Language button

in english

BT Login

Logga in Skapa konto

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn
Användarnamn
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

Publicerad fredag, 25 oktober 2013 21:34

Mansnamn

A | B | C | D | E | F | G | H | I | J | K | L | M | N | O | P | RS | T | U | V | W | Y | Z | Å | Ä | Ö

A

Abel hebreiskt.
Abraham hebreiskt.
Absalon se Axel
Adam hebreiskt.
Adolf tyskt.
Adrian av latinets Adrianus.
Ahl se Alf
Albert tyskt; jfr Albrekt.
Albrekt sidoform till Albert.
Albin av latinets Albinus.
Alexander grekiskt; jfr Sander.
Alexius latinsk form av ett grekiskt namn.
Alf nordiskt; vanligast i Bohuslän och Dalsland, ibland i formen Ahl.
Alfred engelskt; använt i Sverige sedan mitten av 1700-talet.
Algot nordiskt; vanligast i Götaland.
Alle fornsvensk smekform för namn på Al- (t.ex. Algot) eller Alf, förekom i Skåne.
Ex: Alle Gunnarsson, 1683–1736, i Laröd, Allerum; variant: Aller (som dock kan ha sitt ursprung i det tyska Allert, vilket enligt Otterbjörk förekommit i Sverige från 1631.
Allert tyskt.
Alrik nordiskt.
Alvaster fornsvenskt (möjligen av äldre Arnfast; jfr Arvast); förekom i Östergötland.
Amadeus latinskt.
Amandus latinskt.
Ambjörn nordiskt; vanligast i Västsverige.
Jfr Embjörn.
Ambrosius romerskt av grekiskt ursprung.
Amund nordiskt.
Ananias hebreiskt.
Ex: Ananias, född 1822 i Kökar, Åland, bondson. – Hornby sid. 93.
Anders svensk form av Andreas; mycket vanligt i hela Sverige.
Andor nordiskt; vanligast i Västsverige.
Andreas grekiskt; jfr Anders.
Anfinn fornnordiskt (äldre Arnfin); förekom i nyare tid i Jämtland.
Anian oklart ursprung, möjligen av ett latinskt namn (Anianus).
Ex: Anian Selius Jubel, född 12 nov 1817 i Lidköping, Västergötland. I almanackan 17 november i äldre tid.
Anifas franskt (vallonskt).
Ex: häradshövdingen på Åland Anifas Parment, född 1698 i Njurunda, Medelpad, se Kjell Lindblom, Vallonsläkter under 1600-talet II:145.
Anselm tyskt.
Anton tysk kortform för latinets Antonius.
Jfr Tönnes.
Anund nordiskt; dialektala former: Åne, Åner, Ånund.
Arent lågtysk form av Arnold.
Arild dansk form av Arnold, förekom i Skåne.
Ex: Arild Bengtsson, född 1693, i Hult, Stenestad sn, Skåne.
Arkel fornnordiskt, av äldre Arnkel (ursprungeligen Arnkettil), förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet.
Arne nordiskt; förekom i västra och norra Sverige.
Arnold tyskt.
Jfr Arent och Arild.
Aron hebreiskt.
Artur engelskt av keltiskt ursprung.
Använt i Sverige sedan början av 1800-talet.
Arvast fornsvenskt (av äldre Arnfast); förekom i Skåne.
Arvid nordiskt.
Asbjörn fornsvenskt.
Asger fornnordiskt.
Ex: Asger Olsson, död 1651/56, i Treskog, Gunnarskog i Värmland, enligt SvA 13:70 (namnet skrivs där felaktigt Asgärd Olsson). – SMP nämner belägg från 1540 från just Treskog.
Asgöt nordiskt, förekom i Dalsland.
Ex: Asgöt Eriksson, nämnd 1628 i Valbo härads dombok (Edestam).
Aslak se Åsle
Aslev se Åsle
Asmund nordiskt; vanligast i Skåne och Västsverige.
Assar nordiskt, vanligast i Skåne men finns också på flera andra håll.
Jfr Sasser.
Asvid nordiskt, kvarlevde längst i Sydsverige; variant: Assvid.
Ex: Asvid Svensson, 1667–1737, i Färingtofta, Skåne. Jfr Åsvid.
Atte nordiskt (ursprungligen smekform för Algot, Arvast); vanligast i Värmland.
August av latinets Augustus, en avledning av Augustinus.
Augustin av latinets Augustinus.
Axel nordisk form av bibliska Absalon.

B

Baltsar babyloniskt.
Bardo latinsk form av fornnordiska Barde, bildat till efterleden -bardh (i Hagbardh).
Modéer sid. 42, SMP.
Bartel av äldre Barthold, tysk ombildning av apostelnamnet Bartolomeus.
Jfr Bertil.
Barthold se Bartel.
Bastian kortform för Sebastian; förekom i Skåne.
Benal sannolikt en dialektal form av Bernhard, förekom i Värmland.
Ex: Benal Persson i Överbyn i Fryksände sn (nu Vitsand) omtalas i domböckerna 1621–59 och sonen Bengt Benalsson 1673–90, enligt Gunnar Almqvists utgåvor av Fryksdals härads domböcker.
Bengt svensk form av latinets Benedictus.
Benjamin hebreiskt.
Ex: Benjamin Johansson i Norra Hedentorp, Båraryd (Småland), död 1719 (SvA 247:383).
Berge, Beriel se Birger
Bernhard tyskt.
Jfr Benal och Bernt.
Bernt lågtysk form av Bernhard.
Bertil tyskt, diminutiv till namn som Berthold (ej att förväxla med Barthold, se Bartel); variant: Bertel.
Bertram tyskt.
Birger nordiskt; förekom bland allmogen i många former: Berge, Beriel, Birgel, Böril jämte Börje.
Björn nordiskt.
Blanting oklart ursprung (tyskt?), förekom i Skåne och Blekinge.
Ex: Blanting Trulsson, 1599–1675, i Österröd, Glimåkra.
Blasius helgonnamn.
I almanackan 3 februari före 1901. – SMP.
Bo nordiskt.
Bodel se Botel
Bonde nordiskt; vanligast i Skåne och Småland.
Borgar fornsvenskt, förekom i Västsverige, motsvarar forntyska Burgheri.
Jfr Borker.
Borker tyskt, förekom i västra Skåne; av forntyska Burgheri.
Hornby sid. 98. Jfr Borgar.
Botel skånsk och gotländsk form av Botolf, ibland stavat Bodel och Båtel.
Botolf ursprungligen fornengelskt; vanligast i Svealand och på Gotland.
Botvid nordiskt; vanligt i östra Götaland och på Gotland.
Brage nordiskt (isländskt).
Äldsta belägg är från 1813 (Otterbjörk sid. 81).
Brodde fornnordiskt; vanligt i Jämtland, Småland och Skåne.
Broder se Bromme och Bror
Bromme oklart ursprung, sannolikt en fornnordisk smekform (möjligen för Broder), förekom i Blekinge (Medelstads härad) in på 1800-talet.
Bror nordiskt, av äldre Broder; förekom i Småland och Skåne.
Brun nordiskt, förekom i Dalsland ännu på 1600-talet.
Ex: Brun Göransson, nämnd 1651 i Nordals härads dombok (Edestam).
Bruno forntyskt.
Bryngel dialektal form av Brynolf; vanligast i Västsverige.
Brynolf nordiskt; under medeltiden populärt i Skara stift.
Brynte smekform för Brynjulf och Brynolf; mest använt i Västsverige.
Bård fornsvenskt, av äldre Bardh; förekom i Norrland och Dalsland (dialektalt stavat Båhl).
Modéer sid. 69.
Båtel se Botel
Böke oklart ursprung, fanns i Skåne.
Ex: Böke Mickelsson, f. 1649, i Koholma, Färingtofta.
Börje yngre form av Birger.

