Language button

in english

BT Login

Logga in Skapa konto

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn
Användarnamn
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

Publicerad fredag, 25 oktober 2013 22:09

Rapporterade förnamn - en diskussion

Tidigare diskussioner om förnamn och förnamnsformer i äldre tider. Utgångspunkten är den namnlista som Sveriges Släktforskarförbund presenterade 1995 (ny upplaga 1999) och som innehåller rekommenderade stavningar av förnamn för perioden omkring 1550 till 1850.

Listan har sammanställts av Håkan Skogsjö. För att se aktuella diskussioner hänvisar vi till Anbytarforum.

Kompletteringar | Oklara namn | Diskussion

KOMPLETTERINGAR

Följande kompletteringar torde komma att införas i en ny upplaga av namnlistan (nya namn/namnformer är markerade med en asterisk):

MANSNAMN

*Alle fornsvensk smekform för namn på Al- (t.ex. Algot) eller Alf, förekom i Skåne (ex: Alle Gunnarsson, 1683-1736, i Laröd, Allerum); variant: Aller (som dock kan ha sitt ursprung i det tyska namnet Allert, vilket enligt Otterbjörk förekom i Sverige från 1631). [Anders Berg, Otterbjörk]

*Arild dansk form av Arnold, förekom i Skåne (ex: Arild Bengtsson, f. 1693, i Hult, Stenestad). [Anders Berg, Otterbjörk]

*Arkel fornnordiskt, av äldre Arnkel (ursprungeligen Arnkettil), förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker]

Asgärd utgår (namnet är ett kvinnonamn).

*Asvid sydsvensk form av fornsvenska Åsvid (ex: Asvid Svensson, 1667-1737, i Färingtofta, Skåne); variant Assvid. [Anders Berg, Modéer]

*Bardo förekom i Härjedalen; inkom även på 1800-talet till Östjämtland, troligen från Hälsingland (bör alltså kunna beläggas också på annat håll). Det finns även i Sveriges dödbok som för- och/eller efternamn. [K-G Eriksson] Möjligen en variant av fornnordiska Barde, som var bildat av -bardh (i Hagbardh). [Modéer]

*Blanting oklart ursprung, förekom i Skåne (ex: Blanting Trulsson, 1599-1675, i Österröd, Glimåkra). [Anders Berg]

*Borker tyskt namn, av forntyska Burgheri, som motsvarar fornsvenska Borger, förekom i västra Skåne. [Anders Berg, Hornby, Otterbjörk]

Botel ofta stavat Bodel i Skåne. [Anders Berg]

*Bromme förekom i Blekinge i slutet av 1600-talet. Oklart ursprung, sannolikt en fornnordisk smekform av samma typ som Brodde och Sibbe (möjligen av Broder). [Olle Elm, Kjell Holmåker]

*Böke oklart ursprung, förekom i Skåne (ex: Böke Mickelsson, f. 1649, i Koholma, Färingtofta). [Anders Berg]

*Dager förekom i Vireda i Småland på 1600-talet [Olle Elm]. Fornnordiskt.

Dionysius kortformen Dine noterad i Skåne. [Anders Berg]

*Edfast fornnordiskt (av Ødhfast), förekom i Jämtland (använt där ännu i början av 1900-talet, enligt Sveriges dödbok). [K-G Eriksson]

*Ellebrat, oklart ursprung (tyskt?), förekom i Skåne (ex: Ellebrat Pålsson, son till Pål Ellebratsson, 1647-1722, i Katslösa, Kvistofta). [Anders Berg]

*Engle oklart ursprung, förekom i Skåne (ex: Engle Jepsson, levde på 1690-talet i Rögnaröd, Färingtofta). [Anders Berg]

Fader fornsvenskt, förekom i Sydsverige; sidoform Fadder.

*Folkvar tyskt, förekom i Skåne (ex: Folkvar Olofsson, f. 1660, i Svinön, Loshult, son till Olof Folkvarsson). [Anders Berg, Hornby]

Fullmo fornsvenskt, ursprungligen Folkmodh (se Modéer, sid. 54).

Mats Carlin skriver (sept 1998): Enligt Svenska ättartal 1896, s. 187-190, var Fullmo Gustafsson (1613-1683) skräddare och kyllersnidare i Stockholm där han egde stenhus vid Köpmansgatan. Hans eftersläkt är väldokumenterad i Örnberg.

*Grubbe oklart ursprung, förekom i Skåne (ex: Grubbe Jepsson, 1675-1710, i Ausås). [Anders Berg]

*Gudfast nordiskt, förekom i Dalarna och Jämtland (använt i Jämtland ännu på 1920-talet, enligt Sveriges dödbok). [Torsten Berglund]

*Gunne nordisk kortform av namn på Gun- (t.ex. Gunnar), vanligast i Västsverige, men förekom också i Skåne (ex: Gunne Pålsson, född 1683, i Torp, Välinge). [Anders Berg, Bo Persson, Modéer, Otterbjörk]

*Gödmar fornsvenskt, ursprungligen Gøtmar, förekom ganska allmänt 1650-1750 i nordvästra Skåne (ex: Gödmar Nilsson, 1711-84, i Skättekärr, Brunnby). [Anders Berg, Modéer]

*Haftor fornnordiskt, förekom i Dalarna och Härjedalen ännu på 1700-talet. [K-G Eriksson]

Hiller nordiskt namn, sannolikt av äldre Hilde; förekom i Skåne ännu på 1700-talet, ibland i formerna Hillert och Hillart.

Även skrivet Hillart och ev Hille, förekommer i Skåne. Jöns Hillersson (Hillartsson) född ca 1698 i Viarp, Härslöv. Jöns gav en son, född 1734 namnet Hiller. I trakten förekommer även namnformen Hille. Kan det ha samband med ortsnamnen Hilleshög och ev Hildesborg i närheten? (Meddelat av Ruben Persson, Flackarp.) Namnet Hiller har i oktober 1998 dryftats i diskussionsgruppen Scangen i flera inlägg. Per Linder noterar fler belägg, hämtade från IGI för Malmöhus län. Namnet finns i Härslöv och Kågeröd (i norra delen av länet) och i formen Hillert i Skabersjö (i södra delen). Anders Berg har belägg från Hässlunda och Farhult. Hans kriver vidare: "Vad gäller ursprunget skulle jag gissa på att det utvecklats från något av de ganska många fornnordiska namnen som början med Hild-. Roland Ottarbjörk listar många. Speciellt Hilder verkar misstänkt!" – Vid en hastig koll i litteraturen har jag ingenting funnit om namnet Hiller. Anders Bergs tolkningsförslag är intressant, men hur förklara formerna som slutar på -t? En annan möjlighet är att namnet är en kortform till tyska Hildibert (Hildibert > Hilbert > Hillert > Hiller). Detta namn innehåller samma germanska förled som nordiska namn på Hild-, nämligen ett ord med betydelsen 'strid' (enligt Otterbjörk). – Anders Berg har (dec 1998) gjort följande observationer i senaste häftet av Sveriges Medeltida Personnamn, som utkom i år: "SMP har uppenbara problem också med namnet. Endast ett belägg har dom, från Västergötland 1473, Swen Hillerson. Kommentar i SMP: "Ovisst vilket namn som avses. Möjl. att sammanhålla med Hilde, se detta." På annat ställe har dom också en Pedher Hildherson i Småland 1479. Samma kommentar som ovan. Under Hilde sägs att namnet är nordiskt, och formen Hildir nämns. Även forntyska Hildi nämns. Inte många belägg här heller, de som finns är från Småland, Östergötland och Skåne. Min kommentar: Att Hiller tydligen nästan inte alls förekommer på medeltiden visar väl att våra belägg är antingen utvecklade ur de medeltida, i första hand Hilde då, eller att de är nya (på 1600-talet) lån från tyskan(?). Jag letar efter några namn typ Hildebert eller andra tyskklingande namn som slutar -t men hittar inga konstigt nog." – Jag instämmer med Anders Berg. Sannolikt är formen med -t i slutet (Hillert) inte den ursprungliga, utan den har uppstått senare. Uppenbarligen är Hiller ett nordiskt namn, vars ursprung finns i namnet Hilde, som senare har utvecklats till Hilder, Hille, Hiller, Hillert och liknande. Eftersom namnet är ovanligt är beläggen få, vilket förmodligen är orsaken till att det är svårt att följa utvecklingen. // Håkan Skogsjö

*Holvid fornnordiskt, ursprungligen Holmvidh, namnet förekom på Åland på 1500-talet [Åländska handlingar 1530–1634, del II:1].

