Language button

in english

BT Login

Logga in Skapa konto

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn
Användarnamn
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

Publicerad onsdag, 06 november 2013 09:53

Vad är bästa källan för förfädernas namn?

Vilken är egentligen den bästa källan när det gäller att fastställa förfädernas namn? Håkan Skogsjö hävdade i Släktforskarnas årsbok 1995 att husförhörslängden bör tillmätas högst källvärde. Men Karl Furustedt invände mot detta resonemang i Släkthistoriskt Forum 4/96. Vad är din åsikt i frågan?

Håkan Skogsjö (Släktforskarnas årsbok 1995):

Det finns släktforskare som hävdar att vi alltid bör skriva en förfaders namn som det är noterat i födelse- och dopboken. Det är visserligen en enkel regel, men den leder dessvärre ofta helt fel.

Vilken källa är då mest tillförlitlig när det gäller att fastställa namnet på en person som levde för hundra eller tvåhundra år sedan? För att kunna besvara frågan måste vi beakta hur de olika källorna tillkom och användes. I födelse-, vigsel- och dödböckerna gjorde prästen noteringar när församlingsborna lät döpa sina barn, gifta sig eller begrava sina döda. Det var högtidliga tillfällen med ceremonier och ritualer, det var lätt att prästen smittades av stundens allvar. Personer som i nästan alla andra sammanhang heter Per, Olof, Kajsa eller Greta står helt plötsligt noterade som Petrus, Olaus, Katarina och Margareta. Tydligast är detta i just födelseböckerna, som därmed blir den minst tillförlitliga källan.

Helt annorlunda fungerade husförhörslängderna. En gång om året var förfäderna tvungna att bevista husförhöret. Prästen satt vid ett bord med längden framför sig, ropade upp namnen på de församlade en efter en och tenterade dem i kristendomskunskap och läskunnighet. Sedan doppade han gåspennan i bläckhornet och noterade deras kunskaper.

Det var med andra ord väsentligt – av praktiska skäl – att notera rätt namnformer i husförhörslängden, namn som folk kände igen. Bonden Olof Johansson – i byn alltid kallad »Södergårds-Olle» – skulle knappast lystra till namnet Olaus, som han inte ens visste att han var noterad med i födelseboken av prästen, kunnig i latin och med smak för det lärda.

Situationen är inte helt olika i dag. En Lars Andersson kallas för det mesta Lasse av arbetskamrater och i familjen, men posten från myndigheterna i de bruna fönsterkuverten är adresserad till Sten Lars Andersson. Vilket namn Lars är noterad med i födelseboken vet han inte, han har aldrig sett den (säkert står där Sten Lars – myndigheterna är ganska noggranna nu för tiden – men inte så sällan händer det även i dag att stavningen förvanskas eller namn försvinner mellan vaggan och graven). Skulle någon fråga honom vad han heter kan han svara: »Lars, fast jag kallas för det mesta Lasse». Blir han avkrävd ett fullständigt namn på någon blankett skriver han »Sten Lars Andersson».

Vad ska vi som släktforskare kalla honom i en släktutredning? Korrekt och fullständigt är »Sten Lars "Lasse" Andersson», det vill säga hans fullständiga namn med tilltalsnamnet markerat och smeknamnet angivet.

Det gäller alltså för oss släktforskare att använda namn och namnformer som våra förfäder och släktingar skulle kunna identifiera sig med – inte mekaniskt notera exempelvis födelsebokens stavning. Och den bästa enskilda källan torde husförhörslängden vara.

Karl Furustedt (Släkthistoriskt Forum 4/96):

Håkan Skogsjö har i årsboken för 1995 tagit upp frågan hur man i redovisningen av sin släktforskning bör stava gamla förnamn. Jag tycket att det är en bra artikel, som ger svar på många frågor som jag själv har ställt. Trots allt har jag dock några invändningar.