C

C- se K-
Celius sannolikt franskt, förekom bland smeder vid Vira bruk i Uppland.
1697 begravdes ett barn till mäster Celius Matson och 1705 begravdes mäster Celius Hagman (möjligen samma person). Det är dock oklart om namnet fick någon spridning i Sverige. Jfr Selius.

D

Dager fornnordiskt, förekom i Vireda i Småland på 1600-talet.
Dan kan ha olika ursprung: dels fornsvenskt, dels hebreiskt och dels en kortform för Daniel; förekom i Östergötland.
Daniel hebreiskt.
Jfr Dan.
David hebreiskt.
Denis fransk form av Dionysius.
Namnet förekommer i släkten Kruse från Rämsberget, Gåsborn sn, Värmland, under flera generationer; släkten har sitt ursprung i vallonsläkten Touffar, enligt meddelande från Torbjörn Näs.
Detlof tyskt.
Didrik tyskt; förekommer också som Tidrik och Tidik.
Jfr Tideman.
Dine kortform av Dionysius, förekom i Skåne.
Dionysius helgonnamn av grekiskt ursprung.
Jfr Denis och Dine.
Djur se Gjord
Dominikus latinskt.

E

Ebbe nordiskt; smekform för Esbjörn och Embjörn (Ärnbjörn).
Eberhard tyskt.
Eckard sidofirm till Eggert.
Edfast fornnordiskt (av Ødhfast).
Förekom i Jämtland och i bruk där ännu på 1900-talet, enligt Sveriges dödbok.
Edgar engelskt.
I bruk i Sverige sedan 1820-talet.
Edmund engelskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1600-talet.
Edvard engelskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1600-talet.
Edvin engelskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1700-talet.
Efraim hebreiskt.
Eggert tyskt.
Jfr Eckard.
Egidius helgonnamn av grekiskt ursprung.
Jfr Gilius, Gillis, Ilian.
Egil västnordiskt.
Egron nybildning från början av 1800-talet.
Einar nordiskt (isländskt).
I bruk i Sverige från 1820-talet.
Ejlert tyskt.
Ejvind se Öven
Elf fornsvenskt (av äldre Elif; jfr Elver); förekom i Östergötland.
Ex: Elf Nilsson, född 1600, bonde i Idebo, Malexander sn, Östergötland (SvA 233:294). Enligt Otterbjörk sid. 85 är namnformen belagd första gången 1501.
Elias hebreiskt (bibliskt).
Elieser hebreiskt.
En prästson fick 1712 detta namn i Tengene sn, Västergötland (Fem artiklar om personnamn, 1982). – Hornby sid. 102.
Elis nysvensk form av Elias.
I almanackan på 1790-talet (14 juni).
Ellebrat oklart ursprung (tyskt?), förekom i Skåne.
Ex: Ellebrat Pålsson, son till Pål Ellebratsson, 1647–1722, i Katslösa, Kvistofta sn, Skåne.
Elling variant av Erling; förekom i Härjedalen.
Elof nordiskt (av äldre Elef); vanligast i Värmland.
Elon hebreiskt.
I bruk i Sverige sedan 1830-talet.
Elver nordiskt (troligen av ett äldre Elif; jfr Elf); förekom i Småland.
Elving sannolikt av räkneordet elva.
I bruk sedan 1830-talet.
Emanuel hebreiskt.
Embjörn nordiskt, av äldre Ærnbiorn, sidoform till Ambjörn (Arnbiorn); vanligast i Svealand.
Ex: Embjörn Andersson, nämnd 1610–29, bergsman i Saxe, Söderbärke sn, Dalarna (SvA 243:1524). – SMP I:140.
Embrikt dialektal form av Engelbrekt.
Emil fransk form av latinets Æmilius.
Enar nordiskt; vanligast i Jämtland och Värmland.
Enevald sannolikt ursprungligen forntyskt.
Engelbert tyskt; variant av Engelbrekt.
Engelbrekt tyskt; vanligt i Dalarna och södra Norrland.
Jfr Embrikt och Engelbert.
Engle tyskt, använt i Skåne sedan slutet av 1400-talet.
Ex: Engle Jepsson, levde på 1690-talet i Rögnaröd, Färingtofta. – SMP.
Enok hebreiskt (bibliskt).
I bruk i Sverige sedan 1500-talet.
Erasmus äldre variant av Rasmus.
Erengisle tyskt; vanligt i Småland.
Erhard tyskt.
Erik nordiskt; mycket vanligt i hela Sverige.
Erland nordiskt.
Erling nordiskt.
Ernfrid tyskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1700-talet.
Ernst tyskt.
Esaias grekiskt form av ett hebreiskt namn.
Belagt i Sverige från 1620.
Esbjörn nordiskt; vanligt i Jämtland och Västsverige.
Eskil nordiskt.
Eugen fransk form av latinets Eugenius, ursprungligen ett grekiskt namn.
Evald tyskt.
Even se Öven
Evert lågtysk form av Eberhard.

F

Fabian av latinets Fabianus.
Fader fornsvenskt, förekom i Sydsverige; sidoform: Fadder.
Fajer skånsk form av Fader.
Fale fornsvenskt, av äldre Fardhe; vanligt i mellersta Norrland.
Modéer sid. 69.
Faltin variant av Valentin.
Fardhe se Fale
Farman fornsvenskt.
Faste fornnordiskt; vanligt i Jämtland.
Felix latinskt.
Ferdinand tyskt.
Filip grekiskt.
Filpus fornsvensk form av Filip.
Finnvid fornsvenskt.
Florus maskulin form Flora.
Ex: Adam Florus Lilliecrona, född 1830 i Välinge, Skåne (EÄ IV:688).
Folke nordiskt; vanligt i Östergötland och Småland.
Folkvar tyskt, förekom i Skåne.
Ex: Folkvar Olofsson, f. 1660, i Svinön, Loshult, son till Olof Folkvarsson. – Hornby sid. 104, SMP.
Frans tysk form av latinets Franciskus.
Fredrik tyskt.
Frenne yngre form av nordiska Frände; vanligast i Skåne, främst Göinge.
Fridolf tyskt.
Fritjof nordiskt.
Frits tysk smekform av Friederich.
Frosten variant av Frösten; vanligast i norra Skåne och norra Östergötland.
Frände se Frenne
Frösten fornsvenskt; förekom i södra Östergötland.
Fullmo fornsvenskt, ursprungligen Folkmodh.
Ex: Fullmo Gustafsson (1613–83), skräddare och kyllersnidare i Stockholm, ägde stenhus vid Köpmansgatan (Svenska ättartal 1896, sid. 187–90). – Modéer sid. 54.

