Language button

in english

BT Login

Logga in Skapa konto

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn
Användarnamn
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

Malexander: Vigda i Malexander 1671–1744

Av Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. , Kalmar (tel 0480-146 55)
Uppdaterad 17 december 1996

Detta är inte en avskrift av Malexanders vigselbok under 1600- och 1700-talet, utan en bearbetad och kompletterad version. Vigselboken är ett delresultat av mitt arbete med att genealogiskt kartlägga befolkningen i Malexander, Åsbo, Torpa och Ekeby socknar i Östergötland samt Säby i Småland.

Detta är inspirerat av Bo Lindwalls projekt i angränsande socknar i södra delen av Östergötland. Tyvärr saknas uppgifter för åren 1700-1714. Det beror på att kyrkböckerna fördes väldigt slarvigt och sporadiskt av kyrkoherden som tjänstgjorde i Malexander dessa år. Detta påpekas också nogsamt av hans efterträdare. Bokstaven (h) framför bruden antyder att hon varit gift tidigare. Samma tillstånd för brudgummen antyds med (änkl). En del ortnamn har inte kunnat identifieras, eller varit mycket svåra att läsa. Alla tips om dessa liksom även andra upplysningar från socknen mottages tacksamt på e-postadressen ovan.

Hämta listan här (pdf)

Malexander: Döda i Malexander 1671–1744

Av Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. , Kalmar (tel 0480-146 55)

Detta är inte en avskrift av Malexanders dödbok under 1600- och 1700-talet, utan en bearbetad och kompletterad version. Födelseboken är ett delresultat av mitt arbete med att genealogiskt kartlägga befolkningen i Malexander, Åsbo, Torpa och Ekeby socknar i Östergötland samt Säby i Småland.

Arbetet är inspirerat av Bo Lindwalls projekt i angränsande socknar i södra delen av Östergötland. Tyvärr saknas uppgifter för åren 1700–1714. Det beror på att kyrkböckerna fördes väldigt slarvigt och sporadiskt av kyrkoherden som tjänstgjorde i Malexander dessa år. Detta påpekas också nogsamt av hans efterträdare. Siffrorna i anmärkningskolumnen står för angiven ålder enligt dödboken; m står för månad, v för veckor. Vidare finns en kort notering om uppgivet civilstånd i förekommande fall. En del person- och ortnamn har inte kunnat identifieras, eller varit mycket svåra att läsa. Alla tips om dessa liksom även andra upplysningar från socknen mottages tacksamt på e-postadressen ovan.

Hämta listan här (pdf)

Med rötterna i Centraleuropa

 

Om släktforskning i Transsylvanien

Av Carl Szabad (publicerad 27 feb 2006)

Praktiskt taget alla svenska släktforskare upptäcker förr eller senare någon släktrelation från annat land. 1500-talets tyska köpmän, 1600-talets valloner eller skotska legoknektar, 1700-talets tyska smeder, 1800-talets judiska handelsmän samt 1900-talets finska, italienska och jugoslaviska arbetskraftsimport är några av de grupper som berikar svenska antavlor.

Jag har också, liksom alla andra svenskar, nu levande släkt i andra länder, mest i USA eftersom en stor del av Sveriges befolkning utvandrade dit, men även i Tyskland och Rumänien.

Den 18 juli i somras satt jag på kvällen med min livskamrat Gunn och tolken Maria hemma hos en katolsk präst i en liten bergsby i Karpaterna och hade just funnit min farfars farfar i en födelsebok från 1700-talet. Det här är historien om hur jag kom så långt i forskningen på min fars sida. För att underlätta för den som vill följa släktleden i uppsatsen har jag gjort en grafisk sammanställning (se längre fram). Jag har då bara tagit med de personer i min släkt som är omnämnda i artikeln samt deras inbördes relationer.

Min far är född i Transsylvanien, i den del av Rumänien som före första världskriget tillhörde Ungern. Han har följaktligen alltid räknat sig som ungrare. Det är nu 60 år sedan han kom till Sverige för att studera. Sedermera har han som konstruktör och tillverkare av kameror och annan fotoutrustning gjort sig internationellt känd och ingen har i det avseendet sett honom som annat än svensk, det underliga namnet till trots. Szabad (uttalas ’Sábadd’) är ungerska och betyder ’fri’ och är i sin tur taget, men mer om det senare.

Min farfar var född Loy. Han var med om att bilda det socialdemokratiska partiet i Transsylvanien i början av 1900-talet och i samband med det lade han till Szabad. Han blev kvar i Transsylvanien när först den ena sonen 1936 flyttade norrut och efter kriget även den andre. Den svåra situationen i de trakterna både före, under och efter andra världskriget gjorde att farfar aldrig fick möjlighet att besöka någon av sönerna utan avled där 1954. Min farmor dog redan 1930.

