Hädangångna släktforskare
Obituaries

Här nedan publiceras nekrologer över avlidna släktforskare. Nekrologer som önskas införda sänds till Nättidningen RÖTTER.

PER-GÖSTA LINDQUIST
Född 16 nov 1923 i Danderyd, död 21 febr 2002 i Ryssby

Den outtömlige släktforskaren och handelsläraren PG Lindquist gick ur tiden den 21 februari 2002. Här nedan finns en omskriven artikel som tidigare varit publicerad i Ovansiljans Släktforskares tidskrift Genklang (dec 1998).

Till minne av PG Lindquist

Det brukade heta om PG Lindquist, tidigare ordförande, sekreterare och kassör i Ovansiljans Släktforskare att han viste mer om våmhusborna och deras släkt än de själva. Trots att han är född i Danderyd utanför Stockholm och uppväxt i Småland.

Nu är det över 15 år sedan han övergav oss och flyttade tillbaka till sitt barndoms Småland, och vi kan förmoda att han på senare tid visste mer om ryssbybornas släkt än de själva vet. P G, eller Pelle som han själv föredrog att skriva sig, kom till Dalarna och Våmhus 1965 och han blev snabbt en känd profil i trakten, från omkring 1975, då han blev sjukpensionär ägnade han mycken tid åt släktforskning, studiecirklar, fria aktiviteter i skolan och att hjälpa männsikor som kört fast i sin strävan att hitta ännu en länk i släktkedjan.

Outtömlig släktforskare
Att försöka prata med honom om släktforskning, har nästan alltid varit ogörligt. Precis som släktforskning är ett outtömligt ämne, som ständigt leder in på nya intressanta stickspår, ledde en enda fråga till Pelle in på otaliga stickspår i hans outtömliga svar.

Om sin morfars far, majoren Rosenkvist har han en gång berättat att Han ropade in predrikstolen och altarringen från Edshults gamla kyrka på auktion, och använde predrikstolen som hundkoja och hönshus och altarringen blev stängsel kring svinstian.

År 1981 startade Pelle Släktforskarföreningen Våmhusfjärdingen, föreningen finns ännu kvar fast den idag ligger i vila. Ganska snart insåg PG att behov fanns av en mer omfattande förening, och den 13 juni 1983 bildades Ovansiljans Släktforskare som ett led i det växande intresset för släktforskning i regionen. PG satt själv som ordförande fram tills han 1986 flyttade till Ryssby. Under föreningens första år, med PG vid rodret byggdes den omfattande samlingen av mikrofilmer och annan släktforskarlitteratur upp, PG var en mästare på att skaffa föreningen ekonomiska resurser, bl a genom bidrag från församlingarna och biblioteksledningen. Att idag bygga upp ett sådant arkiv hade varit en omöjlighet för en förening av Ovansiljans storlek. Som den entusiastiska släktforskare PG var, satt han också med som föreningens ombud den 25 oktober 1986 i Göteborg och röstade för bildandet av Sveriges Släktforskarförbund. Föreningens styrelse har genom åren visat sin uppskattning för P G:s pionjärs arbete, och t ex utsett honom till representant vid släktforskarförbundets riksstämmor ett flertal gånger, och valt honom som hedersmedlem i föreningen.

Inför P G:s 75-årsdag den 16 november 1998 korades han till Hedersordförande i Ovansiljans Släktforskare och förärades med en symbolisk ordförandeklubba samt blommor som skickades till hemmet i Ryssby. Vi vill med dessa rader visa vår stor tacksamhet för hans insatser för släkt- och hembygdsforskningen i Ovansiljan och Sverige. PG sörjes närmast av hustrun Annbritt samt barnen Jesper och Viktoria.

JOHAN DANIELSSON
Född 11 febr 1952 i Skällvik, död 2 aug 1997 i Stockholm

Släktforskaren och boksamlaren Johan Danielsson, Stegeborg och Stockholm, har avlidit i en ålder av 45 år. Han var född på Stegeborg utanför Söderköping, som tredje son till godsägaren Ragnar Danielsson och hans maka Alice, född Florman. Efter studier i bl.a.Sigtuna bodde Johan många år i London innan han i början av 80-talet slog sig ned i Stockholm.