*Ingebrekt variant av Engelbrekt som förekom i Härjedalen (namnet typiskt för västra Härjedalen; formen Engelbrekt förekommer inte alls). Det användes ännu på 1910-talet i Tännäs, enligt Sveriges dödbok. [K-G Eriksson]

Ivar nordiskt, skånsk variant: Iver. [Anders Berg]

*Jeppe smekform för Jakop; varianter: Jeppa (skånsk dialekt) och Jep.

Jeppa utgår (se Jeppe).

*Korfits latinskt, förekom i Skåne (ex: Corfitz Jöransson, 1674-1756, i Mölleläge, Brunnby); vanligt inom adeln, arvnamn inom ätten Beck-Friis (stavat Corfitz). [Anders Berg, Hornby]

Kristof(f)er ursprungligen grekiskt [se Torsten Berglunds inlägg nedan]

*Krok fornnordiskt, förekom i Skåne, Blekinge och Bohuslän (ibland stavat Krog).

*Lambrekt tyskt (äldre variant av Lambert), förekom i Härjedalen ännu på 1800-talet. [K-G Eriksson]

*Libbert tyskt, förekom i Skåne (ex: Libbert Jakobsson, 1690-talet, klockare i Norra Rörum). [Anders Berg, Hornby]

Mats formen Mattis dominerar i Skåne. [Anders Berg]

*Offe fornnordiskt, kortform av namn på -olf, -ulf, förekom i Skåne, ibland skrivet Offa (ex. Nils Offesson, född 1724, bonde i Maglehem, och Offa Johansson, 1632-1712, i Oredstorp, Norra Rörum). [Anders Berg, Hornby]

*Ormar fornnordiskt, förekom i Skåne (ex: Ormar Svensson, 1587-1668, i Boarp, Osby). [Anders Berg, Modéer]

*Otte fornnordiskt, kortform av bland annat Ottar, förekom i Kopparbergslagen ännu på 1600-talet. [Torsten Berglund] Otte finns även i Jämtland (ej efter 1600-talet). [K-G Eriksson]

*Palne nordiskt namn, av ett äldre Palni(r), förekom i Skåne (ex: Palne Nilsson, nämnd 1742, i Kärra, Strövelstorp). [Anders Berg, Hornby, Otterbjörk]

*Prebjörn vendiskt, motsvarar danska Preben, förekom i Skåne (ex: Prebjörn Augustinsson, f. 1701, son till Augustin Prebjörnsson i Ängelholm). [Anders Berg, Hornby]

*Rogge fornnordiskt (av Rodhger), förekom i Härjedalen ännu på 1700-talet. [K-G Eriksson]

*Sefast fornnordiskt (av Sighvast), förekom i Jämtland (använt ännu på 1910-talet, enligt Sveriges dödbok). [K-G Eriksson]

*Semming oklart ursprung, förekom i Härjedalen. Finns i Sveriges dödbok som efternamn. [K-G Eriksson]

*Skåning oklart ursprung, förekom i Skåne (ex: Skåning Olofsson, 1680-1740, i Väsmanstorp, Riseberga). [Anders Berg]

*Stricker fornnordiskt, förekom i Skåne.

Anders Berg nämner som exempel Stricker Svensson, 1673-1741, i Eket, Norra Rörum. Namnet berörs i Släkt och Hävd nr 1998:1, sid. 58, där Pontus Möller citerar ett brev från Allan Dufberg i Malmö: "Enligt ett danskt etymologiskt verk om personnamn, som jag hittade på biblioteket, är det ett fornnordiskt namn som betyder "styrkarl", dvs. rorsman. På 1700-talet var namnet inte ovanligt i Hörbytrakten, med en markant koncentration till Östra Äspinge sn. I dag är nog namnet helt borta. I Malmödelen av telefonkatalogen, som omfattar Hörbytrakten, finns det inte någon Strickertsson." Enligt Sveriges Dödbok avled dock en kvinna vid namn Strickertsson i Malmö 1992, född i Lund 1902.

Strånge nordiskt, möjligen danskt, av äldre Strange; förekom i Uppland och Blekinge samt i Dalarna (i formen Strångel). [Torsten Berglund, Kjell Holmåker]

*Sundvis sannolikt fornnordiskt, förekom i Jämtland (använt ännu på 1920-talet, enligt Sveriges dödbok). [K-G Eriksson]

*Söfring danskt form av latinets Severinus.

Tideman tyskt, smekform av Didrik; namnet har funnits i Norden sedan medeltiden och inkom sannolikt först till städerna med tyska handelsmän, varpå det i en del bygder spred sig till allmogen, dock utan att någonstans bli särskilt vanligt; det har i formen Timan levt kvar till våra dagar i Vinslöv i Skåne.

*Torla oklart ursprung (fornnordiskt?), förekom i Skåne (ex: Torla Oredsson, nämnd 1651, i Gräsljunga, Visseltofta). [Anders Berg]

*Tormar nordiskt, förekom i Skåne (ex: Tormar Tulesson, levde i början av 1700-talet i Filborna, Helsingborg, och hans son Tulson Tormarsson). [Anders Berg]

*Tule kortform av namn på Tor- med en efterled som börjar på l (t.ex. Torleif, Torlak och Torleg), förekom i Skåne (ex: Tule Nilsson, 1641-97, i Riseberga); variant: Tulle; jfr Tolle. [Anders Berg, Modéer]

Tuve sydsvensk form av Tove; namnet förekommer på 1600-talet ofta i sin danska form Tue.

*Tönius äldre form av Tönnes, kortform av Antonius, förekom på Åland på 1500-talet [Åländska handlingar 1530–1634, del II:1].

*Ubbe smekform för Ulf, förekom i Skåne (ex: Ubbe Nilsson, levde på 1690-talet i Frösboholma, Vittsjö). [Anders Berg, Otterbjörk]

*Unge, förekom i Skåne (ex: Unge Tuvesson, 1631-99, i Brandsberga, Riseberga). [Anders Berg]

*Veste nordiskt, av äldre Veseti, Visäte, länge i bruk i Skåne (ex: Veste Olofsson, 1668-1736, i Farstorp, Riseberga). [Anders Berg, Otterbjörk]

*Viar nordiskt (säkerligen av äldre Vidar), förekom i Skåne (ex: Viar Nilsson, levde på 1670-talet i Stubbarp, Brunnby); variant Vier. [Anders Berg, Otterbjörk]

*Vitus latinskt (helgonnamn), arvnamn inom i präst- och upptäcktsresandesläkten Bering. [Anders Berg]

*Årad förekom i Skåne (ex: Årad Bengtsson, 1675-1719, i Nedre Glumslöv); ej samma som Ored. [Anders Berg]

Önne yngre form av fornsvenska Önd(er), ursprungligen Ö(j)vind, som också förekom stavat Öne, Önde och Önnert.