Släkten Loy kommer ursprungligen från Frankrike hade jag fått höra av min far. Det bekräftade också mina kusiner i Danmark, dit min farbror flyttade efter andra världskriget. Så mycket mer visste jag däremot inte. Namnen på min farfars och farmors föräldrar hade jag fått från min far och deras födelseår hittade jag på en korsstygnstavla i Danmark sydd av min farbrors första fru. Det var hela mitt källmaterial fram till 1978.

När jag det året bestämde mig för att ägna semestern åt en biltur till Rumänien hade jag i flera år forskat i min mors ångermanländska anor och tyckte jag hade kunskap nog att gå vidare på min fars sida. Hans intresse för släkten var emellertid ganska svalt, det var något han hade lämnat bakom sig när han flyttade hit tyckte han. Trots det lyckades jag lirka ur honom en del fragmentariska uppgifter om hans ursprung inför resan.

Mitt mål var en stad i norra Transsylvanien som heter Baia Mare där min far växte upp. Han var egentligen född i en annan stad, Zalau, men flyttade till Baia Mare vid ett års ålder. Efter en äventyrlig resa genom Östeuropa var jag i viss mån förberedd på vad som skulle komma. Att oanmäld gå in på ett arkiv i Rumänien för att börja släktforska visade sig vara otänkbart, jag blev vänligt men bestämt hänvisad till Rumäniens ambassad i Stockholm. När jag nu för första gången ändå var i min fars hemstad passade jag i alla fall på att leta rätt på den kyrkogård där min farfar och farmor var begravda.

En rumänsk kyrkogård associerar nog de flesta med Draculafilmer och i verkligheten finns det åtskilliga likheter. Ett kompakt gytter av nya och gamla stenar, stora monument och små stenplattor. Trots det lyckades jag faktiskt via ett medhavt foto från 1958 hitta deras gravsten och dokumenterade den noggrant.

Väl hemma i Stockholm kontaktade jag den rumänska ambassaden som ställde sig mycket frågande till begreppet släktforskning. Där hänvisade man mig i stället till den svenska ambassaden i Bukarest. Jag skrev ner dit och fick svar från ambassadören och (som jag långt senare upptäckt) släktforskaren Hans Sköld att jag måste vända mig till stadsarkivet i Baia Mare! Cirkeln var sluten.

En envis släktforskare ger inte upp så lätt utan jag skrev ner till arkivet på både tyska och engelska och fick naturligtvis aldrig något svar.

Fem år senare, 1983, får jag ett mystiskt brev från en dam i Bonn som skriver att hennes svärson är intresserad av släkten och undrar hur mycket jag känner till om den. Det märkliga är att brevet är ställt till mitt företags adress. Jag ringer emellertid omedelbart upp henne för att höra hur vi är släkt. Hon vet inte så mycket mer än jag men hävdar att hennes svärson inte vågar ta direktkontakt eftersom rumäner inte får kommunicera med utlänningar hur som helst. När jag skriver och undrar var hon fått min adress ifrån blir det tyst och jag får mina misstankar bekräftade. Det är alltså den rumänska säkerhetspolisen Securitate som fått tag i mitt brev till arkivet fem år tidigare, skrivet på företagets brevpapper, och nu försöker skaffa sig information om mig!

Det går ytterligare några år då jag koncentrerar mig på min forskning i Ångermanland, men i december 1989 störtas den rumänske diktatorn Ceaus¸escu. Landet får en ny demokratisk regim och mitt intresse för den rumänska (ungerska) grenen gör sig påmint igen i och med att förutsättningarna för att forska förändras. På våren 1990 gör jag ett nytt försök att kontakta den tyska damen. Vi får åter kontakt och nu lyckas vi reda ut det verkliga förhållandet, mina misstankar om säkerhetspolisen var falska. Hennes svärson Mircea Zaciu är i själva verket en syssling till mig och han vore mycket glad för ett besök nu när gränserna öppnats och inpassering i landet avdramatiserats. Men hur hade han fått tag på min adress?

På sommaren 1990 åker jag för andra gången ner för att söka mina rötter och den här gången har jag en släkting att bo hos. Jag blir emottagen nästan som en förlorad son hos Mircea, som bor i Transsylvaniens huvudstad Cluj och är en 62-årig professor i litteraturhistoria. Redan första kvällen sitter vi länge och utreder de grenar av släkten som tidigare varit obekanta för mig. Hans farmor och min farfar var syskon så hans kusiner och senare generationer var vita fläckar i min släktutredning. Han kunde också bekräfta historien om det franska ursprunget, som han i sin tur hört av sin farmor, dock utan närmare tids- eller generationsangivelse.

