Alla dessa döda barn

Ibland är det så man vill gråta när man läser i kyrkböckerna. Barn efter barn som dör, och de flesta som spädbarn. Så sorgligt.

Hela familjer kunde utplånas under farsoter och svältår, eller så överlevde bara en eller två i familjen. Värst måste det ha varit för de många kvinnor och män som miste både make och alla barnen och blev ensam kvar. Så outhärdligt.

Jag tänker på den otröstliga modern i Gistad som mist sin dotter, i mitt förra blogginlägg. Och på en familj som miste tre barn i koleran på 1830-talet.

Nyss läste jag boken "Storbasens saga" av Walter Dickson. Det är en roman men bygger på författarens farfars liv. Walter Dickson var född 1916 och dog 1990. Han bodde med sin familj där jag växte upp utanför Falkenberg.

I romanen berättar farfar Per för sonsonen Walter om sin barndom och om sin ungdom. I ett avsnitt handlar det om farfaderns lille son som dör i difteri när han är fem år, Walters fars storebror: "Vad jag sörjde den pojken... Jag hade börjat känna igen mig själv i honom, stark att ta i och stöddig att titta på, men med en blödighet inuti som gjorde att man ändå tog honom varligt. Det var när han dog som jag grät färdigt för hela livet. Jag slog sönder allting i vedboden, högg upp all ved vi hade, högg den på en enda natt... Bröstet växte så att det höll på att sprängas. Det blev ett rum därinne för all gråten."

Själv hade farfar haft tre bröder som dog i scharlakansfeber som små och han blev ensam kvar. Den äldste av bröderna var då sju år.

Men farfar säger också att det var skillnad när spädbarn dog och större barn. När döden tog de riktigt små: "De som man ännu inte hunnit lära känna, de som inte räknades riktigt men som ändå tog mjölk och nattsömn ur modern och som kunde få fram storgrälets farligheter med sitt ylande. Djävlar ligger på lur i var vrå i de tröttkördas trånga hus. Ett sådant dödsfall kunde rädda en familj, ge fattigsolen lite styrka att lysa till livs igen."

Det är en syn på barnadöd som känns främmande för oss idag men som jag också till viss del kan förstå. Vi vet ju att inte alla barn var önskade heller.


I Fors socken i Jämtland dog tio barn under hösten 1856, alla utom ett i mässlingen. Bild från Arkiv Digital, Fors (Z) C:3 (1828-1860) Bild 770 / Sida 131.


Under nödåren dog många, både barn och vuxna. I Vännäs i Västerbotten dog sex barn under februari och mars 1868. Bild från Arkiv Digital, Vännäs (AC) F:1 (1862-1885) Bild 28.

Walter Dicksons farfar och farmor hette Per Larsson och Maria Kajsa Jonsdotter. De fick först tre barn: Per Johan Ludwig som föddes den 23 januari 1886 och Frida Maria som föddes den 3 april 1888 och så Walters far Bror Henning som föddes i januari 1890. Båda de två äldsta barnen dog 1890. Att uppgifterna i romanen inte stämmer exakt med verkligheten har nog sin förklaring i författarens frihet. Familjen bodde i Flor i Mo socken i Gävleborgs län. Senare föddes två barn till i familjen.


Walter Dicksons fars familj i Flor i Mo socken 1884-1890. Bild från Arkiv Digital, Mo (X) AI:18 (1884-1890) Bild 151 / Sida 145.

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Farfar, om jag får be!
Släktforskningslänkar

Relaterade inlägg

 

Kommentarer 4

David Dickson den söndag, 21 februari 2016 21:01

Hej Eva Johansson!Vad roligt att läsa det du skriver om min pappa, min farfar och hans syskon och föräldrar. Dokumentet med min farfar Hennings två äldre syskon är nytt för mig. Men jag visste att Henning ska ha haft en äldre bror - både genom det som står i Storbasens saga och genom vad min pappa berättat. Men jag vet inte om min pappa visste om den äldsta systern. Sen undrar jag ju vem du är. Har du bott granne med oss när jag var ung på 60-talet? Nu blev detta mycket personligt, men jag hoppas du inte misstycker. Det är med stort intresse jag ser att du skriver och jag tycker mycket om både denna krönikan och den om glasögon på 1700-talet. Jag hoppas hitta mer som du skrivit. HälsningarDavid Dickson

