarna för S:ta Anna hospital I Nyköping, vilka förvaras på landsarkivet i Uppsala, är ofta hjärtslitande brev där anhöriga till de sinnessjuka beskrev sin släktings sinnestillstånd och uppförande samt vilka umbäranden vården av den sjuka innebar för familjen.

Idag är Skavsta i Nicolai socken utanför Nyköping mest känt som en flygplats. Vid 1700-talets början fanns här två gårdar vars invånare gav mig åtskilliga huvudbryn som nybakad släktforskare. Båda bönderna i Skavsta hette nämligen Anders Olofsson och hade barn i ungefär samma ålder. Eftersom namnfantasin i den här delen av Södermanland bäst kan beskrivas som bristfällig hette barnen dessutom ungefär likadant: Anders, Olof, Maria, Anna osv. Forskandet underlättades heller inte att jag inte observerade att "min" Anders Olofssons äldsta barn var ungefär jämnåriga med hans hustru, Elsa Eriksdotter. Förklaringen var förstås väldigt enkel: de var hans barn i ett tidigare gifte. Så småningom redde jag ut vilka barn som ingick i respektive familj och kunde även återfinna både Anders Olofssons och Elsa Eriksdotters föräldrar. I Mordutredning anno 1710 beskrev jag mordet på Anders mor, Brita Jonsdotter, och hur hans vansinnige bror Jon först utpekades som moderns baneman. Då anade Anders Olofsson knappast att han 30 år senare skulle få en dotter som liksom sin farbror var från sina sinnen. Marina, döpt efter sin farfars mor, föddes ca 1741 - Nicolais födelsebok är under några år bristfälligt förd och hennes födelsenotis har ännu inte påträffats. Hon var Anders' trettonde barn och när hon föddes var den åldrige Anders Olofsson inte längre arbetsför. Från 1740 var han mantalsbefriad på grund av nedsatt syn och 1749 angavs han vara "mycket bräcklig och mest blind". Han avled 1753, ca 75 år gammal.

"Det haver den allrahögsta behagat att med vanvett och sinnesslöhet hemsöka min kära dotter Marina Andersdotter i Skavsta by, och i följe därav satt henne i den usla belägenhet, att hon på intet sätt kan bidraga till sin skötsel och kropps uppehälle, ej heller är jag hennes fattiga moder förmögen mer, min anletes svett att samla, än vad pass mitt liv behöver, efter jag inhyseshjon är, och dessutom nog kommit till mina år.
Alltså är min ödmjukaste bönfallan, det huldes hans höga nåde samma min dotter till någon fattigdel i detta länets hospital förhjälpa.

Allra ödmjukaste Elsa Eriksdotter. En saktbedrövad änka".

b2ap3_thumbnail_Bild-sid-52.jpg

"Att pigan i Skavsta Marina Andersdotter är så alldeles ifrån sina sinnen att hon, till sin föda och skötsel intet bidraga kan, och dess moder alldeles oförmögen henne att föda och klädas varder härmedels efter begäran intygat.

Nyköping den 8 januari 1763. Gustaf Christiernsson, vice pastor".

(S:ta Anna hospitalsarkiv, EII:4, Ansökningar och resolutioner angående inträde vid hospitalet 1751- 1770)

Denna ansökan avslogs men efter en ny ansökan intogs så Marina Andersdotter på hospitalet. Detta ledde till nya bekymmer för Elsa Eriksdotter. Marina var visserligen oförmögen att ta hand om sig själv men ändå en ung fertil kvinna.

b2ap3_thumbnail_Nykpings-Sankt-Nicolai-CI-3-1757-1814-Bild-57.jpg

 Nyköpings Sankt Nicolai, CI:3. Bild från ArkivDigital

Marina födde 19 januari 1767 ett litet flickebarn som döptes efter mormor till Elsa. Lilla Elsa omhändertogs av sin äldre namne:
"Sedan fåkunniga pigan Marina Andersdotter uti Nyköpings hospital med spetalsdrängen Lars Jonsson avlat och uti januari månad 1767 framfött ett flickebarn, var jag såsom berörda pigas moder nödsakad taga barnet till mig, samt det med kläder, födo och skötsel, efter min ringa förmåga in till närvarande dag försett. Vad skulle jag hellre önska än vara av den förmögenhet, att jag hädanefter som hittills, besagda, av en olycklig moder framfödda barn, under mitt beskydd handhava och uppfostra kunde?

Jag understår mig icke, med vidlyftigt uppropande av min oförmögenhet härtill... nog av då i djupaste ödmjukhet anföras, att jag är en fattig änka, som till nödig födo och kläder icke annat haver, än, vad med mina händer uti en sjuklig ålder av 71 år, samt uti en efter bröd nog svår tid, kan förtjänas.
Jag anhåller därföre allra ödmjukast, det tänkes Eders Nåde av kristeligt medlidande så föranstaltas, att förberörda olyckliga barn måtte till allmosos undförande i Nyköpings hov-spettal bliva antaget, så länge och intill dess, det sig någorlunda födan förtjäna kan.Om barnet i anseende till dess späda ålder och i brist av nödig skötsel icke kan i hov-spettalet intagas, så vill jag icke undandraga mig, att det jämväl hädan efter under mitt beskydd hava"

Elsas bön hörsammades inte utan hon fick ta hand om sin lilla namne i nästan fyra år. Juldagen 1770 somnade den 71-åriga Elsa Eriksdotter in. Lill-Elsas vidare öden är okända.