Jag fick också förklaringen på hur han hade fått min adress. I början på 1980-talet hade han själv blivit intresserad av släkten Loy och hade då besökt stadsarkivet i Baia Mare, där släkten hade bott. Som professor hade han fått gå omkring obehindrat i arkivet och hade där under sina efterforskningar funnit mitt brev instoppat som bokmärke i en födelsebok och noterat vårt nära släktskap!

Efter ett par dagar i Cluj kunde jag för andra gången besöka Baia Mare. Den här gången var jag dock bättre förberedd. Mircea hade kontaktat arkivchefen där som var en gammal elev till honom och som han därför kunde kommendera att hjälpa oss. En annan före detta elev till honom var fransklärare i Baia Mare och hon fick ledigt från sitt arbete för att tolka åt oss på arkivet. Förhållandet lärare - elev har uppenbarligen en annan dimension i Rumänien än hos oss. Vi kom till arkivet vid 9-tiden på morgonen och såg fram mot en givande dag. Dana, som vår tolk hette, kom snabbt in i problematiken och kunde beställa fram vad vi ville. Arkivchefen var däremot inte alls förtjust över att det kom utlänningar till hans alldeles egna arkiv. Det framkom tydligt.

Nu måste jag göra en utvikning och förklara hur Rumänien är uppdelat. Landet består av 43 storkommuner där Baia Mare är centralort i kommunen Maramures¸, som ligger i landsdelen Transsylvanien. Varje kommun innehåller ett antal mindre städer eller byar som alla har en eller flera kyrkor. Begreppet församling som vi är vana vid från Sverige är emellertid inte här primärt ett geografiskt begrepp utan snarare en fråga om vilken religion man tillhör. Varje kommun har ett arkiv där bland annat traktens kyrkboksmaterial är arkiverat. Kyrkböckerna var ganska lika de svenska. Vad vi däremot inte hade tänkt på var att det fanns flera religioner och varje by hade olika kyrkor. Det fanns grekisk ortodoxa, grekisk katolska (den ursprungligt rumänska), romersk katolska (den ungerska) och reformerta kyrkor. Förteckningen över kyrkboksarkiven var emellertid uppställd i bokstavsordning efter staden/byn oavsett religion så det gick lätt att få fram vad man ville om man bara lyckades övervinna arkivpersonalens invanda ovilja att hjälpa till. De romersk-katolska böckerna var prydligast skrivna och likadant uppställda som våra födelse-, vigsel- och dödböcker. Man fick även vittnena vid vigseln och oftast åldern vid dödsfallet samt föräldrarna till den döde. Några husförhörslängder fanns det naturligtvis inte, det är en rent svensk (och därmed också finländsk) företeelse.

Halv elva kom arkivchefen in i forskarrummet, där vi för övrigt var de enda besökarna, och meddelade att arkivet skulle stänga 13.00 eftersom det var fredag. En timme senare hade han emellertid fått nog av oss och sade att han skulle stänga arkivet för han skulle gå och se på en utställning med knypplade spetsar. På vägen ut kunde vi dock konstatera att den officiella öppettiden var 9–16 även fredagar!

Vi hade trots allt fått ihop en del material om släkten Loy och även andra närstående grenar, så resan var inte helt förgäves. Därefter gick vi på sightseeing i staden och återvände även till kyrkogården som jag var på tolv år tidigare. Jag kunde den här gången inte återfinna min farfars grav. Jag misstänkte att den var återanvänd och stenen borta. På kvällen blev vi hembjudna till vår guide och blev trakterade med äkta rumänsk mat och dryck och blev följaktligen kvar till dagen därpå.

När vi några dagar senare lämnade Rumänien kunde jag i alla fall konstatera att kontakt var tagen och att det skulle bli en fortsättning på forskningen. Arbetshypotesen var nu att släkten kommit till Rumänien från Frankrike i samband med det tysk-franska kriget 1870–71. Den första gången vi hittade någon Loy i Baia Mares arkiv var nämligen 1873 när min farfars äldsta syster var född. Eftersom jag nu från två olika håll hört att släkten skulle komma från Lorraine i nordöstra Frankrike var resmålet för semestern året därpå redan givet.