Anders Berg skriver (23 mars 1998): Önne och Önnert anser jag vara två stavningsvarianter av samma namn, och de bör alltså inte stå separata. Jag har sett samma person stavad på bägge sätten i Väsby socken (M).

Önnert utgår (se Önne).

*Öven dialektal form av fornsvenska Ö(j)vind, förekom på 1600-talet och 1700-talet i Värmland (Järnskog och Karlanda), emellanåt stavat Even (jfr norskans Ejvind) [Otterbjörk, Modéer, Lars Ekblom]

KVINNONAMN

*Abela tyskt, förekom i Sydsverige.

Namnet förekom någon enstaka gång i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet, enligt meddelande från Kjell Holmåker. Birger Sundqvist omtalar i skriften "Personnamn från medeltid och 1500-tal" kvinnonamnet Abele som tyskt. Sveriges Medeltida Personnamn redovisar ett par belägg från senare hälften av 1400-talet, båda från Skåne. Där uppges att namnet motsvarar medellågtyska Abele och inte var ovanligt i danska adelssläkter. – Laila Falk skiver (30 okt 1997): "Namnet Abela är inte enbart knutet till Blekinge. I min släkttavla finns namnet hos en kvinna som heter Abela Borgenstierna. Hon var bosatt i Naverstads församling i norra Bohuslän på 1880-talet." Frågan är om det inte här kan röra sig om en femininform av mansnamnet Abel.

Abluna svensk form av Apollonia, förekom i Norrland, sidoformen Abeluna också noterad i gränstrakterna mellan Östergötland och Småland (Gammalkil och Rumskulla). [Bo Persson]

*Adelaide fransk form av tyska Adalheid.

Namnet är enligt Otterbjörk belagt i Sverige sedan 1761.

*Aleta tyskt, förekom i Jämtland ännu på 1700-talet.

Namnet förekom i Jämtland ännu på 1700-talet, enligt jämtlandsforskaren K-G Eriksson. Namnet har förekommit i Sverige sedan medeltiden, ett belägg finns från 1360 och en handfull från 1400-talet, enligt Sveriges medeltida personnamn, som noterar att det är ett tyskt namn, som motsvarar fornhögtyska Adalheid. En fransk form av namnet är Adelaide, som förekommit i Sverige sedan 1700-talet.

*Arina sannolikt tyskt; förekom i Skåne (Emislöv och Vankiva) ännu på 1700-talet, ibland i formen Arna.

Elna Jonsson, Nora, har funnit namnet i Emislöv i nordöstra Skåne på 1700-talet (meddelat i okt 1998). Skåneforskaren Anders Berg skriver (okt 1998): "Jag har många exempel, inklusive egna anor, t ex Arina Håkansdotter (1697-1727) i Matteröd, Vankiva (L). Observera att det också ofta skrivs Arna. Arna/Arina är jämställda, ungefär som Karna/Karina." Sveriges Medeltida Personnamn redovisar några medeltida belägg på namnet (1300- och 1400-tal), samtliga i Skåne. Namnets koncentration till Skåne styrker dess tyska ursprung (enligt Danmarks gamle Personnavne identiskt med fornhögtyska Aruna och "ikke ualm. i Østdanmark"). Namnet har fått något av en liten renässans under senare hälften av 1900-talet, och i dag heter 27 personer Arina, flertalet födda efter 1950 (varav 13 under 1980- och 90-talen).

*Asgärd fornsvenskt.

*Assarina feminen form av Assar, ganska allmänt i nordvästra Skåne 1750–1850. [Anders Berg]

*Blanceflor franskt (från medeltidsdikten Flores och Blanceflor), förekom i Skåne (ex: Blanceflor, hustru till Per Olofsson, död 1680, i Östraby, Torrlösa), under 1900-talet vanligt inom ätten Bildt. [Anders Berg, Hornby]

*Dina kortform av Bernhardina, men också ett hebreiskt namn. [Otterbjörk]

*Ebbela tyskt, variant av Hebbla.

Namnet förekom i Skåne, exempelvis Ebbela Ebbesdotter, 1628-1710, i Hyllstorp, Kropp, meddelar Skåneforskaren Anders Berg.

*Edborg nordiskt, av äldre Ödhborg, förekom i Skåne; variant Öborg.

Exempel: Edborg, nämnd 1698, hustru till Hans Pålsson i Norra Vram och Edborg Larsdotter, nämnd 1694 i Helsingborg. [Anders Berg, Modéen]

*Geneta oklart ursprung, förekom i Härjedalen ännu på 1800-talet som arvnamn (den första bäraren är känd, övriga är ättlingar till denna). [K-G Eriksson]

*Gerken förekom i Jämtland ännu på 1800-talet som arvnamn (den första bäraren var en tyskättad Gertchen, d.v.s. Gertrud; frågan är om namnet kan ses som självständigt, men avkomman tycks åtminstone ha varit konsekvent). [K-G Eriksson]

*Gya nordiskt namn, smekform för Gyrid, förekom i Skåne på 1700-talet och även i Mörrums socken i Blekinge. [Otterbjörk, Leif Gustafsson].

Hebbla tyskt, förekom i Östergötland och Finland. [SMP]

*Hillegärd sannolikt tyskt (ett tidigt inlån av Hildegard), förekom i Småland och Blekinge. [Otterbjörk, Kjell Holmåker]

Id(d)e förekom i Jämtland ännu på 1800-talet som arvnamn (den första bäraren är känd, övriga är ättlingar till denna). Namnet ska inte förväxlas med Ida; se SAS 1994 s. 75. [K-G Eriksson]

*Jannika tydk dimunitivform av Johanna, vanligt i borgerliga släkter i t.ex. Helsingborg. [Anders Berg]

Kjella förekom i många stavningar, exempelvis Käla, Kjelu. [Anders Berg]

*Lusse smekform form av Lucia, förekom i Skåne, norra Småland (Södra Vi, Rumskulla) och södra Östergötland (Kinda och Ydre). [Bo Persson]

*Rikissa diminutiv av tyska Rikhild, förekom i Skåne (ex: Rikissa Truedsdotter, nämnd 1689 i Skoglösa, Önnestad); varianter Rigitza, Rikitza. [Anders Berg, Otterbjörk]

Sina förekom i Skåne, en form av Signe; variant Sine. [Anders Berg]

UNDER UTREDNING

Följande namn och namnformer har rapporterats, men det är oklart hur de ska behandlas. Oklarheten kan bero på flera saker, exempelvis alltför få och oklara belägg eller tveksamhet om namnformen ska redovisas skilt.

MANSNAMN

Ammon förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet, troligen variant av Amund, som också förekommer. [Kjell Holmåker]

Arnfinn. K-G Eriksson skriver (17 mars 1998): "Att namnformen Arnfinn med hänvisning till Jämtland finns med tycker jag varken är adekvat eller konsekvent. I sitt utmärkta inlägg påpekar Torsten Berglund [se nedan under diskussion] helt riktigt att personnamn förändras med tiden. Det gäller också detta namn. Arnfinn är den stavning som endast återfinns hos det äldsta belägget. Sedan saknas r:et genomgående. Samtliga belägg därefter ända in på 1700-talet är utan r. Samma utveckling skedde i vårt grannland Norge. Går man in och söker namnet i 1801 års folketelling finns åtskilliga personer med namnet, men ingen Arnfinn. Att sedan namnet återupptagits i modern tid med sistnämnda stavning är en annan sak och utanför "normeringstid"."