För det första är jag tveksam när HS säger att husförhörslängden (med dess ofta förekommande kortformer av namn) skall ha föäreträde framför födelseboken. HS menar att födelsebokens stavningar inte skall tas så högtidligt som prästen kanske tog ceremonin; de namnformer som användes i familjen och vid husförhören skall väga tyngre. Själv håller jag inte med om detta: jag tycker att födelseboken har prioritet. Man måste väl utgå från att föräldrarna hade tänkt igenom saken när man anmälde barnets namn för prästen. Jag förmodar att barnens namn var "bestämda" långt innan de var födda, det var ingen slump eller modenyck som avgjorde. Jag tror också att även allmogen tog dopceremonin högtidligt. Står det t.ex. Katarina i födelseboken har nog föräldrarna avsett detta namn och inte Kajsa eller annat. Då bör kvinnan i fråga också få heta Katarina i släktredovisningen, även om hon kanske kallades Kajsa i familjen, tycker jag.

Kan det inte tänkas att prästerna såg ner på allmogen och därför använde mer folkliga namnformer för denna i husförhörslängderna, namnformer som de inte skulle använda om personer på deras egen nivå? Kan det inte också tänkas att en del präster ville göra sig folkliga vid husförhören och därför använde förmodade kortnamn (Hur står det till med mor Stina?)? De närvarande protesterade nog inte i onödan; de ville nog få slut på husförhöret som fort som möjligt?

Ibland kan som HS själv påpekar en person ha olika namnformer i olika husförhörslängder. Detta visar att prästernas namnangivelser i dessa böcker inte är tillförlitliga, för folk bytte väl inte namn hur som helst? Därför bör man enligt min mening i fölrsta hand utgå från födelsebokens förnamn, men i nutida redovisning stava på de sätt som HS förtjänstfullt föreslagit.

En annan sak är förstås om man med säkerhet vet att en person alltid använde en annan namnform än den som anges i födelseboken (dopboken). Detta är ju inte ovanligt i våra dagar åtminstone; en person som är t.ex. döpt till Emanuel kanske själv alltiv använder namnet Manne, även vid namnteckning. I detta fall är det naturligt att ange namnet som t.ex. Emanuel ("Manne") Larsson.

En annan invännding som jag har är HS:s förslag att även smeknamn skall anges, t.ex. Lars "Lasse" Andersson. Smeknamn finns ju av olika slag, en del använda bara inom familjen men inte av släktingar eller arbetskamrater, en del används bara av gamla skolkamrater eller idrottskamrater osv. Ibland kan det vara svårt att dra gränsen mellan smeknamn och öknamn. Använda smeknamn bör förstås redovisas i personbeskrivningen, men jag tycker inte att de hör hemma i själva namnangivelsen i antavlor och ansedlar. Jag tycker också att det är lite poänglöst att redovisa vanliga smeknamn som Lasse och Kalle. Helt annorlunda är det förstås om en person är mycket känd med ett originellt smeknamn; man bör kunna skriva Lennart "Nacka" Skoglund om den kände fotbollsspelaren. Men även i detta fall tycker jag att ett "rent" namn utan smeknamn är att föredra på antavlan och i ansedelns huvud.

Var och en redovisar naturligtvis sin släktforskning som han eller hon vill, men jag tycker att det är tacknämligt att anvisningar ges. Det behövs sådana i många frågor.

Håkan Skogsjö (12 okt 1996):

Det är lätt att hamna i olika typer av spekulationer om varför prästerna skrev som de gjorde och hur väl detta avspeglar folks egentliga namn. Jag tror inte ögonblick på Karl Furustedts teorier om prästernas ambitioner att vara folkligare än folket självt (och kalla "mor Stina" så, fast hon själv och familjen och grannarna visste att hon hette Kristina). Men det leder inte diskussionen framåt att bara hävda detta. Ord står mot ord, och varken Furustedt eller jag har bevistat något husförhör på 1700-talet, utan vi är hänvisade till de källor som finns för att finna svaret på frågan.

För att komma närmare sanningen (och för att underbygga min tes) har jag dristat mig att göra en mindre empirisk studie kring namnformerna Kristina/Kerstin/Stina i Brändö församling på Åland under 1700-talet (såväl namn som församling är helt slumpmässigt valda, men av praktiska skäl blev det en åländsk församling eftersom jag har tillgång till källmaterialet).