G

Gabriel hebreiskt.
Gamaliel hebreiskt.
Ex: frälsefogden Gamaliel Palmgren (1690–1756) i Frössvik, Oppeby sn, Östergötland, och klockaren Gamaliel Eriksson i Tjällmo, Östergötland (gift 1691), vilken var son till en präst.
Gammal fornsvenskt, ursprungligen ett tillnamn.
Modéer sid. 37.
Geffle se Givlög
Georg av latinets Georgius, ursprungligen grekiskt.
Jfr Jurgen, Jörgen och Örjan.
Gerhard tyskt.
Gerlak nordiskt (eller tyskt), förekom i Dalarna på 1500-talet.
SMP, Hornby sid. 105.
Germund nordiskt; vanligast i östra Götaland.
Geronymus se Hieronymus
Gert kortform av Gerhard.
Gertorn fornsvenskt; vanligast i Sydsverige, ibland skrivet Gerton eller Hjerton.
Gestil se Gästil
Gideon hebreiskt.
Gilbert germanskt.
Gilgen se Ilian
Gilius latinskt, ombildning av helgonnamnet Egidius.
Gillis svensk ombildning av franska Giles, latinets Gilius.
Gise nordiskt, förekom i Småland och Blekinge; variant: Gyse.
Enligt SMP enbart belagt i Småland på 1500-talet; Kjell Öhman meddelar att namnet också förekommer i Medelstads härad i Blekinge.
Gisle nordiskt; vanligast i Skåne och Småland, ibland i formen Gissel.
Givlög nordiskt, typiskt för Norrland, förekom på 1500-talet som Geffle och liknande.
Bottniska personnamn sid. 94. SMP.
Gjord fornsvenskt; förekom i många dialektala varianter: Djur, Gjohl, Gjöl, Gjur, Jurd, Jul, Jord.
Formen Djur förekom i Blekinge, främst i Edestad, Förkärla och Listerby socknar, enligt meddelande från Annika Otfors. Jul (Jull) förekom i Bohuslän och Dalsland.
Gofast se Gudfast
Gottfrid tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1620-talet.
Gotthard tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1630-talet.
Gottskalk tyskt.
Jfr Gudska.
Govast, Govaster se Gudfast
Gregers svensk form av Gregorius.
Jfr Grels.
Gregorius latinsk form av ett grekiskt namn.
Jfr Gregers och Grels.
Grels yngre form av Gregers; vanligast i Norrland och Finland.
Grim nordiskt; förekom i Bohuslän.
SMP.
Grubbe nordiskt, förekom i Skåne.
Ex: Grubbe Jepsson, 1675–1710, i Ausås. – SMP.
Gude kortform av namn med förleden Gud-; förekom i Bohuslän.
Gudfast nordiskt, förekom i Dalarna och Jämtland.
Namnet har i Mellansverige förekommit i flera varianter: Govast, Gofast, Govaster, Gudvaster (ex: Gofast Mickelsson i Noret, Mora sn, Dalarna, som levde kring sekelskiftet 1600).
Gudlek nordiskt, förekom på 1500-talet i Dalsland och Ångermanland.
SMP.
Gudmund fornnordiskt.
Gudska tyskt, yngre form av Gottskalk, förekom i Skåne.
Ex: Gudska Ottosson född ca 1662 i Hög sn, son till Otto Gudskasson. En sonson till Gudska fick i Annelöv 1737 namnet Gudskaf (sannolikt har prästen påverkats av namnet Gustaf).
Gudvast(er) se Gudfast
Gullbrand fornsvenskt; vanligast i Västsverige.
Gulle smekform av Gullik (i äldre tider också för andra namn på Gud-, Gull-).
Gullik fornsvenskt, av äldre Gudhlek; vanligast i mellersta Norrland.
Modéer sid. 69.
Gumme smekform för Gudmund; vanligast i östra Småland och på Öland.
Gunbjörn nordiskt; förekom i Härjedalen.
Gunnar nordiskt.
Gunne nordisk kortform av namn på Gun- (t.ex. Gunnar), vanligast i Västsverige och i Skåne.
Ex: Gunne Pålsson, född 1683, i Torp, Välinge.
Gustav svenskt.
Guttorm fornnordiskt; vanligast i Härjedalen och Bohuslän.
Gyse se Gise
Gälar fornsvenskt (av äldre Gärdar); förekom i Svealand.
Gästil fornsvenskt, sannolikt av ett äldre Gästulv, endast känt från sydvästra Finland och Stockholm.
Ex: Gästil Olsson i Björsboda, Föglö sn, Åland, nämnd 1597–1605. – SMP.
Gödmar fornsvenskt, ursprungligen Gøtmar, förekom ganska allmänt 1650–1750 i nordvästra Skåne.
Ex: Gödmar Nilsson, 1711–84, i Skättekärr, Brunnby. – Modéer.
Göran yngre form av Örjan.
Götar nordiskt; vanligast i Västergötland och Bohuslän.
Göte nordiskt.

H

Habord svensk form av Hagbard; vanligast i Mellansverige, ibland stavat Habbol, Habor, Håbbol.
Haftor nordiskt (norskt), förekom i Dalarna och Härjedalen ännu på 1700-talet.
Hakvin av latinets Haquinus (= Håkan).
Halle kortform för namn på Hal- och smekform för Harald; förekom på Gotland.
Halsten nordiskt; vanligast i Värmland.
Halvard nordiskt; vanligast i västra och norra Sverige (särskilt Västerdalarna) och på Gotland.
Jfr Halvor.
Halvor norsk form av Halvard; vanligast i norra Bohuslän.
Hammen nordiskt (av äldre Hamund); förekom i Skåne.
Hampus smekform för Hans, torde återgå på ett forntyskt namn.
Belagt i Sverige från tidigt 1700-tal. Se också SAS 1988, sid. 127–30.
Hans ursprungligen tysk kortform av Johannes.
Harald nordiskt.
Harok svenskt, levde kvar på 1500-talet i Södermanland (Ytterselö).
SMP.
Hartman smekform för Hartvig.
Hartvig tyskt.
Jfr Hartman.
Havard nordiskt; levde kvar som Håvel och Håvål i Dalsland och Bohuslän på 1600-talet.
Heden nordiskt (äldre Hidhin).
1692 fick ett barn namnet i Tengene sn, Västergötland (Fem artiklar om personnamn, 1982). SMP.
Helge nordiskt; vanligast i Västsverige och Norrland i dialektala varianter som Helle, Hälje, etc.
Helmer tyskt, i bruk i Sverige sedan 1630-talet.
Hemming nordiskt.
Hennike tyskt (ursprungligen en smekform för Johannes/Hans och Henrik, men i Sverige brukat som ett eget namn).
Förekom i Söderbärke sn, Dalarna, och Norberg sn, Västmanland, under 1500- till 1700-talet (SvA 243:280 och 2240). – SMP, Hornby sid. 109.
Henning tyskt.
Henrik tyskt; förekommer i många former: Hendrik, Hindrik, Hinder, etc.
Jfr Hennike och Hinse.
Herbert tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1640-talet.
Herlek fornsvenskt.
Herlof fornsvenskt.
Herman tyskt.
Använt i Sverige sedan 1200-talet, under medeltiden främst av stadsbor. SMP.
Hermod nordiskt; förekom i Skåne.
Herse sannolikt en smekform för fornsvenska Hersten; förekom i Norrland.
Hidhin se Heden
Hieronymus grekiskt.
Ex: På 1500-talet fanns en Geronymus i Ström sn, Jämtland (SMP). I almanackan 30 september före 1901.
Hildebrand tyskt; förekom i norra Östergötland; sidoform: Hillebrand.
Ex: Hillebrant Hansson (1703–69), husbonde i Mangårda, Lye sn, Gotland (SvA 120:30). – SMP.
Hiller nordiskt, sannolikt av äldre Hilde; förekom i Skåne ännu på 1700-talet, ibland i formerna Hillert och Hillart.
Ex: Jöns Hillersson (Hillartsson), född ca 1698 i Viarp, Härslöv, hade en son Hiller, född 1734. - SMP.
Hindrik, Hinder se Henrik
Hinse tyskt, diminutiv till Henrik.
Hjerton se Gerton
Holger variant av Holmger; vanligast i Sydsverige.
Holmfast se Holvaster
Holmger nordiskt; förekom i flera varianter: Holger, Homger, Honger, Hollinger, Holing.
Holmvid se Holvid
Holsten nordiskt (av äldre Holmsten); vanligast i Östergötland och Bergslagen.
Holvaster nordiskt (av äldre Holmfast); förekom på Södertörn.
Holvid nordiskt, ursprungligen Holmvidh.
Förekom på Åland på 1500-talet, enligt Åländska handlingar 1530-1634, del II:1.
Homger, Honger se Holmger
Hubert tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1600-talet.
Hugo tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1600-talet.
Håbbol se Habord
Håkan nordiskt.
Hård nordiskt, levde kvar på 1500-talet i Dalarna och Västergötland.
Ex: Hård Ersson i Västermyckeläng, Älvdalen sn, Dalarna, nämnd i mantalslängd 1628. - SMP.
Håvel se Havard
Hälje se Helge

