Det var så här det var

Att jag släktforskar beror på att jag äntligen hittade det jag varit predestinerad för hela livet. Så kändes det när jag började släktforska för sex år sedan. Maken och jag tog ett tretimmarsabonnemang på Svar för att försöka hitta uppgifter om hans farföräldrar. Det hittade vi. Sedan dess har jag varit totalt fast, och till och med sagt upp mig från ett fast jobb för att få tid att ägna mig åt denna fantastiska hobby mer. Och nu har det blivit en viktig del av mitt jobb också.

Hur det började den där sommarkvällen 2009 har jag redan berättat om. Men egentligen började det långt innan dess.

Redan när jag gick i skolan för väldigt många år sedan var jag mycket intresserad av historia, det var ett av de ämnen jag gillade allra mest. Och släktforskning är ju historia, fast på mikronivå. På gymnasiet hade jag planerat att som examensarbete sista året släktforska om min farfar. Så mycket visste jag att jag då skulle behöva sätta mig på Landsarkivet i Göteborg och leta i kyrkböckerna. Jag visste inte mycket mer än att han kom från Vargön och vad hans föräldrar hette.

Min farfar John Johansson och hans mor Fredrika Olofsdotter.

Men det blev inget med det där för jag hoppade av gymnasiet efter två år och blev au pair i England i stället. Livet kom emellan, i flera decennier. Fast tanken fanns där, att kanske någon gång ta upp detta.

Att jag som ung valde att vilja forska om farfar berodde på att han inte kom från mina hemtrakter i mellersta Halland. Tre fjärdedelar av min släkt har jag i trakten ungefär mellan Falkenberg, Varberg och norr om Ullared, lite grovt räknat. Där har jag också växt upp, och haft framför allt min mammas släkt nära och närvarande under min uppväxt. Till mormor och morfar kunde jag cykla själv när jag kom upp i skolåldern. Till farmor och farfar var det några mil längre så besöken där var glesare, men ändå ganska regelbundna. Därför lockade farfars bakgrund mer, för den visste jag ingenting om.

Min mamma kommer kommer från en stor och släktkär familj. Hon hade tolv syskon, nio av dem är fortfarande i livet vilket jag är tacksam för. I det här sammanhanget vill jag också komma med en hyllning till min moster Astrid. Hon gick bort alldeles för tidigt, för 17 år sedan. Hon och hennes dotter, min kusin, hade då släktforskat i flera år och gjort ett släktträd som vi alla i släkten fått. Stort tack, moster Astrid och kusin! Jag är så glad för att det är gjort och jag har det som ett facit när jag själv numera letar i arkiven. Vilket jobb som gjorts, långt före digitaliseringen!

Kanske tror du att det skulle varit tråkigt att någon annan hunnit före. Inte alls! Mosters släktträd är en grund för mig att utgå ifrån när jag nu letar i arkiven för att få veta mer om vår släkt. Släktträdet innehåller namn, årtal och platser men det finns ju så väldigt mycket mer att få fram.

Egentligen tror jag att både mosters och mitt släktforskarintresse kommer från morfar och mormor. Även en av mina bröder släktforskar, och vi hjälps åt. Redan på 50-talet beställde morfar en släktutredning som då gjordes av hovrättsnotarien Peder Eggertsen på företaget Juridiska Släktforskninginstitutet i Malmö. Det resulterade i en släkttavla med sex generationer (några saknas på grund av brunna kyrkböcker). Den kostade 385 kronor.

Släktträdet från 1955, min mammas släkt.

Jag har alltså lite att luta mig mot i släktforskningen om mammas släkt. I pappas släkt är det däremot ett förutsättningslöst sökande, och det är också spännande. Där har jag hittat en del som fått mig att stanna upp och fundera.

Det är ju inte alltid det står så mycket i kyrkböckerna, men finns det något i anmärkningskolumnen blir man ju glad. Ibland kan förhållanden uppdagas som förklarar hur det sedan blev, även om det bara handlar om datum för födelse, död eller flyttning. Min farfars mor Fredrika dog 1895, då var min farfar elva år. Så pappa och hans syskon har aldrig träffat sin farmor. De visste inte heller riktigt när hon dött, det var ju över tjugo år innan farfar själv skaffade sig barn. På en släktträff i pappas släkt för några år sedan hade jag med ett släktträd jag gjort för farfar och farmor. Två av mina fastrar stod och tittade på det. Plötsligt sa min ena faster: "Då förstår jag varför pappa var så duktig i hushållet. Han hade förstås fått lära sig det när hans mamma dog så tidigt." Och jag fick en liten pusselbit till i vår gemensamma släkthistoria.

Jag har fått veta så mycket intressant av både pappas och mammas syskon. Och av min pappa, som ännu lever. Min mamma hann gå bort innan jag började släktforska. Så jag säger som alla andra erfarna släktforskare som ger råd till nybörjare: Prata med dina äldre släktingar först! De vet oftast mycket mer än du tror.