Frågeställningen har varit: hur ställer sig födelsebokens namnformer till andra källor, som vigsel- och dödböckerna samt husförhörslängderna.

Jag valde ut samtliga flickor som föddes på 1740-talet i Brändö och gavs något av de nämnda namnen, följde dem genom livet och noterade vilka namnformer som användes om dem när de gifte sig (vigselboken), när de fick barn (födelseboken) och när de dog (dödboken) samt när de bevistade husförhören (husförhörslängderna). Sammanlagt granskades 14 flickor. Här nedan redovisar jag resultatet för var och en. Det angivna datumet avser födelsedatum.

I. 22 juli 1740: "Christina" föddes i Jurmo, dotter till bonden Olof Eriksson. Hon gifte sig 1763 "Chierstin", fick barn 1764 "Chierstin", 1765 "Chierstin" och 1769 "Chierstin" samt dog 1780 "Chierstin". I den enda husförhörslängden hon finns noterad kallas hon "Chierstin".

I I. 8 aug 1740: "Christina" föddes i Åva, dotter till bonden Olof Olofsson. Hon gifte sig 1762 "Stina", fick barn 1763 "Stina", 1765 "Stina", 1768 "Chierstin", 1771 "Stina" och 1775 "Stina" och dog 1821 "Stina". I sju olika husförhörslängder kallas hon "Stina".

I I I. 15 juli 1741: "Christina" föddes i Asterholma, dotter till bonden Per Persson. Hon dog 1749 "Chirstin".

I V. 14 aug 1741: "Christina" föddes i Åva, dotter till bonden Mats Mattsson. Vidare öden okända (troligen död späd men uteglömde i dödboken).

V. 8 okt 1741: "Christina" föddes i Baggholma, dotter till bonden Göran Göransson. Död 1741, men namnet inte noterat i dödboken.

V I. 24 dec 1741: "Christina" föddes i Torsholma, dotter till bonden Henrik Danielsson. Gift första gången 1766 "Chierstin" och andra gången 1772 "Chierstin". Hon fick barn 1766 "Chierstin", 1768 "Chierstin", 1769 "Chierstin", 1773 "Chierstin", 1776 "Chierstin", 1779 "Chierstin, 1780 "Chierstin", 1783 "Chierstin" och 1785 "Chierstin". Hon dog 1795 "Chirstin" och finns noterad i tre husförhörslängder som "Cierstin", "Cierstin" och "Chirstin".

V I I. 28 april 1742: "Chirstin" föddes i Jurmo, dotter till bonden Mickel Pålsson. Hon gifte sig 1776 "Christina", fick barn 1777 "Cierstin" och 1779 "Cierstin" samt dog 1807 "Kjerstin". Noterad i husförhörslängderna som "Chierstin", "Chierstin", "Chirstin", "Stina" och "Stina".

V I I I. 9 febr 1744: "Christina", född i Torsholma, dotter till murmästaren Mats Simonsson Piparby. Död som barn, okänt när.

I X. 14 juli 1747: "Christina", född i Jurmo, dotter till bonden Jakob Göransson. Hon gifte sig första gången 1777 (namnet helt oläsligt i vigselboken) och andra gången 1795 (Stina). Hon fick barn 1777 "Stina", 1779 "Chiestin", 1780 "Stina", 1782 "Stina" och 1786 "Stina". I de fyra husförhörslängder som kontrollerats är hon noterad som "Stina". Hon dog 1825 "Stina".

X. 12 okt 1747: "Christina" föddes i Åva, dotter till bonden Henrik Persson. Hon gifte sig 1772 "Stina", fick barn 1773 "Stina", 1775 "Stina", 1778 "Stina", 1779 "Stina" och 1782 "Stina" samt avled 1802 "Stina". I husförhörslängderna är hon noterad som "Stina", "Stina" och "Stina".

X I. 5 aug 1748: "Christina" föddes i Brändöby, dotter till bonden Henrik Henriksson. Hon dog ogift 1779 "Stina". Hon stod fadder åt syskonens barn 1764 "Chierstin" och 1766 "Chierstin". I bouppteckningen kallas hon "Christina".

