”Den 17 november (hade han) blifwit Kallad att döpa ett oächta bar uti Fugelsta by som var födt dagen före. Under framresan dit berettade barnföderskans moder att barnets far skulle vara corpral Dullfjär. När Liman framkom och förrän döpelsen begyntes tillfrågat barnets moder Maria Ersdotter hwilken månde vara barnets fader, hon icke strax swarat utan, uppå tillfrågan andra gången, svarade: Gud förbarma sig öfwer mig, fadern är min stiufson Albert Dullfjär. Som skiedde uti hennes släktingars närwaro: derföre för bettre säkerhet fant nödigt tillkalla trenne andra ehrliga wittnen, som oskylld, nembligen böndren Olof Persson i Fugelstad och Nils Olsson i Byom samt hustru Maria Larsdotter i Fugelsta uti hwilkas närwaro och å hörande Liman tillfrågat barnföderskan om barnafadren, då hon friwilligt swarade: jag hafwer aldrig befleckat mig ej heller med någon mansperson kommit i säng utan med min stiufson, och han är barnets retta fader: hwarpå barnet christnades som ännu lefwer.”Barnet en son döptes till Lars.

Vistades ofta på gården.
Vid Vittnes förhör med Maria Ersdotters pigor framkom det att Albert, så snart han var ledig från militärtjänsten, ville vistas på styvmoderns gård. Att de hade trivts med varandra var tydligt. En av pigorna förklarade: att visst hade hon sett Albrekt dela säng med styvmodern, men för att citera rättegångsprottokollet: aldrig såg eller hörde någon odygd af d dem”. Och ”nog såg ing och förstod att de wille wara tillhopa, men kunde inte sluta ondt för deras nära band”.
Albrekt förnekade först all skuld. Citat från rättegångsprottokollet:

”Iag kan wehl icke neka dertill att någon gång iag af oförstånd lupit i fåfängan som andra unga, hafwa lagt mig i säng bredewid stiufmoderen och somnat, men mig witterligen alldrig hafft någon beblandelse med henne”.

Bearbetning.
Då Albrekt inte ville erkänna sitt brott, fann häradshövdingen det nödvändigt att göra ett avbrott i förhandlingarna för att Albrekt skulle ”bearbetas”. Det skulle ske avpastorateta präster, prosten Renhorn och adjunkt Liman, och 6 av nämdemännen skulle vara närvarande. Hur denna bearbetning skedde, vet jag inte, men efter 1,5 timme var man klar att uppta domstolsförhandlingarna igen. Albrekt hade erkänt sin gärning vid bearbetningen.

Erkände.
Citat från protokollet: ”hwar uppå Albrekt nu förtogs uti sittande rett och honom detta förelästes med tillfrågan om icke så sant är men nekade icke härtill, säjandes ja det må så vara och blifwa derwid, jag erkänner at så är”.

Nämnden bad för deras liv.
Nämnden kände väl till att detta mål var en ”dödssak” och önskade avlägga förbön för de anklagade om förskoning från dödsstraffet. Häradshövdingen särskådade noga, för att citera protokollet, ”denna Casus till sina omständigheter efter guds lag 18 & 20 cap. i 3:e
Mose bok, derest uti 11 vers af 20 capit..” etc.

Ingen tvekade för dödsstraff.
För häradshövdingen rådde ingen tvekan. Lagen var så klart framställd att något tvivel om domen inte kunde föreligga. Efter rekapitulering av brottet fälldes alltså följande dom:
”För den skull dömmes Maria Ersdotter och Albrekt Nilsson(det är felskrivet i domboken: Där står Nils Albrektsson) efter tjugonde capit 11 vers i 3:e boken av Mossis till döden och at mista lifwett men till underdånigst föllje af rättegångsprossesen underställer Retten denna sin dom Höga Kongl. Håffretten”.
Jag ser framför mig hur häradshövdingen efter uppläsandet av domen allvarligt betraktade de skyldiga. Nämndemännen tror jag undvek att se upp, sannolikt kände de en djup olust. Båda skyldiga var omtyckta och hade haft ett gott anseende i bygden. Albrekt hade liksom fadern deltagit i karolinertåget och undkommit med livet. Hans uppgift vid hemkomsten blev att trösta den relativt unga änkan. Därvi hade en varm vänskap dem emellan uppstått.

Adjunkten flyttade.
Adjunkten Lidman, som genom sitt tjänstenit bidragit till att brottet uppdagats och blivit föremål för rättens behandling var, skulle jag tro, uppfylld av en känsla att ha tjänat Gud och rättvisan. Av någon anledning trivdes han därefter inte längre i Brunflo utan sökte och fick en kaplantjänst i Grundsunda. Enligt Härnösands stift herdaminnen var han där en besvärlig person och fick bl.a. varning för fylleri.

Avrättning. Hovrätten fastställde Brunflo häradsrätts dom. Den 19 juli 1721 blev de halshuggna. Platsen för avrättningen känner jag inte till, inte heller vem skarprättaren var. Jag kan inte undgå att fundera att fundera över hur bödeln kände det. Det fanns säkert många skäl till att Kongl. Maj:t såg sig föranledd att i en stadga för exekutioner, utfärdad den 3 november 1690, varna för slapphet:
”Emedan wij med Misshag förnimma att wijd execuerande på de som för sina Missgärningar äro till Döden dömde esomofftast en stoor Oreda och Förargelse skal sig tilldraga deraf att icke allenast Fångarne med alt för mycket wijn heller andra Drycker blifwa beswärande och så försåffade at sig intet kunna till Döden bereda, mindre någon omsorg som sin Själs Salighet wid Dödztimman hafwa, uthan at Skarprättarne jämväl sig med Dryck så öfwerflöda at de icke förmå sine Embeten rättel, derwijdförrätta.” Etc, utmynnande i en maning, inte till full avhållsamhet, utan till måttlighet.