Asser, variant av Assar. Ska Asser redovisas som en särskild namnform. Anders Berg meddelar (30 mars 1998) att Asser var den vanligaste formen i Skåne fram till omkring 1800. Bo Persson redovisar (1 april 1998) att namnet också förekom i Bollebygd öster om Göteborg bland hans förfäder (Anders Assersson, 1645?-1719, bonde i Övre Kråketorp, Bollebygds sn, far till Asser Andersson, 1687-1760, bonde ib.; Asser Andersson, f. trol. före 1660, bonde i Bua, Bollebygds sn, far till Anna Assersdotter, 1688-1742, hustru i Stenshult, Bollebygds sn). Frågan är: Finns det trakter där dessa personer konsekvent skrivs Asser, inte Assar, från födelsen till graven. Problematiken är densamma som för exempelvis namnen Bertel/Bertil och Raval/Ravel. I botten ligger rimligtvis skrivarens problem att korrekt återge den trycksvaga och därmed vanligtvis ganska otydligt uttalade vokalen i senare stavelsen. Detta får mig att luta åt att det inte rör sig om två olika namnformer. – Skåneforskaren Anders Berg ger mig medhåll i ett mejl i okt. 1998: "Jag lutar också åt att inte redovisa Asser separat från Assar", skriver han.

Bertel variant av Bertil. Ska namnet redovisas som en särskild namnform? Finns det personer som konsekvent i källorna skrivs Bertel, aldrig Bertil? – Anders Berg skriver (23 mars 1998): Jag anser inte att Bertel ska redovisas separat från Bertil. I själva verket tycker jag Bertel bör vara huvudformen eftersom vi pratar om perioden 1550-1850. – Håkan Skogsjö skriver (23 mars 1998): Jag tror man kan hantera Bertil/Bertel på samma sätt som Olof/Oluf. Trots att Oluf förvisso var ett vanligt skrivsätt på 1700-talet, finns knappast någon anledning att göra formen till normalform; bättre är Olof, som känns naturlig i dag och som också var mycket vanlig i äldre tider (knappast finns någon trakt i Sverige där personerna konsekvent har skrivts Oluf, aldrig Olof). Därför tycker jag att Bertil kan förbli normalform.

Berthold 1600-tal, Själevad, Ångermanland. Meddelat av Elna Jonsson, Nora (okt 1998). – Belägget aktualiserar ett svårbehandlat namnkomplex: Å ena sidan Bartolomeus > Barthold > Bartel och å andra sidan Berthold > Bertil/Bertel. Bartolomeus är ett apostelnamn, Berthold ett tyskt namn, som funnits i Sverige sedan medeltiden. Namnens olika former är så lika att de emellanåt har blandats samman, exempelvis nämner Otterbjörk att Bertil förr ofta blev ersatt av det "förnämare" Barthold. Namnlistan redovisar endast Bartold och Bertil. Räcker det? Eller finns det exempel på personer som alltid i källmaterialet kallas Berthold, aldrig Bertel/Bertil?

Bret, Brit(t) (Britt som mansnamn alltså!) förekom någon enstaka gång i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker]

Bunke förekom någon enstaka gång i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker]

Celius förekom bland smeder vid Vira bruk i Uppland. Bo Fredrikson i Uleåborg skriver (okt 1998):

På tal om namn och bland dessa namnet Celia i Skåne. Jag har hittat två smeder med namnet Celius i Wira, Roslags-Kulla (AB) runt början av 1700-talet, t.ex:

1697,7,11, Begrofs M:r Celius Matsons och hust B: Schelstias dåtter Brita på ... som afsomnade den 9 Julj. Lefwatt 1 åhr 10 månar.

1705,7,16, Begrofs M:r Celius Hagman på sin lägerstad södra sidan dikett som afsomnade d 29 Junj efter h nattwards anammande och Gudeliga beredelse: Läfwatt wäll och christel 46 åhr 7 månader 2 wekor.
Det kan naturligtvis vara: Celius Matson Hagman, i så fall är det bara en Celius kvar. Det återstår dock för mig att "bevisa".

Jag förmodar att Celius är ett franskt namn som inkommit till Sverige med valloner.

Daver(t) förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet (variant av David?). [Kjell Holmåker]

Fadder (Povel Faddersson) förekom någon enstaka gång i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker] Enligt Skåneforskaren Anders Berg (23 mars 1998) är Fadder en sidoform av fornsvenska Fader. Namnet Faddersson förekommer i Skåne som efternamn enligt Sveriges dödbok.

Frände äldre form av Frenne (som redovisas i listan). Ska Frände upptas som en särskild namnform? Finns det personer som konsekvent i källorna skrivs Frände, aldrig Frenne? Enligt Anders Berg (23 mars 1998) är Frände bara en variant av Frenne och bör inte redovisas separat.

Gudska (även som Gudskaf). Gudska Ottosson född i Hög (M) c:a 1662. Fadern hette Otto Gudskasson, vilket ju tyder på att namnet förekommit tidigare i släkten. En sonson till Gudska fick i Annelöv 1737 namnet Gudskaf. (Meddelat av Ruben Persson, Flackarp.) – Vid en hastig koll i litteraturen har jag ingenting funnit om detta namn. Är det någon som kan förklara dess ursprung? Eller har någon ytterligare belägg?

Gyse förekommer enligt Olle Elm, Lindome, i Listersby och Förkärla, Blekinge, i slutet av 1600-talet. Oklart ursprung, möjligen en ombildning av ett äldre Gusi, en smekform av fornnordiska namn som Gudhsten, Gudhsærk och Gunsten. [Modeer]

Gölar. Mats Carlin skriver i ett mejl (sept 1998): Under undersökningar i Karlskogas kyrkoböcker (slutet av 1700-talet) har jag sett namnet Giölar/Gÿller för flera olika personer. – Modéer nämner en uppländsk runinskrift där namnet GylliR omtalas. Förmodligen är det detta fornsvenska namn som levt kvar i Karlskoga. Men fler belägg vore välkomna!

Kjellben av Kjellbjörn, förekom i nordöstra Uppland. [Torsten Berglund]

Kort variant av Kurt. Ska namnet redovisas som en särskild namnform? Finns det personer som konsekvent i källorna skrivs Kort, aldrig Kurt?

