Startsidan "Avrättade"
Avrättade personer:
Gör en kommentar
Här finns möjlighet att kommentera den avrättning som nämns nedan, exempelvis ge ytterligare information om den eller de personer som nämns. Glöm inte att ange källor för de uppgifter som du lämnar.
| Landskap: | Värmland |
| Tidpunkt:
|
1833
|
| Brott:
|
Barnamord, Mord
|
| Text:
|
Den sista avrättningen i Fryksände.
Dystra minnen vidlåder den sist kända avrättningsplatsen i Fryksände. Den ligger i närheten av gamla landsvägen mellan Torsby och Östanå och kallas i dagligt tal för Långkroken. Platsen är i egenskap av häradsallmänning lätt att känna igen, då skogen på densamma står reslig och oavverkad i motsats till omgivningens kalhuggna marker. Kring en avrättningsplats spinner sägnerna sitt dunkla nät. Galgbacken injagar skräck och fruktan. I sin enslighet verkade den skräckinjagande i storskogen och avsikten härmed var väl också beräknad. Att tjäna syftemålet att vara till varnagel och idriva respekt för lagarna.
Minnena kring Långkrokens avrättningsplats ligger inte så långt tillbaka i tiden. Den enda och sista avrättningen som skedde där 1833 och många minnesgoda Fryksände och Lekvattensbor, har från sina fäder förmedlat de skräckminnen som finns efter den. På 1800-talet, före det år avrättningsplatsen togs i bruk, ägde ett giftmord rum i Vitsand. Makan och ett barn till Olof Larsson, Halla, som ligger mellan Överbyn och Gunsjögården, avled under mystiska omständigheter. Det var känt att Olof Larsson helst velat äga en annan kvinna och möjligen var detta anledningen som drev honom till giftmord av hustrun och av misstag kom mordet att kräva även ett av barnens liv. Han slagtröskade i gårdarna och innan han begav sig till arbetet, kokade han sig välling, som han åt. Innan han gick hällde han dock stryknin i den välling som återstod och som han beräknade att hustrun skulle äta av. Allt gick efter beräkning, men hon gav också åt barnet av den förgiftade vällingen och båda blev förgiftade och dogo. Den hemska gärningen lämnade honom dock aldrig i ro och misstankarna föllo från grannarnas sida över honom, att han bragt de sina om livet. Han blev mer och mer inbunden och slutligen gick prästen i församlingen till honom och talade ut med honom på en loge, där han tröskade. Han föll då i gråt och erkände sin missgärning. Saken blev anmäld till myndigheterna och rättegång följde, där han dömdes att mista livet som straff för sin gärning. Och med livet fick han sona sitt brott genom halshuggning i Långkroken.
År 1833 då han avrättades, gick ett långt tåg av människor från Torsby upp till Långkroken, berättade samtida. Det var den dödsdömde, bödeln, rättsbetjänter, myndighetspersoner och en från varje hemman, som förständigats att till varnagel närvara. Dessutom en hel del nyfikna naturligtvis. Olof Larsson bar på sina rasslande fjättrar och troligen övernattade han i Torsby, innan färden ställdes till Långkroken. Följet rastade i Skalltorp på vägen och sedan hade man inte så långt kvar till målet.
Vid avrättningsplatsen hade en massa människor samlats för att se halshuggningen. En del hade klättrat upp i träden för att kunna se bättre. När någon myndighetsperson ville jaga ned den, sade galgmannen: "låt dem sitta kvar, de kommer nog ner snart". På galgbacken hade tre pålar rests. En för kroppen, en för huvudet och en för handen. Handen dömdes han att mista för barnets skull. Somliga säger, att på mittstolpen hade ett kärrhjul anbragts, där kroppen skulle ligga. Innan man var färdig att läsa upp domen och skrida till handling, begärde Olof Larsson med bruten stämma, att få sjunga en psalm, som beviljades. Han sjöng:
"O, Herre Gud, vad har jag gjort,
nu först jag varse blivit,
att jag ej handlat som jag bort,
etc".