Hej Eva Johansson!Vad roligt att läsa det du skriver om min pappa, min farfar och hans syskon och föräldrar. Dokumentet med min farfar Hennings två äldre syskon är nytt för mig. Men jag visste att Henning ska ha haft en äldre bror - både genom det som står i Storbasens saga och genom vad min pappa berättat. Men jag vet inte om min pappa visste om den äldsta systern. Sen undrar jag ju vem du är. Har du bott granne med oss när jag var ung på 60-talet? Nu blev detta mycket personligt, men jag hoppas du inte misstycker. Det är med stort intresse jag ser att du skriver och jag tycker mycket om både denna krönikan och den om glasögon på 1700-talet. Jag hoppas hitta mer som du skrivit. HälsningarDavid Dickson
Eva Johansson den söndag, 21 februari 2016 21:45

Hej David! Du måste alltså vara barnbarn till författaren Walter Dickson? Vi var inte nära grannar med familjen, vi bodde i Ljungby, men Walter Dickson hade en son född 1949 som gick i samma klass (eller parallellklass med en av mina bröder) i realskolan och möjligen också gymnasiet. Är det din pappa? Jag tror att brorsans skolkamrat också hette Walter Dickson (jr?) som sin pappa författaren. Jag blev väldigt gripen av "Storbasens saga" och har tänkt mycket på den efter att jag läst den. När jag läste romanen trodde jag att namnen kanske skulle vara ändrade men det visade de sig ju inte vara, han skriver ju om farföräldrarna Per och Kajsa. Och redan farfadern Per kallade sig Dickson såg jag i en senare husförhörslängd. Tidigare trodde jag att det var ett namn sonen tagit sig under tiden i USA. I romanen nämns inte systern och jag blev också överraskad över att se det. Men hon finns ju där, uppskriven i husförhörslängden.Maila gärna till mig på adress eva@evagun.se så kan jag berätta några detaljer till.

Hej David! Du måste alltså vara barnbarn till författaren Walter Dickson? Vi var inte nära grannar med familjen, vi bodde i Ljungby, men Walter Dickson hade en son född 1949 som gick i samma klass (eller parallellklass med en av mina bröder) i realskolan och möjligen också gymnasiet. Är det din pappa? Jag tror att brorsans skolkamrat också hette Walter Dickson (jr?) som sin pappa författaren. Jag blev väldigt gripen av "Storbasens saga" och har tänkt mycket på den efter att jag läst den. När jag läste romanen trodde jag att namnen kanske skulle vara ändrade men det visade de sig ju inte vara, han skriver ju om farföräldrarna Per och Kajsa. Och redan farfadern Per kallade sig Dickson såg jag i en senare husförhörslängd. Tidigare trodde jag att det var ett namn sonen tagit sig under tiden i USA. I romanen nämns inte systern och jag blev också överraskad över att se det. Men hon finns ju där, uppskriven i husförhörslängden.Maila gärna till mig på adress eva@evagun.se så kan jag berätta några detaljer till.
Lars-Åke Johansson den onsdag, 24 februari 2016 19:35

I min släktforskning har jag funnit ett barn, som fick leva endast 3 dagar, vilket i och för sig inte var så ovanligt, året 1893. Det ovanliga i sammanhanget var att barnet, pojken Bror, blev begravd i en grav MED EGEN GRAVSTEN. Gravstenen har inventerats genom Rötters Gravstensinventeringen" och har följande text: "Lantbrukaren Karl Jönssons Son Bror *i Wasagården 4/3 + 7/3 1893 Sådana hörer himmelriket till " http://grav.genealogi.se/Gravsokview.php?g_id=18509 Den här pojken var min mormors kusin. Lars-Åke J"

I min släktforskning har jag funnit ett barn, som fick leva endast 3 dagar, vilket i och för sig inte var så ovanligt, året 1893. Det ovanliga i sammanhanget var att barnet, pojken Bror, blev begravd i en grav MED EGEN GRAVSTEN. Gravstenen har inventerats genom Rötters Gravstensinventeringen" och har följande text: "Lantbrukaren Karl Jönssons Son Bror *i Wasagården 4/3 + 7/3 1893 Sådana hörer himmelriket till " http://grav.genealogi.se/Gravsokview.php?g_id=18509 Den här pojken var min mormors kusin. Lars-Åke J"
Eva Johansson den onsdag, 24 februari 2016 20:04

Lars-Åke! Att ett så litet barn fick en egen grav var nog ovanligt, och även egen gravsten. Han var nog efterlängtad, och sörjd också.

Lars-Åke! Att ett så litet barn fick en egen grav var nog ovanligt, och även egen gravsten. Han var nog efterlängtad, och sörjd också.
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
29 mars 2024

Captcha bild