Lasse Nu nämns inte smekformer som Lasse, Pelle, Olle, Nisse, etc, i släktforskarförbundets namnlista. Men det kanske inte är den bästa lösningen. Är det någon som känner till fall där personer konsekvent skrivs som Lasse eller Pelle under den tid som namnlistan omfattar (ca 1550-1850)? Niklas Hertzman skriver i ett mejl (6 juli 1998): »Angående "smeknamnsformerna" Pelle och Lasse. Du skriver att "...(därför saknas många vanliga smeknamn som Lasse, Olle, Pelle, Nisse)". Jag tänkte bara nämna att jag har stött på namnen som patronymikon. T.ex. Bengta Lassesdotter. Född 30/9 1741 i Råset, Äspinge (M). Död 10/10 1802 i Äspinge (M). Dotter till Lasse Larsson. Född 31/8 1710 i Köinge, Hörby (M). Död 1/4 1770 i Råset, Äspinge (M) och Sissa Simonsdotter. Död 16/11 1780 i Råset, Äspinge (M). Bengta fick en son i Äspinge (M) som döptes till Lasse. Ett annat exempel är Lasse Månsson. Född 14/9 1815 i Jönstorp, Långaröd (M). Död 27/11 1894 i Önneköp, Långaröd (M). Son till Måns Persson och Hanna Lassesdotter. För att ta ett exempel på Pelle, min anfader, Pelle Persson. Bonde i Röke by, Röke (L). Död 1687 i Röke No1, Röke (L). Begravd 13/2 1687 i Röke (L). Gift 17/6 1666 i Röke (L) med Toa (ett annat ovanligt namn) Thorsdotter. Alla deras barn använder Pellesson eller Pellesdotter som efternamn.» – Anders Berg ger honom medhåll (okt 1998): "Kan bekräfta Niklas' observationer. Det verkar definitivt som att man på 1600-talet och 1700-talet i Skåne i alla fall gjorde en skillnad på dessa namn och Lars och Per. Det har blivit ett litet problem eftersom jag börjat med att normera dessa i min databas för att efterhand komma underfund med att det nog inte var så lämpligt."

Leving, Löving förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker] Kan vara samma namn som det tyska Levin som enligt Otterbjörk är belagt i Sverige första gången 1693, av forntyska Lebwine.

Lunne förekom någon enstaka gång i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker] Sannolikt en smekform på fornnordiska namn på Lund-, t.ex. Lundvidh. [Modeer]

Mogens 1600-tal, Osby, NV-Skåne. Meddelat av Elna Jonsson, Nora (okt 1998). – Detta är en dansk form av svenska Magnus och Måns. Har namnet Mogens använts i Skåne under svensk tid (1700-talet och början av 1800-talet)? – Anders Berg skriver (okt 1998): "har aldrig sett det under svenska tiden i Skåne. Helt jämställt med Måns enligt min mening".

Pelle se Lasse.

Raval nordiskt, kortform av Ragvald, förekom i Dalarna. [Torsten Berglund] Namnlistan upptar formen Ravel. Är det rimligt att att redovisa Raval/Ravel som olika namnformer? Anders Berg svarar (23 mars 1998): Raval/Ravel bör redovisas tillsammans, men med bägge varianterna noterade.

Rear. Karin Petersson meddelar (5 mars 1998) att hon funnit namnet dels i Svanskog (S) under slutet av 1600-talet (nämns i en dombok för Tössbo h:d (P)), och dels i Naverstad (O). "Jag har forskat mycket i Naverstad och namnet är frekvent där, i alla fall under 1700-talet.", skriver hon. – Namnet är en variant av Reer som nämns i namnlistan. Namnets ursprung står att finna i det norska Reidar. Finns det någon orsak att skilja mellan Reer och Rear eller används båda namnformerna omväxlande?

Sarva se nedan fråga #2 (17 mars 1998).

Sebbe nordiskt, kortform av Sebjörn (möjligen av ett äldre Sigbjörn), förekom i Dalarna. [Torsten Berglund] Namnlistan upptar formen Sibbe. Är det rimligt att att redovisa Sebbe/Sibbe som olika namnformer?

Säfse förekom någon enstaka gång i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker]

Tideman Namnet är av tyskt ursprung (en smekform av Didrik, enligt Otterbjörk, sid. 16) och förekom under medeltiden bland borgare i städerna (belagt redan 1282 i Stockholm). Senare förekommer det bland allmogen i Norrland, men finns också belagt i östra Småland på 1500-talet, enligt »Personnamn från medeltid och 1500-tal», sid. 58. Det ska också i sin tur ha gett upphov till en smekform Timme (Svenska personnamn, sid. 46). Ett par forskare har nu noterat att namnet förekommer bland allmogen dels i trakten kring Vinslöv i Skåne och runt Sandsvær i Norge. Niklas Hertzman skriver i ett mejl (6 juli 1998): Jag har stött på namnet bland mina förfäder i Vinslöv i Skåne. På 1600-talet och en bit in på 1700-talet heter personerna Tidman eller Tideman och sedan ändras namnen till Timan. Detta sker uppskattningsvis på 1720-30-talen, samtidigt som man övergår från Tue till Tufve. Bland mina förfäder hämtas följande sammanställning om namnet Timan.

Min (fm fm mf) hette Timan Nilsson. Han var åbo. Född 3/3 1794 i Åraslöv No14, Vinslöv (L). Död 7/12 1868 i Ekholma, Nävlinge (L). Hans mamma hette Bengta Tufvesdotter. Född 4/5 1759 i Åraslöv, Vinslöv (L). Död 21/1 1810 i Åraslöv, Vinslöv (L). Bengta var dotter till frälseåbon på Åraslöv nr 5 Tufve Timansson. Född ../11 1726 i Åraslöv, Vinslöv (L). Tufve var son till Timan Tufvasson. Född 13/5 1692 i Åraslöv, Vinslöv (L). Död 11/9 1760 i Åraslöv, Vinslöv (L) och hans pappa hette Tue Tidmansson. Levde 1696 i Åraslöv No19, Vinslöv (L). Tue Tidmansson hade minst två bröder som hette Bengt Tidmansson och Nils Tidmansson. Alla bor i Åraslöv i Vinslövs socken. Nils döper sin son 1693 till Tideman. Men namnet har funnits i Årslöv tidigare än så, redan omkring 1613 (ålder vid döden) föddes (dock okänt var) en Kirstin Tidmansdotter. Död Dom invocavit 5/3 1693 i Åraslöv, Vinslöv (L). 1693 Dom Invocavit Kirstin Tidmans af Åraslöf. "Gift 38 åhr aflat 9 barn, 8 söner 1 dotter. Suttit enka 25 åhr. Död 80 åhr gammal. Ligger vid Åhraslöfs grafställe". Som du ser så har de alla hållit sig i Åraslöv i Vinslövs socken. På Dödskivan finns ett litet antal (under 20) som hette Timan. Många kom ifrån "den trakten". 4 hette Timansson. Tre hade uppenbar anknytning till trakten.

På mejlinglistan Scangen, där namnet Tideman också diskuterats, skriver Mats Carlin (6 juli 1998): "Jag har stött på detta namnet i min frus släkt, men den grenen är från Sandsvær i Norge (söder om Kongsberg). Det skrivs gärna Timand i Norge, men jag tror också det förekommer som Tideman. Namnet går igen i flera bondfamiljer i Sandsvær på 1600- och 1700-talet, men de kan vara i släkt. En av de äldsta kända med namnet är länsman i Sandsvær. Denna trakten hadde dock en del europeisk innflyttning på grund av silvergruvorna i Kongsberg, så det kan ju vara tysk innflytelse som Anders antyder."
Sammanfattningsvis: Namnet Tideman har funnits i Norden sedan medeltiden och sannolikt först kommit in med tyska handelsmän till städerna. Det har sedan spritt sig till allmogen i en del omkringliggande bygder, men alltid förblivit ett ovanligt namn. På en plats, kring Vinslöv i Skåne, har det levt kvar in i våra dagar, fast då i den förkortade formen Timan.

Tidik (Tidig) av Didrik, förekom i Bergslagen. [Torsten Berglund] Namnlistan redovisar namnet Didrik med stavningsvarianten Tidrik. Bör Tidik tas med som en egen namnform?