X I I. 9 nov 1748: "Christina" föddes i Jurmo, dotter till bonden Henrik Persson. Hon gifte sig 1781 "Stina" och fick barn 1781 "Stina", 1782 "Stina", 1785 "Stina", 1786 "Stina" och 1789 "Stina". Hon dog 1825 "Stina". I de fyra husförhörslängder som kontrollerats kallas hon "Stina", "Stina", "Stina" och "Stina".

X I I I. 23 okt 1749: "Khirstin"(!) föddes i Baggholma, dotter till bonden Jöns Eriksson. Hon gifte 1788 i grannförsamlingen Kumlinge "Stina" och dog barnlös 1809 "Stina". I husförhörslängderna kallas hon "Stina", "Stina", "Stina" och "Stina".

X I V. 22 dec 1749: "Chirstin" föddes i Åva, dotter till bonden Henrik Johansson. Hon dog ogift 1769 "Chierstin".

Slutsatser: Påfallande är att födelsebokens avvikande namnform "Christina", som används för 11 av de 14 barnen, trots att denna form senare i flickornas liv bara påträffas två gånger (en gång i vigselboken, en gång i en bouppteckning) av sammanlagt närmare 90 belägg. Det bör påpekas att födelseboken under 1740-talet är förd av ett flertal olika händer (omkring fem), och att en jämförelse med dödboken för samma decennium inte visar någon dominans för Kristina: fem kvinnor med namnformerna Kristina/Kerstin/Stina avled och samtliga är noterade som Kerstin ("Chirstin", "Kiersten", "Chirstin", "Chirstin" och "Kiersten".

Det är med andra ord svårt att tolka källmaterialet på något annat sätt än att födelseboken har en särställning. Namnformerna där överensstämmer inte med dem som används i andra källor, trots att det rör sig om samma individer. Det är självfallet vanskligt att spekulera i orsakerna, men enligt mina erfarenheter är namnformerna i födelseboken ofta längre och mer "lärda" (Petrus istället för Per, Johannes istället för Johan, Andreas istället för Anders, Kristina istället för Stina/Kerstin, Katarina iställer för Kajsa, Margareta istället för Greta). Denna lilla studie visar otvetydigt samma sak.

Värt att notera är att namnformerna Stina och Kerstin inte används om vartannat om samma person. Tvärtom tyder källmaterialet på att vissa kvinnor har kallats Stina (nr II, IX, X, XII och XIII) andra har kallats Kerstin (nr I, VI och VII). Det är rimligt att anta denna konsekvens i skrivningarna avspeglar en faktisk verklighet, det vill säga att den kvinna som i alla eller nästan alla källor kallas Stina (inte Kerstin/Kristina) verkligen har kallats så av släkt, grannar och vänner och samma gäller den som kallas Kerstin (men inte Stina/Kristina). Det är väl möjligt att man av praktiskt skäl har kallat en kvinna i byn för Stina och en annan för Kerstin för att skilja dem åt. Vi släktforskare bör förstås försöka upprätthålla denna distinktion.

Vi kan notera att husförhörslängdenas namnuppgifter överensstämmer med de många beläggen ur födelseböckerna (när barnens föds) och ur vigsel- och dödböckerna. Den källa som avviker är, som sagt, födelseboken.

Sammanfattning: Tesen att husförhörslängden är den bästa källan när det gäller personnamn har genom denna lilla studie inte motbevisats samtidigt som födelsebokens källvärde i detta sammanghang har påvisats vara av tvivelaktiv kvalitet. Hur generella dessa iakttagelser är, kan dock inte sägas.

Jon Pallin (13 okt 1996):

Detta är ett knivigt källkritiskt problem. Vid en första anblick kan det ju tyckas som om Håkan bryter mot källkritikens andra bud: Närhet i tid och rum. Födelseboken torde väl vara den källa som är närmast i tid efter barnets dop. Den avspeglar då kanske föräldrarnas önskan om vad barnet skulle heta. Jag säger kanske, för kan man inte tänka sig att eftersom dopet var en speciell högtid, då barnet skulle tas upp i den kristna gemenskapen, var även prästen extra formell när han skrev in namnet i dopboken?