Han knäböjde under psalmsången, fick sedan lägga sig på stupstocken, bödelns hugg tog först handen och sedan huvudet. När huvudet föll, besannades bödelns ord: skräckslagna föll de nyfikna ned från träden. Den avrättades kvarlevor lämnades kvar på sina pålar. Den vita skjortan fladdrade kring den huvudlösa kroppen och de som hade vägarna förbi, gjorde sig i förskräckelse en ny väg omkring den fruktade platsen. Jong i Oppegården, Lekvattnet berättade att när han red till Fryksände där han läste för prästen, såg han den hemska synen mellan träden. Säkerligen ingen uppbygglig syn för en 14-åring som på återfärden sent på kvällen skulle rida platsen förbi. Detta är några uppteckningar om händelserna kring den sista avrättningen i Fryksände. Om Olof Larsson berättades, att han visade sig för sin son i en kolarkoja och att han låtit förstå att han fått frid och förlåtelse för sin hemska missgärning, dess svåra omständigheter till trots.
Än i dag finns tydliga märken av avrättningsplatsen i form av två djupa
gropar mellan träden.
|
| Källa:
|
Finnbygden 1953 Nr1 sid. 18
|
|
|
Meddelat av Cecilia Hedström
|
|
|
|
| Artikeln i Finnbygden 1953 Nr1 är behäftad med ett avsevärt fel - den avrättade heter här Olof Larsson från Halla. Enligt kyrkböckerna och domarna från alla rättsinstanserna upp till HD och Kungl. Majt. är det Olof Olsson från Kyrkonäset i Vitsand socken som avses. Samtliga handlingar från häradsrätt, hovrätt, HD och Kungl. Majt. finns på Riksarkivet i Marieberg under Justitierevisionens besvärsakt av den 22 december 1832 aktnr.78.
Min mormors mormors far, Bengt Ersson, vittnade i målet - därav mitt intresse.
Kommentar av Tom Hedström 03 dec 2004 kl 21:38
Stort tack, Tom Hedström, för ditt påpekande. Det ger mig tillfälle att komma in med en vädjan om mer fakta och en attitydförändring.
Det gäller att vara observant när det gäller finnbygdenskrivierna. Du Tom såg en topp på ett stort isberg.
Ambitionerna på området brukar ju inte precis omfatta det kritiska tänkandet. Antagligen eftersom målsättningen där är ganska så motsatt.
Artikeln du observerade har dessvärre MÅNGA avsevärda fel. Platsen för mordet är också bort i tok angiven. Vår sentida ikon Bror Finneskog var inte alltid så sanningsenlig.
Hörde honom och hans lokale uppgiftslämnare tala om denna historia långt innan den kom i tryck i hans tidning. Den fanns i många versioner och tyvärr brydde sig inte upptecknarna heller då om att göra ett riktigt urval.
Idag är det än värre, så Finneskog må vara ursäktad. Platsen Halla mellan Överbyn och Gunsjögården existerade och var bekvämast att ta till för då kunde alla se vyn från bussfönstret när de åkte förbi med Gunvald Janssons buss mot Nyskoga.
Annars pekade de som bodde i Åsteby ut Halla öster om Nedre Brocken när de åkte den
dåliga och smala vägen mot Vägsjöfors.
En mil norr om orten Åsteby vid Kyrkonäs låg ett annat Halla, nordväst om Övre Brocken, och även här kunde några peka ut stället.
Själv har jag hört med folk på alla tre platserna. Med tanke på hur mycket fel som förekommer i kyrkböcker, tidningar och även domböcker så är det tur att det fortfarande finns vederhäftiga muntliga traditioner att begagna i stället för avskrivare. De muntliga är förstås inte "inne" sen Sveriges Radio, Finnbygden och TV tog över i trakten.
Men du har rätt Tom Hedström. Personen hette Olof Olsson och inte Larsson. Din mm mmf Bengt Ersson bodde granne med honom så han visste. Han visste även att de mördade hette Marit Persdotter, f. 1798 och Olof Olsson, f. 1829 och fortfarande står deras riktiga namn i husförhörslängden för Åsteby.
Rester av vederhäftighet existerar. Du slog ett slag för saken Tom, även om det inte var din avsikt.
Kommentar av Björn Engholm 25 april 2006 kl 22:29
|
|
Gör så här för att skriva din kommentar:
- Skriv kommentaren (med källhänvisningar) i den stora textruten nedan.
- Skriv ditt riktiga för- och efternamn i rutan för namn.
- Om du finns med i Forskarkatalogen kan du också ange ditt användarnamn och lösenord där, så blir ditt namn automatiskt en länk till dina forskaruppgifter i katalogen (Obs! Forskarkatalogen, inte Anbytarforum).
|