Redan i mycket unga år kom han att intressera sig för sin släkts historia och bedrev allt sedan dess omfattande forskningar i flera olika länder. Hans morfar var den berömde flygaren Carl Florman, och via dennes mor, Ida Bonde av Björnö kom han in på stora delar av den svenska högadeln, vilket gjorde honom till något av expert på detta område.

Under tiden i London assisterade han emellanåt vid redigerandet av de engelska adelskalendrarna (Burke´s och Debrett´s Peerages) samt var kort före sin död aktiv med sammanställningen av kompletteringsbanden till Elgenstiernas "Den Svenska Adelns Ättartavlor".

Hans andra stora intresse var böcker, särskilt sådana med historisk och genealogisk anknytning och han hade genom åren bl.a. lyckats få ihop en komplett uppsättning av den berömda "Almanach de Gotha".

I släktforskarkretsar var Johan känd som en gladlynt, positiv och hjälpsam person, som gärna lyssnade på sina släktforskarvänners berättelser om framgångar och motgångar i arkivens gömmor, och som gärna också bidrog med egna faktaspäckade redogörelser eller hisnande skrönor.

Gift sedan 1987 sörjes han närmast av hustrun Lidka, född Pankowska, barnen Regina Maria (Reginka) och Johan Casimir (Jasiu), samt av föräldrar och syskon.

Ted Rosvall

SVEN DALHAMMAR
Född 10 juli 1908 i Uppsala, död 11 mars 1997 i Nora

Bergsingenjören och släktforskaren Sven Dalhammar har gått ur tiden. Bland hans många gärningar märks att han startade och länge drev släktforskarföreningen i Nora. Här tecknar dottern Elisabeth Thorsell (redaktör för Släkthistoriskt Forum) ett porträtt av fadern.

Bergsingenjör, som verkade bl.a. vid Ställbergsbolaget i Ludvika, och vid Johnson-koncernens gruvavdelning. Under Svens sista tid i arbetslivet drabbades den mellansvenska gruvnäringen av en övermäktig utländsk konkurrens, och han fick avsluta sin gärning i gruvhanteringens tjänst med att lägga ner de månghundraåriga gruvorna i Pershyttan och Norberg, något som inte var i enlighet med hans många anor bland bergsmän och gruvbrytare i Värmland. Som pensionär bosatte han sig i Nora.

Svens mor, Alma Svensson, var en humoristisk bergsmansdotter från Nordmark i Färnebo härad, som lärde sin son många trivsamma talesätt, och som också berättade en del familjetraditioner. Den som fick Sven att börja forska var en uppgift om att familjen på något sätt var släkt med Anna Maria Lenngren. Den typen av traditioner har fått många att börja forska, men det är ju inte alltid den kan visas vara sann. Men det var den i detta fall, Anna Maria Lenngrens mor Märta Johanna Florin var syster till Almas farmors mormor. Detta fick Sven att framöver forska en hel del både i Nordmark och Ransäter-Lysvikstrakten. Han samlade en hel material om moderns förfäder, men mer än hennes antavla, som trycktes i Svenska Antavlor, blev aldrig publicerat.

Ett problem på den kanten som sysselsatte Sven i bortåt sextio år var hans morfars farmor, Cajsa Jonsdotter, som enligt hennes mans egen anteckning i familjebibeln skulle varit född 1766 i Gåsborn, men som aldrig identifierats. Det värmländska arvet var starkt, och han räknade sig alltid som värmlänning och tillbringade gärna somrarna där på sitt ägandes Mögsjöhyttan i Färnebo.

Fadern, Albert Carlsson, hade sina rötter i Vänersborgstrakten, i socknar som Gärdhem och Norra Björke och i Gestad och Bolstad på Dal. Det raka fädernet bar till östgötasläkten Ljunggren, tidigast känd i Bjälbotrakten runt sekelskiftet 1700. Den kanske mest intressanta personen på den kanten var prosten Carl Adolph Carlsson (1800-1858), som bl.a. var den siste svenske prästen på St Barthélèmy innan han blev kyrkoherde i Vänersborg.