I juli 1991 reste vi på vinst och förlust ner till Frankrike. Förberedelserna inför den resan bestod bland annat i ett besök på Televerkets utlandsexpedition i Stockholm där jag tillbringade en eftermiddag med att bläddra i franska telefonkataloger för att se var namnet Loy fanns representerat. Som tur var är det ett ovanligt namn i Frankrike. Endast i några byar i närheten av Saint-Quentin i norra Frankrike kunde jag återfinna namnet. Nu hade jag i sanningens namn inte kollat så många områden. Franska telefonkataloger är uppställda efter orten oavsett riktnummerområde så det var ganska tidsödande att leta, vissa orter hade bara några tiotal abonnenter.

Men även Frankrike har naturligtvis arkiv. Frankrike består av cirka 100 départements, det vill säga län, som har var sitt arkiv, och naturligtvis bodde den lilla klicken Loy som jag funnit i skärningspunkten mellan tre olika départements. Det betydde tre olika landsarkiv och vi började i Saint-Quentin.

I Frankrike är all folkbokföring sedan revolutionen 1789 borgerlig och registreras för varje »ville». En ville (som betyder stad) kan vara allt från en vägkorsning mitt ute på landet (vilket var vanligast) till något motsvarande en svensk stad i storlek. Det finns omtänksamt nog alltid register i bokstavsordning för varje stad, tio år i taget, så kallade »tables décennales», vilket naturligtvis underlättar väldigt. Vi lyckades på så sätt gå igenom födelseböckerna för 600 olika orter i ett av arkiven på en förmiddag i vårt sökande efter någon Loy.

Jag noterade alla Loy jag kunde hitta i såväl födelse-, vigsel- och dödböcker och på kvällarna lade jag in dem i släktforskarprogrammet på datorn och lyckades på så sätt få ihop många långa kedjor (den längsta på sju generationer) av de sammanlagt 207 personer vi hittade under besöken på de olika franska arkiven den sommaren. Vi hade också på ett arkiv funnit ett stort biografiskt bokverk på 23 band där jag kunde finna tre personer med namnet Loy. Samtliga var emellertid från trakten omkring Loire. Dock kunde jag inte återfinna min farfars far som jag hade hoppats. Det hade ju dessutom varit en chansning från början eftersom vi inte hade någon specifik ort att söka i.

På hösten samma år fick jag via Mircea veta att jag hade en syssling i Stockholm som nyligen flyttat hit och som hette Ildiko Olah. Hennes morfar var bror till min farfar. Ildikos dotter hade tidigare gift sig med en svensk och bodde nu i Södertälje. Själv var hon också nygift med en svensk. Vi träffades och jag kunde nu komplettera släktutredningen med en ny gren.

Men alla svar ger ju nya frågor och sommaren 1995 tog nyfikenheten åter överhand. Semesterresan ställdes åter till Rumänien. Hösten 1990 hade jag fått reda på att min rumänska syssling Mircea hade en kusin på sin mors sida i Stockholm, Maria Abrudan. Hon hade flytt hit 1988 under den gamla regimen med familjen och hade nu flitig kontakt med Mircea och sina släktingar som var kvar i Rumänien. Hon skulle nu vara vår tolk och hade dessutom fördelen av att ha arbetat som tjänsteman på ett arkiv i sin hemstad Oradea, på gränsen mot Ungern.

Vi reste ner den 8 juli och fick bo i Marias gamla hus som nu brodern övertagit och även hade sitt arkitektkontor i. I ett par dagar var vi bara turister men på torsdagen första veckan kontaktade Maria arkivet i Baia Mare angående när vi kunde komma dit. Jag var också väl förberedd med fint rekommenationsbrev från svensk arkivmyndighet med arkivchefs namnteckning och stämplar och allt. Men den här gången var det tvärstopp!

Vi skulle av olika diffusa orsaker inte kunna besöka arkivet den här gången. Situationen blev kaotisk för en stund men sedan konstaterade Maria att vi ska besöka chefen för Oradeas stadsarkiv för att den vägen lösa problemet. Vi åkte till arkivet (som också visade sig vara säkerhetspolisens högkvarter) och lyckades till slut komma in. Via diverse socialt kallprat (mannen hade gått i samma klass som Marias far) och en halv flaska whisky lyckades vi få arkivchefen att ringa upp riksarkivarien i Bukarest. Denne kontaktade i sin tur telefonledes Baia Mares arkivchef och beordrade honom att hjälpa oss och »ordningen» var återställd. Vi gjorde upp om ett besök på tisdagen den 18 juli.

Samma kväll fick vi besök av ett par gamla damer varav en var moster till vår värds kompanjon. Hon hade träffat min farfar och vi fick en intressant beskrivning av hans värld. Vi fick också adressen där han bodde senare i livet i en liten stad som heter S¸omcuta Mare, inte långt från Baia Mare.