I

Ilian svensk form av tyska Gilgen, Ilgen, ombildning av Egidius.
Jfr Gilius och Gillis.
Inge nordiskt; vanligast i Östergötland.
Ingebrekt variant av Engelbrekt som förekom i Härjedalen.
Typiskt för västra Härjedalen, där formen Engelbrekt inte förekommer. I bruk ännu på 1910-talet i Tännäs, enligt Sveriges dödbok.
Ingel nordiskt; yngre form för Ingjald och Ingolf.
Ingeman skånsk form av Ingemund.
Ingemar nordiskt; vanligast i Medelpad.
Ingemund nordiskt.
Ex: Ingemund Pålsson (1607-86), bonde i Råby, Håtuna sn, Uppland (SvA 245:64).
Inger se Ingvar
Ingevald nordiskt.
Ingjald se Ingel
Ingolf nordiskt; vanligast i Östergötland.
Ingvar nordiskt; vanligast i Skåne i former som Ingor och Inger.
Isak bibliskt.
Isidor grekiskt.
I bruk i Sverige sedan 1800-talets början.
Israel hebreiskt; vanligast i Ångermanland.
Ivan rysk form av Johannes.
Äldsta belägg är från 1797, enligt Otterbjörk sid. 102.
Ivar nordiskt; skånsk sidoform: Iver.

J

Jakob hebreiskt; sidoformer: Jap(er) och Jåp(er).
Jfr Jeppe.
Jan kortform för Johan (av lågtyska Jahan); använt i skrift i Sverige sedan 1600-talet.
På 1700-talet kan personer omväxlande kallas Johan och Jan (och även Jean och Jaen).
Jap(er) se Jakob
Jarl nordiskt.
Äldsta belägg i nysvensk tid är från 1818.
Jasper se Jesper
Jeppe smekform för Jakob; varianter: Jeppa (i Skåne) och Jep.
Jeremias hebreiskt.
Jesper dansk form av tyska Jasper (samma namn som Kasper).
Joakim hebreiskt.
Jockum dansk och tysk form för Joakim.
Joducus se Jost
Joel hebreiskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1500-talet.
Joen sidoform till Johan (möjligen ibland också till Jon); vanligast på 1500- och 1600-talet.
Johan svensk form av Johannes, vanligt namn i hela Sverige.
Jfr Jan och Joen.
Johannes grekisk form av ett hebreiskt namn (Jochanan); många namn har sitt ursprung i detta namn: Johan, Jöns, Hans, John, Joen, Jan och Ivan (se dessa).
Jfr även Jonas.
John engelsk form av Johan.
I bruk i Sverige sedan början av 1700-talet.
Jon för det mesta en kortform av Jonas, men kan under 1500- och 1600-talet ibland vara en sidoform till Johan (Joan, Joen).
Jfr Jonas.
Jonas grekisk form av ett hebreiskt namn (Jona); vanligast i Skåne och Norrland.
Namnet torde inte ha blivit allmänt hos allmogen förrän i slutet av 1600-talet och på 1700-talet. I äldre tid förekom det mest i kortformen Jon, som lätt förväxlas med Joen (av Johan). Sådana förväxlingar gjordes redan i samtiden, vilket ytterligare förvillar för forskaren. - Jfr Jon.
Jonatan hebreiskt.
I bruk i Sverige sedan 1600-talet.
Jord se Gjord
Jordan germanskt; förekom i Värmland.
Josef hebreiskt.
Josias hebreiskt.
Jost variant av grekiska Joducus.
Hornby sid. 114.
Jul se Gjord
Julius latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1500-talet.
Jurd se Gjord
Jurgen tysk form av Georg.
Justus latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1600-talet.
Jåp(er) se Jakob
Järle fornsvenskt.
Jöns svensk form av Johannes.
Jfr Jösse.
Jörgen dansk form av Georg.
Jösse smekform för Jöns.

K

Karl nordiskt.
Karsten lågtysk form av Kristian; skrivs ibland Kasten.
Kasimir oklart ursprung (polskt?).
Ex: kaptenen Kasimir Vilhelm Lilliecrona, född 1718, var uppkallad efter prinsen av Hessen-Homburg som bar honom till dopet (EÄ IV:685).
Kasper tysk sidoform till Jasper (Jesper), ursprungligen ett persiskt namn.
Kersten [tj-] sannolikt en form av Kristian; förekom i Skåne.
Kettil nordiskt; vanligast i Västergötland.
Kjell yngre form av Kettil; vanligast i Jämtland och Skåne.
Kjellar fornsvenskt; vanligast i Västergötland och Värmland.
Ex: Kjellar Svensson (1703-84), hemmansägare i Stubberud, Älgå sn, Värmland (SvA 223:62).
Kjellbjörn fornsvenskt.
Kjellmund fornsvenskt.
Kjellvast fornsvenskt (av äldre Kjellfast).
Klas tysk kortform av Nikolaus.
Klemet latinskt (av Klemens); vanligt i Norrland och länge ett populärt lapskt förnamn.
Knut nordiskt.
Konrad tyskt.
Jfr Kort och Kurt.
Konstantin latinskt.
Korfits latinskt, förekom i Skåne.
Ex: Korfits Jöransson, 1674-1756, i Mölleläge, Brunnby. Vanligt inom adeln, arvnamn inom ätten Beck-Friis (stavat Corfitz). - Hornby.
Kornelius latinskt; vanligast i Västsverige och Skåne.
Kort lågtysk form av Konrad.
Jfr Kurt.
Krispin okänt ursprung (tyskt?).
Ex: Johan Krispin von Schwartzenhoff (1685-1738), löjtnant (EÄ VII:90). I almanackan 25 oktober före 1901.
Kristen sidoform till Kristian; vanligt i Bohuslän och Skåne.
Kristiern äldre sidoform till Kristian
Kristian av latinets Christianus.
Jfr Kersten, Kristen, Kristiern.
Kristman fornsvenskt.
Kristofer ursprungligen grekiskt.
Krok nordiskt, förekom i Skåne, Blekinge och Bohuslän (ibland stavat Krog).
Ex: Länsmannen Krok Olofsson i Kyrkefjäll, Klövedal sn (Bohuslän), död ca 1626 (SvA 98:622).
Kruse okänt ursprung, endast känt från Färgaryd i Småland.
Ex: Kruse Bengtsson i Sonhult, Färgaryd (gift 1696) och dennes son Per Krusesson, född 1708 (SvA 239:116).
Kurt yngre form av Kort, brukad i Sverige från mitten av 1700-talet.
Käll- se Kjell-
König tyskt; vanligast i övre Norrland.
Ex: Birkarlen König Olofsson i Umeå, far till ärkebiskop Petrus Kenicius, född 1555. - Modéer sid. 89.