Som en obotlig föreningsmänniska var förstås Sven med och bildade Nora Släktforskarklubb i mitten av 1980-talet och var dess ordförande så länge krafterna räckte.

Svens samlingar av anteckningar, gamla brev och fotografier har nu hamnat hos hans forskande dotter Elisabeth Thorsell. Möjligen går släktintresset vidare, en av Förbundets yngsta medlemmar är barnbarnsbarnet Isabella Thorsell, f 1988.

Elisabeth Thorsell

OSCAR HANSPERS
Född 20 aug 1909 i Gagnef, död 31 dec 1996 i Borlänge

Den legendariska dalaforskaren Oscar Hanspers gick ur tiden den 31 december 1996. Här nedan finns nekrologen i Borlänge tidningen (17 jan 1997) och en artikel som berättar om hans liv.

Till minne av Oscar Hanspers
Meddelandet om Oscar Hanspers bortgång var inte oväntat men väcker tankar till liv. I första hand tankar om vilken betydelse han haft för vår förening Släkt och Bygd i Borlänge. På 1950-talet började han leda kurser i släktforskning. Verksamheten startade i en byggnad vid prostgården, fortsatte i biblioteket i Romme för att i början av 1970-talet flyttas till en studielokal i Borlänge bibliotek.

Med sina gedigna kunskaper fängslade han sina kursdeltagare och hos några av dessa började tanken på en släktforskarförening växa fram. 1972 bildades Föreningen Släkt och Bygd i Borlänge, och Oscar var under några år dess sekreterare. Som sådan var han en viktig stöttepelare under föreningens första tid och blev på grund av sina insatser föreningens första hedersmedlem.

Oscar ville också sätta in våra förfäder i ett historiskt och socialt sammanhang och sin hembygdsforskning redovisade han i artiklar om bebyggelsehistoria, historiska händelser och enskilda människoöden. En stor del av dessa forskningsresultat överlät Oscar till Släkt och Bygd. Det är en ovärderlig gåva, som föreningen med största varsamhet kommer att bevara till efterföljande generationer.

I stor tacksamhet kommer vi att minnas Oscar Hanspers och hans insatser för hembygds- och släktforskningen i vår bygd.

Styrelsen för Föreningen Släkt och Bygd i Borlänge

I nummer 3 1996 av medlemsbladet Tunarötter, fanns följande artikel om Oscar Hanspers, skriven av Britta Andersson:

Om Oscars barn- och ungdomstid berättar Anders Hane, som bor på Tallbacken i Gagnef: "Oscar föddes den 20 augusti 1909 här i byn. Far hans hette Hanspers Per Mattsson (* 1874), och hans mor var Carls Kari Ersdotter (* 1878). De var från Tallbacken båda två och var gammalt gagnefsfolk. Oscar hade en äldre bror, Erik Alfred, som omkom i en drunkningsolycka i två- treårsåldern. Oscars mor dog också innan Oscar nått upp till skolåldern. Men han hade en faster, Hanspers Anna Mattsson, som tog hand om honom. De bodde tillsammans, tror jag. Jag minns att fastern var en ovanligt snäll människa och hur hon skötte om Oscar på bästa sätt. 'Oscar, kom in och byt strumpor!' kunde hon skrika, då Oscar blivit våt om fötterna, och det kunde hända både tre och fyra gånger på samma dag.

När Oscar var i tioårsåldern - tror jag - tog familjen emot en fosterson, Erik Gidevall, men han for till Amerika 1926. Han lever än och är 94 år nu.

Jag och Oscar satt tillsammans i skolan i sju år. Oscar var duktig i skolan och han läste jämt. Jag vet inte om det var något särskilt han var intresserad av. Han läste nog allt han kom över. Sen började Oscar studera på Hermods, och sen läste han väl vidare. Han vart då beläst. Och snäll var han. Ingen kan då vara snällare än han var. Far hans gifte om sig senare med Karls Anna från Gärdesholen i norra Gagnef. Hon hade varit hans hushållerska. Men då var nog Oscar rätt så gammal, och han hade nog flyttat hemifrån och lämnat Gagnef för att studera vidare." Så långt Anders Hane.