Dagen efter besökte vi Cica, modern till min syssling Ildiko som nu bor i Stockholm. Det är en pigg dam på 74 år som nu är den sista i sin generation sedan min far avled drygt ett år tidigare. Vi blev mycket väl emottagna, säkert delvis beroende på det halva kilot svenskt kaffe vi hade med oss. Även hon kunde bekräfta historien om det franska ursprunget men lade till att det kunde även vara från Bretagne som släkten kom. Detta skulle också kunna stämma med uppgifterna i det franska biografiverket som vi hade hittat fyra år tidigare. Hon visade sedan upp ett kort på min farfars far som var taget 1911, året innan han dog. Jag blev så fascinerad av att det faktiskt fanns ett kort av honom så hon skar resolut ut kortet ur fotoalbumet och gav mig det, »det är ju ändå du som håller reda på släkten»! Uppenbart hade ryktet gått före mig.

Jag frågade henne mest i förbigående om hon kände till om min farfars far Károly (Karl) Loy hade några syskon. Han var född på 1840-talet så jag hade inte räknat med att någon nu levande person ur minnet skulle kunna bidra med mer information, men till min förvåning räknade hon upp flera stycken, Maria, Klaudius och Vilhelm, och också deras yrken. Det skulle senare visa sig mycket värdefullt ur källkritisk synpunkt med de här uppgifterna, även om jag just då bara var tacksam för uppgifterna som sådana.

Måndagen dagen innan vi skulle återse arkivet i Baia Mare var det en stor begivenhet i Oradea. På kvällen skulle en nyskriven stadsmonografi sammanställd av enligt uppgift tusentals forskare inom olika områden presenteras! Det var en mycket gedigen historiebok om staden, som började vid en tidpunkt när norden låg under kilometertjock is. Vi blev ditbjudna som gäster av min syssling Mircea som i sin tur var hedersgäst vid ceremonin. Han är Stor Kulturpersonlighet i Rumänien och ordförande i landets författarförbund. Dessutom var han född i Oradea och var i den egenskapen särskilt inbjuden. I sitt tal inför de fyra TV-kanaler som bevakade evenemanget berättade han sedan om sina svenska vänner i publiken och om alla fina svenska stadsmonografier som finns.

Efter festligheterna pratade vi om de kommande arkivforskningarna medan vi gick hem i den varma kvällen. Mircea undrade vad vi räknade med att finna på arkivet, »Jag har ju redan tittat på allt!». Jag log för mig själv och tänkte på de forskare i Sverige jag hört säga att de har forskat färdigt. Man blir aldrig färdig!

Dagen efter reste vi till det numera välbekanta arkivet i Baia Mare. Vi hade räknat med två dagars forskning med övernattning där. Tack vare att vi var väl förberedda kom vi igång genast och beställde fram en rejäl hög med kyrkböcker. Vi gick igenom allt och noterade alla de Loy vi hittade i födelse- vigsel- och dödböckerna och som vi inte redan fem år tidigare upptäckt. Systemet med faddrar vid födseln fanns även i Rumänien och i vigselböckerna var även som tidigare omnämnts vittnena inskrivna. Eftersom de oftast var syskon till brudparet var naturligtvis den informationen viktig.

De romersk-katolska böckerna är mest ordentligt förda. Det beror på att ungrarna är så mycket noggrannare hävdade den ungerske arkivarien som hjälpte oss. Och egentligen var det ju gamla ungerska böcker vi tittade i eftersom trakten på den tiden hörde till Ungern. Det som nu började bekymra oss var att det inte fanns några riktigt gamla kyrkböcker, de flesta började omkring 1850. Arkivarien förklarade då att när den civila folkbokföringen infördes 1895 insamlades bara de kyrkböcker som behövdes för registreringen. Därför finns inga äldre på arkiven. Men det måste väl ha funnits kyrkböcker tidigare, frågade jag. Det är möjligt att de finns kvar ute i kyrkorna, svarade han då med en romansk axelryckning och sedan var frågan för hans del utagerad.

När arkivet stängde kl tre bestämde vi oss för att besöka min farfars hemstad S¸omcuta Mare som låg drygt två mil från arkivet. Väl där lyckades vi till slut hitta den väg han bott på och via några grannar även huset. Nu bodde där ett äldre par och när jag berättade vem jag var sken de upp. »Aah, socialisten och fotografen» skrattade de och menade då min farfar och hans bror. Vi blev kvar en lång stund och lyssnade på deras berättelser om mina släktingar som de hade känt när dessa bodde där. Den gamle mannen berättade också att det för 10 år sedan hade kommit ett par eleganta damer från Paris och också frågat ut dem om familjen Loy som de var släkt med. På den tiden regerade emellertid Ceaus¸escu fortfarande och det var inte tillåtet med utländska kontakter. Han hade följaktligen inte vågat skriva upp namn och adress på damerna!