L

Lage nordiskt; vanligast i Småland.
Lambert tyskt.
Lambrekt äldre variant av Lambert, förekom i Härjedalen ännu på 1800-talet.
Lars svensk form av latinets Laurentius.
Lave nydansk form av Lage; vanligast i Sydsverige.
Leander grekiskt.
Äldsta belägget är från 1780.
Leckard latinisering av Lek, en äldre form är Lechardus.
Äldsta belägget är från 1683.
Lek fornsvenskt; förekom i västra Värmland.
Lennart lågtysk form av Leonhard.
Leo latinskt.
Belagt i Sverige från mitten av 1700-talet.
Leonard tyskt.
Levin tyskt.
Belagt i Sverige från 1640-talet, i almanackan på 1600-talet.
Libert tyskt, förekom i Skåne.
Ex: Libert Jakobsson, 1690-talet, klockare i Norra Rörum. - Hornby sid. 116.
Lindorm nordiskt.
Linnar dialektal form av Lindorm; vanligast i Västergötland.
Linus latinskt.
Loe sannolikt svensk form av Louis och inkommet till Sverige med valloner.
Ex: Loe Persson, född 1760, kolare vid Galtströms bruk, Medelpad.
Louis fransk form av Ludvig.
Belagt i Sverige från 1640-talet.
Lorens tysk form av latinets Laurentius (= Lars).
Love svensk nybildning från slutet av 1700-talet.
Ludvig tyskt.
Ex: Ludvig Ingemundsson (1662-1720), bonde i Råby, Håtuna sn, Uppland (SvA 245:32).
Lukas grekiskt.
Lyder tyskt.
Lövert sannolikt tyskt.
Ex: Häktmakaren och borgaren i Linköping Lövert Johansson dömdes 1709 vid hammartinget vid Norrköpings mässingshammare för stöld. Samma person fick 1696 en son Peter i Hjo stad, Västergötland.

M

Magnus latinskt.
Jfr Måns.
Malakias bibliskt, vanligt i Finland.
Ex: Malakias Göransson, född 1767 i Bötom, Lappfjärd, Österbotten (HisKi). I almanackan 8 februari före 1901.
Malkolm keltiskt.
Malte danskt (tyskt).
Manne fornsvenskt; förekom i Skåne; i senare tid också smekform för Emanuel, Manfred, etc.
Marius latinskt.
Markus latinskt.
Markvard tyskt, förekom bland bergsmän i Kopparbergslagen på 1500- och 1600-talet (bland annat i ätten Stiernhielm).
Marsilius troligen latinskt.
Ex: Marsilius Persson i Lövvik, Sund sn, Åland, nämnd 1557-60 (Ål. handl. II:1).
Martin av latinets Martinus.
Mats svensk form av Mattias; mycket vanligt, särskilt östra Sverige; i Skåne dominerar formen Mattis.
Matteus latinsk form av samma namn som Mattias.
Mattias hebreiskt.
Jfr Mats och Matteus.
Maurits av latinets Mauritius.
Melker hebreiskt.
Mickel svensk form av Mikael.
Mikael hebreiskt.
Jfr Mickel.
Modvig sannolikt tyskt.
Ex: Avskedade dragonen Modvig Gripenfeldt dog 1803 i Huddunge sn, Västmanland, och glasföraren Modvig Laurin avled 1820 i Vissefjärda sn, Småland.
Moses bibliskt; vanligast i Norrland och bland judar.
Måns svensk form av Magnus.
Mårten svensk form av Martin; vanligast i Norrland och Skåne.

N

Nanne fornsvenskt, kortform av Nannulf.
Napoleon italienskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet (Georg Carl von Döbeln var först i Sverige med att uppkalla en son efter den franske kejsaren).
Natanael hebreiskt.
Ex: Natanael Olofsson, 1725-91, bonde i Krångede, Ragunda sn, Jämtland.
Niklas av äldre Nikolaus.
Nikodemus grekiskt.
Nikolaus grekiskt.
Jfr Klas, Niklas och Nils.
Nils svensk form av Nikolaus; mycket vanligt i så gott som hela Sverige.
Njord av omstritt ursprung.
Noak bibliskt.
Ex: hustru Maria Noaksdotter avled 1716 i Slättberg, Orsa sn (Dalarna), 56 år. Möjligen var hon av vallonskt ursprung, enligt meddelande från Torbjörn Näs.

O

Odert tyskt.
Offe nordiskt, kortform av namn på -olf, -ulf, förekom i Sydsverige.
Ex: Nils Offesson, född 1724, bonde i Maglehem, och Offe Johansson, 1632-1712, i Oredstorp, Norra Rörum. - Hornby.
Ola skånsk och västsvensk form av Olof.
Olaus latinsk form av Olof.
Ole dansk-norsk form för Olof; vanligast i Bohuslän.
Oliver franskt.
Olof nordiskt; mycket vanligt i hela Sverige.
Jfr Ola, Olaus och Ole.
Ored skånskt.
Orm fornsvenskt.
Ormar nordiskt, förekom i Skåne.
Ex: Ormar Svensson, 1587-1668, i Boarp, Osby. - Modéer.
Oskar engelskt, sannolikt av keltiskt ursprung.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Ossian keltiskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Otte fornnordiskt, kortform av bland annat Ottar, förekom i Kopparbergslagen och Jämtland ännu på 1600-talet.
Otto tyskt.
Ove danskt (motsvarar svenska Åke); förekom i Skåne.