Tormo. Christer Svensson skriver (okt 1998): Mansnamnet Tormo förekommer i ett par generationer i Kungälv under 1600-1700 talet. Claus Tormosson -- Tormo Clausson -- Claus Tormosson osv. Kan det vara en form av Tormod? undrar han. – Helt säkert är namnet en yngre form av fornnordiska Thormodh (nämnt i Otterbjörk, sid. 208). Frågan är om namnet ska redovisas som Tormo eller Tormod i namnlistan? Synpunkter mottages tacksamt.

Troin 1600-tal, Västra Karup, NV-Skåne. Meddelat av Elna Jonsson, Nora (okt 1998). – Möjligen en variant av Troed. – Skåneforskaren Anders Berg skriver (okt 1998): "Är det ett mansnamn? Jag skulle definitivt gissa på att det är kvinnonamnet Troen, Truen, Truind, Troind."

Tront 1600-tal, Grevie, NV-Skåne. Meddelat av Elna Jonsson, Nora (okt 1998). – Är namnet korrekt läst? Eller kan det egentligen stå Troet? Skåneforskaren Anders Berg skriver (okt 1998): "Verkar som sagt vara ett felläst Troet."

Tue förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker]. Anders Berg skriver (23 mars 1998): Tue är samma namn som Tu(f)ve. Detta är en typisk övergång från danskt till svenskt språkbruk i de sydliga landskapen (Tue = danskt). Niklas Hertzman delar denna uppfattning (mejl 6 juli 1998): Angående Tue så håller jag med Anders Berg att det säkert är en dansk variant av Tuve. Jag har en förfader som hette Tue när hans barn föddes 1692 i Vinslöv (L). Barnen heter när de blir vuxna Tuvesson och Tuvesdotter.

Tulle förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet [Kjell Holmåker] och i Västra Karup i Skåne på 1600-talet [Elna Jonsson]. Namnet torde vara en variant av Tolle (som redovisas i namnlistan).

Tyge 1600-tal, NV- och NÖ-Skåne. Meddelat av Elna Jonsson, Nora (okt 1998). – Alternativ (dansk) stavning av Tyke, som redovisas i namnlistan. Skåneforskaren Anders Berg skriver (okt 1998): "Som med Mogens så räcker det att redovisa Tyke."

Tyris förekom i Dalarna och Gästrikland. [Torsten Berglund] Namnlistan redovisar namnet Tyres. Är det rimligt att att redovisa Tyris/Tyres som olika namnformer?

Stefan Hammar kommenterar (23 febr 1998): Jag såg att namnet Tyris var under utredning. Jag kan upplysa om att jag en gång för länge sedan påbörjade en inventering av namnet Tyris/Tyres/Töris/Töres inom Björkvik socken. Tidsperioden var satt fram till mitten av 1700-talet. Detta för att jag ville försöka utröna vem som var en viss persons föräldrar. Jag har än idag inte lyckats pga mängden personer med namnet Tyris. Innan jag lade projektet på hyllan hade jag hittat 89 personer inom Björkvik (eller dess gränstrakter). Av dessa stavade övervägande delen Tyris/Thyris. Ett fåtal stavades Tyres/Thyres. Några angavs ibland som Töris/Töres eller Thöris/Thöres. Ofta rörde det samma person som stavades olika i hfl, vb, fb, räkenskaper etc. Vidare har jag fått hjälp av andra forskare som också hittat mängder med "Tyrisar" i Östergötland under samma tidsperiod. Det finns även bosättningar där Tyris/Tyres ingår som del av namnet. Om man idag tittar i telefonkatalogen finns det tydligen mest "Tyresson" men jag tror ändå att Tyris var en vanligare namnform i vissa delar av Sverige.

Vidik (Vidig) förekom i Bergslagen. [Torsten Berglund] Namnlistan redovisar namnet Vidrik. Bör Vidik tas med som en egen namnform?

Winnan förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker] Oklart ursprung (tyskt?).

KVINNONAMN

Aida förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker] En skånsk form av Agda (se namnlistan). Bör den skånska formen Ajda/Aida redovisas separat?

Benedikta. Stavningen Benedikta är sällsynt i Jämtland. Namnet skrives vanligen Bendikt ända in på 1900-talet. [K-G Eriksson]

Celia 1600-tal, Förslöv, NV-Skåne. Meddelat av Elna Jonsson, Nora (okt 1998). – Otterbjörk nämner ett 1800-talsnamn Celia, som härrör från ett franskt namn Célie, men det kan det knappast röra sig om här. Han nämner också att Celia har brukats som en smekform av Cecilia, vilket verkar mer sannolikt när det gäller skånskt 1600-tal. Fler belägg emotses tacksamt.

Emmika förekom någon enstaka gång i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker]

*Erlu (?) förekom i Skåne, ex: Erloe (Ehrlue) Larsdotter (1611-1702) i Ausås (L) och Välinge (M). [Anders Berg]

Helfret, Hilfre (variant av Helfrid?) förekom någon enstaka gång i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker]

Ingefrö så namngavs en flicka 1737 i Hörja sn, Skåne. [Hjördis Nilsson, Klippan] En variant av det fornnordiska Ingefrid ur vilket Ingrid har utvecklats. Ingrid redovisas i namnlistan. Finns det personer som konsekvent kallas Ingefrid eller Ingefrö i källmaterialet? – Skåneforskaren Anders Berg skriver (23 mars 1998): Ingefrö = Ingefred. Ingefred var den vanliga stavningen i Skåne på 1700-talet, men om huvudformen ändå ska vara Ingefrid kan jag inte bedöma.

Jörana var relativt vanligt under en period i mitten av 1700-talet i Naverstad i norra Bohuslän. Stavas i allmänhet med J, meddelar Karin Pettersson (5 mars 1998). – Till sin form förefaller namnet vara en feminform av Göran, men jag har inte funnit några belägg i litteraturen för en sådan form. En gissning av det vildare slaget är att Jörana kan ha samband med det förhållandevis ovanliga namnet Olena/Oliana, som förekom i dessa trakter. En närmare utredning måste dock göras innan man kan säga något mer bestämt (exempelvis: kan man hitta de individer som nämns med detta namn noterade med alternativa stavningar/namnformer? I så fall, hur ser dessa ut?).

*Kristjon sannolikt variant av danska Kristiane, en feminform av Kristian, förekom i Skåne (ex: Kristjon Jonsdotter, 1613-73, i Stockhult, Loshult, och Christjon Nilsdotter (1639-1697) i Lehult, Vittsjö (L), gift med Nils Nilsson och mor till gästgivaren Jon Torkelssons i Vittsjö hustru Metta). [Anders Berg, Hornby] Fler belägg välkomna för att säkrare kunna fastställa namnets ursprung. Den exakta stavningen på alla belägg är av stor vikt.

Lyttegård. Enligt C.J.Hallgren: Gotländska släkter (s.453-457) var Lyttegård Jöransdotter gift med Syndicus Joachim Reichen (1644- ) från Tyskland, stadsnotarie i Visby. Jag menar att jag sätt flera med detta förnamnet på Gotland. Jag är lite osäker på om det också finns en gård med detta namnet som kan ha gett upphav til det: Det kan ju vara Lytte-gårdens Jöransdotter?, skriver Mats Carlin i ett mejl (sept 1998). – Den sistnämnda teorin tror jag inte på. Det finns ett danskt kvinnonamn Öllegård, som är en ombildning av forntyska Odalgart (enligt Otterbjörk). Säkerligen är Lyttegård också tyskt (personens koppling till Tyskland är ju belagd). Hornby nämner ett par tyska kvinnonamn, Lydgerd och Lydhild, där förleden Lyd- ska återgå på ett ord som betyder 'folk'. Gissningsvis är Lyttegård en svensk/dansk form av ett ponerat Lydgart.