Det var fortfarande bara sen eftermiddag och när vi åkte från S¸omcuta Mare tillbaka till Baia Mare där vi skulle övernatta fick jag en idé. Arkivarien hade nämnt att det kunde finnas kyrkböcker kvar i kyrkorna. Min farfars far hade visserligen gift sig i en liten by som hette Colt¸irea, men i vigselboken därifrån stod det att han kom från Bait¸a som låg uppe i bergen på andra sidan Baia Mare. Vi beslöt oss för att åka dit. Det fanns inte ens en väg inritad på den utförliga kartan som vi tidigare införskaffat men vi lyckades ändå ta oss fram på ibland rena traktorvägar.

Min farfars far hade visserligen haft en mindre möbelfabrik men hans bror var gruvarbetare och det var bergshanteringen som var den stora näringen här. Den bäck som flöt vid sidan om vägen var alldeles röd av rost och vi hade tidigare konstaterat att det fanns alla sorters mineral i bergen omkring. Även på Nordiska museet i Stockholm har jag i deras mineralsamling funnit många prover från Nagy Banya som Baia Mare hette under den ungerska tiden. På svenska betyder också namnet Stora Gruvan.

Den lilla byn hade två olika kyrkor och naturligtvis går vi fel först, men halv sex ringer vi på i prästgården vid den romersk-katolska kyrkan och när prästen öppnar framför Maria vårt ärende. Han ser naturligtvis mycket undrande ut först men så skiner han upp. Han berättar att han håller på att bygga om prästgården, vilket också framgår med önskvärd tydlighet, och för ett par månader sedan hade han i samband med ombyggnaden hittat två gamla böcker. Han hämtar dem och på den ena står det »Ministerialbok för Bait¸a 1769–1856»! På ungerska förståss. Bingo!

Han bjöd in oss och frågade vad jag ville veta. Jag började med födelseboken för 1847, min farfars fars förmodade födelseår. Där hittade han ingenting, men däremot föddes året innan, 29 oktober 1846, en Károly, son till Gábor (Gabriel) Loy. Men var det rätt Károly? Jag bad honom fortsätta framåt för att se om Gábor fick några fler barn. Det blev omedelbart napp. 1848 föddes Maria, 1850 Klaudius och 1852 Vilhelm, precis vad jag några dagar innan hört av Károlys sondotter Cica!

Vi satte nu igång med att gå igenom den tjocka boken från pärm till pärm. Halv sju bad han så mycket om ursäkt men han var tvungen att hålla en kvällsmässa. Jag sade att vi gärna återkommer dagen efter om vi får. »Nej, nej», sade han, »kom tillbaks om en halvtimme». Även han hade nu blivit fascinerad av efterforskningarna.

När klockan var halv tio och solen för länge sedan gått ner över Karpaterna kunde vi äntligen slå igen boken, trötta men lyckliga. Jag hade fått massor med material som nu skulle bearbetas. Vi tackade prästen och lade en med rumänska mått stor sedel i fattigbössan och prästen tackade generat.

Men vad fanns då i den andra boken? Det var en dagbok som förts parallellt med ministerialboken och där det mycket väl kan framgå mer om min släkt. Den hade vi däremot hade vi ingen möjlighet att gå igenom samma kväll, det får anstå till en annan gång. Dagen efter kunde vi inte få komma in på arkivet, det fanns ingen som kunde hjälpa oss hävdade man. Men det gjorde inte så mycket. Vi var nöjda med vad vi hittills åstadkommit. Och vid ett nytt besök på kyrkogården kunde vi den här gången återupptäcka min farfars gravsten. Det var en alert ung man som arbetade på kyrkogården och som erinrade sig en omkullfallen sten liknande den vi hade på bild. Det var också rätt sten, fast den nu definitivt var i slutskedet av livet som gravsten. Men återigen är den dokumenterad. Det återstod nu bara att återvända till Oradea.

I slutet på veckan var det så dags att resa hem till Sverige igen. Vid sista anhalten i Danmark kom Maria in på vårt rum och visade upp ett stycke i Mirceas senast utgivna bok. Under Ceaus¸escutiden stod han i opposition mot regimen och har efter omvälvningen gett ut sina dagböcker för den tiden i tryck. »Jurnal 2» som den här hette hade just kommit från tryckeriet när vi kom ner. I den berättar han från 20 maj 1983 om sina efterforskningar rörande familjen Loy och om hur han upptäckte mitt brev i kyrkboken och skriver »Jag måste hitta svensken!».