P

Palle yngre form av Palne.
Hornby sid. 120.
Palne nordiskt, av äldre Palni(r), förekom i Skåne.
Ex: Palne Nilsson, nämnd 1742, i Kärra, Strövelstorp sn, Skåne. - Hornby sid. 120.
Pascalis se Påske
Patrik engelskt.
Paul tysk och fransk form av latinets Paulus, gängse i Sverige sedan 1600-talet.
Jfr Pål och Påvel.
Peder fornsvensk (och dansk) form av Petrus.
Per svensk form av Petrus; mycket vanligt i hela Sverige.
Pet(t)er nysvenska former av Petrus; varianterna Petter och Peter är dialektala skillnader.
Petrus grekiskt.
Jfr Peder, Per och Pet(t)er.
Polykarpus latinsk form av ett grekiskt namn.
Hornby sid. 121.
Pontus latinskt (eller möjligen grekiskt), använt i Sverige sedan början av 1600-talet.
Hornby sid. 121.
Prebjörn vendiskt, motsvarar danska Preben, förekom i Skåne.
Ex: Prebjörn Augustinsson, f. 1701, son till Augustin Prebjörnsson i Ängelholm. - Hornby sid. 121.
Pål svensk form av Paul(us).
Påske nordisk form av latinets Pascalis; vanligast i Bohuslän.
Hornby sid. 121.
Påvel svensk form av Paul(us).
Pähr, Pär se Per

R

Rafael hebreiskt.
Ragvald nordiskt (av äldre Ragnvald).
Jfr Ral och Raval.
Ral kortform av Ragvald; förekom på Vikbolandet.
Ramund fornsvenskt; vanligast i Östsverige.
Rasmus grekiskt; vanligast på Gotland och i Bohuslän.
Raval kortform av Ragvald.
Rear västsvensk variant av norska Reidar; variant: Reer.
Reimund tyskt.
Reineke smekform för Reinhard.
Reinhard tyskt.
Jfr Reineke.
Reinhold tyskt; variant: Renholt.
Rikard tyskt; vanligast i Jämtland, stundom stavat Rekard, Rekål.
Roar fornsvenskt namn som levde kvar i Dalarna på 1500-talet.
Meddelande från Torsten Berglund.
Robert tyskt.
Roel norskt, av Roald, i bruk i Härjedalen på 1700- och 1800-talet.
Ex: Roel Persson, född 1810 i Vemdalen sn, skattebonde i Buskan (SvA 203:2).
Roger engelskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1700-talet.
Rol kortform av Rolf eller Rolof.
Roland tyskt.
Rolf nordiskt (av äldre Rodulf och Rodlef) eller lågtyskt (av Rudolf).
Rolof lågtysk form av Rudolf.
Ruben hebreiskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Rudolf tyskt (av äldre Hrodulf).
Jfr Rolf och Rolof.
Rutger tyskt.

S

Sakarias hebreiskt.
Sakris sidoform till Sakarias.
Salmund nordisk form av Salomon.
Salomon grekiskt form av ett hebreiskt namn.
Samson hebreiskt; förekom i Jämtland och Blekinge.
Samuel hebreiskt.
Sander kortform till Alexander.
Sante fornsvenskt kortnamn till Alesant (= Alexander) eller Finzant (= Vincent).
Sasser smekform för Assar, använd i Skåne.
Sebastian grekiskt.
Sebbe kortform av Sebjörn.
Ex: Sebbe Larsson i Boda, nämnd vid Mora ting 1548 (Dalarnas domb I:AI:1).
Sebjörn fornsvenskt, möjligen av äldre Sigbjörn.
Ex: Sebjörn Nilsson i Nusnäs, nämnd vid Mora ting 1548 (Dalarnas domb I:AI:1). Jfr Sebbe. - Otterbjörk sid. 122.
Sefast fornnordiskt (möjligen av äldre Sigfast), förekom i Dalarna och Jämtland.
Seger norrländsk form av Sigurd.
Segol västsvensk form av Sigurd.
Selius oklart ursprung (latinskt?).
Ex: Anian Selius Jubel, född 12 nov 1817 i Lidköping, Västergötland. Jfr Celius.
Semming oklart ursprung, förekom i Härjedalen.
Serva franskt (troligen av Gervais), inkom till Sverige med valloner.
Namnet förekom i Lungsund och Kroppa i Värmland i början av 1700-talet. Ex: Serva Eriksson, mantalsskriven 1691 i Lillefors, Kroppa sn, vallonättling och hammarsmed.
Set hebreiskt.
Sevast se Sefast
Seved nysvensk form av Sigvid.
Severin latinskt.
Sibbe fornsvensk smekform av Sigbjörn.
Sibbjörn se Sigbjörn
Siffer äldre, dialektal sidoform till Sigfrid.
Sigbjörn nordiskt; förekommer ofta i formen Sibbjörn.
Jfr Sebbe, Sebjörn och Sibbe.
Sigfrid tyskt.
Jfr Siffer.
Sigge smekform för namn på Sig-.
Sigleif nordiskt; förekom på Gotland.
Sigmund nordiskt.
Sigurd nordiskt.
Jfr Seger och Segol.
Sigvard nordiskt (germanskt).
Jfr Sivert.
Sigfast se Sefast
Sigvid se Seved
Simon grekisk form av hebreiska Simeon.
Sivert sidoform till Sigvard; vanligast i Bohuslän och Dalsland i många varianter: Sivar, Sivard, Siver.
Sixten fornsvenskt, av äldre Sigsten.
Sjul av äldre Sjurd, en form av Sigurd, främst brukad i Norrland.
Sjunne fornsvenskt; vanligast i Skåne.
Skarel okänt ursprung, förekommer (enbart?) bland samer.
Ex. Skarel, född 1704 i Kall sn, Jämtland, son till lappen Olof Torkilsson och Marin Jonsdotter. - Acta Genealogica I (1996), sid. 38.
Skåning oklart ursprung, förekom i Skåne.
Ex: Skåning Olofsson, 1680-1740, i Väsmanstorp, Riseberga.
Somman oklart ursprung (nordiskt?), förekom i Konga härad i Småland till mitten av 1800-talet.
Sone sidoform till Sune; vanligast i Skåne och Blekinge i olika varianter som Såne, Sånne, Söne.
Spjälbo variant av fornsvenska Spjälbode, förekom i Västerbergslagen på 1600-talet.
Ex: Spjälbo Persson, död 1629, i Persbo, Grangärde sn, Dalarna. Jfr Spjälle.
Spjälle smekform för fornsvenska Spjälbode; typiskt för Norrland.
Jfr Spjälbo.
Staffan nordisk variant av latinets Stephanus.
Stefan latinskt namn av grekiskt ursprung.
Stellan ovisst ursprung.
Sten nordiskt; vanligast i Norrland.
Ex: Sten Persson, död 1788, bonde och smed i Hede sn, Härjedalen (SvA 202:14).
Stenbjörn fornsvenskt, förekom i Dalarna på 1500-talet.
Stenkil nordiskt; förekom i Skåne.
Storbjörn se Styrbjörn
Stricker* nordiskt, förekom i Skåne.
Ex: Stricker Svensson, 1673-1741, i Eket, Norra Rörum.
Strånge nordiskt, möjligen danskt, av äldre Strange; förekom i Uppland och Blekinge samt i Dalarna (där i formen Strångel).
Se Släkt och hävd 1969 sid. 247-48.
Sture svenskt.
Använt som förnamn sedan mitten av 1700-talet.
Styrbjörn fornsvenskt; ibland skrivet Storbjörn, Störbjörn.
Störje yngre form av fornsvenska Styrger; förekom i Småland.
Sundvis sannolikt nordiskt (norskt?), förekom i Jämtland.
I bruk ännu på 1920-talet, enligt Sveriges dödbok.
Sune fornsvenskt; vanligast i östra och södra Götaland.
Svante svensk kortform av vendiska Svantepolk.
Sven nordiskt; mycket vanligt namn, särskilt i Syd- och Västsverige.
Svenning nordiskt (svenskt), förr vanligt i Västsverige.
Ex: Svenning Jonsson (1713-73), gästgivare i Öreryd, Småland (SvA 247:36).
Sverker svenskt.
Sverkil variant av Sverker, vanligast i Hälsingland.
Sylvester latinskt.
Såne se Sone
Söffring dansk form av Severin, av latinets Severinus.
Jfr Sören.
Söne se Sone
Sören yngre form av Söffring; vanligast i Syd- och Västsverige