Genom vidare studier skaffade sig Oscar behörighet att inskrivas vid universitet och kom så småningom till Lund. Anders Hanes uttalande "Han vart då beläst" stämmer verkligen. Utrustad med ett alldeles särskilt gott minne kunde han lagra en ansenlig mängd kunskaper och också hålla dem aktuella. Som reseledare visade han mycket god kännedom om geografiska och historiska förhållanden på olika platser. Även svenska språket och ess historia var föremål för hans intresse, något som gjorde honom till en fängslande berättare och en god skribent.

Giftermål och arbete
På 1940-talet fann Oscar sin livskamrat i Astrid Vigård från Nacka och de förlovade sig 1942. Dottern Karin Persson berättar att Astrid under förlovningstiden bodde i Bro och Oscar ovanpå Arcos verkstadslokaler i Buskåker. 1951 gifte de sig och flyttade till ett hus snett emot Stora Tuna kyrka. Astrid hade då tjänst som barnavårdsman i Stora Tuna socken. Ungefär vid den tiden anlitades Oscar som "arkivarie" för att bringa ordning bland kyrkböcker och kyrkliga handlingar, inte bara i Stora Tuna utan också i många andra församlingar i Dalarna. Kanske var det i kontakt med de kyrkliga originalhandlingarna, som hans intresse för släktforskning växte sig starkare.

Kyrkomannen
Sin religiösa förankring har Oscar Hanspers i Svenska Kyrkan. Vid sidan av det mer världsliga arkiveringsarbetet åtog han sig en uppgift av rent andlig natur. I hela 21 år, 1953-1974, var han ordförande i Stora Tuna Församlings Kyrkobrödrakår. Fix Emil Eriksson, som övertog ordförandeskapet 1975, berättar ungefär så här om sin föregångare: "Oscar Hanspers var en drivande kraft - initiativrik och uppmuntrande i arbetet. Han var också insatt i kyrkohistoria och kunde ge små föreläsningar vid sidan av det ordinarie arbetet i lekmannakåren. Men han var klok nog att också kunna lyssna - kanske för att kunna berika sig med något, som han inte kände till. Något som vi åtskilliga gånger förundrade oss över var hans enastående förmåga att komma ihåg. Ur minnet plockade han utan dröjsmål fram uppgifter om mötesbeslut och årtal. Det var något han var ensam om."

Släktforskaren
Verksamhetsledaren för Vuxenskolan i Borlänge, Ann-Marie Thuresson, har god kännedom om Oscars insatser inom släktforskningen, och hon berättar så här: " Oscar ledde under många år kurser i släktforskning . Han började på 1950-talet som cirkelledare inom Svenska Landsbygdens Studieförbund, som senare ändrade namn till Vuxenskolan. De första kurserna hölls i en byggnad vid prostgården, där man hade tillgång till kyrkliga handlingar i original. Efter något år flyttades kursverksamheten till biblioteket i Romme. Oscar med fru och dotter flyttade också till Romme i slutet av 1950-talet. Hit kunde man inte flytta kyrkböckerna så här började man använda mikrofilm. I början av 1970-talet iordningställdes ett forskarutrymme i Borlänge bibliotek, och sedan den tiden bedrivs släktforskningen där.

Oscar utförde också en mängd släktutredningar på beställning. Under många år tog han åt sig sådana uppdrag, ända tills hans alltmer avtagande synförmåga tvingade honom att upphöra med forskningen. Men Oscar ville också veta något om våra anfäders leverne och om den bygd de levt i, så vid sidan av släktforskningen ägnade han sig också åt hembygdsforskning. Många artiklar om bebyggelsehistoria, historiska händelser och enskilda människoöden publicerades i tidningar och skrifter av skilda slag. Han deltog också i arbetet med nyutgåvan av prosten M.A. Sahlstedts sockenbeskrivning Stora Tuna Minnesdöme genom att korrekturläsa verket, och det var ett mycket krävande arbete.