Vad blev nu slutresultatet av den senaste forskningsresan? Jag fick en helt säker och två troliga generationer till, med åtskilliga barn i varje. Den tveksamma kopplingen mellan Florian och Gábor Loy beror på att jag inte hittat Gábors födelsenotis, bara de av Florians barn som är födda ungefär samtidigt som Gábor, sedermera också faddrar för Gábors barn och därför troligen syskon till honom. Jag kunde också konstatera att det var minst 50 år tidigare än vad jag förut trott som släkten invandrat till Rumänien, troligen under kejsar Napoleon I:s krig runt om i Europa. För att familjen ursprungligen kommer från Frankrike, det är jag övertygad om. Det är bara att man under årens lopp tappat tidsaspekten i frågan. Och ingen i släkten har ju egentligen sagt något om när invandringen till Transsylvanien skulle ha skett, bara att den gjort det.

Fotnot: Denna artikel är tidigare publicerad i Släktforskarnas årsbok 1996, utgiven av Sveriges Släktforskarförbund. Den är där illustrerad med bilder och släkttavlor.

 

Malexander: Födda i Malexander 1671–1744

Av Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. , Kalmar (tel 0480-146 55)
Uppdaterad 18 mars 1997

Detta är inte en avskrift av Malexanders födelsebok under 1600- och 1700-talet, utan en bearbetad och kompletterad version. Födelseboken är ett delresultat av mitt arbete med att genealogiskt kartlägga befolkningen i Malexander, Åsbo, Torpa och Ekeby socknar i Östergötland samt Säby i Småland.

Arbetet är inspirerat av Bo Lindwalls projekt i angränsande socknar i södra delen av Östergötland. Tyvärr saknas uppgifter för åren 1700-1714. Det beror på att kyrkböckerna fördes väldigt slarvigt och sporadiskt av kyrkoherden som tjänstgjorde i Malexander dessa år. Detta påpekas också nogsamt av hans efterträdare. I anmärkningskolumnen har jag noterat dödsår (ex. †1736) i de fall de är kända. (tv) betyder att barnet var tvilling, (uä) född utom äktenskapet. En del person- och ortnamn har inte kunnat identifieras, eller varit mycket svåra att läsa. Alla tips om dessa liksom även andra upplysningar från socknen mottages tacksamt på e-postadressen ovan.

Hämta listan här (pdf)

Mari-Anne registrerar östgötska bouppteckningar och båtsmän

 

Artikel skriven av Av Hans Egeskog 19 december 1996

Mari-Anne Olsson heter en släktforskare med en kapacitet långt över det vanliga. Inte nog med att hon snart har skrivit av alla östgötska bouppteckning. Hon håller också på att registrera alla båtsmän i landskapet. Och faktiskt ännu mer!

Det var en gång en släktforskare som inte kom till rätta med sina anor i Skärkind. Men så kom hon på en bra genväg till ny kunskap. Domböckernas samling av bouppteckningar. Det var bara det att det var så tidsödande att söka igenom domboken i jakt på just den rätta bouppteckningen. Det skulle vara lättare att hitta om det fanns ett register...

Det var så det började när 80-talet var ungt. Eftersom Mari-Anne Olsson, för det är naturligtvis om henne som detta handlar, är en handlingskraftig person så satte hon igång med att skriva av bouppteckningarnas ingresser från Skärkinds härad. Och när det var klart gick hon över till Hammarkinds härad, eftersom en del av den egna släkten fanns att söka där.

Mari-Anne var medlem i Genealogiska Föreningen och ibland ansvarig för GF:s östgötaaftnar. Dit tog hon med sig sina pärmar med bouppteckningsingresser och register och märkte ett stort intresse från deltagarna, som inte alltför sällan också fann sina borttappade anor i Mari-Annes material.

­Det var roligt att se att mina anteckningar var så många till hjälp. Och till slut mognade tanken på att skriva av bouppteckningsingresserna för hela Östergötland fram, berättade Mari-Anne för ÖGF-Lövet 1989. Då var hon efter åtta års arbete klar med 18 av de 21 häraderna i Östergötland. Dessutom var Söderköpings stads bouppteckningar renskrivna "eftersom den var så liten och behändig"...

Städernas tur

Snart är det 1997 och Mari-Anne Olsson har fortfarande arbete kvar med sitt stora projekt. Nu är alla härader renskrivna och försedda med personregister. Däremot återstår en del arbete med städernas bouppteckningar. Det handlar om landskapets gamla städer, Skänninge, Vadstena, Linköping, Norrköping och Söderköping.