T

Tage nordiskt (danskt) namn; vanligast i Skåne.
Teodor grekiskt.
Teofil grekiskt.
Teus kortform för Matteus.
Tideman tyskt, smekform av Didrik.
Namnet har funnits i Norden sedan medeltiden och inkom sannolikt först till städerna med tyska handelsmän, varpå det i en del bygder spred sig till allmogen, dock utan att någonstans bli särskilt vanligt; det har i formen Timan levt kvar till våra dagar i Vinslöv i Skåne.
Tidik, Tidrik se Didrik
Timan se Tideman
Timoteus grekiskt.
Ex: Timoteus, född 1820 i Borgnäs, Nyland, son till en skomakare (HisKi). I almanackan 9 maj före 1901.
Tobias grekisk form av ett hebreiskt namn.
Tol dialektal form av Tord.
Tolf fornsvenskt (av äldre Torulf).
Tolle fornsvensk smekform för Torlef; vanligast i Bohuslän.
Tomas grekiskt.
Torbjörn nordiskt; vanligast i Västsverige.
Tord nordiskt (av ett äldre Thorfridh).
Tore nordiskt (av ett äldre Thorir).
Torfrid se Tord
Torger nordiskt; förkom i Bohuslän.
Jfr Törje.
Torkel nordiskt (av äldre Torkettil).
Torla oklart ursprung (nordiskt?), förekom i Skåne.
Ex: Torla Oredsson, nämnd 1651, i Gräsljunga, Visseltofta.
Tormar nordiskt, förekom i Skåne.
Ex: Tormar Tulesson, levde i början av 1700-talet i Filborna, Helsingborg, och hans son Tulson Tormarsson.
Torsten nordiskt.
Torvald nordiskt.
Torvid se Tove
Toste smekform för Torsten.
Tove smeknamn för namn som Torvald och Torvid.
Troed sidoform till Trued.
Tron nordiskt; sentida variant av Trond, förekom i Härjedalen och Bohuslän.
Trotte nordiskt; vanligast i Värend.
Trued skånsk form av fornsvenska Torgot.
Jfr Troed.
Truls skånsk kortform av fornsvenska Torgils.
Tue se Tuve
Tule kortform av namn på Tor- med en efterled som börjar på l (t.ex. Torleif, Torlak och Torleg), förekom i Skåne.
Ex: Tule Nilsson, 1641-97, i Riseberga); variant: Tulle; jfr Tolle. - Modéer.
Tulson förekom i södra Småland och norra Skåne (Göinge).
Ture sidoform till Tore.
Tuve sydsvensk form av Tove; namnet förekommer på 1600-talet ofta i in danska form Tue.
Tyke nordiskt (danskt).
Tyko latinisering av Tyke.
Tyres dialektal form av fornsvenska Tyrgils (variant av Torgils).
Tönnes tyskt, kortform av latinets Antonius; en äldre form är Tönius.
Töres dialektal form av fornsvenska Tyrgils.
Törje dialektal form av Torger.
Törne nordiskt, av fornsvenska Thyrnir, förekom i Västergötland och Småland.
Ex: frälsefogden Törne Andersson i Södersjö, Lofta sn, Småland, död på 1690-talet. (J.A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 4:e delen, sid. 183)

U

Ubbe smekform för Ulf, förekom i Sydsverige.
Ex: Ubbe Nilsson, levde på 1690-talet i Frösboholma, Vittsjö sn, Skåne.
Udde fornsvenskt.
Ex: Udde Bengtsson (Örnflycht) död 1602/05 (SvA 217:650).
Ulf fornsvenskt.
Ulrik tyskt.
Une fornsvenskt; vanligast i Norrland.
Modéer sid. 69.
Unge, förekom i Skåne, sannolikt samma ursprung som Gammal.
Ex: Unge Tuvesson, 1631-99, i Brandsberga, Riseberga.
Uno latinisering av Une.
Urban latinskt.

V

Valdemar ryskt.
Valentin latinskt.
Valfrid tyskt.
Valter tyskt.
Vanik möjligen en form av Vernik, förekom i Norrland, främst bland samer.
Ex: Vanik Arvidsson (1736-1809) i Häggsjön, Åsele sn, Lappland.
Vaste kortform av fornsvenska namn på -vast (äldre -fast); förr vanligt i Östergötland.
Velam se Vilhelm
Ventsel slavisk kortform av Wenceslaw.
Verner tyskt.
Vernik diminutivform av Verner; förekom i Gästrikland och Dalarna.
Jfr Vanik.
Veste nordiskt, av äldre Veseti, Visäte, länge i bruk i Skåne.
Ex: Veste Olofsson, 1668-1736, i Farstorp, Riseberga sn, Skåne.
Viar nordiskt (säkerligen av äldre Vidar), förekom i Skåne.
Ex: Viar Nilsson, levde på 1670-talet i Stubbarp, Brunnby); variant Vier.
Vibjörn fornsvenskt; förekom i Östergötland.
Vidik tyskt, förekom bland bergsmanssläkter i Västerbergslagen under 1500- till 1800-talet och i prästsläkter i Västerås stift (t.ex. Harkman); varianten Vidrik förekom också i Sverige (används ännu Sønderjylland i Danmark).
Ex. i Svenska ättartal, 1894, s 222ff, SvA 243:894). - Hornby sid. 130.
Vifast fornsvenskt; förekom i Hälsingland ännu på 1600-talet.
Ex: Bonden Vifast Persson, Höjen nr 3, Rengsjö sn, levde under 1600-talets andra hälft.
Viktor latinskt.
Vilhelm tyskt; vanliga former i äldre tid varVillam och Velam.
Vilken tyskt; förekom i Norrland och Dalarna.
Villam se Vilhelm
Vimund fornsvenskt, fanns ännu på 1700-talet i Östergötland; en syd- och västsvensk sidoform var Vämund.
Ex: Vimund Birgersson (1732-1803) i Misterfall, Kisa sn, Östergötland (SvA 233:56).
Vincent latinskt; förekom i Norrland och bland vallonska släkter.
Vinnan sannolikt samma namn som danska Vigand av latinska Venantius; förekom i Blekinge (Medelstads härad).
Ex: Vinnan Persson, 1686-1758, i Sörby, Ronneby sn, Blekinge. - Hornby sid. 130.
Vitus latinskt (helgonnamn).
Förekom i Nättraby och Listerby i Blekinge på 1600- och 1700-talen, enligt meddelande från Annika Otfors. Ex: Vitus Andersson, Trossöbonden som trotsade Karl XI. Vidare arvnamn inom i präst- och upptäcktsresandesläkten Bering. I almanackan 15 juni före 1901. - Hornby sid. 131
Vivast se Vifast
Vollemar variant av Valdemar; förekom i Göinge i Skåne.
Vollrat tyskt.
Volmar lågtysk form av Valdemar.
Volter lågtysk form av Valter.