Hur står sig då husförhörsboken vid en granskning i tid och rum? Även om dopboken kanske återspeglar vad föräldrarna tänkt sig att barnet skulle heta, så är ju husförhörsboken den källa som följer personen genom livet och säkert upptar en person med det namn han kallades för till vardags. Husförhörsboken är alltså den källa som är närmast en person under dennes livstid, såväl i tid som rum, genom de årliga husförhören. Att som Karl Furustedt vända på rollerna och anta att föräldrarna höll på den formella namnformen, medan prästen använde mer folkliga former för att de såg ned på allmogen, verkar väl långsökt tycker jag. Beteckningen folklig pekar ju också på att det är den namnform som användes av folket.

Den första fråga man bör ställa sig, är vilket förhållande man själv vill ha till förfäderna. Själv anser jag att tjusningen med släktforskning är att komma förfäderna så nära inpå livet som möjligt och att försöka sätta sig in i hur de levde, umgicks osv. Då anser jag att föräldrarnas eventuella önskan om barnets korrekta namn är av underordnad betydelse, för det intressanta är ju vad personen under sin livstid egentligen kallades till vardags. Smeknamn, och även öknamn, i den mån de inte sårar nu levande, är spännande detaljer som hjälper till att göra en person mer "levande".

Jag tycker Håkan har visat att dopboken är tämligen ensam som källa om att återge en formell namnform. Jag tror också att husförhörsboken återspeglar vad folk verkligen kallades för, medan dopboken är extra högtidligt hållen. Vill man ha ett avspänt och vardagligt förhållande till förfäderna, anser jag att husförhörsboken är den rätta källan. Anser man att det är viktigt att hålla på det formella, får man väl använda dopboken. Själv sätter jag t.ex. Kerstin som namn i ansedelns huvud, men anger "döpt till Kristina" i fritexten.

Anders Berg (15 okt 1996):

Jag ansluter mig i stort till Håkans och Jons synpunkter, men har en liten observation till undersökningen från Åland.

Håkan observerar att Kerstin och Stina inte tycks användas om samma person. Jag vill påstå att de åtminstone i vissa landsändar fungerade som helt separata namn. Just prästens ofta "lärda" och formella skrivsätt i födelseboken blir en felkälla när han "förfinar" namnen till deras ursprungsform Christina.

I källmaterialet från delar av Skåne, som jag känner ganska väl, är formen Kerstina eller kortare Kersti den vanliga. Även dessa uppträder understundom som Christina i dopboken. Om man däremot undersöker dödbok och husförhörslängd finner man att den stora majoriteten kallas Kersti medan ett fåtal kallas Stina. Dessa senare visar sig ha döpts till Christina. Det var alltså en klar distinktion mellan Christina (Stina) och Kersti(na).

En annan faktor att ta hänsyn till är om prästen kommer från en landsända med en annan namntradition. Det kan påverka hur han skriver namnen. T.ex. så placerades många uppsvenska präster i Skåne under försvenskningstiden.

 