­Norrköping är renskrivet till 1780 och jag har en kladd t o m 1815. Personregistret växer fram samtidigt, berättar hon när jag träffar henne under släktforskardagarna i Växjö.

Även för Linköping är en kladd klar. Söderköping väntar fortfarande på att få ett personregister och Skänninge har hon just påbörjat. Vadstena väntar fortfarande på sin tur.

­Men jag håller på med så mycket samtidigt, suckar hon.

­Och jag skulle behöva ha hjälp av någon med renskrivningen. Det kan man förstå, med tanke på att Mari-Anne åstadkommit allt detta arbete på skrivmaskin av gammalt hederligt märke.

­Ja, det skulle nog underlätta om jag hade en dator... Förutom detta jättearbete, som startade som ett fritidsprojekt och fortfarande är det, så har Mari-Anne många andra järn i elden. Hon har bl a skrivit av handlingar från Östergötlands hammarting 1700-1705, vilket resulterat i en skrift från Föreningen för smedsläktsforskning.

Båtsmän i Östergötland

Efter att ha sett boken om båtsmännen i Tjust som skrivits av Helmer Ingbranth, blev hon inspirerad att göra en liknande sammanställning för Östergötland för tiden 1684-1906, d v s under indelningsverkets tid.

­Det såg från början ut som ett hanterligt projekt, men det svällde ut, säger Mari-Anne.

I dag omfattar materialet 9-10 pärmar och det är inte färdigt än... I det här fallet finns det dock fler inblandade, även om det är hon själv som står för sammanställningen.

­Jag har haft god hjälp av Göran Karlsson med inskriviningen, och Olle Olsson i Häradshammar har gett mig många uppgifter.

Ett annat pågående projekt är avskrivningen av födelse- och vigselböckerna i Tryserums och Gärdserums socknar fram till 1750. Och sedan väntar Tjusts bouppteckningar på att bli registrerade. Så inte lär det bli några sysselsättnings-problem i fortsättningen heller. För allt sitt arbete har Mari-Anne erhållit många erkännsamma ord, mindre bidrag från olika institutioner, och genom ÖGF:s förre ordförandes Göran Lindahl förmedling även ett större anslag på 20.000 kronor från landstinget i Östergötland. Men pengarna har förstås inte förslagit långt som ersättning för allt nedlagt arbete.

­Men det är inte pengarna som är drivkraften i arbetet, även om de naturligtvis är ett välkommet bidrag och en uppmuntran. Det var ju inte för pengarna som jag en gång började med det här, säger Mari-Anne.

Hedersmedlem

En annan form av uppmuntran "drabbade" Mari-Anne vid Östgöta Genealogiska Förenings höstmöte den 14 november, då styrelsen tillkännagav att hon invalts som hedersmedlem i ÖGF. En mer värdig medlem i denna speciella skara än Mari-Anne Olsson är svår att finna. Genom sitt arbete har hon spritt kunskap om Östergötland och varit en värdefull ambassadör för såväl landskapet som för ÖGF, vilket Göran Lindahl också påpekade i sitt tal på höstmötet till den nya hedersmedlemmen.

Som avslutning kan jag inte undanhålla läsarna en liten historia som på ett bra sätt beskriver Mari-Anne Olssons flit och osjälviska arbete för släktforskningen.

I samband med släktforskardagarna i Växjö i månadsskiftet augusti-september presenterade ÖGF ett häfte med en sammanställning av alla hittills publicerade antavlor ur ÖGF-Lövet, inklusive rättelser och tillägg samt ett sockenregister. Men det fanns inget personregister. Efter några dagar fick jag ett telefonsamtal från Mari-Anne. Hennes fråga var enkel: Var jag intresserad av ett personregister för Östgötahäftet med antavlor?

Det var jag, och ytterligare några dagar senare damp det ner i brevlådan. 15 A4-papper med namn, prydligt uppställda och avskrivna i bokstavsordning. Ett personregister. Brevet är poststämplat den 11 september. Då hade det ännu inte förflutit 14 dagar sedan häftet kom ut! Personregistret kommer naturligtvis att tryckas och ges ut. Något annat är inte att tänka på. Men det dröjer ännu en tid. Alla är inte lika snabba som Mari-Anne Olsson...

 


 

Fotnot: Texten har tidigare publicerats i senaste numret av ÖGF-Lövet, som för övrigt är ett temanummer med bergsbruk och bergslagfolk i fokus. Mari-Anne Olsson nås på adress: Hökvägen 32, 141 72 Huddinge (tel. 08-97 41 20).