Marin förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet, enligt Kjell Holmåker. Karin Petersson meddelar (5 mars 1998) att namnet finns frekvent i Naverstad i norra Bohuslän under 1700-talet. – Namnet är en variant av Maren (som redovisas i namnlistan) och som enligt Otterbjörks namnlexikon är en dansk form av Marina, som förekom på Gotland och i Skåne (belagt första gången 1608). Detta styrks av att Marin påträffats just i de gamla danska landskapen Blekinge och Bohuslän. Frågan är: Ska Marin finnas med som en egen namnform, eller förekommer namnet också med stavningen Maren i Bräkne-Hoby och Naverstad och andra ställen där det påträffas? K-G Eriksson meddelar (17 mars 1998) att Marin förekommer också i Jämtland; stavningen Marina endast belagd för en enda namnbärare (född 1700 i Härjedalen). – Anders Berg skriver (23 mars 1998): Marin har jag inte sett i Skåne, däremot mycket ofta Marna och Maren [båda redovisas i namnlistan], vilka jag behandlat som samma namn med olika stavningsvarianter. Om samma gäller Marina är jag mer osäker på.

Olve förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet (variant av Olöf?). [Kjell Holmåker] – Jens Arvidsson skriver (30 okt 1997): Jag ville bidra med några noteringar om namnet Ollöf. Någon hade sett att det förekom stavningen Olve i Blekinge. I norra Halland (Fjärås med omgivande socknar) förekommer under senare hälften av 1700-talet ofta namnformen Ollur, och under förra hälften namnformen Oluve. Som jag uppfattar det är det varianter på samma namn, eftersom de verkar kunna ersätta varandra vid olika tidpunkter. Dessutom förekommer även formerna Olof, Oluf och Olu. – Anders Berg skriver (23 mars 1998): Dina kommentarer om namnet Olu (huvudformen i Skåne) med varianter håller jag med om, och de bör behandlas tillsammans. – Leif Gustafsson skriver (3 augusti 1998): Kvinnonamnet Olve förekommer i Mörrums socken i Blekinge. Han återkommer till namnet (9 okt 1998): Jag har sett att namnformen Olu används i Jämshögs socken i Blekinge på 1750-talet. När denna kvinna, född 1755, flyttar till Mörrums socken stavas namnet i husförhörslängden 1813-19, Olle.

*Orlin oklart ursprung, förekom i Skåne (ex: Orlin Jönsdotter, 1634-74, i Björnön, Loshult). [Anders Berg] Fler belägg välkomna för att om möjligt kunna fastställa namnets ursprung.

Sipra 1600-tal, Grevie, NV-Skåne. Meddelat av Elna Jonsson, Nora (okt 1998). – Namnet förefaller egendomligt. Är det verkligen korrekt läst? Har någon annan Skåneforskare stött på det?

*Toa förekom i Göinge i Skåne, sannolikt en variant av Tova. [Anders Berg]

Tyrid, Tyret förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet (variant av Tyre?). [Kjell Holmåker] Namnet kan också vara en variant av det vikingatida Turid, vars ursprung ska vara att söka i Thor(f)ridh. [Hornby, Otterbjörk]

DISKUSSION KRING OLIKA NAMN

27 okt 1997: Torsten Berglund:
Först vill jag framhålla att jag tycker att den namnlista som Håkan Skogsjö sammanställt är en utmärkt hjälpreda, som lyckats få med väldigt mycket på ett begränsat utrymme. Givetvis finns det också problem med en dylik lista, vilket Håkan nämner i inledningen till listan. Det är t ex svårt att få med alla provinsiella och lokala namnvarianter som kan finnas. Vissa variationer kan också vara så små att de inte bedömts som viktiga att uppmärksamma i detta sammanhang.

En viktig aspekt som emellertid måste beaktas vid namnnormering är det faktum att namn och namnformer också förändrats över tiden. Hävdar man att alla namn alltid skall skrivas som i almanackans namnsdagslista av årgång 1997, riskerar man att i en hel del fall komma fel. Exempelvis upptar almanackan (och Släktforskarförbundets namnlista) namnet Otto, en tysk kortform av Ottomar och liknande namn, som kom till Sverige med tyska invandrare på medeltiden. Samtidigt, och ännu på 1600-talet finns dock också namnet Otte, en kortform av bl a det fornnordiska namnet Ottar, som saknas i namnlistan. Otte har emellertid senare helt trängts ut och ersatts av det tyska Otto. Det vore dock oriktigt att normalisera en svensk Otte på 1500- eller 1600-talet till Otto bara för att namnet skrivs så i dagens almanacka (se R Otterbjörk "Svenska förnamn" och H Gillingstam i PHT 1966, s 5).

Andra namn tycks ha fått förändrad stavning p g a att en uttalsförändring skett som också fått konsekvenser för hur namnet kommit att skrivas. Det gäller t ex namn som Kristofer och Brita, som i dagens almanacka skrivs Kristoffer respektive Britta (i namnlistan står Kristoffer och Brit(t)a). Båda namnen förekommer i flera olika stavningsvarianter i historisk tid så väl som idag, men man anar ändå utifrån stavningen att en glidning i uttalet av namnen skett från lång till kort vokal före f i Kristofer respektive t i Brita. Dagens Kristoffer återgår på ett ursprungligt grekiskt Christophórus, som uttalas med lång vokal. Det har således inget att göra med "Kristi offer" eller dylikt, som tycks ha blivit den folkliga uppfattningen om namnets ursprung och som därmed bidragit till uttals- och så småningom stavningsförändringen. I svenska källor tycks stavningen med ett f eller ph vara vanligare under äldre tider än stavningen med två f. Ännu idag är det sammanlagt fler svenskar som stavar namnet på annat sätt än almanackans Kristoffer, även om denna stavning numera blivit den vanligaste enskilda varianten. Fram t o m 1993 hade dock almanackan fortfarande stavningen Kristofer. Hur bör man då skriva namn som Brit(t)a och Kristof(f)er för personer som levat i historisk tid? I lexikon och andra verk som behandlar historiska personer har man i allmänhet föredragit skrivningen Kristofer framför Kristoffer, t ex i Svenskt biografiskt lexikons artiklar om den medeltida kungen Kristofer ("av Bayern") och 1500-talets riksråd Kristofer Andersson. Likaså använder docenten i nordiska språk Per-Axel Wiktorsson namnformen Kristofer i det senaste utgivna registerhäftet till Diplomatarium Suecanum, band 7. Nationalencyklopedin biograferar ett antal svenska och danska kungar m fl under namnformen Kristofer, men har i artikeln om själva namnet stavat det Kristoffer enligt dagens almanacka. Det är tydligt att man ansett det befogat att skilja på normalstavningen av namnet för personer i historisk tid och namnet i nutid. Att använda dagens namnform för en person som levde i historisk tid vore i det närmaste anakronistiskt.

Fler exempel kan ges där det är befogat att beakta namnformer som används under en viss tidsepok och/eller i en viss region. I Västerbergslagen fanns på 1500-talet bergsfogden Lasse Ravalsson, vars namn konsekvent återges på detta sätt (med olika stavningsvarianter) i de samtida källorna. Att ändra hans namn till Lars Ragvaldsson vore att gå för långt i normaliseringen. Raval är den form av Rag(n)vald som används i denna del av Dalarna vid den aktuella tiden, och Lasse är i detta fall snarast att betrakta som en namnform och inte ett familjärt smeknamn som bara användes av hans allra närmaste. Av samma anledning har Hans Gillingstam i Svenskt biografiskt lexikon biograferat fogden Lasse Jespersson (Cruus af Edeby) i släktartikeln Krus under namnformen Lasse och inte Lars, eftersom han regelmässigt skrivs Lasse i de samtida 1500-talskällorna.