Y

Ygge yngre form av Ödger; förekom i Småland och Södermanland; variant: Ygger.
Yngve nordiskt.
Z-, se S-

Å

Åbjörn nordiskt; vanligast i Småland.
Åke nordiskt; vanligast i södra och sydöstra Sverige.
Åne(r) se Anund
Årad förekom i Skåne (ej att förväxla med Ored).
Ex: Årad Bengtsson, 1675-1719, i Nedre Glumslöv.
Åsle smekform för nordiska Aslak och Aslev; förekom i Småland.
Åsmund nysvensk form av Asmund.
Åstrad nordiskt; vanligast i Skåne.
Åsvid fornsvenskt (av nordiska Asvid), förekom i Norrland på 1500-talet.
Modéer sid. 69.

Ä

Ärnbjörn se Ebbe och Embjörn

Ö

Ödger fornsvenskt.
Jfr Ygge och Ögge.
Ögge yngre form av Ödger; förekom i Småland (Möre).
Öjar nordiskt; förekom i östra Götaland.
Öjvind se Önne och Öven
Önne yngre form av fornsvenska Önd(er), ursprungligen Ö(j)vind; förekommer i många stavningar: Öne, Önde och Önnert.
Örjan fornsvensk form av lågtyska Jurian, Jurien, en sidoform till Georg.
Jfr Göran.
Östen nordiskt; vanligast i Norrland.
Öven dialektal form av fornsvenska Ö(j)vind, förekom på 1600-talet och 1700-talet i Värmland (Järnskog och Karlanda), emellanåt stavat Even (jfr norskans Ejvind).
- Modéer.
Övid nordiskt; vanligast i Östergötland.
Ex: Övid Jönsson (1645-1716) i Skog, Vist sn, Östergötland.

 

Senaste nytt

2014-08-27 14:59
p4-vaermland-om-de-stundande-slaektforskardagarna
"Tusentals släktforskare till Karlstad" - I helgen är det dags för Släktforskardagarna. Sveriges Radio P4 Värmland intervjuar Hans Olsson och Eva Lejrin om den väntade anstormningen av släktforskare. Lyssna på inslaget på sr.se
2014-08-27 10:07
alla-partier-vaernar-kulturarvet
Sveriges Radios Kulturnytt har tittat närmre på vad partierna säger om hur kulturarvet bäst bör värnas. Kulturarvet har varit en hjärtefråga för Alliansen och alla riksdagspartier verkar bry sig. Men pengarna matchar inte visionerna. Frågan...
2014-08-26 09:58
faderns-svek-lade-locket-pa
I går sändes det första avsnittet av den nya säsongen av SVT:s programserie Vem tror du att du är. Avsnitt 1: Örjan Ramberg Först ut var skådespelaren Örjan Ramberg som ville veta mer om sin far. När Örjan bara var två år gammal lämnade han...
2014-08-20 13:46
hatta-emigrant
Har du "försvunna" emigranter i din forskning? Många som använder Ancestry kanske inte vet att det går att hitta emigranter i mönstringskort från första världskriget. Vill du inte teckna ett abonnemang kan du även söka mönstringskort på...
2014-08-18 09:54
slaektforskardagarna-2015-i-nykoeping
Nu har värdstaden för nästa års Släktforskardagar utsetts – Nyköping-Oxelösunds Släktforskarförening arrangerar i samarbete med Sveriges Släktforskarförbund och ArkivDigital Släktforskardagarna 2015. Arrangemanget kommer att genomföras på...
2014-08-14 15:54
snart-baer-det-av-till-karlstad
Om du inte redan har börjat ordna med det praktiska inför Släktforskardagarna i Karlstad är det hög tid att göra det nu. Årets mest efterlängtade händelse i släktforskarsverige äger rum den 29 - 31 augusti. Temat för Släktforskardagarna...
2014-08-12 18:14
slaektforskarnas-favoriter-bland-sociala-medier
Släktforskare är särskilt aktiva på sociala medier – om det vittnar otaliga grupper och sidor om släktforskning på till exempel Facebook. Den amerikanska tidningen Family Tree Magazine har listat de mest populära sociala medierna bland...
2014-08-11 17:40
dags-att-anmaela-sig-till-hoestens-slaektforskarkurs
Att intresset för släktforskning är stort märks inte minst på det stora utbudet av släktforskarkurser i höst. En sökning på kurser.se ger inte mindre än 114 träffar på sökordet släktforskning och det är allt ifrån nybörjarkurser till...
2014-08-08 18:00
du-har-vael-sett-nya-roetterbokhandeln
Tidigare i somras nylanserades Rötterbokhandeln. Nätbokhandeln fick ett nytt utseende, en ny plattform och en ny domän – www.rotterbokhandeln.se.  Nätbokhandeln för släktforskare 2008 blev Rötterbokhandeln, Sveriges...
2014-07-11 09:00
ga-pa-skrivarkurs-pa-slaektforskardagarna-sista-chansen
Passa på och vässa ditt författande i höst! Under Släktforskardagarna 2014 leder Eva Johansson, redaktör för Släktforskarnas Årsbok 2014, kursen Skriv för din släkt. Kursen består av två delar, dels seminarium på plats i Karlstad, dels...
2014-08-05 11:56
har-du-en-knepig-slaektforskningsfraga
Då finns möjligheten att få den besvarad i Släkthistoriskt Forum! Tidningen har nämligen till sin hjälp en hel rad sakkunniga släktforskare som tillsammans utgör en outsinlig kunskapskälla. Har du en bra fråga på lut – tveka inte! Skicka den...
2014-08-04 09:56
haer-aer-deltagarna-i-nya-vem-tror-du-att-du-aer
Nu är den nya säsongen av SVT:s programserie Vem tror du att du är i hamn. Sändningsstart är den 25 augusti och i den nya programserien är det sex nya kända artister, skådespelare och en VM-hjälte som får hjälp att söka sina rötter. På SVT:s...
2014-08-01 14:39
om-svenskar-och-foersta-vaerldskriget
Trots att Sverige som nation inte deltog i första världskriget påverkades många svenskar av de omtumlande världshändelserna. Många svenskar begav sig till kontinenten för att på olika sätt delta i kriget – som volontärer, soldater eller...
2014-07-30 18:14
flera-nya-handboecker-fran-slaektforskarfoerbundet-pa-gang
Många med rötter i Danmark eller Norge har upplevt att det är svårt att veta hur de ska ta sig vidare med hjälp av grannländernas arkiv. Men snart kommer det finnas hjälp att tillgå – till hösten planerar nämligen Sveriges Släktforskarförbund...
2014-07-07 16:09
Befinner du dig i trakterna av Västergötland och Närke i sommar är släktforskardagarna i Tivedstorp väl värt ett besök. För femte året i rad bjuder Nätverket för bygdeforskning i Tiveden in till Rötterdagar i Tivedstorp. Det blir som vanligt...