Senaste nytt

2014-04-16 10:37
glad-pask
...och lyckosam släktforskning önskar Sveriges Släktforskarförbund. Kansliets öppettider : Torsdag 17 april öppet kl 9 - 12. Fredag 18 april – t.o.m. måndag 21 april – Stängt Från och med tisdagen den 22 april är kansliet öppet som vanligt igen.
2014-04-15 14:01
chris-bingefors-aer-ny-roetterbloggare
Chris Bingefors började med släktforskning 2002. Det som från början bara var tänkt som en fritidssysselsättning växte när hon fick kontakt med en utländsk släkting. Idag, mer än tio år och några saftiga telefonräkningar senare, släktforskar hon fortfarande och hon är dessutom med i...
2014-04-11 11:11
nya-foerelaesare-till-slaektforskardagarna
Annika Sandén är ny bland föreläsarna som kommer till årets släktforskardagar i augusti. Hon är fil. doktor i Historia och är verksam vid Stockholms universitet och hon intresserar sig för människors levnadsvillkor, normer och vardag i 1500- och 1600-talets Sverige. Hur kunde livet...
2014-04-09 10:30
roetterbloggen-en-succe
En bred blogg om släktforskning har varit efterlängtad. Rötterbloggen, där för tillfället sex bloggare turas om att i stort sett dagligen förse Rötters läsare med personliga betraktelser kring sin släktforskning, har nämligen sedan starten haft över 30 000 besök. Blandat...
2014-04-08 09:31
Sveriges Radio P4 Värmland sänder just nu en programserie om släktforskning. Det senaste programmet handlar om den guldgruva som rättsprotokoll och dokument från fångvårdsinrättningar kan vara för en släktforskare. Att dyka ned i brottslingens tillvaro förr kan innebära både...
2014-04-04 18:17
migrationscentret-skapar-nya-jobb
Det görs nu en stor satsning i hela Sverige av Svenska Migrationscentret i Karlstad. Målet är att etablera sex regionkontor och 50 lokalkontor i landet. – Det är den största satsningen i Svenska Migrationscentrets historia, säger Mathias Nilsson, verksamhetschef vid...
2014-04-03 17:24
Även Expressen har publicerat en nyhet om den mystiska gravstenen under makarna Gert och Carin Nilssons vardagsrumsgolv. I artikeln nämns en teori om varför gravstenen hamnade där den gjorde. Du hittar artikeln här. Rötterläsaren Lisbet Håkansson har fått fram följande om de som...
2014-04-03 09:23
Renoveringen tog en oväntad vändning – När Gert Nilsson och Carin Nilsson i Trelleborg tog bort det nuvarande golvet i vardagsrummet hittade de en 200 år gammal gravsten. – Vi fattar inte hur den har hamnat här, säger Carin Nilsson till Aftonbladet. Ta reda på mer om de...
2014-04-02 16:00
genealogisk-kongress-i-oslo
Den 31:a internationella kongressen för genealogi och heraldik anordnas i Oslo den 13-17 augusti 2014. Det är en passande plats då Norge i år firar 200 år som självständigt konungarike och Oslo firar 700 år som huvudstad. Kongressens tema blir "Inverkan på genealogi och heraldik av...
2014-04-01 10:23
aprilskaemtet-har-oeverlevt-i-500-ar
Att luras eller skämta den första april är en tradition vars ursprung inte är helt klarlagd. Men så tidigt som under 1500-talet finns det belägg för att det aprilskämtades i Frankrike. Sedan dess har dagen inneburit någon form av lurande eller skojande i den större delen av...
2014-04-01 10:00
Har du judiska anfäder? Då finns en högskolekurs som kan ge din släktforskning en rejäl skjuts. Sedan några år tillbaka ger Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet, en högskolekurs på kvällstid om Judarnas historia i Sverige från 1600-talet till 1970-talet. Kursledare är fil. dr...
2014-03-31 10:51
emigrantinstitutets-samlingar-digitaliseras
Nu görs det en stor satsning på att göra en fullständig digitalisering av våra arkivskatter för emigration och immigration. Bland annat är det Svenska Emigrantinstitutets samlingar i Växjö som ska räddas åt eftervärlden. Resurserna finns – och det är Svenska Migrationscentret i...
2014-03-28 13:40
slaektforskardagarna-2015
Vill er förening arrangera släktforskarsveriges mest efterlängtade årliga evenemang? Ta då chansen och anmäl ert intresse för att arrangera Släktforskardagarna 2015! Under de senaste åren har mässan dragit i genomsnitt omkring 5000 entusiastiska släktforskare och den är utan tvekan...
2014-03-27 11:21
tar-oever-hotad-verksamhet
Svenska Migrationscentret i Karlstad tar över Svenska Emigrantinstitutets Karlskrona-verksamhet.  – Risken var annars stor att hela verksamheten hade avvecklats. Vi fick frågan om vi ville ta över – och det ville vi gärna. Detta är bara positivt, säger Mathias Nilsson,...
2014-03-27 10:43
Det föreslår PSI-utredningen som presenterar åtgärder som ska öka vidareutnyttjandet av offentliga handlingar. PSI-lagen (lagen om vidareutnyttjande av handlingar från offentlig förvaltning) trädde i kraft 2010 och har som syfte att underlätta enskildas användning av...