Sammanfattningsvis borde tilläggas i rekommendationerna om namnnormering, att de namnformer som används idag (i t ex almanackan) inte alltid är de bästa när man skriver om personer som levde i historisk tid. Huvudbudskapet är att man skall stava enligt nutida stavningsregler, men att man så långt möjligt är bör bibehålla de namnformer och variationer som förekommit under olika tidsperioder och i olika delar av landet.

30 okt 1997: Carl Szabad:
Att Söfring är en varant av Severin torde vara klarlagt liksom även Söfrin, Säffrin, Sävrin och andra stavningsformer. Det gör dock inte att varianterna kan få status som nya namn. Vitsen med en namnlista ska ju vara att den inte är för omfattande. Snarare kan man under varje grundform av namnet notera så många som möjligt av varianterna samt var dessa är frekventa.

Jag har ocså stött på ett par ångermanländska bönder under 1500-talet som konsekvent kallas Lasse i skattelängderna. Jag skulle dock inte i ett register lägga in dem under den formen då det sulle förvirra när man letar efter dem. I deras biografier ska dock den speciella namnformen nämnas, men den kan ju även variera beroende på källan. Ett exempel på det är där prästen i den tiondelängd har upprättar själv skriver Lars Persson som bonde på sitt hemman medan han undertecknar längden som Laurentius Petri. Samma person men två helt olika namnformer.

Raval förekommer också i Ångermanland som variant på Ragvald liksom formerna Räval och Ravel. Även Raffual är mycket vanligt, en form som börjar närma sig Rafael som enligt Otterbjörk (Svenska förnamn) även kan användas som en variant på Ragvald. Ett annat speciellt ångermanländskt namn är Magres som är en dialektal form av Markus. I talspråk var det för inte länge sedan ännu vanligt att använda den namnformen, men man använder den definitivt inte i skrift.

Senaste nytt

2014-04-23 16:07
forbestall-arsboken-battre-pris
Förbeställ årsboken – få ett bättre pris! Om du förbeställer årsboken innan den 30 april får du den till det kraftigt rabatterade priset om 250 kr (ordinarie pris 350 kr). Förbeställ årsboken via Släktforskarförbundets prenumerationstjänst. Vilken nytta kan vi ha av de bortglömda...
2014-04-15 14:01
chris-bingefors-aer-ny-roetterbloggare
Chris Bingefors började med släktforskning 2002. Det som från början bara var tänkt som en fritidssysselsättning växte när hon fick kontakt med en utländsk släkting. Idag, mer än tio år och några saftiga telefonräkningar senare, släktforskar hon fortfarande och hon är dessutom med i...
2014-04-11 11:11
nya-foerelaesare-till-slaektforskardagarna
Annika Sandén är ny bland föreläsarna som kommer till årets släktforskardagar i augusti. Hon är fil. doktor i Historia och är verksam vid Stockholms universitet och hon intresserar sig för människors levnadsvillkor, normer och vardag i 1500- och 1600-talets Sverige. Hur kunde livet...
2014-04-09 10:30
roetterbloggen-en-succe
En bred blogg om släktforskning har varit efterlängtad. Rötterbloggen, där för tillfället sex bloggare turas om att i stort sett dagligen förse Rötters läsare med personliga betraktelser kring sin släktforskning, har nämligen sedan starten haft över 30 000 besök. Blandat...
2014-04-08 09:31
Sveriges Radio P4 Värmland sänder just nu en programserie om släktforskning. Det senaste programmet handlar om den guldgruva som rättsprotokoll och dokument från fångvårdsinrättningar kan vara för en släktforskare. Att dyka ned i brottslingens tillvaro förr kan innebära både...
2014-04-04 18:17
migrationscentret-skapar-nya-jobb
Det görs nu en stor satsning i hela Sverige av Svenska Migrationscentret i Karlstad. Målet är att etablera sex regionkontor och 50 lokalkontor i landet. – Det är den största satsningen i Svenska Migrationscentrets historia, säger Mathias Nilsson, verksamhetschef vid...
2014-04-03 17:24
Även Expressen har publicerat en nyhet om den mystiska gravstenen under makarna Gert och Carin Nilssons vardagsrumsgolv. I artikeln nämns en teori om varför gravstenen hamnade där den gjorde. Du hittar artikeln här. Rötterläsaren Lisbet Håkansson har fått fram följande om de som...
2014-04-03 09:23
Renoveringen tog en oväntad vändning – När Gert Nilsson och Carin Nilsson i Trelleborg tog bort det nuvarande golvet i vardagsrummet hittade de en 200 år gammal gravsten. – Vi fattar inte hur den har hamnat här, säger Carin Nilsson till Aftonbladet. Ta reda på mer om de...
2014-04-02 16:00
genealogisk-kongress-i-oslo
Den 31:a internationella kongressen för genealogi och heraldik anordnas i Oslo den 13-17 augusti 2014. Det är en passande plats då Norge i år firar 200 år som självständigt konungarike och Oslo firar 700 år som huvudstad. Kongressens tema blir "Inverkan på genealogi och heraldik av...
2014-04-01 10:23
aprilskaemtet-har-oeverlevt-i-500-ar
Att luras eller skämta den första april är en tradition vars ursprung inte är helt klarlagd. Men så tidigt som under 1500-talet finns det belägg för att det aprilskämtades i Frankrike. Sedan dess har dagen inneburit någon form av lurande eller skojande i den större delen av...
2014-04-01 10:00
Har du judiska anfäder? Då finns en högskolekurs som kan ge din släktforskning en rejäl skjuts. Sedan några år tillbaka ger Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet, en högskolekurs på kvällstid om Judarnas historia i Sverige från 1600-talet till 1970-talet. Kursledare är fil. dr...
2014-03-31 10:51
emigrantinstitutets-samlingar-digitaliseras
Nu görs det en stor satsning på att göra en fullständig digitalisering av våra arkivskatter för emigration och immigration. Bland annat är det Svenska Emigrantinstitutets samlingar i Växjö som ska räddas åt eftervärlden. Resurserna finns – och det är Svenska Migrationscentret i...
2014-03-28 13:40
slaektforskardagarna-2015
Vill er förening arrangera släktforskarsveriges mest efterlängtade årliga evenemang? Ta då chansen och anmäl ert intresse för att arrangera Släktforskardagarna 2015! Under de senaste åren har mässan dragit i genomsnitt omkring 5000 entusiastiska släktforskare och den är utan tvekan...
2014-03-27 11:21
tar-oever-hotad-verksamhet
Svenska Migrationscentret i Karlstad tar över Svenska Emigrantinstitutets Karlskrona-verksamhet.  – Risken var annars stor att hela verksamheten hade avvecklats. Vi fick frågan om vi ville ta över – och det ville vi gärna. Detta är bara positivt, säger Mathias Nilsson,...
2014-03-27 10:43
Det föreslår PSI-utredningen som presenterar åtgärder som ska öka vidareutnyttjandet av offentliga handlingar. PSI-lagen (lagen om vidareutnyttjande av handlingar från offentlig förvaltning) trädde i kraft 2010 och har som syfte att underlätta enskildas användning av...