Han företog många resor till olika arkiv, ofta i sällskap med kursdeltagare. Det berättas att han var mer hemmastadd i dessa arkiv, än de som tjänstgjorde där. Överallt blev han respekterad för sina gedigna kunskaper och sin noggrannhet. Att Oscar var mycket skicklig är jag den första att intyga. Jag var både anordnare av och deltagare i kurserna, och det var en fröjd att få arbeta tillsammans med Oscar."

Släkt och Bygd
Några av Oscars kursdeltagare blev så intresserade, att de ville sammansluta sig för att kunna vidmakthålla och underlätta släktforskningen. Detta resulterade i att Föreningen Släkt och Bygd i Borlänge bildades 1972. Det lär vara en av landets äldsta släktforskarföreningar. Oscar utsågs till dess första sekreterare och idag är han hedersledamot i föreningen. En stor del av sina forskningsarbeten i form av antavlor, bygde- och folklivsskildringar har han skänkt till föreningen. Det är en ovärderlig gåva, som föreningen i största tacksamhet kommer att bevara till efterföljande generationer.

Reseledaren
Samtidigt som Oscar forskade och ledde kurser, verkade han också som reseledare. I kyrkans regi ordnades resor till andra församlingar, och syföreningarna hade också en årliga utflykter. Med sin anknytning till Stora Tuna församling var Oscar den självskrivne guiden. SLKF, senare CKF, anlitade också Oscar som ledare vid sina resor. Mycket väl påläst och med en god berättarförmåga kunde han ge resenärerna upplysning om folk och förhållanden på alla platser efter resvägen. Det var både upplysande och underhållande, och att resenärernas antal ökade var till största delen Oscars förtjänst.

1952 började Borlänge Tidning i samarbete med SJ:s resebyrå att arrangera resor. Med Oscar som ledare, blev dessa oerhört populära. Från att ha varit kortare turer i vårt eget landskap, utökade resorna i både tid och längd, och utflykter hemmavid varvades med riktigt långa färder i hela Europa. Chaufförer har berättat att de gärna körde de resor som Oscar planerat, för då visste de att allt var mycket noggrant förberett. Resenärerna hade tydligen samma åsikt, för resorna var alltid fullbokade. Nils Hane i Ålkilen, Oscars arbetskamrat, har delgivit mig bilden av Oscar som reseledare. Han berättar också att en buss under en resa i Finland körde rakt in i en lastbil. Oscar skadade sig då och fick långvariga sviter i benen. Efter den händelsen hämtade han sig aldrig till fullo.

Fotograf och naturälskare
Under sitt växlingsrika liv och framför allt under sina resor, fick Oscar många tillfällen att bruka sina kameror, både som stillbildsfotograf och filmare. Dottern Karin berättar att hennes far samlat lådvis med bilder, allt mycket noggrant märkt med plats och datum. "Men vi har inte många kort på honom, för han ville helst stå bakom kameran själv," säger hon, "och att han var en duktig fotograf, intygas av många, som sett hans bilder.

Han var också en stor naturälskare, och i naturen hittade han ofta sina fotoobjekt. När barnbarnen var små tog han dem med på långa promenader, och berättade om och fotograferade allt de träffade på. Då hade mina föräldrar sålt huset i Romme och flyttat till ett av Dagnyhusen på Hagalund och hade lite mer tid för vanligt vardagsliv. Tidigare var pappa alltid upptagen av något projekt. Om han inte var på resa, planerade han en resa eller satt i telefon."

Den 10 januari 1992 lämnade Astrid jordelivet och inte långt därefter började Oscars livskraft att avta. Han bor nu på Åkershem i Kvarnsveden. Alla som jag har talat med har beskrivit Oscar som en genomgod, stillsam och ytterst noggrann människa, med gedigna kunskaper, som han gärna delade med sig av åt andra. Anders Hanes utlåtande om Oscar har besannats: "Han vart då beläst. Och snäll var han. Ingen kan då vara snällare än han var."

Ett hjärtligt TACK till alla som så tjänstvilligt svarat på mina frågor.